torsdag 30 mars 2017

DUMMA JÄVLA MÅS, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 12, 12/3 2017


Av Aaron Posner, Översättning Bengt Ohlsson, Regi Frida Röhl, Scenografi och ljus Carina Persson, Scenografi och kostym Charlotta Nylund, Mask Linda Gonçalves, Komposition BF/C, Nils Poletti, Fredrik Lycke, Kirsti Stubø, Niklas Falk, Maja Rung, Katarina Ewerlöf, Sven Ahlström

Det här blir lite intressant: Detta kommer att handla om två föreställningar: den jag såg, och den jag kan föreställa mej, nu efteråt, när jag vet vad jag vet. 
Om man googlar DUMMA JÄVLA MÅS så kan man på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida läsa att detta är ”en bearbetning av Anton Tjechovs Måsen för vår tid - av Aaron Posner”. Jag vet vem Tjechov är. Jag har ingen aning om vem Aaron Posner är. Eller, jag menar: jag vet nu, men antog jag, när jag gick in i salongen, att han var en kreddig mediasnubbe, eller en litteraturkritiker på DN, eller nån podcastare eller nån vars namn kan användas till att lassoa in en publik som imponerats av hans namn. Jag tänkte också, lite parentetiskt, att han kanske var någon som precis gått ut nån dramatikerlinje och var bra på att förhandla. 
Namn på dom som bearbetar en pjäs brukar nämligen inte dyka upp precis under titeln, om inte deras namn har en viss attraktion, som i: MARTHA GRAHAMS LIV, i bearbetning av Mat-Tina, HARRY POTTER PÅ 40 MINUTER, i bearbetning av Nina Persson,eller EVA DAHLGRENS DISCOGRAFI, i bearbetning av Brynolf och Ljung. Så jag borde förstått att han var någon, inte vilken liten bearbetare som helst. Men ärligt talat: såhär efteråt så är jag inte övertygad om att han inte är vilken liten bearbetare som helst.
Men nog om nu: tillbaka till :
Jag vet inte hur många uppsättningar av MÅSEN jag har sett. Det är inte det att jag klagar: det är en av mina favoritpjäser.  De senaste åren, sen jag började blogga, har jag visserligen visserligen bara sett två produktioner: En med Kullehusteatern, och en på Dramaten, men jag kan den här pjäsen. Och kanske är det lite det som är problemet: jag sitter hela tiden och läser in saker som inte nödvändigtvis händer på scenen, och inte nödvändigtvis är vad man berättar, bara på grund av mina tidigare bekantskaper med verket. Jag läser in undertexter som inte nödvändigt finns, jag ser humor där den kanske inte är menad, jag känner sorg och saknad liksom i förväg. Karaktärerna säger egentligen inget nytt, inte vad jag hör, i alla fall. Och jag tror att det kan vara så att jag inte lyssnar ordentligt. 
Som bearbetning, tänker jag, när jag sitter där och tittar, är det inte så mycket att hurra för: jag har sett liknande. Man moderniserar lite halvdant, byter ur ord, omstrukturerar och försätter karaktärerna i lite annorlunda omständigheter. Men det handlar ändå inte om människor av den absoluta nutiden, eller kanske är det så att bearbetningen, som kom 2013, redan känns gammal: ingen tar upp en telefon, ingen twittrar, man går inte ut på facebook, inget tar ett Instafoto, och ingen bloggar eller Snapchattar. Jag menar inte att man nödvändigtvis behöver göra allt detta, men om inte: varför modernisera? Varför poängtera att detta handlar om människan av idag, och inte om folk som levde i början av förra seklet, om folk inte lever som folk lever idag?
Jag blir mer och mer övertygad, allteftersom kvällen går, om att detta är ett verk av någon nyligen utexaminerad från en dramatikerskola.

Scenen är inget realistiskt rum: det är en blackbox med väggar av stora ventilationsfläktar, till vänster och höger, och på scenen ett kylskåp, ett matbord, en diskbänk, stolar, mikrofonstativ. Japp, ett mikrofonstativ. Man sjunger nämligen en hel del, och inte i kontexten att någon är musiker, eller ska ställa upp i Idol, eller något så kontemporärt. Man sjunger, lite som man sjunger i något av Brecht. 
Kostymerna, är vardagliga, europeiska, i höstfärger, i många fall ganska snygga. 

