Visar inlägg med etikett Kullehusteatern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kullehusteatern. Visa alla inlägg

tisdag 7 juli 2015

MÅSEN, Kullehusteatern på Rosendals Wärdshus, Föreställning 89 3/7 2015

av Anton Tjechov, Regi: Anita Ekström, Bearbetning: Linda Kulle, Kostym: Annely Persson, Mask och Peruk: Julia Mengarelli Ringqvist, Producent Linda Kulle, Robert Olofsson,  Arkadina - Anne Kulle, Konstatin - Alfred Tobiasson, Trigorin - Jonas Bergström, Nina - Cecilia Larsson, Masja - Linda Kulle/Frida Jansdotter

A weekend in the country
How amusing
How delightfully droll
A weekend in the country
While we're losing
Our control
A weekend in the country
How enchanting
On the manicured lawns
A weekend in the country
With the panting
And the yawns
With the crickets and the pheasants
And the orchards and the hay
With the servants and the peasants
We'll be laying our plans while we're playing croquet
For a weekend in the country
So inactive
That one has to lie down

A WEEKEND IN THE COUNTRY
UR A Little Night Music
av Stephen Sondheim

Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag. 
För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla.
Det är fredagkväll, och för ovanlighetens skull, den här sommaren, har det varit soligt hela dagen. Människor jag möter, på väg hem, eller på väg ut, är grisrosa, solsvettiga och vindrufsiga, men alla ler. Sverige har vunnit någon slags världsmästerskap i fotboll för ungdomar, och det hjälper kanske till, mitt i all Greklandsdepp och euro-oro. 

Jag har varit och sett Anton Tjechovs Måsen, med Kullehusteatern, i trädgården på Rosendals Wärdshus. Jag såg dom förra året, i Tre Män I En Båt, på innergården på Hallwylska Palatset, och jag måste säga att en av teatergruppens tillgångar är att dom lyckas välja platser som både tillför och förhöjer. Här har dom anpassat entréer och scenerier till det existerande värdshuset, som får agera Sorins sommarställe. Man har ställt ut sittplatser åt publiken framför en liten verandaliknade uteplats mellan tre huskroppar, och den enda scenografin är två vita stolar och ett bord. Men man sitter inte mycket. Man hinner inte. 

Anton Tjechov skrev måsen 1895, och den sattes upp ett år senare i Sankt Petersburg. Den floppade rejält på premiären, men när Konstantin Stanislavskil regisserade en uppsättning några år senare, 1898, blev den en gigantastisk succé.

Det handlar om den berömda Skådespelerskan Arkadina, hennes älskare, den berömde författaren Trigorin, hennes son, dramatiker-wannabeen Konstantin, och Nina, flickan han älskar, och som vill bli skådespelerska. Och Masja, flickan som dricker, älskar på avstånd och klär sej i svart.

Senast jag såg Måsen var på Dramaten, i September 2014. Den här uppsättningen har inte samma nakenshock, men inte heller några incestinslag. 

Det är nästan lite magiskt här uppe på kullen, och platsen passar utmärkt för ett tjechovskt lantställe. Solen har några timmar kvar, men skuggorna börjar bli långa. Ute på den stora gräsmattan, i solstolar eller på filtar, bland betande kanadagäss, dröjer folk kvar, spanande ut över Djurgårdsbrunnsviken, bort mot Sjöhistoriska och Gärdet, och väntar in kvällen. Det är nästan så att man väntar sej att kvinnor i långa vita klänningar, stärkta blusar och solparasoller, ska komma släntrande över det gröna, arm i arm.  Det lukar lavendel i skuggan borta vid den lilla dammen.

Det var inte länge sen jag var här ute, förresten: jag och min kompis Patti-Li Leuk gick en guidad tur ute på Rosendals slott för bara några dagar sen, inte långt härifrån. Slottet kanske inte ser så imponerande ut på utsidan, men man har låtit tillverka nya mattor och gardiner efter originalförlagan, och efter den visningen jag har fått en plötslig och mycket hög respekt för Jean Baptiste Bernadotte, Karl XIV Johan.

Regin är säker, grundad i psykologi, komedi och realism, utan att någonsin dra uppmärksamheten åt sej själv. Den ligger där, som en trygg grund att bära skådespelarna, precis som det ska vara. Greppen är inspirerade, men dom är inte där för sin egen skull. Detta är inte en regissör som behöver dra uppmärksamheten åt sej själv. 

