Director Marianne Elliott, Designer Ian MacNeil, Costume Designer Nicky Gillibrand, Lighting Designer Paule Constable, Choreographer and Movement Robby Graham, Music Adrian Sutton, Sound Designer Ian Dickinson, Puppetry Director and Movement / Puppet Designer Finn Caldwell, Puppet designer Nick Barnes, Illusions Chris Fisher, Aerial Director Gwen Hales, Fight Director Kate Waters, Dialect Coach Hazel Holder, Company Voice Work Jeannette Nelson, Company Voice Work Charmian Hoare, Associate Director Harry Mackrill, Associate Set Designer Jim Gaffney, Staff Director Miranda Cromwell, Med Andrew Garfield, Susan Brown, Denise Gough, Nathan Lane, Amanda Lawrence, Nathan Stewart-Jarrett, Russell Tovey, James McArdle, Understudies: Mark Arnold, Arun Blair-Mangat, Kate Harper, John Hastings, Mateo Oxley, Paksie Vernon, Angel Shadows: Laura Caldow, Stuart Angell, Becky Namgauds, Claire Lambert, Becky Namgauds, Stan West, Lewis Wilkins
Det blir aldrig som man tänkt sej.
Jag bara säger.
Givetvis blir det ibland som man tänk sej, men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”
Jag hade planerat att i god tid ta mej till biografen, låsa fast min cykel, gå in på restaurangen, beställa en vegetarisk burgare och sen i lugn och ro sitta där och se alla mina vänner och bekanta anlända för att se del två av en föreställningen som vi såg del ett på för en vecka sen.
Hur det gick? Det gick så långt som att jag låste fast min cykel. Sen gick det inte längre.
”Det är helt mörkt på toaletterna,” informerade någon barpersonalen när jag kom fram till baren.
”Det är är elavbrott.”
”Kan man beställa ett glas vin ändå?”
”Givetvis… Varsågod.”
”Tack.”
”Betyder det att köket inte funkar?”
Det där sista var jag. En hungrig jag. En vegansk hamburgersugen jag.
”Nej.”
”Funkar det?”
”Vad?”
”Köket?”
”Nej.”
”Köket funkar inte?”
”Nej. Köket funkar inte. Det är elavbrott.”
”Nu funkar ljuset igen!” ropar nån bortifrån toaletterna.
”Betyder det att köket funkar igen?” Det var jag igen. En hoppfull, hamburgerhungrig jag.
”Nej.”
”Nej? Men elen är ju tillbaka?”
”Men kocken är fortfarande sjuk. Han var varit sjuk hela dagen. Det finns några mackor…” Hon pekar på några något trötta smörgåsar som lutar lite i sommarvärmen. Jag ler lite oförbindlingt och backar ut på gatan.
Det blir aldrig som man tänkt sej. Jag borde suttit där borta vid fönstret nu, sugande nåt genom ett sugrör, vinkade åt vänner. Istället travar jag mot tunnelbanan. Jag resonerar så att både Delivore och det veganska Galleri Café på den här nedre delen av Hornsgatan är stängda, liksom STHLM RAW på Långholmsgatan, för klockan är över sju, så jag hoppas att någon av snabbmatsställena i Hornstulls tunnelbana är öppna.
Nope.
Näpp.
Nicht.
Nein.
Och nu var jag inne i en sån där idiotisk loop där jag liksom inte kunde resonera, och tiden bara tickade iväg. Nu var det bara 45 minuter tills filmen började. De ställen som serverade den typ av mat jag ville ha var stängda, och de ställen som var öppna var inte de ställen man gick in och bara vräkte i sej nåt. De var restauranger.
Jag slog en lov runt korvkiosken utanför Hornshuset, tittade bort mot 7-eleven, men det slutade med att jag köpte en mixad vegetarisk tallrik på Stora T Kolgrill och Kebab.
Det blir aldrig som man tänkt sej. Det betyder inte att det blir sämre än man tänkt sej. Jag sitter på uteserveringen, petar i mej pommes och annat friterat och läser i How To Be Parisian Wherever You Are, en bok jag köpte på Stadsmissionen i Liljerian på vägen hit, och som jag tror riktar sej uteslutande till kvinnor, för det är mycket snack om kjolar, smink och såna där floskler som vissa verkar behöva höra från andra för att våga göra det dom gör:
She says hello to everyone but wants to talk to no one.
She drinks vodka in the evening and green tea in the morning.
She buys very expensive shoes but never polishes them.