I original handlar verket om skådespelerskan Arkadina som tillsammans med sin fästman Trigorin kommer hem till sitt familjegods för lite semester. Hennes vuxne son sätter upp en nyskriven, modern pjäs med grannflickan i huvudrollen, kanske som kritik mot sin mammas, och den regerande stilens sätt att spela teater. I alla fall blir alla kära i en slags ringdansformation: Mamman älskar författaren som förälskar sej i grannflickan, som älskas av sonen, som älskas av dottern till godsets förvaltare, som i sin tur älskas av en lärare. 
I den nya bearbetningen har jag lite svårt att säga vad det handlar om, i grunden. Var är man? I USA? I Ryssland? I Sverige? Och vem äger ett gods nu för tiden? Eller vem äger ett hus där så många kan bo? 
Kanske hade den här uppsättningen behövt ta avstamp i rejäl, logiskt diskbänksrealism för att fungera, och inte skapa fler ovidkommande frågor än den besvarar, för jag struntar egentligen i var dom är, dom kan vara ingenstans, bara jag vet att det är ingenstans dom är.

Trots att det talas mycket känns det som om väldigt lite blir sagt. Skådisarna får på något sätt inte komma till sin rätt. Jag sitter och älskar dom för det dom kunde ha gjort, om man istället för den här krumbukten satt upp originalet. För rollbesättningen är intressant. Maja Rung som Nina är en fullträff, även om jag - som med dom andra, känner det som om någon rivit ur sidor ur deras manus. Nils Poletti, som för mej mest är känd som konstnärlig ledare och regissör på Turteatern, spelar Konstantin, den unge dramatikerna, han som ska komma med de nya formerna inom teatern. Jag vet inte om han är vald mer i egenskap av vem han är istället för vad han kan, för i spelstilen är han annorlunda. Om dom andra spelar realistiskt, lite vemodigt, men med respekt och intentionen att försvara sin karaktär, så verkar han dra åt en spelstil som skulle passa i en amerikansk sit-com, från den tiden när dom fortfarande hade pålagda skratt: han leverar sina repliker som om dom alla vore one-liners, och givetvis måste han klia sej i rumpan när han kommer in i köpet på morgonen, och går bort till diskbänken. Också i kostymen visar man att han är något att skratta åt: i andra akten hasar han runt i en tigermönstrad onesie, ett val som känns lite svårt att försvara. 
Kirsti Stubø, gör en fantastiskt vacker, fashinerande Marsha, mer lik Pris, Darryl Hannahs roll i Blade Runner, än en förbisedd, alkoholiserad, deprimerad kvinna, och visserligen är det är ganska svårt att förstå vad det hon ser i Konstantin, men det är ännu svårare att tro att Konstantin skulle ignorera henne. Jag har hört att kärleken är blind, men i det här fallet måste den vara komatös.  
Över lag är det kärleken det faller på. Jag tror inte på att någon älskar den dom säger att dom älskar. När den åtrådde inte är i rummet, då köper jag det, men om den älskade är närvarande, då måste jag påminna mej om relationen, för så obefintligt och reginegligerad framstår den.

Jag går ifrån teatern med känslan av att ha haft en okej kväll, mer på grund av det som hände i mitt huvud, än det jag såg på scenen, mer för vad dessa skådisar skulle kunna gjort, än vad dom verkligen fick göra. 

När jag sen några veckor senare sätter mej ner för att skriva om förställningen, upptäcker jag att det inte är en bearbetning, utan en existerande, utgiven, uppförd amerikansk pjäs. Tydligen har han gett sej på alla Tjechovs pjäser: Hans ONKEL VANJA heter LIFE SUCKS, hans TRE SYSTRAR har döpts om till NO SISTERS, och DISTRICT MERCHANTS kan kännas igen som Shakespeares KÖPMANNEN FRÅN VENEDIG.
För mej är det lite av en ny genre: du tar något som är tillräckligt gammalt för att författaren inte ska kunna stämma dej, och så gör du vad du vill av den, och vips är den din.
Med denna information, med vetskapen att man inte försökte sätta upp sin tolkning av MÅSEN, utan sin tolkning av Posners STUPID FUCKING BIRD, så försöker jag tänka mej om man kunde ha gjort det på något mer effektivt, och intressantare sätt. Hade jag tyckt bättre om det ifall spelstilen och scenen varit mer realistisk, och inte så eterisk och förhöjd? Eller borde alla lulla runt som Tjechovspöken, på jakt efter ett sammanhang?