Kostymerna är imponerande, kanske mest för att man inte har gjort det lätt för sej. Där något lite enklare hade fungerat alldeles utmärkt, har man valt att fortsätta leta efter något bättre, och speciellt Arkadinas kläder är precis sådär för mycket för att passa en kvinna som är van att göra entré och bibehålla uppmärksamheten. 

Det har gjorts ganska stora bearbetningar av pjäsen, och man har strukit ner rollerna från fjorton till fem, ändrat platsen från Ryssland till Stockholm, flyttat fram den i tiden, inte så långt, men från slutet av artonhundratalet till 1928-1930, då svensk radio började sändas, och ändrat temat pjäsförfattare/skådespelerska till tonsättare/sångerska. Och det funkar bra. Mycket bra, till och med. Vissa saker blir till och med tydligare, som när Konstantin lånar toner av Erwin Schulhoff för att illustrera skillnaden mellan den schlager Trigorin författar, och hans egen mera ”seriösa” musik. Att sen sångerskorna, den etablerade Arkadina och den oprövade Nina, brister ut i sång här och där, känns helt rätt. Jag har varit på såna fester, jag känner såna människor. 
Bearbetningen, för att inte säga nydramatiseringen, är imponerande. Man har trollat lite med repliker: vissa av den helt strukne Peter Nikolajevitj Sorins, Arkadinas brors, dyker till exempel upp i munnen hos hennes älskare, Trigorin.
Och Tjechov som utomhusteater, som ren komedi, kan det funka? Japp, och det funkar bra. Kanske för att det aldrig bara blir ren komedi. Det svarta ligger där under och bubblar, men det är en tragedi man måste skratta åt, och det är mycket som är komiskt, utan att någonsin bli fjantigt eller fjompigt eller distanserat. Man ler åt karaktärerna och deras livslögner som man ler åt ett litet barn som tror att det lyckats lura dej. Den gubben går inte, men jag uppskattar försöket. 
Det är lite som livet kan verka, när man är på gott humör, magen är full, samvetet rent, och tar sej en road, men ömsint titt på människorna runtomkring. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Kullehusteatern! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

CARMEN, på Statsoperan i Prag: 

"Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. "

Låter det intressant? Här är resten: 


DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans: 

"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."


SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser. 

Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."

Låter det intressant? Här är resten: 


fredag 27 juni 2014

TRE MÄN I EN BÅT av Jerome K. Jerome, med Kullehusteatern, Regi Anita Ekström, dramatisering Linda Kulle, Producent Linda Kulle och Predrag Simicevic Kostym Annely Persson, Msk och Peruk Julia Megarelli Ringqvist, Fotot och Layout: Predrag Simicevic, press Linda Kulle, Förlag Kulle-Förlag, Prodution Kullehusteatern, med Anne Kulle, Thomas Eriksson och Ulf Drakenberg, på Hallwylska Palatset, 27/6, Föreställning 132 2014.