Att vara parisisk verkar betyda att man kan göra vad man vill, bara för att man är parisisk.
Mitt försök att verkar parisisk uttrycker sej såhär:
He buys a kind of expensive mixed vegetarian plate, but hasn’t got the time to finish it - and leaves, sans regret.
När jag kommer till Bio Rio är jag - istället för som planerat, en av de tidigare - en av de sena. Vi verkar vara färre den här gången. Jag stöter ihop med värdparet från förra veckan, Lars Larsson Molin och Benjamin Barker, och några andra löst sorterade bekanta, men jag är sen, och det är snart dags att gå in.
Den här gången, den här delen, är ännu bättre!
Jag sitter lite längre fram, den här gången, och lite längre in mot mitten. Stolarna är nästan kriminellt sköna, och det går inte många minuter innan jag hör hur herrn till vänster om mej börja snooza. Han börjar aldrig snarka, bara lugna, djupa skvallrande andetag.
Nu, när jag sitter och tittar, är jag osäker på om jag någonsin tittade igenom hela HBO-teveserien, för jag har ingen aning om vad som ska hända, innan det händer. Jag skrattar, och jag är lite sugen på att gråta ibland, för livet kan vara så vidrigt och vackert. Vissa scenlösningar golvar mej, som när Prior, som är uppe i himlen, stiger ner i ett hål i golvet, som blir ett hål i taket i hans sjukrum, eftersom hela rummet hissas upp ur golvet.
I den här delen blir Roy Cohn långsamt sämre och sämre, Louis och Joe bryter upp, och Harper ger sej av, lite som Diana gör i slutet på NEXT TO NORMAL. Ängeln, som man kanske trodde bara fanns i Priors fantasi, visar sej varar verklig, för Joes mamma, som kommit till stan, kan se den.
I den första delen använde man sej mycket av tre vridscener, och snurrande rum, men här, nästan med en gång, dras hela den delen av scenen bakåt, och man jobbar mycket mer med en stor, tom scen. Ängeln som dök upp i slutet av förra delen, har mer scentid nu, och dock-förarna som manövrerar henne och hennes vingar, hjälper också till vid scenbyten. Dom är klädda i en slags mörka, melerade kroppsstumpor, lite som en nedmörkad variant av en sån där medicinsk teckning av en människa utan skinn, du vet, där muskler och nerver ligger blottade. Dom rör sej som ett gäng dansanta Gollums, och det verkar alltid finnas någon kvar lite för länge när ljuset tänts, lite som en silverfisk som inte hunnit försvunnit när du tänder badrumslampan.
I pauserna träffas vi ute på gatan, och alla är vi överens: Det blir bara bättre och bättre!
Vi pratar om den kommande Dramatenuppsättningen, och hoppas att man håller den lika enkel, lika ren, lika verklig. Min kompis Kristiandstads-Ralf tror att dom kommer att trycka mer på migrationstemat, och andra har bestämt sej för att inte gå innan dom fått veta vad man gjort med pjäsen, men jag är egentligen inte orolig. Dels tyckte jag mycket om regissören Farnaz Arbabis uppsättning av JAG RINGER MINA BRÖDER, på Kulturhuset Stadsteatern, som i sitt scenspråk inte skiljde sej mycket från hur jag tycker man ska sätta upp ANGELS IN AMERICA, dels är det så att när man har sett en fenomenal uppsättning av en pjäs, så stannar den liksom kvar. Jag kan se riktigt pretentiösa, inkompetenta uppsättningar av Tjechovpjäser, och ändå bli berörd, tack vare att jag tidigare har sett några riktigt bra föreställningar:
Det är som om pjäserna i sej vore verkliga minnen, och regissören visar upp sin syn på vad som hände, och om jag inte gillar vad man har gjort kan jag tänka: Nej, sådär var det inte, det var inte så det gick till, och så tänker jag på hur det verkligen var.
Men oavsett om jag kommer att gilla nästa uppsättning eller inte, kan man bara vara säker på en sak:
Det blir aldrig som man tänkt sej.
Om man inte är parisisk, förstås.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio Rio:
”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar.
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. "
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/angels-in-america-part-one-millenium.html
ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE, med Teater7 i Vinterviken:
Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/ett-skamlost-forfarande-teater7.html
DET BLÅSER PÅ MÅNEN, på Dramaten:
Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/det-blaser-pa-manen-dramaten.html
#angelsinamerica #biorio #nexttonormal #livepåbio #delivore #Stockholm #Teater
