tisdag 26 september 2017

EN MAN SOM HETER OVE, Draken, Göteborg, 8/9 2017


Jag gillar att bo på hotell, för jag gillar tanken att börja om, på nytt, från scratch. Att vara fri. Att bara ha det jag har med mej, det jag orkat bära, eller; nu när alla resväskor har hjul: det jag orkat rulla i mina två resväskor, köpta med en avsevärd rabatt från Ikea Family. 
Det är egentligen inte så mycket det jag har, som ger mej en frihetskänsla, utan det jag inte har. Jag har inte en garderob med onödigt många tröjor, löjligt många gympadojjor eller buntvis med byxor. Jag har inte köksskåp fyllda med höganäsporslin, när jag dagligen bara använder en mugg, en skål och en tallrik. Jag har inte bokhyllor fyllda med böcker jag ärligt talat aldrig kommer att hinna läsa. 
Ingen lever så länge.
Vad jag har är min iphone, min dator, en necessär, tillräckligt med t-shirtar, och min medsläpade dunkudde.
Det räcker gott.

Vi är i Göteborg, jag och mina kompisar Majorka Estate och Marcel Wave. Hon har  en utnött höft, och han har kvaddade knän, och vi ser nog ganska roliga ut när vi arbetar oss fram genom Nya allén på väg till Järntorget, Folkets Hus, och Draken: hennes höft pinar mindre när hon rör sej, så hon trampar på, med stora steg, medan hans knän värker för varje kliv, så han liksom vaggar fram, gorilla-likt. 
Själv irrar jag emellan, som nån slags vallhund som försöker hålla ihop gruppen. 

Det var Majorkas idé. Nån dag tidigare, över en sån där överöst, fullspäckad hotellfrukost, sa hon: ”Johan är i stan med Ove, ska vi dra dit ikväll?”
Jag, som nästan aldrig är sugen på att träffa några nya människor, var inte alls på humör, tills jag förstod att det handlade om teater, och att Johan var Johan Rheborg, och Ove var föreställningen EN MAN SOM HETER OVE. Då var jag på, som hatten på ett huvud. Marcel hade liksom inte något val. 
Det var därför han, steg för svidande steg, tog sej över Järntorget och in på Draken, en biografsalong som har en av Sveriges bredaste duk, men där man också kan ha enklare produktioner, som den här enmansföreställningen.

Det är en väldigt vacker salong, med sluttande gradänger, och utan balkonger. Väggarna är lätt välvda upp mot taket, vilket ger ett intressant, indirekt ljussättning, och dom är klädda i vertikalt lagd träpanel. Det hela ger lite känslan av en blandning av modern kyrka och insidan av ett upp- och nervänt båtskrov. Stolarna är blodröda, breda och bekväma. 

Det här är andra gången jag ser föreställningen. Första gången jag såg den var på Rival i Stockholm, och jag var lite avvaktande, tror jag. Positivt inställd, men rädd att jag inte skulle tycka om den, eftersom jag tyckt mycket om filmen. 
Nu, när jag vet att jag nästan reservationslöst gillar den, kan jag slappna av på ett helt annat sätt, liksom luta mej tillbaka, och njuta. 
Föreställningen känns fortfarande fräsch, och budskapet är värmande. Och det är forfarande helt omöjligt att inte bli lite kär i Johan Rheborgs Ove.

Det handlar om vad som händer efteråt. När livet man trodde man skulle få leva liksom har brutits av, tagit slut, och man både borde, och vill, vara död. Men man är kvar. Man är en slags känslomässigt levande död, som långsamt och ovilligt väcks till liv. 

Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever. 

Det handlar om att börja om. 
Du vet; som när man kommer till ett nytt hotellrum. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


CLUB CORNER OF THE SKY i Scalateaterns källare:

”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.
”Va?”
”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”




Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.




STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind



fredag 15 september 2017

CLUB CORNER OF THE SKY, Scalateaterns källare, föreställning 52, 3/9 2017

Jag hade saker att göra, den här dagen. I stort sett hela söndagen var så där underbart fullbokad, du vet, när inget av det du måste göra är direkt jobbigt, det bara måste bli gjort. Ingen stress, men eftersom jag ska tillbringa stora delar av den här säsongen i Göteborg så var det en hel del som skulle fixas. 
Det börjar med ett förmiddagsbesök på Stadsmissionen i Liljeholmens Galleria. Göteborg, speciellt om hösten, betyder regn och rusk, och jag är på jakt efter en tunn, regntät jacka, en sån där man kan vika ihop och stoppa i ryggsäcken. Andra hade kanske samma behov, för jag kommer tillbaka till min cykel tomhänt. Eller, inte helt och hållet: jag hittade Typer av Tage Danielsson, en bok med en slags korta noveller, nästan som monologer, och senaste gången jag läste i den är nog för trettio år sen. 
Så trampar jag till Hornstulls Strand och Hornstulls Marknad, som har öppet på helgerna, från April till September. Jag har ett favvoställe, Vivo Foodbike, en ambulerande veganrestaurang, och jag köper en blissbox, en quinoa/kikärtssallad med rödbetshummus, inlagda rädisor och farinata, en slags tjock pannkaka gjord på kikärtsmjöl.

För att vara ganska musikintresserad så lyssnar jag väldigt lite på musik. Jag kan inte ha obekanta sånger skvalande i bakgrunden, utan när jag lyssnar, då lyssnar jag. 
Men för det mesta så lyssnar jag på podcasts om teater och musikaler. Jag gör det när jag cyklar, handlar, gymmar, jobbar, och eftersom hörlursuttaget på min nya iPhone 7 inte är ett vanlig uttag, så kan jag inte köpa nya hörlurar var som helst. 
Sist jag var på MediaMarkt såg jag att dom hade in-ear-pods från apple, så det är dit, till MediaMarkt i Gallerian, som det bär av till, när salladen är slut. För säkerhets skull köper jag två. Och nya tandborst-munstycken till min eltandborste. Check och check. 
Jag avverkar inköp så att det står härliga till. 

När jag passerar Sergels Torg ser jag konstinstallationen som har skapat lite upprörda känslor i veckan: en svensk flagga på en flaggstång med erektil dysfunktion. Jag vet inte vad det är som är så upprörande: vi är en ganska ryggradslös nation, det är väl bara bra att någon uppmärksammar det?

Min kompis Cue hade några dagar tidigare lagt upp ett foto på en gymbag från Nike, där det stod Kiss My Airs, och jag fnissade glatt när jag såg bilden. Jag har alldeles för många väskor, och har nyligen haft en utrensing, men jag kände, när jag såg bilden, att den där bagen måste jag ha. Fotot var taggat på Hemköp Åhlens, så jag låste fast cykeln vid en av byggnadsstaketen vid korsningen Drottninggatan Klarabergsgatan, och gick in på Åhlens, för jag antog - mycket riktigt - att Hemköp inte börjat sälja gymnastikparafernalia. Trots detta tog det mej en stund att lokalisera påsen. Jag irrade runt uppe på herravdelningen en lång stund utan att fråga någon, och när jag väl gjorde det fick jag veta att man inte hade någon sportavdelning för män, men damavdelningen låg på tunnelbaneplanet.
Med min bag ihopvikt i min rygga kände jag att det var dags för en kaffe, och något sött. I vanliga fall försöker jag äta nyttigt, men eftersom jag snart lämnar stan så unnar jag mej bra mycket mer än jag borde. Det verkar som om jag inte lyssnar när jag intalar mej att man är fet även om man är i Göteborg. 

På Dunkin Donat på Vasagatan tuggar jag i mej en fikon- och honungsfylld munk, sköljer ner den med kaffe och sms-ar med min kompis Bobby Child. Vi har bestämt att vi ska gå på kvällens föreställning tillsamman, och eftersom han precis slutat jobba bestämmer vi att vi ses där. 

Så var jag framme vid det enda den här dagen som inte kunde uträttas någon annan dag: CLUB CORNER OF THE SKY, en openmike-night som hållit på några år, men som nu flyttat från Kulturhusets Soppteaterscen till Scalateatern.

Jag sätter mej långt in i ett hörn, till vänster om scenen, och medan jag väntar bläddrar jag i Typer. Långsamt, nästan lite motvilligt, fylls lokalen. Det är ett avlångt rum, med bar i bortre, högra hörnet, och en tre, fyra meter lång scen vid långväggen, mittemot rummet breda öppning. Det finns egentligen inte någon fantastiskt bra sittplats, eftersom - om man vill sitta i mitten - så sitter man i dörröppningen, och i vägen för alla. 

Så kommer Bobby, vi köper en varsin öl, och det börjar.
Kvällens konferencier, Johan Mörk, klubbens grundare, går upp på scenen, och förklarar kvällens regler: man skriver upp sitt namn och vad man vill sjunga, sen ropas man upp, får en kort konsultation med pianisten, och sen är det upp till bevis. Han flaggar också för ett gästspel.

Precis som det ska vara är det högt och lågt, intressant och lite förutsägbart, ton- och textsäkert, och lite slirigt och slarvigt. Vissar har lagt tid på att lära sej sångerna de framför, andra verkar bara ta tillfället i akt att synas och höras, utan att riktigt tänkt efter. För vissa är det blodigt allvar, andra tar det med en klackspark.

Vi bjuds på I’ll Be here ur en av mina favoritmusikaler, ORDINARY DAYS, When You Come Home To Me, ur THE LAST FIVE YEARS, She Used To Be Mine ur WAITRESS, Ring of Keys ur FUN HOME, Du Måste Finnas ur KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA, Defying Gravity ur WICKED, och I Dreamed a Dream ur LES MISERABLES.

Två kvinnor går upp och sjunger Only Us, ur Broadways senaste hitmusikal, DEAR EVAN HANSEN, och jag kommer att tänka på förr i tiden, på dansbanor när en flicka - i brist på danssugna herrar - fick leda, för även här verkar det vara svårt att få tag i män som vill delta, så en av dom har fått offra sej, och sjunga mansstämman, i en klart svårsjungen tonart. Snacka om att vara The Wind Beneath Someones Wings.

Så är det dags för det utlovad gästspelet: Victoria Tocca och Daniel Sjöberg är ute i god tid - ett helt år tidiga - och berättar om en kommande produktion på Maxim, av THE BRIDGES OF MADISON COUNTY, och framför några sånger. 
Jag gillar det här gränslösa på CLUB CORNER OF THE SKY, blandningen av amatörer och proffs, av marknadsföring och ren sångglädje. Förhoppningsvis kommer andra produktioner att ta tillvara på detta marknadsföringstillfälle och visa upp sej. 
Stockholms improvisationsteater har nappat: två sångare och en pianist kommer upp, och framför en improviserad sång om en illaluktande man på tunnelbanan. Det är mycket bra, och jag inser att det var väldigt länge sen jag besökte teatern. 

Mama Who Bore Me, ur SPRING AWAKENING, följs av Someone like Me, JEKYLL & HYDE,

”Vem är hon?” viskar Bobby, när den blonda kvinnan som tidigare sjungit Defying Gravity återigen går upp på scenen. 
”Ingen aning,” svarar jag, men jag vet vad han menar. Vissa personer som har gått upp, har mer eller mindre bra framfört en sång, så som en sångerska skulle framföra den. Toner med text. Det verkar inte finnas - och behöver inte finnas - någon preparation eller inlevelse i de känslor och situation varur sången uppstår. Vissa kan knapp texten, andra verkar ha en ganska flyktig bekantskap med melodin, och det är okej, eftersom detta inte är någon slags audition.
Andra är precis tvärtom: instuderade, färdiga, inlevda. 
Kvinnan framför Screw Loose en hit ur den floppade musikalen CRY BABY, och Bobby fnittrar förtjust och förförd både av henne och av henne sång.  
Det finns nämligen de som får det att verkar som om det dom sjunger handlar om dom själva. Personligheter, kallas dom av en del. 
”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.
”Va?”
”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”

Så kommer Pilates and Christ, ur JESUS CHRIST SUPERSTAR, sjungen av en kvinna, istället för som vanligtvis, en man. Sångerskan sa något om en kommande uppsättning där alla roller sjungs av kvinnor, men jag tror inte hon menar den i Januari i år, på Highline Ballroom i New York, då Judas sjöngs av Shoshana Bean och Jesus av Morgan James.
Så jag antar om det var en världspremiär så är den inte fullt global.

Detta följs av Popular ur WICKED,och så kommer kvällens enda man upp och sjunger Up There ur SOUTH PARK: BETTER, LONGER & UNCUT. 

Kvällen avslutas med en slags uppsluppen allsångsversion av All that Jazz ur CHICAGO, där publiken fyller i tappad text och korrigerar felaktigt påbörjade verser.

På vägen hem funderar jag på den ojämna könsfördelningen i föreställningen jag hade har sett. Av de tre män vi sett på scenen var det bara en som gick upp för sin egen skull, de andra två gick upp för representanter för produktioner dom jobbade med. Är det så att män inte känner sej välkomna? 
Borde man börja kvotera?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

ENSAM, av Alfhild Agrell, genrep, Dramaten, föreställning 51, 30/8 2017.

Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.


STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind


DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?



måndag 4 september 2017

ENSAM, av Alfhild Agrell, genrep, Dramaten, föreställning 51, 30/8 2017.


Av Alfhild Agnell, Regi Jenny Andreasson, Scenografi och kostym Marika Feinsilber, Peruk och mask Linda Hyllengren, Ljud Tina Paulson, Ljus Anna Wemmert Clausen, Med Thérèse Brunnander, Peter Engman, Karin Franz Körlof, David Fukamachi Regnfors, Magnus Ehrner, Mia Benson.

Min vän Ticket Master var sen. Vi, som stod utanför teatern, var vana. Han är en sån där person som kollar tidtabeller och tar den absolut senaste möjliga rutten, så om han skulle komma försent är det inte hans fel: det är bussens. 
Själv var jag inte alls sen, även om jag hade förväntat det. Dagen innan hade jag på väg hem från gymet försökt pumpa min cykel i en av de där mekaniska apparaterna som står lite här och var i stan, men hade istället för att fylla slangen bara lyckats tömma den på luft, och inte kunnat få in nån. Som tur var hände det bara något kvarter hemifrån. 
När jag sen vaknade den här dagen hade jag helt glömt bort att jag skulle vara tvungen att leda cykeln till en bättre pump innan jag kunde cykla in till stan. Det kom som en liten chock när jag satte mej på cykeln och märkte vad jag glömt bort, och jag blev lite småsvettig när jag stressade med cykeln till Tellus Cykel och Motor
Trots detta sagt var jag ändå en halvtimme tidig, men svettig som om jag vore en halvtimme sen.

Alfhild Agnell föddes 1849, och dog 1923, 74 år gammal, två år efter att den svenska kvinnan fick rösträtt och gifta kvinnor blivit bemyndigade. Innan dess hade ogifta kvinnor sedan 1863 blivit myndiga vid 25 år, men åter blivit omyndiga när dom gifte sej. 
Hon hade ett ganska intressant liv - jag kan ge mej den på att det kommer in biografisk film eller teveserie när som helst - från uppburen dramatiker till nästan totalt bortglömd och utblottad vid sin död. 

ENSAM skrevs 1886, samma år som Svenska drägtreformföreningen bildas, en organisation som strävade mot mer hygieniska, praktiskt och korsettlösa kvinnokläder, den första kvinnliga fackföreningen, för barnmorskor och handsömmerskor, bildas, och den radikala kvinnotidsskiften Framåt, utges. Eva Andén, Sveriges första kvinnliga advokat föds, Frihetsgudinnan invigs, och Coca-Cola uppfinns. 
Det var en spännande tid att vara kvinna och/eller läskkonsument.