Den här föreställningen har en tolkare för mycket: Dramatikern tolkar Tjechov, och blir i sin tur tolkad av regissören. Jag anser nog att man borde hoppat över mellanmannen. 

Jag tänker mej att det nog är så att dramatikern försökt leka regissör, och vad han har försökt sätta upp är något somkanske känns utmanande och nytt i USA, men som vi sen länge sett på många svenska scener. För oss, i Sverige, och kanske i några andra europeiska länder, som Tyskland, är detta inget nytt. 
Vi har sett det förr. Och vi har sett det bättre.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


ALBERT HERRING på Huggteatern på Operahögskolan: 

"Så det var lite som att bli inlåst i en gottkiosk när jag upptäckte Benjamin Britten. Och det var inte så att jag var ute i god tid: samma dag som jag skulle gå på den här föreställningen satte jag mej ner vid min mac och tänker att jag skulle ta och kolla upp vad det här nu var för en snubbe. 

Jag bildligen sögs in i datorn och ut på internet: Wikipedia, Youtube, hemsidor och musikarkiv flimrade förbi. Jag var Alice, på väg ner i Underlandet, och fakta, fiktion, filmer och filharmoni fladdrade förbi där jag föll, handlöst." 


HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan: 

Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?


FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan: 

”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”



onsdag 29 mars 2017

ALBERT HERRING, Hugoteatern på Operahögskolan, föreställning 11, 8/3, 2016


Dirigent: Per Borin, Regi: Dan Turdén, Lag Britten, Lady Billows: Ann-Louice Lögdlund (gäst), Florence Pike: Kajsa Palmér , Mrs Wordsworth: Lydia Kjellberg, Mr Gedge: Martin Hedström, Mr Upfold: William Davis Lind, Superintendent Budd: Erik Rosenius , Albert Herring: Ole Aleksander Bang, Nancy: Karin Osbeck, Mrs Herring: Ulrika Tenstam (gäst), Emmie: Therese Andersson, Cis: Annika Sandberg, Harry: Tessan-Maria Lehmussaari, Lag Pears, Lady Billows: Åsa Jäger (gäst), Florence Pike: Hanna Leonora Hollesen, Mrs Wordsworth: Saara Annikki Rauvala, Mr Gedge: Joris Grouwels, Mr Upfold: William Davis Lind, Superintendent Budd: Philip Björkqvist, Sid: Ludvig Wallmark-Ryberg, Albert Herring: Nils Hübinette, Nancy: Karin Osbeck, Mrs Herring: Ulrika Tenstam (gäst), Emmie: Therese Andersson, Cis. Annika Sandberg, Harry: Tessan-M Lehmussaari

Jag är inte speciellt galen i den nyskrivna dramatiken. Visst, jag generaliserar, men det verkar som om pendeln slagit över: förr fick vi väldigt sällan se något nyskrivet, om det inte var något av de redan erkända, etablerade jättarna, det var mest de gamla gubbarna, de sedan länge döda, som visades upp. Nu verkar det som om man anser att endast det nyskrivna som är visningsvärt. Och visst verkar det som om man tycker att det är tematiken som är det viktiga, och inte själva den dramatiska konstruktionen? Man har liksom något att säga, men vet inte riktigt hur man ska säga det?

Om de gamla dramatikerna kan man också säga att dom har visat sej tåla tidens test. Dom har blivit klassiker, medan moderna dramatiker bara verkar skriva för stunden. Inget fel i det, förstås, men det kan bli lite väl tramsigt ibland.
Jag undrar, förresten, hur många gamla pjäser som nästan var bra, du vet, som hade behövt en workshop, strykningar och omstruktureringar, för att bli en av klassikerna? 
Speciellt när det gäller själva bloggandet så är det de etablerade verken som är mer intressanta att skriva om. Det finns mer fakta att gräva fram, mer historia att läsa, fler produktioner att jämföra. Själva uppsättningarna kanske inte alltid är fenomenala, men det går nästan alltid att gräva fram något intressant.

Så det var lite som att bli inlåst i en gottkiosk när jag upptäckte Benjamin Britten. Och det var inte så att jag var ute i god tid: samma dag som jag skulle gå på den här föreställningen satte jag mej ner vid min mac och tänker att jag skulle ta och kolla upp vad det här nu var för en snubbe. 
Jag bildligen sögs in i datorn och ut på internet: Wikipedia, Youtube, hemsidor och musikarkiv flimrade förbi. Jag var Alice, på väg ner i Underlandet, och fakta, fiktion, filmer och filharmoni fladdrade förbi där jag föll, handlöst. 

