tisdag 29 juli 2014

CAROLUS REX, Text och regi Nils Poletti, Musiker Göran Martling, Scenografi och ljus Markus Granqvist, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask Veronica Liljeblad, Johan Lundström, med Maia Hansson Bergqvist, Emma Broomé, Eric Stern, Sanna Sundqvist, Ester Uddén, Py Huss-Wallin, Pierre Wilkner, Hans Sandquist, Lucas Krüger, David Sigfridsson, Riddarholmskyrkan, föreställning 139 tisdag 29/7 2014.

Mina grannar i huset mittemot, tvärs över går’n, tio meter bort, har en svensk flagga på sin balkong. Jag vet inte varför jag blir så provocerad, men jag blir det. Kanske för att deras hus är fyllt av bostadrätter, och vi andra, grannen under mej med grekiskt namn, jag, och grannen bredvid mej, med spanskt namn, bor i ett hyreshus. 
Det här är min femte sommar i den här lägenheten, och deras flagga hänger ute, året om, vinter som vår. Den måste vara gjord av ett fantastisk bra material, för den är så god som ny. Inte blekt, inte fransad eller sliten. 
Det stora problemet är att jag inte vet varför dom har en svensk flagga på sin balkong. En svenska flagga kan säga: ”Hej hopp, små grodorna, små grodorna, välkommen till Sverige, ett land som är ganska bra!”, men den kan också säga: ”Det här landet är på väg att helt övertas av utomstående, men här bor i alla fall en riktig, äkta svensk!”
Om nu mina åsikter verkar lite opatriotiska så måste jag erkänna att jag är den där killen som när det svenska laget har vunnit i något sportevenemang och folk skanderar: ”Vi vann! Vi Vann!” får lust att ropa: ”Nej, dom vann, ni satt bara och tittade på!”
När jag berättar om flaggan för några vagt bekanta blir dom fruktansvärt provocerade av att jag blir provocerad. Dom kan inte - vill inte - alls förstå mina känslor. Det blir en riktigt otrevlig stämning runt bordet på MacDonalds Drive in i Kungens Kurva, där vi hamnat efter en tur till IKEA. Jag, som förväntat mej personal på rullskridskor, som dom har på bio, är lite besviken över att det känns som ett vanligt hamburgerhak. 
”Menar du att du, som svensk, skäms över den svenska flaggan?” frågar Houdini, en bekant till en bekant, som till vardags jobbar som trollkarl.
Jag slänger iväg en snabb blick på en familj med invandrabakgrund, och hoppas att dom inte såg att jag tittade på dom. Jag mumlar nåt om Sverigedemokraterna, om rasister, om laddade symboler
”Du är ju dum i huv’et!” avgör Disco-Miffot, som inte är känd vare för sin vältalighet eller nån vidare empatisk förmåga, och som sen han slutade snusa är otroligt lättretad. 
Jag försöker förklara mej, men dom maler på, mer intresserade av att ta avstånd från mej och mina åsikter, att måla mej som nån slags landsförrädare, än att verkligen lyssna på mej. Ett slags åsiktskvävning av majoritetens diktatur. 
Så reser dom sej, irriterat, och går ut till bilen, lämnande sina sölig brickor kvar på bordet. Halvvägs till brickstället med min bricka, vänder jag och plockar upp deras, så att folk minsann ska se att jag inte är en av dom där hänsynslösa svenskarna som lämnar söliga brickor efter sej.
”Det där var jävligt dumt gjort,” avgör Houdini, när jag sätter mej i baksätet. 
”Vaddå?” undrar jag, lite trött på all kritik.
”Att du tar bort din egen bricka?”
”Vet du att du tar nåns jobb när du gör sådär?” fräser Disco-Miffot.
”Nån som verkligen behöver ett jobb, som antagligen inte kan få nåt annat jobb, vet du det?”
Jag har aldrig sett på det då det sättet. Det låter faktiskt vettigt. Om vi alla börjar självscanna, duka av och river våra egna biljetter, då finns det snart inga jobb kvar, förutom stadssubventionerade hushållsnära tjänster. Vi kan ju inte alla jobba som politiker. Att inte ta bort sin bricka är alltså ett sätt att hålla Sverige sysselsatt?
Okej. Okej, jag är på, jag är med, jag ska inte ta bort några fler brickor, om det nu kan hjälpa nån. 
”Var tror du att en sån människa kan få ett annat jobb?” undrar Houdini. ”Det här är det enda slags jobbet såna människor kan få…”
”Precis!” dundrar Disco-Miffot.
”Och du, när såna där människor blir desperatat, det är det farligaste som finns…”
Och nu låter det inte längre så vettigt. Jag är inte längre med. Jag är inte längre på. 
Det var det där ”såna där människor” som avgjorde det. 

En av dom bästa sakerna med Sverige är att vi tillåter oss att ge en känga åt överheten. Som när till exempel Dramaten, i samarbete med Turteatern, sätter upp ett nyskrivet drama om den av nynazisterna kidnappade ikonen Karl XII i Riddarholmskyrkan, kungarnas egen kyrka. 
Detta är en slags provokation som gör mej glad. Både för att teatern inte är rädd för att genomföra provokationen, men också för att provokationen inte verkar provocera. Inga skanderande rojalister, inga heil-hälsande skinnskallar, inga självgoda Jesus-freaks som hotar att sätta eld på sej själva i protest mot att en hemvist åt gud används till något så profant som en teaterföreställning. Jag är säker på att den retar många, men jag väljer att tänka att dom tänker ”Alla har rätt till en åsikt, hur dum den än är.”