(For English, please go HERE)
Kvinnan i kassan har en liten hjälpreda. Jag är dålig på barns åldrar, så jag garderar mej och säger att han är någonstans mellan tre och fem? Kanske sex? Tillräckligt stor för att gå på toaletten själv, men inte gammal nog att åka tunnelbana oackompanjerad. Hans uppgift är att dela ut värmande filtar, och han lägger stor vikt vid färgkombinationerna. Jag får en grön och en rosa. Ett bra val.
Jag har aldrig varit på Hallwylska Palatset. Jag har tänkt gå, många gånger, men det har aldrig blivit av. Om du, som jag, aldrig varit här, rekommenderar jag att du går och ser en föreställning ute på den omkringbyggda gården. Det är den perfekta aperitifen. Man får inte gå in i själva palatset, och det skapar en viss frustration och en fruktansvärd nyfikenhet, så nu bara måste jag in i huset, möjligtvis i morgon, senast veckan som kommer. 
Och Kullehusteaterns uppsättning av Tre Män I En Båt passar ypperligt för det gamla palatset. Eller är det kanske tvärtom: Det gamla palatset passar ypperligt för Tre Män I En Båt? Inte nog med att dom är nästan jämngamla, det ligger något priviligierat, utsökt, sofistikerat lantligt över dem båda. Det känns nästan som om man är på landet, fast man är mitt i stan. Man förväntar sej nästan att personerna från Sondheims A Little Night Music ska komma stressande ur byggnaden på väg mot A Weekend in the Country, eller att Sebastian och Charles, från Evelyn Waughs Brideshead Revisited, med packad kappsäck och Alysious under armen, ska komma gående över den stenlagda innnergården, på väg mot färjorna vid Nybrokajen och med siktet på en rundtur i Skärgården.
När jag sätter mej, längst fram, i mitten, funderar jag på var jag har sett kvinnan i kassan. Jag kollar programmet. Linda Kulle, heter hon, producent och dramaturg, och jag vet att jag tyckte att hon var bra. Jag kollar hennes meriter, säker på att jag sett henne på scenen någonstans. Den enda föreställning som passar in är Cabaret i Uppsala. Men hon var inte Sally, och hon var inte kärringen som fick ananas. Jag försöker minnas ensemblen, men får ingen tydlig bild av henne. 
Jag har aldrig läst Jerome K. Jeromes Tre Män i en Båt. Jag tror jag köpte boken någon gång i gymnasiet, men som så många av dom böcker jag köpte på den tiden öppnade jag den aldrig. Den köptes mer för att den borde köpas, som om köpet i sej, och inte läsandet, var målet. Boken tillhörde mer den mannen jag ville vara än den mannen jag verkligen var. Men tack vare Wikipedia och en filmatisering läckt på Youtube känner jag mej au courant.
Boken skrevs 1888, året då Jack the Ripper dödade fem kvinnor i Whitechapel i London, Tyskland fick tre kejsare, Händels Israel in Egypt blir det första klassiska stycket att spelas in, i England blir det tillåtet att cykla på vägarna, men bara om man har ringklocka, Louis Le Prince gör den första filmen, två sekunder lång, Gaugin skär av sej sitt öra, Eugene O’Neill, Groucho Marx, och Antoinette Perry, kvinnan som the Tony Awards är uppkallad efter, föds, Eric Saties Gymnopedie har premiär, och Katz’s Delikatessen öppnar på 205 Houston Street på Lower East Side i New York. 
Och om du nu lagt året 1888 på minnet, kom ihåg att det var året han skrev boken. Den kom ut 1889. Det hände en himla massa andra saker det året. 
Jerome fick idén till sin bok när han som nygift tillbringade smekmånaden med att båta på Themsen, men när han väl började skriva på den, ersatte han sin fru med sina två bästa vänner och hittat på en hund. Jag vet precis hur han känner, minus byrackan.
Det handlar om tre män, som för att få en paus från sina kravlösa liv tar en flera dagars båttur uppför Themsen, och de vardagliga men underhållande händelser dom upplever.
”Doh…” Jag gör ett sånt där Homer Simpson-ord, och några tanter tittar till, och hoppas att jag  inte är en sån där som kommer att göra små konstiga ljud hela föreställningen igenom. Jag har precis kommit på var det var jag sett henne! Det var i Cabaret, men det var inte i ensemblen, det var ju Fräulein Kost! Hon stod ju där, i slutet, Evita-lik, uppe på taket, efter att ha gjort resan från ömklig hora till uppburen men skrämmande partimedlem, och mentalt banat väg för regissörens nästa produktion, på Göta Lejon.
Hallwylska Palatset påbörjades 1893, alltså fyra år efter att Jerome K. Jeromes bok utkommit, och redan 1920, 27 år senare, donerades byggnaden av den änkade, barnlösa Grevinnan till svenska  staten, även om det tog tio år, till hennes död 1930, (Jerome dog 1927) innan Palatset övergick till allmännyttan. Ursprungligen ville man bygga palatset på den plats där Dramaten idag ligger. Först 1938 öppnade museet. Det tog åtta år att katalogisera allt. Grevinnan är förresten moster till Rolf de Maré, grundaren av Ballet Suédois och Dansmuséet, så man kan säga att samlandet ligger i släkten. 
I fasaden finns två stora portar, en till vänster, och en till höger. Jag undrar om dom är några slags garage, för över den ena sitter en hästsko fäst, upp och ner, sådär så att turen trillar ut, och över den andra sitter en vagnshjul. 
På scenen står ett vitt bord, en vit bänk, och en samling resväskor, korgar, en repinlindad pall, några grova hampa-tampar och ett segel i säck. Ingen backdrop. Palatset får räcka, och räcker gott och väl. Arkitekturhistoriskt verkar vi befinna oss mellan Nationalromantik och Jugend. Stämningsmässigt känns det som om svalor borde flyga där, högt, ovanför gården.
Det börjar, och är ganska underbart. Det är en mycket bra bearbetning, och regin får mej att tänka på de komiska bitarna i Royal Shakespeare Companys uppsättning av Nicholas Nickleby, speciellt scenerna med teatersällskapet. 
Scenografin, det vill säga båten, byggs enkelt ihop av lite av varje på scenen, à la barrikaderna i Les Mis; bordet blir akter, bänken blir toft, och den repinlindade pallen blir till en för. 
Kostymerna är ambitiösa och tidstypiska, vita byxor, halmhattar, ljusa pullovrar, vita eller båtrandiga blazrar och ljusa skor. Lite örlogs-Gatsby, liksom.
Anne Kulle, som övertygande spelar en man, har en sån där härlig, tydlig teaterröst, som skvallrar om att hon fick sin utbildning någon gång när man inte kallt räknade med att ens röst skulle bli mikrofonförstärkt. Hon låter lite som Ulla Sjöblom, på något vis. 
Ulf Drakenberg river av en komisk monolog som i alla fall i min bok kommer att ligga och bubbla bland tio i topparna. 
Och att se Thomas Eriksson spela teater är lite som att se en lindansare balansera högt däruppe. Precis när man tror att han ska dratta dit, spela över, gå ifrån historien för att kamma hem några enkla skratt, rätar han upp sej, skärper till sej och fortsätter sin akt. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande: han är som en hybrid av en stå up-komiker, eller värsta sortens fars-clown och en seriös aktör. Han är ofta ute på tunn is, men klarar sej alltid torrskodd. Aldrig någonsin känns det som om målet bara är ett skratt, även om det alltid är resultatet. Det är som om han tillåter oss att skratta åt honom, samtidigt som han koncentrerar sej på att framföra pjäsen. 
Det här är ett slags dramatiserat historieberättande som jag älskar. Texten flyter på, utan stakningar, eller omtag, för man har insett vikten av ordet, vikten av en ren mening. Jag önskar mer sån här replikleverans på våra scener. 
Och jag älskar många av de inventiösa - jo, det är faktiskt ett ord, jag har googlat - scenlösningarna. Hur man lyckas blöta ner både sej själv och en skjorta efter att ramlat över bord på en torrlagd innergård. Hur man aldrig riktigt har balans när man står upp i båten. Hur vi aldrig får se hunden, men alltid vet att han är där, för vi kan ju höra hur han gläfser.
När jag skrattar mycket får jag liksom träningsvärk bak i nacken. Jag antar att det är där smilbanden sitter fästa. Flera gånger under föreställningen är jag tvungen att göra en min som om jag försökte vissla, vilket för mej är motsatsen till ett brett leende, för musklerna behöver vila.
Efteråt, när jag cyklar hem genom ett Stockholm som just gör sej klart att parta natten lång, med skränande flickor och vrålande män, zombievandrande över gator och cykelbanor, tänker jag på hur härligt det vore med en liten båttur ut i det lugna. Att få ligga på rygg i en flatbottnad båt, med armen dinglande över relingen, solen på väg ner, och fingrarna blöta, i vattnet.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Gratis, tack Linda och Kullehusteatern.