Pjäsen hade premiär på Kungliga Teatern, sin tids Dramaten, som på den tiden inte låg nere vid Nybroplan, utan uppe vid Kungsträdgården. Den är den enda av dramatikerns pjäser som hade nypremiär under hennes livstid, men tyvärr mottogs den inte lika väl andra gången, då den ansågs gammaldags. 

Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.
När pjäsen hade nypremiär 1910, ansåg man sej för moderna, för upplysta, för sofistikerade och avancerade för att kännas vid ett sånt här borgerligs sorgespel. Kanske var det också så att man på den tiden inte hade ett särskilt brett perspektiv till dramatiska verk, och pjäser var mer en slags konsumtionsvara, något som skulle säga något om nu och här. Man såg framåt.
Med detta sagt har jag svårt att tänka mej att problematiken i början av seklet ansågs dammig. Visst, satt i vår moderna tid skulle det kanske kännas lite föråldrat, men i vissa småstäder eller vissa förorter är jag säker på att handlingen fortfarande skulle skaka om.

Föreställningen vi ser är ett publikrep, så rent teoretiskt kan mycket hända innan premiären. Innan det börjar går regissören upp på scenen och håller det där vanliga per-premiär-talet om att man inte är riktigt klarar, men jag tycker inte att det finns något ofärdigt eller orepeterat i den här föreställningen. 

Ridån är en vit husfasad av vita, horisonellt lagda plank målad på en teaterslöja som gör att publiken kan se rakt igenom väggen och in i hemmet därinnanför. Fyra tjugotalsklassiska fönster, alla med sex rutor, markera ställen där skådespelarna under pjäsen kommer att stå och titta ut, men eftersom ridån är uppdagen ser det mest ut som om dom sysslar med gammaldags skådespeleri, där man liksom alltid såg till att stå vänd mot publiken när man hade replik. 

Kostymerna, tidstypiska, skandinaviskt enkla och ljusa, är mycket vackra, och scenrummet, en slags låda inredd i naturträ, som en stor bastu, fyllt av moderna, omålade möbler i ljust trä, men jag kan tycka att regissören förlitar sej lite väl mycket på scenografiska element. I  DE OSKYLDIGA, av Lillian Hellman, använde hon sej av en stor trekantslinjal som vändes och vreds, och i JOHANNA var det en massa rundlar, som trädstammar, trummor eller rullar med papper. 
Den här föreställningens gimmick är rep. Rep och snören och vajrar. Thoras vardagsrum är i fonden avdelad horisontellt med stållinor, som löper längs med hela rummet. Jag antar att man vill illustrera en situation som är transperant, men lika väl bindande och fjättrande. 
Det blir lite som om man skulle sätta upp Hamlet på en gungbräda, för att illustrerar hans velande, tvekande och avvägande.

Det handlar om Thora, som arbetar hemifrån, som skjortkragestillverkerska. Som ung fick hon barn utan äktenskap, och flyttade senare till sin moster på Kungsholmen i Stockholm, för att uppfostra sin dotter i relativ anonymitet. Av princip undviker hon att kalla sej för fru. Hennes dotter kommer hem från en tids längre vistelse på landet, där det visar sej att hon förälskat sej i adoptivsonen till en man som tidigare varit förälskad i hennes mamma. Nej, han är inte dotterns pappa. 

Thora är vän med en manlig doktor, och jag märker hur jag under pjäsen - tvärtemot min övertygelse - har lite svårt att acceptera att en kvinna och en man bara är vänner. Jag har inga problem med det i verkliga livet, men på scenen märker jag att jag försöker infoga någon slags romantiskt läsning, kanske - hoppas jag - mest för att öka den dramatiska spänningen. 

Jag gillar den här typen av dramatik, den lite väl melodramatiska, där inga trådar sticker ut, där sammanträffandena är lite väl sökta och slumpen egentligen inte är någon slump. Det är skönt med en pjäs där problematiken inte är statisk, där det är lite sådär som i en teveserie där man inte kan missa ett avsnitt, för det händer hela tiden nya saker, förhållanden förändras och man tar liksom hela tiden ett steg framåt.

Vad jag inte tyckte så mycket om var vissa regival. Trådarna, repen och snörena blir för mej inget annat än en slags kundvagnsregi, ett övertydligt sysslande som mer subtraherar än tillför. Vid flera tillfällen måste Thora slänga sej mot stålvajersväggen, andra gånger trasslar man in sej i linor och rep, och det hela blir liksom lite väl övertydligt.
Och i en - för modern publik - ganska lång pjäs så upplever jag de framdansade mellanspelen - ett där Thora rycker upp ett rep ur sin klänning, och likt en trollkarl fortsätter att nysta, och ett annat där man trasslar in sej i ett rep - som något som kunde strykas för att förtäta. Det ska väl verka som gomsköljare, kan jag tänka, men jag upplever inte något sådant behov.
Jag förstår också att man kanske tycker att det blir lättare för en publik att ta till sej verket om man liksom moderniserar spelstilen, men i en pjäs som bygger mycket på förlegade konventioner - ungar utom äktenskapet och makelösa mödrar - så föredrar jag om spelstilen också vore lite anpassad. Doktorn och Thora är väldigt fysiska på ett sätt som jag inte tror var vanligt på den tiden. Jag antar att man valt det för att visa att det inte finns någon fysisk spänning mellan dom, dom är barar vänner, polare, men det blir lite väl modernt, för mej. När Thora sätter upp en fot på ett bord känns det också lite opassande. Jag vet ingen, varken kvinna eller man som idag som skulle sätta upp en fot så, både för att det vore ganska obekvämt, dels för att det går att se rakt upp under kjolen, och jag skulle uppleva det som en slags provokation, en utmaning, en klumpig, sexuell maktdemonstration.
Pjäsens antagonisk, protokollsekreteraren Eksköld, var förälskad i Thora, och när hon förälskade sej i hans kusin, undlät han att berätta att denne var gift. Och nu vägrar han tillåta att hans adoptivson gifter sej med den flicka som han själv genom en slags undfallenhet bär ansvaret för. 
Man har valt att låta honom vara lite fumlig, lite odefinierad, och jag har lite svårt att hänga med i hans resonemang, som inte känns övertygande. Jag skulle vilja att han var starkare, att det tydligt framgick att han hade sina principer, på samma sätt som Thora hade sina. Som det är nu blir han mer ond och elak än en moralisk motpart. Kanske vill man undvika att göra honom till en slags dygdens despot, men jag hade föredragit om han framställt som en av den antika dramatikens kungar, speciellt som Thora, i sin principfasta vägran att gifta sej med en man även om detta skulle medföra att hon så gjorde sin dotter lycklig, blir en slags Klytaimnestra. 

I pausen tjuvlyssnar jag på några äldre kvinnor som har upptäckt att hela det kreativa teamet består av kvinnor:
”Det skulle aldrig gå, om det var tvärtom,” säger någon.
”Hur menar du?”
”Om det bara var män, det skulle aldrig gå. Då skulle dom bli stoppade. Så få man inte göra nu.”
”Får man inte?”
”Nej, det är lag på det.”
”Fortfarande?”
Så är dom tysta ett tag. Den tredje kvinnan, hon med rullatorn, som varit tyst och sett ut lite som om hon lyssnade på en radiomottagning i sin hörapparat, säger plötsligt:
”Men jag förstår henne.”
”Vem?”
”Hon, vad hon nu heter,” hon pekar mot affischen, ”regissören: jag skulle heller inte vilja ha med en massa karlar som bestämde och inte lyssnade på henne. Det är lättare om det bara är kvinnor. Inga män.”
”Ja.”
”Ja…”
”Ja.”



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind


DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?


DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens  Friluftsteater: 

Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.