”Det är så varmt här i Sverige,” säger killen som sitter framför mej i kön. Sitter? Japp, det är onumrerat i Riddarholmskyrkan, och detta medför att folk får en slags Allsång på Skansen-mentalitet, och börjar köa hur tidigt som helst, för att få en bra plats. 
Jag vet inte vad han är på väg med det här. Jag känner honom inte. Han pratar perfekt svenska, så landets temperatur borde inte vara nån överraskning. Kanske bor han utomlands, och gärna vill berätta att han är här som turist, men att han i verkligen jobbar med hedgefonder i New York?
”Ja,” svarar jag, ”Det är härligt…”
Vi sitter på kullerstenarna, med ryggen mot Riddarholmskyrkans fasad. Dramatens personal går runt och lånar ut paraplyer, som solskydd. Jag kan tänka mej att det man har haft en och annan undervätskad fjomp med solsting. 
Vi pratar om luftkonditionering, och jag nämner en youtubefilm där man lär sej bygga sin egen. Vi pratar om att man aldrig turistar i sin egen stad, och jag nämner att jag försöker gå på museum minst en gång i månaden, och att jag faktiskt gjort en hop-on-hop-off-tur från Gamla Stan och tillbaka. Vi pratar om Stockholms Historia, och jag kan bara inte hålla klaffen:
”Vet du,” börjar jag, och som jag börjar pratar rinner liksom lusten ur mej, men det är för sent att sluta när jag väl börjat, och jag inser att jag inte har tänkt igenom det här ”man trodde länge att Birger Jarls torn var den äldsta byggnaden i Stockholm, men det stämmer inte…”
Han ser på mej: 
”Birger Jarls torn?”
Han har ingen aning om vad jag pratar.
”Ja? Det där tornet som dom säger ska vara äldsta byggnaden i Stockholm? Det stämmer inte?”
”Var ligger det?”
”Det ligger här borta?” Jag pekar bortåt Wrangelska palatset, bakom vilket jag tror att tornet står.
”Ligger det inte på den andra holmen?
”Den andra holmen?”
”Ja, inte Riddarholmen, utan den andra holmen?”
”Skeppsholmen?”
”Ja?”
”Du menar nog Skridskopaviljongen på Kastellholmen.”
”Ja, kanske det.”
”Det är fel.”
Han är tyst. För att parafrasera Aristocats: Jag börjar aldrig ett samtal, men jag kan avsluta ett.
Allt det här hade varit mycket lättare, och mer givande, om jag verkligen hade kommit ihåg vad fasiken det var för byggnad som numera räknas som Stockholms äldsta. Snacka om att säga A och glömma bort hur man stavar till B. Jag läste ju om det alldeles nyss….

Tio minuter innan det börjar släpps vi in. Från kyrko-orgeln kommer smått ironiskt snuttar. Bland de lätt förklädda melodierna tycker jag mej känna igen Mälarö Kyrka, ett meta-grepp som omedelbart får mej på gott humör. Jag har aldrig varit inne i Riddarholmskyrkan, och den är mycket mindre än jag trott. Man får inte gå runt och titta. Scenpersonal står som stoppklossar lite här och var. Jag hade trott att vi skulle sitta i kyrkbänkarna, men hade inte insett att detta inte var vilken bonnkyrka som helst. Det finns inga kyrkbänkar. Scenplatsen är längst med mittången, och man har byggt upp fyra publikläktare, två på var sida, avskurna av öppningar där skådisar kan göra entréer. Jag armbågar mej fram  - inte så svårt med tanke på att jag var nummer tio i den välorganiserade, sittande kön - till en bra plats på tredje och översta bänkraden så mycket i mitten jag kan komma. 
Jag har läst på, om Riddarkyrkan och om Karl XII, på Wikipedia, och på Youtube hittade jag ett Herman Lindqvistprogram från åttiotalet om den unge kungen, så jag känner mej någorlunda förberedd. Jag hann, eller orkade, inte riktigt med hela dokumentären, men jag tror jag har klart för mej hur det hela slutade. 

Det börjar med att Carolus Rex, Kungen själv, som nån slags regal zombie kommer uppklättrande ur sin krypta, ber en person ur publiken loss repet som bundits runt hans fötter för att hindra att han ska gå igen, och så börjar hans berättelse. Den sträcker sej från hans tid som litet barn, till det där välsiktade men olyckliga skottet 1718.

Det är en underbar energi i hela föreställningen, med få, och nästan välförtjänta svackor. Förstå mej rätt, men det finns något av ett elevuppspel över energin, ett Nu jäklar, det är bara ikväll, just nu, som gäller! Det är rock’n-roll, eller punk. Man kickar gigantiska legobitar längst med altargången, dömer en publikmedlem till döden genom stening för hor, och placerar ett äpple på huvudet på en annan, i en slags twistad Willhelm Tell-lek.

Kostymt är det som som att sitta på Alexander McQueens modeshow för Givenchy höst och vinter 1997-98. Björnar, kosacker, Turkar i burka och svenska folkdräkter för dagens unga. Helgalet, och underbart inspirerat. Jag blänger till höger och vänster, en whiplashaspirant. Varje gång en ny kostym kommer in vill jag pausa, tills jag tagit in allt, tittat klart. Det finns så många oväntade och överraskande spelplatser att jag vrider huvudet som en Tornuggla för att inte missat något. En bår bärs ut, och nästa gång du tittar dit står där en tron, som genom magi. Jag får lite lust att vara en fluga bakom scenen, bara för att se hur kläder och peruker formligen flyger i luften under alla snabb-byten, som under ett dragshowsmedley. 

Inget ont om herrarna, men det här är damernas vals. Många favoriter från Jenny Andreassons uppsättning av Lilllan Hellmans De Oskyldiga på Dramaten i höstas är här. Ester Uddén och Maia Hansson Bergkvist som Karl XIIs degenererade, pyromaniska systrar Ulrika Eleonora och Hedvig Sofia är så vidrigt underhållande att jag skulle kunna tillbringa en helkväll med dom, ensamma på scenen. När kvinnorna sen i en slags gestaltningsstafett börjar föreställa kungen som barn, tonårining, ung man och fullvuxen, då är det bara för grabbarna att ta ett steg tillbaka och börja anteckna. 2014 kommer, för mej, att vara dragkingarnas år. 

Vi behövde den här uppsättningen, både jag och Sverige. Sverige behöver den, som en slags lektion i ödmjukhet, som ett slags släkforskningsresultat där det visar sej att den avlägsne släkting man var så stolt över, som står där i Kungsträdgården och pekar mot Ryssland, hyllad av många av de järnrörshyttande, var en sexuellt ambivalent ung man som ensam betydde slutet för Sveriges Stormaktstid, inte början. En stridspitt, men till syvende och sist: en looser.

Och jag behöver den. Jag behöver känna mej stolt över ett land där man inte måste känna sej stolt över sitt land. Ett land där man får sätta upp en sån här föreställning. Ett land som då och då slänger en kritisk blick på sej själv. Där man får skratta åt överheten, utmana makten, säga sin sanning. 
När jag efter föreställningen cyklar hem genom ett Pridefirande Stockholm, genom ett regnbågsflaggande söder, känner jag mej stolt. Stolt över oss, Sverige. Inte för att vi är bäst, utan för att vi är ganska bra. Lagom bra. Bäst på att aldrig säga att vi är bäst. 