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

OPERAKUL - BLAND HJÄLTEDÅD OCH KÄRLEKSKVAL med Parkteatern, Under Eken i Galärparken på Djurgården. 

"Det här en mycket bra föreställning för att introducera ungar både till teater i allmänhet och till opera i synnerhet. Artisterna är lättillgängliga och ställer ofta direkta frågor till den unga publiken, och dom tar in, och anpassar sej efter svaren. Om jag var liten hade jag älskat det här. Och som vuxen tycker jag det är mycket underhållande."

Låter det intressant? Här är resten:


JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN med Teater Tillsammans på moment:teater

"Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur  dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej."

Låter det intressant? Här är resten: 


CYRANO, i en park i Hägerstensåsen:

"Bakom mej har dom slutat med ostbrickan och istället gått över till kaffe och kaka. En stor saffransgul, knubbig rulltårta ligger uppstjälpt  i en tupperware, och dom dricker kaffe ur riktiga porslinskoppar. Det finns ingen botten i dom här kärringarna. 

Det är ju inte klokt, vart tar all maten vägen?
Kräks dom upp i smyg, eller smiter den bakvägen?
Hur får dom plats med allt? Med mat, och ost och dricka?
För mej är hälften nog, av allt jag skulle spricka!"

Låter det intressant? Här är resten: