Regi: Andreas Boonstra, Musik: Stefan Levin, Kapellmästare: Anders ”Zibbe” Holtz, Kostym/scenografi: Sara Kander, Mask: Cais-Marie Björnlod., Efter en pjäs av Don Allen (Tram 23.11). Svensk översättning av Jonas Nerbe., Sångtexter: Nerbe, Levin, Fägerborn, Med Jasmine Heikura, AntonioTengroth Skådespelare, Evelina Klaveus, Aida Jabbari, Sanna Martin, Zardasht Rad, Jonas Nerbe
Jag tyckte inte om den här föreställningen. Det låter kanske krasst, men det fanns väldigt lite i den här produktionen som jag uppskattade. På plussidan fanns själva ambitionen att göra en ny musikal, ett gäng bra sångerskor och några kapabla skådespelare. Och den till en början goda viljan hos publiken.
Det handlar om sex för varandra obekanta personer som vaknar på en spårvagn. Deras skyddsängel berättar för dom att de är döda, men att han bara har fem biljetter. En måste återvända till jordelivet. Och vi, publiken, ska rösta om vem det blir.
Det borde ha kunnat bli intressant. Kanske, med en annan dramaturgi, andra sångtexter, annan musik och en inte fullt så statisk regi, så hade man haft något.
Tyvärr, för att vara en musikal, är detta en historia som inte behöver musik och sång. Eller, i alla fall inte den här sortens musik och sång. Musiken är ointressant, och verkar mer höra hemma som bakgrund i ett tevedrama än något som står för sej själv, sångtexterna är i de flesta fall vara utan några som helst rim, vilket ger en opoetisk, oengagerad känsla. Problematiken i sångerna är också ganska vattnig: i flera fall är det raka berättelser utan någon knorr, sofistikering eller någon djupare anledning till att sjunga över huvud taget.
Vad gäller dramaturgin är den förvånande ointressant. Inget händer. Personerna vaknar upp, blir sittande på sina stolar, sjunger sin sång, och så förväntas vi, publiken, engagera oss och rösta.
Musikalens gimmick, att publiken ska rösta vem som får komma tillbaka till livet, hade behövt en mer engagerande föreställning och karaktärer med mer intressanta motsättningar, som ”Visst, han vill tillbaka till kvinnan som han älskar, men det var också hon som förgiftade honom”, eller ”Hon har botemedlet för cancer, men hon tänker bara sälja medicin till dom som har råd.”
I pausen, när vi förväntas rösta, känns det lite som ett sånt där år när ingen av låtarna i melodifestivalen är riktigt engagerande.
Jag hade önskat att jag och mitt sällskap hade stått och argumenterat om vem som verkligen förtjänade att komma tillbaka.
Under föreställningen sitter jag och funderar på A CHORUS LINE, en musikal med vissa paralleller: några hoppfulla personer på scenen som alla hoppas på att bli valda, men där man lyckats få karaktärerna att interagera, hitta gemensamma nämnare, visst; där finns några få solosånger, ”I Can Do That”, ”Nothing”, "Dance: Ten; Looks: Three” och "The Music and the Mirror”, men de flesta nummer är ensemblenummer.
Här, eftersom vi ska rösta, verkar man tycka att var och en måste ha en sång, vilket ger det hela en känsla av skolkonsert.
Istället för att knåpa ihop nummer där var och en får sin stund i spotlighten borde man ha fokuserat på ensemblenummer, så att karaktärerna hade fått interagera på scenen: bland sex döda på en spårvagn till de saligas hemvist borde man kunna hitta några gemensamma nämnare av allmän karaktär, sånger som skulle kunna heta: ”Om Jag Kom Tillbaka Igen”, ”Vad Jag Minns”, ”Saknad” eller kanske ”Att Nåt Ska Börja Innan Det Tar Slut”.
Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SONDHEIM HT 2019, på BASE 23:
"Ta till exempel låten ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/10/sondheim-ht-2019-pa-base-23.html
FRI, en reading på Ö2:
"Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu.
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?"
Låter det intressant? Här är resten: FRI