Det är inte förrän jag kommit hem, läst några kapitel ur Mästare och Margarita, och slutligen släckt nattduksbordslampan, och ligger där i mörkret, väntande på John Blund, som jag plötsligt kommer ihåg vad som är Stockholms äldsta byggnad. Jag skrattar högt, och i sovrummets mörker låter jag lite som en galning. Jag hoppas inte grannarna tror att jag har ett fnissigt herrbesök på rummet. Jag vet inte om jag vill bli uppfattad som den där mannen som framkallar skratt i sänghalmen.
Riddarholmskyrkan är Stockholms äldsta byggnad. Vilken rå-iditot jag är! Jag satt och letade efter svaret, och svaret var precis bakom ryggen. Bokstavligen.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

50:-, tack till miss Austen för fix och trix.

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6700:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

PIPPI LÅNGSTRUMP PÅ DE SJU HAVEN,  på Folkets Hus i Borlänge, 

"”Hon städar ju inte, hon bara dansar, hon!” ropar en liten dalkulla från bänkraden bakom mej. Uppe på scenen försöker någon som i första akten var Prussiluskan och som jag nu, i andra akten, först trodde var en sjörövardrottning, men som sen visade sej bara vara innehavarinnan av en sjörövarbar, framföra ”Mors Lilla Lathund” med kvast, full städ-koreografi, och bakgrundsdansare med trasor i högsta hugg, men småknattarna i publiken verkar inte tycka att hon är nån vidare lokalvårdare."

Verkar det intressant? Här är resten:

TROLLFLÖJTEN, av Mozart, med Smålandsoperan, i Borgholms Slottsruin.

”Vi trodde vi hade gott om tid, när vi tidigare på dagen började köra mot Borgholm. Det var innan vi stannade till i Färjestaden och Ölands köpstad, innan vi lallade in i en skoaffär och tvingade Aloe-Vera att försöka gå i högklackat, och innan jag hittade en prylbod. Någon timme senare är till och med shopoholisten Skäggige Skalman nöjd, och vi skyndar till bilen, mer sena än vi trodde möjligt. ”

Låter det intressant? Här är resten: 


KATARINA JAGELLONICA - INGEN UTOM DÖDEN, i Livrustkammaren på Stockholms Slott.

Jag tar en runda i giftshopen, och bland all merch hittar jag en hel avdelning från serien. Jag överväger nästan att köpa en loggad mugg, av den enkla anledningen, för att citera den brittiske bergsbestigaren George Mallorys svar på frågas om varför han ville bestiga Mount Everest: ”För att den är där”.
”Nämen, hej,” säger jag till killen bakom kassan. Vi tittar båda på varandra och försöker komma ihåg varifrån vi känner varandra. Hjärnan räknar bakåt. Inte dagar, inte månader, inte år, utan årtionden. Han minns till och med mitt namn. Jag minns att han höll på med kläder, på något sätt. Och något med kungligheter, tror jag. Eller var han bara en syintresserad royalist?

Låter det intressant? Här är resten:



#Dragking, #Dramaten, #Turteatern, #NilsPoletti, #Rasism, #LillianHellman, #DeOskyldiga, #CarolusRex, #KarlXII, #Riddarholmskyrkan, #Teater, #Stockholm, #Riddarholmen, 

tisdag 22 juli 2014

PIPPI LÅNGSTRUMP PÅ DE SJU HAVEN, av Astrid Lindgren, Regissör, producent, Mats Nilsson, regiassistent, Barnansvarig Frida Johansson, Koreograf Susanna Limell, Sånginstudering Mariea Arnberg, manus Johan Gille, musik George Riedel, Jan Johansson, Per-Martin Hamberg, Fredrik Åkerblom, musikarrangemang Fredrik Åkerblom, Körarrangemang Göran Arnberg, Arrangör Cozmoz Arena, Teatermakarna Dalarna, Ljud Jennifer Bck, Perra Hamqvist, Ljus Johan Jerrskog, Tanja Jörgensen, Kostym TExtilkursen på Fornby Folkhögskola, Scenbygge Bengt Saxvall, Kjell Bergkvist, Mats Didron, Scenbmästare Dante Nyström, Layout programblad Mia Mästerbo, Foto Hasse Eriksson, Lars Ingre, Signe Svorén, Anna-Clara Eriksson, Sjörövarkrogs-crew Theresia Sundqvist, Maria Dahlgren, Amil Eriksson, med Martin Redhe Nord, Michaela Grahn, Filip Warnberg, Maja Friberg, Anna-Clara Eriksson, Tobias Johansson, Sofia Hansson, Elias Vandor, Alice Graf Brolund, Simon Danielsson, Selma Backman, Victor Löwfenberg, tina Prestberg, Rickard Sörslätt, Signe Svorén, Magnus Borén, Paola Ryttar, Lars Ingre, Michelle Persson, Linnea Bäck, Julia Maberg, Hanna Bäck, Ingrid Mäkiaho, Gerda Sundmark, Alexander Embretsén, föreställning 138 tisdag 22/7 2014.

”Hon städar ju inte, hon bara dansar, hon!” ropar en liten dalkulla från bänkraden bakom mej. Uppe på scenen försöker någon som i första akten var Prussiluskan och som jag nu, i andra akten, först trodde var en sjörövardrottning, men som sen visade sej bara vara innehavarinnan av en sjörövarbar, framföra ”Mors Lilla Lathund” med kvast, full städ-koreografi, och bakgrundsdansare med trasor i högsta hugg, men småknattarna i publiken verkar inte tycka att hon är nån vidare lokalvårdare.
Jag är i Borlänge, på Cozmoz i Folkets park och tittar på Pippi Långstrump På De Sju Haven. Det är varmt, och vi har tur att detta är en utomhusscen som är på gränsen till inomhus. Den har ett ordenligt, tak, och är byggd med sluttande bänkrader, så här, längst fram, känns det nästan som om vi är en bit under jorden. 
Ni vet dom där After Beach-timmarna vid Rivieran, eller på Teneriffa, på Mallorca, i Turkiet eller i Grekland? När soldagen inte riktigt är över, men människor i alla fall börjar leta sej hem till sina hotellrum eller mot restaurangerna i ett nästan tomt city, nöjda, trötta, solbrända och varken hungriga eller törstiga, fast man som högst fått i sej en glass och en fanta på hela dagen? Så känns Borlänge för mej. 
Citykärnan, som för övrigt känns som om den borde ha spårvagn, är nästan tom, förutom några enstaka tanter som hukar i skuggan under markisen på uteserveringen till Café Esplanad, eller några modiga män i banktjänstemänsuniform lunchande i trädens skugga i Lilla Parken. Så var är alla?
Dom dräller runt på cykelvägarna i Norra Backa. Det är ett sånt där område med Ikea, Rusta, Clas Ohlsson och ett jättestort Ica som heter Kupolen, och det är därinne folk verkar trycka hela dagarna. När solen börjar dala kommer dom ut ur de luftkonditionerade palatsen. Det är ett ganska nybyggt område, och det påminner mej precis om de där gångvägarna som brukar finnas mellan sandstranden och gatan på alla beacher, och det känns som om det borde ligga ett öppet hav i närheten, med en stor, sandig strand.
Det har varit en perfekt dag. Jag och min kompis Achromotrichias, för tillfället stationerad i stan, lånade cyklar och trampade till Ornäs, nån mil bort från stan, och besökte Ornässtugan, ett av Sveriges äldsta museum, inrätt i det hus där Gustav Vasa 1520 så berömt klättrade ut genom toaletten när Kristian Tyranns män var honom på spåren. Jag hade väntat mej ett litet uthus, men det var mer en slags inbyggd balkong två våningar upp, med kraftigt perforerad väggfast träsoffa.  
1767 hittades här också Ornäsbjörken, en mutation från vårtbjörken, och som bara finns i ett, kvinnligt, exemplar, vilket gör att den endast kan förökas genom ympning. Den har, konstigt nog, utnämnts till Sveriges riksträd, och har ett eget litet museum och giftshop på gården.  
Väl tillbaka i Borlänge ville jag kolla in Kupan, Röda Korsets Second Handbutik, och det visade sej vara ett litet helsike att ta sej dit. Vi irrade runt på båda sidor om järnvägspåret som delar stan, innan jag slutligen gick in på The Dollar Store och frågade efter vägen dit. Den låg två kvarter bort. Jag köpte fyra t-shirtar åt mej själv och en juicepress åt Achromotrichias. Inget säger ”tack för att jag fick komma på besök” som en hushållsmaskin.  
Innan föreställningen blev det falaffeltallrik på Libanon, ett gatukök inte långt ifrån Folkets Park. Jag vet inte om det var för att jag svettats som en gnu och behövde salt, men jag kunde lätt ha käkat en portion pommes till. Luften stod nästan still, och jag övergav mitt löfte om ”ingen Coca Cola den här veckan”.
Inne i salongen har man organiserat en målarhörna, dit barnen kan gå och skriva och rita teckningar på temat ”Att våga”. Teckningarna sätts sen upp på en röda presenning som hängts upp på båda sidor om publiken. 
”Våga seja Saningen” och Antons, 7 år ”Jag vill gifta mej med en robot” var mina klara favoriter.  
Pippi Långstrump på de sju haven är en ambitiös legering av unga amatörer och proffs, där amatörerna inte nödvändigtvis kommer till korta. De två akterna är sammanfogade ur två olika Astrid Lindgrensberättelser. Den första är ett axplock ur hennes första bok om Pippi som kom 1945, och akt två är hämtad ur från filmen från 1970.
Scenografin är uppfinningsrik och fantasieggande och målad i primära färger, som hämtade från Ikeas barnavdelning, precis som jag minns dom från bokomslagen. När man i pausen byter från Villa Villerkulla till piratstaden Porto Piluse, önskar jag att jag suttit kvar på min plats, bara för att se hur man riggade om. Det är nämligen en stor glipa i den gula ridån. 
När jag är på barnteater brukar jag lyssna extra mycket på publiken, lite för att ungar kan säga många roligheter, men också för att om det är tyst på en barnteater, då tycker ungarna att det är bra. Givetvis ska dom föra liv där dom ska föra liv, men om det är för mycket okoncentrerat joller betyder det att ungarna inte är ett dugg intresserade. Här är det nästan knäpptyst. Förutom Ingegärd Waaranperä-wannabeen på bänkraden bakom då. 
Pippi är precis sådär kaxig som hon måste vara. Och hon sjunger förvånansvärt bra. Och det är också i det musikaliska som föreställningen styrka ligger. Jag tror inte barnen har sett ett par så dansanta konstaplar som Kling och Klang. Likt Mungojerrie & Rumpleteazer lyckas dom ett tag norpa en himla massa fokus, men så är dom också musikalproffs. Dom dubblerar som sjörövarna Jocke med Kniven och Blodsvente i andra akten, och även här lyckas de sno en himla massa scentid från den försvarslösa ungdomarna, vilket kanske kan tjäna som en lektion i hur mycket som krävs om man ska kunna försörja sej på sånt här spexande.
Och med det vill jag inte säga att ensemblen står där handfallen. Flera av dom gör riktigt bra ifrån sej, och de gånger de får bollen dribblar dom som värsta proffsen. 
Tommy och Annikas föräldrar spelas av två mycket unga, och fick mej av någon anledning att tänka på föräldrarna i Next to Normal, i sin uppenbara opassande omognad att ta hand om barn. 
Kostymerna går åt det enkla, men adekvata. Man har tagit i där det behövs, och har hållit budgeten där det är möjligt. Och mer hade varit onödigt. Det är inte ett kostymdrama. 
Jag sitter och tittar och blir lite bölig, för det är så länge sen jag hörde de här berättelserna och sångerna, och jag minns barnet jag en gång var, en person lika verklig, skiljd från mej själv, och olik den jag blivit som om han suttit där på bänken bredvid mej, alltid sugen på att spela Pippi, oftast tilldelad rollen som Tommy. 
När det är över sätter sej Pippi så scenkanten. Flera av barnen kommer fram för att hälsa. En liten kille gömmer sej bakom sin pappa, plötsligt blyg. Pippi ser honom och vinkar. Han gömmer sej i tryggheten bakom byxbenen. Det blir för mycket av det goda, och han måste lyftas upp i stora famnen. Pappa går fram och pratar med Pippi, men killen har borrat in sej i armhålan och vägrar komma fram. Så plötsligt, för en sekund, vågar han, och tittar rakt på Pippa, som är jätteverklig, och som ler, och sen är det tillbaka in i pappas tröja igen. Men han vågade, i alla fall, dom kan inte komma och säga något annat. Han vågade i alla fall. Och kanske är det för honom som den här kvällen har betytt allra mest?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Magnus Borén.

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6650:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

TROLLFLÖJTEN, av Mozart, med Smålandsoperan, i Borgholms Slottsruin.

”Vi trodde vi hade gott om tid, när vi tidigare på dagen började köra mot Borgholm. Det var innan vi stannade till i Färjestaden och Ölands köpstad, innan vi lallade in i en skoaffär och tvingade Aloe-Vera att försöka gå i högklackat, och innan jag hittade en prylbod. Någon timme senare är till och med shopoholisten Skäggige Skalman nöjd, och vi skyndar till bilen, mer sena än vi trodde möjligt. ”

Låter det intressant? Här är resten: 


KATARINA JAGELLONICA - INGEN UTOM DÖDEN, i Livrustkammaren på Stockholms Slott.

Jag tar en runda i giftshopen, och bland all merch hittar jag en hel avdelning från serien. Jag överväger nästan att köpa en loggad mugg, av den enkla anledningen, för att citera den brittiske bergsbestigaren George Mallorys svar på frågas om varför han ville bestiga Mount Everest: ”För att den är där”.
”Nämen, hej,” säger jag till killen bakom kassan. Vi tittar båda på varandra och försöker komma ihåg varifrån vi känner varandra. Hjärnan räknar bakåt. Inte dagar, inte månader, inte år, utan årtionden. Han minns till och med mitt namn. Jag minns att han höll på med kläder, på något sätt. Och något med kungligheter, tror jag. Eller var han bara en syintresserad royalist?

Låter det intressant? Här är resten:


MUCH ADO ABOUT NOTHING med Stockholm English Speaking Theatre i Galärparken. 

"Det ringer igen.
”Vi trodde du kanske hade blivit påkörd…” svarar jag. 
Det är tyst i andra änden. Inget sprakade, inte ett ljud. Prosopagnosias har väldig otur med elektriska aparater. Varenda en verkar vara ett måndagsexemplar. Han kan inte köpa ett talande grattiskort utan att det blir kortslutning i kuvertet.
”Om du hör mej; Gå mot ljuset, Carol Anne,” säger jag, och hoppas att han har sett Poltergeist."

Låter det intressant? Här är resten: 


#Borlänge, #Cozmoz, #Ornäs, Ornäsgården, #GustafVasa, #Ornäsbjörken, #AstridLindgren, #PippiLångstrump, #PippiLångstrumPåDeSjuHaven, #Teater, 

torsdag 17 juli 2014

TROLLFLÖJTEN, musik av Wolfgang Amadeus Mozart, libretto av Emanuel Schikaneder, med Valentin Lundin – Tamino, AnnaKarin Ranelf – Nattens Drottning, Åsa Elmgren – Första damen, Bernt Björnberg – Monostatos, Björn Elmgren – Papageno, Charlotte Forsberg – Andra damen, Hélène Kimblad – Tredje damen, Lena Müller – Violoncell, Lovisa Pallon – Pamina, Lovisa Stenberg – Tvärflöjt, Maria Ingemarsson Berg – Piano/Musikalisk ledare, Paula Gårsjö – Viola, Sara Wåhlin – Papagena, Wieska Szymczynska – 1:a violin, Markus Kroon - Sarastro, Regi Peter Bäckström, med Smålandsoperan och Ölandsoperan, föreställning 137, 17/7 2014.

Efteråt, när Aloe-Vera försöker hitta ut från den mörka parkeringen, och Skäggige Skalman sitter och plirar ut i natten på spaning efter något som liknar en utfart, sitter jag i baksätet och tänker på en kväll full av potentialer och oinfriade löften. Jag tänker på platsen, det stora slottet, som aldrig blev den där mästerverket som Tessin den äldre hade tänkt sej. Jag tänker på verket, operan, som stressades fram för att hinna före en konkurrent med liknande idéer, och därför har en himla massa logiska hål. Och jag tänker på den lite vingliga föreställning vi just har sett.
Vi är på Öland. Solen och vindarnas ö, i Borgholm, och vi har precis sett Smålandsoperans uppsättning av Mozarts trollflöjten i Borgholms slottsruin, ett samarbeta med Ölandsoperan. Jag visste inte ens att Öland hade en opera, men jag antar att det är mer ett koncept än en lokal med organiserad verksamhet. Och Smålandsoperan är bara några år gammal. 

Vi trodde vi hade gott om tid, när vi tidigare på dagen började köra mot Borgholm. Det var innan vi stannade till i Färjestaden och Ölands köpstad, innan vi lallade in i en skoaffär och tvingade Aloe-Vera att försöka gå i högklackat, och innan jag hittade en prylbod. Någon timme senare är till och med shopoholisten Skäggige Skalman nöjd, och vi skyndar till bilen, mer sena än vi trodde möjligt. 
När vi väl kommer fram till Borgholm har vi en och halv timme på oss innan biljetterna ska hämtas ut uppe vid slottsruinen. En och en halv timme för middag och turistande. 
Vi försökte oss inte ens på någon sight seeing. Jag förklarade för Skäggige Skalman, som aldrig varit på Öland tidigare, att Borgholm på sommaren är lite som Hawaiin Tropic-doftanden Gröna Lund utan några åkattraktioner men med utskänkningstillstånd: det är nästan bara glass, pizza, godis och leksaker överallt.
Vi dyker in på första bästa uteservering, Pubben, på Storgatan, ett slags lite finare hamburgerhak, och när det visar sej att dom inte har någonting vegetarisk säger jag åt de andra två att dom ska sätta sej och och beställa, så rusar jag ut, käkar något enkelt och kommer tillbaka. Värmen gör att jag inte är så väldigt hungrig i alla fall. 
Jag skyndar ut på Storgatan, stålsatt för att kanske bli tvungen att käka en mosbricka nere på torget, eller i värsta fall någonting dyrt och otillfredsställande från Pressbyrån. Men precis vägg i vägg med Pubben ligger ett litet hål i väggen som heter Kroppkaksboden, och jag ilar in, på vinst och förlust. 
Fem minuter senare sitter jag på deras uteservering, käkandes en Ölandsbron, vilket är en slags tunnbrödsrulle med Quorn. Tio meter bort, fortfarande väntandes, sitter Aloe-Vera och Skäggige Skalman, tomhänta. Jag tittar på flanerande turister, rödbrända och svettigt mosiga, bölande ungar och fnittriga tonårsflickor, dricker mitt kaffe i lugn och ro och kastar då och då en blick över till de fortfarande väntande. 
Jag lämnar Kroppkaksboden med en lycklig vinkning åt den proffsiga, snabba och artiga personalen, och går över till mina vänner. Dom ler sammanbitet mot mej. Jag säger att dom måste fråga personalen var deras mat är, och går några vändor upp och ner för storgatan, glider in i en glassbar och köper en bägare med två kulor, med de förvånande smakerna Hello Kitty och Kinder Egg. Jag går mumsande förbi uteserveringen och noterar att hamburgarna äntligen kommit. Aloe-Vera och Skäggige Skalman sitter framåböjda, bildlikt sammanbitna, men bokstavligen vidöppna  och skyfflar in mat. Jag sätter mej på en parkbänk inte långt därifrån, och när jag surfat runt en stund inne på Fejjan kommer dom hamburgerstinna fram, stressade, men nöjda. Tydligen var det mycket goda hamburgare, så den som väntar på något gott, och allt det där. 
Vi tar långa benet före bort till bilen, och åker upp till Ruinen, parkerar och hämtar ut våra biljetter.

När jag var liten blandade jag ihop Borgholms slott med slottet Tre Kronor, eftersom båda brunnit, och när jag som liten var där, i ruinen, trodde jag alltid att den på sin tid varit ett riktigt slott, med prinsar och prinsessor och drottningar och kungar, och baler och tappade glasskor och sånt. Jag lärde mej sanningen för några år sen: Det blev aldrig fullbordat. Det vi ser idag är liksom ruinerna efter något som aldrig blev klart. 1651 började Nicodemus Tessin den äldre på kung Karl X Gustafs order att bygga om en förskansning  till ett Barockslott, men när kungen dog avtog byggfarten, för att helt avstanna 1681. 1806 brann så det ofärdiga slottet ner till den förtrollande ruin den är än idag. 

Man framför inte operan inne i själva borggården, utan lite vid sidan om, fortfarande innanför murarna, men i den äldsta, ursprungliga delen av ruinen. Man har byggt två scener, varimellan den lilla orkestern sitter. 
Det är en sällsynt vacker kväll. Svalorna störtdyker långt därovanför ruinens kalkstensväggar, himlen är medelhavsblå, och solen har gått ner tillräckligt långt för att lämna oss i ruinens svalkande skugga. Senare, i andra akten, blir det kallare, och det blir ett väldigt prasslande när alla försöker få på sej sina värmande vindjackor. 

Mozarts började arbeta med musiken till Trollflöjten i Mars 1791, den hade premiär den 30 September och den 5 December samma år var han död. Innan premiären hade han och hans librettist hört talas om att några andra arbetade med en liknande föreställning, och hade kommit längre, så man hafsade ihop en föreställning för att hinna före. Därav alla inkonsekvenser i librettot. Man kan fundera på hur handlingen hade varit om man tagit lite mer tid på sej, inte kompromissat, inte stressat. Kanske hade handlingen då varit lika engagerande som musiken? Eller kanske hade den inte aldrig ens blivit klar? En deadline kan vara ett utmärkt incitament.

Innan föreställningen kom Papageno, Björn Elmgren, ut och berättade att vad vi skulle få se är en slags konsertföreställning, och att han själv kommer att fungera som berättare. Han var väldigt underhållande, och hans små informativa prator gränsade ibland till regelrätt stand up.  
På hemsidan står det att vi tidsmässigt ska befinna oss i det kalla krigets 50-tal, vilket jag inte märker alls, varken i tolkning eller kostym, om man bortser från Paminas klänning, som andas lite Diors New Look. Men eftersom detta är ett gästspel och den verkliga föreställningen kommer att spelas i Huseby Bruk, antar jag att man kan se detta som en kompromiss mellan genrep på okänd ort och konsert.

Det svärs från framsätet. Aloe-Vera har kört fel, någonstans, och vi har kommit till en annan bilparkering, en enorm, antagligen för de riktigt stora konserterna inne i ruinen. Inga problem att göra en u-sväng, plats finns, men vart ska vi köra? Vi kör runt, runt, men den enda vägen ut verkar vara den vi kom in, så vi vänder tillbaka, mellan enbuskar, över kalksten. 

Det var mycket ikväll som är riktigt bra, och annat som kanske inte var lika lysande. Ibland förstod jag inte alls vad dom höll på med. Det var en lång sekvens i andra akten där Tamino och Pamina tillsammans genomför prövningarna, då dom bara gick fram och tillbaka över scenen med trollflöjten. Bokstavligen går från höger sida till vänster sida, och så tillbaka igen. Långsamt. 
Först tänker jag att det är regissören som inte haft en klar bild, men sen inser jag att vad dom visar är ju ett slags utdrag ur en inte riktigt färdig föreställning i en helt okänd scenografi. Det är lite synd, speciellt det där med scenografin. Dom har ruinerna efter ett nedbrunnet slott att leka i, och dom håller sej på uppbyggda anonyma scener.
Kostymerna ser också ut som om något glömt en resväska i Småland. Vissa, Nattens Drottning, de tre damerna och de tre Gossarna, är i full kostym, medan andra verkar klädda för konsert, och ytterligare andra verkar vara klädda för första genomdraget, i privata kläder. 
Men det låter ofta mycket bra, och vissa av sångarna är fena på att leverera. Och vad än Trollflöjten är, så inte är det Shakespeare, Simon eller Stoppard. Man kommer inte för handlingen, man kommer för musiken. 
Jag kommer att minnas en väldigt rolig Papageno, med en Papagena som nådde honom till midjan. En förödande vacker och skönsjungande Pamina, och en förvånansvärt läcker Sarastro. Och jag kommer att minnas svalorna, högt ovanför borgen, ljudligt kvittrande, ibland i rätt tonart, och ibland som en atonal kommentar till vad som händer långt där nere. Jag hoppas operasällskapet kommer tillbaka, kanske med en lite mer färdig och anpassad föreställning. 

I framsätet har man hittat rätt väg, och vi skumpar fram över allvaret, i mörkret, på väg hem. Aloe-Vera börjar berätta en lång monolog om vad hennes grannbarn sagt och gjort, temat verkar vara cyklar, Skäggige Skalmans huvud börjar nicka, och han somnar, och jag, jag bara sitter där i mörkret och försöker komma ihåg allting.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 250:-

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6400 + 250 = 6650:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

KATARINA JAGELLONICA - INGEN UTOM DÖDEN, i Livrustkammaren på Stockholms Slott.

Jag tar en runda i giftshopen, och bland all merch hittar jag en hel avdelning från serien. Jag överväger nästan att köpa en loggad mugg, av den enkla anledningen, för att citera den brittiske bergsbestigaren George Mallorys svar på frågas om varför han ville bestiga Mount Everest: ”För att den är där”.
”Nämen, hej,” säger jag till killen bakom kassan. Vi tittar båda på varandra och försöker komma ihåg varifrån vi känner varandra. Hjärnan räknar bakåt. Inte dagar, inte månader, inte år, utan årtionden. Han minns till och med mitt namn. Jag minns att han höll på med kläder, på något sätt. Och något med kungligheter, tror jag. Eller var han bara en syintresserad royalist?

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/07/katarina-jagellonica-ingen-utom-doden.html

MUCH ADO ABOUT NOTHING med Stockholm English Speaking Theatre i Galärparken. 

"Det ringer igen.
”Vi trodde du kanske hade blivit påkörd…” svarar jag. 
Det är tyst i andra änden. Inget sprakade, inte ett ljud. Prosopagnosias har väldig otur med elektriska aparater. Varenda en verkar vara ett måndagsexemplar. Han kan inte köpa ett talande grattiskort utan att det blir kortslutning i kuvertet.
”Om du hör mej; Gå mot ljuset, Carol Anne,” säger jag, och hoppas att han har sett Poltergeist."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/07/much-ado-about-nothing-stockholm.html

ROMEO OCH JULIA, med teater Carpa i Gamla Stan.

"Några andra asiatiska turister har hittat guiden, och dom försvinner iväg bort mot slottet. Mannen med den enorma chokladkakan under armen kommer ut på torget igen, och ser sej om, lite osäker på vart det var han skulle. 
Bögarna på chokladkoppen har fått sällskap vid ett annat bord lite längre bort. På Pharmariums veranda står servitören kvar, uppgiven, och väntar på att någon ska ropa på honom. 
Duvorna har landat högt uppe på brunnshuset igen. Lutad mot sandstensfasaden vid Köpmansgatan står en ung man i blå mask.
Det är som om vi alla väntade på något."

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/07/romeo-och-julia-med-teater-carpa-gamla.html




#Mozart, #Opera, #Smålansoperan, #Ölandsoperan, #Trollflöjten, #Borgholm, #Borgholmsslottsruin, #1791, 1791, #TROLLFLÖJTEN, #1756-1791, Nej, #Smålandsoperan, #BorgholmsSlottsruin, #Peter Bäckström, #Opera, #Ölandsoperan, 

lördag 12 juli 2014

KATARINA JAGELLONICA - INGEN UTOM DÖDEN, av och med Eva Mattsson, i Hörsalen på Livrustkammaren, Stockholm Slott, föreställning 136 12/7 2014.

Det här var precis vad jag behövde. En dag på slottet. Utanför steker solen. Här, innanför murarna, råder en klimatkontrollerad atmosfär. Jag har en tunn kofta med mej, i ryggsäcken, och temperaturen håller sej hela tiden på gränsen till att jag behöver plocka fram den. Kanske borde jag inte haft shorts. 
Precis innanför porten står en slags tron. Den verkar sammansatt av en massa svärd, och ser ut som något av H. R. Giger, konstnären som som skapade monstret i filmen Alien. Några nördar turas om att fota varandra sittande i den. Jag stannar till och tittar. Den enda tron jag känner till är Drottning Kristinas silvertron, kanske internationellt mest känd som Jokerns tron i Batmanfilmen från 1989, så jag går förbi och fortsätter in.
Jag är alldeles för harig för otäcka, våldsamma teveprogram. Och det är stört omöjligt att få in mej på en skräckfilm, eller en thriller. Jag slår bakut. Jag är som en pavlovs hund: så fort musiken blir otäck reser jag mej och lämnar rummet. Så det finns en himla massa filmer och teveserier jag inte har sett. Och det är inte konstigt att jag inte hört talas om Livrustkammaraens nu pågående kanske mest intressanta tillfälliga utställningen Maktspel, med kläder ur hit-tv-serien Game of Thrones och de två Kate Blanchettfilmerna om drottning Elizabeth. Men det är nog mest för teveserien som nördarna har samlats. 
Jag tar en runda i giftshopen, och bland all merch hittar jag en hel avdelning från serien. Jag överväger nästan att köpa en loggad mugg, av den enkla anledningen, för att citera den brittiske bergsbestigaren George Mallorys svar på frågas om varför han ville bestiga Mount Everest: ”För att den är där”.
”Nämen, hej,” säger jag till killen bakom kassan. Vi tittar båda på varandra och försöker komma ihåg varifrån vi känner varandra. Hjärnan räknar bakåt. Inte dagar, inte månader, inte år, utan årtionden. Han minns till och med mitt namn. Jag minns att han höll på med kläder, på något sätt. Och något med kungligheter, tror jag. Eller var han bara en syintresserad royalist?
”Jag har bokat biljetter till föreställningen om Katarina Jagellonika,” säger jag. ”Och så var det en visning innan?”
”Ska du se den? Visningen? Innan?”
”Ja, jag tänkte det?”
”Oj, nu blir jag nervös. Det här jag som har den. Det är min första visning. Någonsin.”
”Oj.”
"Jag kommer bara att ha en barnvisning innan, och det har jag heller aldrig gjort förut."
Det är över en timma kvar till visningen, så jag tar en solorunda inne på museet. Förutom Maktspel så har man också den tillfälliga utställningen om Spöket Laban i slottet Gomorronsol, så det springer runt en massa personer som når mej ungefär till höften. Jag liksom vadar fram genom spökutklädda småbarn som rasslar med kedjor eller skakar kastruller. 
En trappa upp är det Maktspel som gäller. Jag inser ganska fort att jag måste se båda Kate Blanchettfilmerna, läsa på om Elizabeth och gärna ha med mej nån som följt teveserien för att få ut det mesta möjliga av utställningen, så jag skummar mest. 
Det här är ett museum som har överlevt mycket. Det var från början kungahusets förråd av dräkter, rustningar och vapen, men när 1628 bestämde Gustav II Adolf att hans kläder från fälttåget till Polen skulle sparas som ett minne, och pah-dam! Sveriges första museum var fött. Museet har flyttat runt en massa, vilket är tur, för lyckades undvika Slottet Tre Kronors brand 1697, och man flyttade från Makalösa innan det blev teater och det också brann ner. Inte förrän 1978 flyttade man tillbaka till slottet. 
Det är vansinnigt intressant att går runt bland alla kläder, rustninger och annat sparat, och jag inser att jag måste plugga min monarki lite bättre. Kanske måste jag hitta på ett slags spel, så att det blir lite roligare. 
Min kamrats visning går lysande. Han är rolig, välinformerad och har ett personligt förhållningssätt till det han berättar om. Vi skrattar ofta. När vi byter rum smiter han förbi mej och viskar att han tycker det är jätteroligt. Barngruppen var inte alls lika rolig, för vi fattar hans skämt lite bättre. 

Jag hinner med en snabbhafsig vända nere i Vagnhallen, och inser att jag måste komma tillbaka och titta lite närmare, för det verkar nästan otroligt att folk har färdats i något som så . Om jag såg dessa fordon på en scen skulle jag tycka att scenografen varit lite väl fantasifull. 

Det är föreställningsdags. Vi släpps in i Hörsalen, och jag sätter mej nästan längst fram. Vi är fem personer i publiken, men här, i stillheten och tystnaden, stör det inte att vi är så få. Väggarna, av orappad murad sten, möts i det välvda taket, och det känns lite som om man befinner sej i en vinkällare, långt under jorden. 

Ljuset släcks. Jag känner hur någon går förbi mej i mörkret, och hör frasandet av av kläder. Så tänds ljuset. Katarina Jagellonica is in da house…

Det handlar om Gustav Vasas svärdotter, Erik XIVs svägerska och Sigismunds mamma, kvinnan som förde in renässansen till Sverige, en polsk, katolsk prinsessa som tillsammans med sin man, Johan III satt inspärrad på Gripsholms slott i fyra år, innan hon släpptes ut och blev svensk drottning.
Jag sitter och funderar på hur mycket hennes kostym har kostat, för den svarta, tunga renässansklänningen är maffig, påkostad, och ser precis ut som på Katarina Jagellonicas porträtt. 
Jag har, eller hade, för jag vet inte varnånstans, ett vhs-band med med en inspelning av ett teveprogram som började med att röster och foton av flera äldre kända skådisar flimrade förbi i vinjetten. Det kan mycket väl vara i början av Margaretha Krook-versionen av Gertude Stein, för det är ett program jag sett många gånger. I alla fall: där finns en ljudupptagning av Inga Tidblad, i rollen som något av Shakespeare. Hennes röst en skör, spröd, och lite sjungande, och för nutida öron låter den nästan på gränsen till parodisk. Den här skådespelerskan låter lite likadant. Lite förhöjd, liksom. Den tillför något förtrollande. 

Detta är en monologföreställning, och kanske mer ett slags iscensatt föredrag än ett drama, då det framförs mer som en livsminnesberättelse framförd av skådespelerskan i rollen som Katarina, utan några synliga, dramatiska motsättningar, inre, eller yttre. Men det är absolut inte ointressant. Jag, som läst på lite om objektet, känner igen mej i historien, och är tacksam över de pusselbitar som tillförs.
Man projicerar bilder på väggen bakom, och tillför inspelade ljud och musik, och på något sätt blir dåtiden plötsligt levande. 
Vi får följa Katarina Jagellonica från tiden från vaggan fram till 1577 då hon är etablerad drottning och hennes man precis har gett order om att låta avrätta sin bror Erik, den tidigare kungen, och det är ett livsöde väl värt att uppmärksammas.
Så försvinner hon, ljudlöst, uppför mittgången, och jag är frestad att vrida på huvudet och se efter henne när hon försvinner, men jag låter bli. Det känns bättre att ha illusionen kvar. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

160:-

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240 + 160 = 6400:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

MUCH ADO ABOUT NOTHING med Stockholm English Speaking Theatre i Galärparken. 

"Det ringer igen.
”Vi trodde du kanske hade blivit påkörd…” svarar jag. 
Det är tyst i andra änden. Inget sprakade, inte ett ljud. Prosopagnosias har väldig otur med elektriska aparater. Varenda en verkar vara ett måndagsexemplar. Han kan inte köpa ett talande grattiskort utan att det blir kortslutning i kuvertet.
”Om du hör mej; Gå mot ljuset, Carol Anne,” säger jag, och hoppas att han har sett Poltergeist."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/07/much-ado-about-nothing-stockholm.html

ROMEO OCH JULIA, med teater Carpa i Gamla Stan.

"Några andra asiatiska turister har hittat guiden, och dom försvinner iväg bort mot slottet. Mannen med den enorma chokladkakan under armen kommer ut på torget igen, och ser sej om, lite osäker på vart det var han skulle. 
Bögarna på chokladkoppen har fått sällskap vid ett annat bord lite längre bort. På Pharmariums veranda står servitören kvar, uppgiven, och väntar på att någon ska ropa på honom. 
Duvorna har landat högt uppe på brunnshuset igen. Lutad mot sandstensfasaden vid Köpmansgatan står en ung man i blå mask.
Det är som om vi alla väntade på något."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/07/romeo-och-julia-med-teater-carpa-gamla.html

FIDELIO med Kamraterna på Årsta Teater:

"Men det är lite svårt att klä upp sej när man har rakt huvud, hur man än gör ser man ut som en förrymd fotbollstränare. Jag skulle vilja anlända i kostym, utan vare sej ryggsäck eller annan väska, med en struken skjorta, väst och slips, och med en matchande näsduk sådär lagom nonchalant nedstucken i bröstfickan, men på något sätt slutar det alltid med att jag står där i det gamla vanliga: något diskret, och förhoppningsfullt: rent. Med en ryggsäck fullproppad med sånt jag verkligen behöver om nu apokalypsen inträffar under mitt teaterbesök. "

Låter det intressant? Här är resten:


#katarinajagellonica #StockholmsSlott #Teater #Minstengångiveckan #Gameofthrones