Anledningen var att jag skulle gå på en examensföreställning examensförställningen för operaregieleven Dan Turdén, konstnärlig ledare för Kamraterna, och som tidigare regisserat Beethovens FIDELIO, Wagners KÄRLEKSFÖRBUDET, PURER AIR THAN MORTALS, ALLA MÄNNISKOR ÄR BOMBER, och Poulencs BRÖSTEN PÅ TIRESIAS. Han är även en mycket kompetent musikalregissör: våren 2016 regisserade han A CHORUS LINE.
Med en filmad version av föreställningen spelande på Youtube på min mac, låg jag på min saccosäck och multitaskade genom att läsa på wikipedia om kompositören, hans liv, och om föreställningen:

Kompositören Benjamin Britten föddes i Suffolk i England 1913 och var en pacifist innan, under och efter andra världskriget. Han var också homosexuell i en tid när detta var straffbart, och levde med den tre år äldre tenoren Peter Pears från 1939 till Brittens död 1976.
Han skrev operor, körverk, orkesterverk och kammarmusik, och tillsammans med sin partner Pears och sin librettist och producent Eric Crozier, startade han 1948 Aldeburgh Festival, en årlig händelse som riktar in sej på klassisk musik. 

Han sa också smarta saker som: 

Composing is like driving down a foggy road toward a house. Slowly you see more details of the house - the color of the slates and bricks, the shape of the windows. The notes are the bricks and the mortar of the house.

It is cruel, you know, that music should be so beautiful. It has the beauty of loneliness of pain: of strength and freedom. The beauty of disappointment and never-satisfied love. The cruel beauty of nature and everlasting beauty of monotony.

The old idea of a composer suddenly having a terrific idea and sitting up all night to write it is nonsense. Nighttime is for sleeping.

På något sätt, och jag kan inte riktigt förklara varför, men det här verket får mej att tänka på Camille Saint-Saëns DJURENS KARNEVAL, du vet, verket varur Den Döende Svanen är hämtat? Jag vet inte varför de påminner om varandra. Det är inte musikaliskt, eller i handling, utan mer i avsikt och uppsåt. Båda två känns lite som om själva handlingen, historien, är underordnad, och den musikaliska idén är den viktiga. Det handlar inte så mycket om vad man säger, utan hur man säger det. 

I Hugoteaterns foajé sitter en person hukad över en sån där engångsmatlåda för snabbmat, antagligen inköpt i kiosken nere vid Valhallavägen. Det är min kompis Ceger Qvarn. Det är inte så att vi har bestämt träff här, det är ett rent sammanträffande. Jag slår mej ner bredvid honom, och medan han slufsar i sej sin korv - eller vad det var - så försöker vi båda, snabbt och kort, sammanfattar var i livet vi är just nu. Han tillhör inte en av dom där facebookvännerna som publicerar varje tanke, varje händelse, varje lunch och varje tröjinköp, så det hade hänt honom mycket som jag inte hade en aning om.
Jag, å andra sidan, hade inte så mycket nytt att komma med, men det hindrade inte mej: jag babblade glatt på om allt och ingenting tills det var dags att gå in. 

Det är en förvånansvärt stor teater, lite som nån av de mindre scenerna på Stadsteatern, känns det som. Vi sätter oss längst fram, precis ovanför det nedsänkta orkesterdiket. På scenen håller man redan på: det hela börjar som en slags kollationering; aktörerna kommer in, hälsar, kollar manus, röker. Men ganska snart tar operans handling över, och vi glömmer bort att det hela inte är "på riktigt".

Scenografin föreställer en repsal: till vänster: en repetitionsflygel, en kostymvagn och en rekvisitavagn, centralt: ett långt, delbart bord med stolar, till höger: möbler inkörda i ett hörn, och ännu en kostymvagn. På fondväggen av träplank projiceras 

ALBERT HERRING 
komisk opera i tre akter av 
Eric Crozier 
och
Benjamin Britten

Kostymerna är moderna, och känns nästan privata: man är klädda i vad jag tror operasångare, och operaelever skulle ta på sej idag. Det är mycket svart, beigt, grått och lite vinrött, kavajer, koftor, kjolar och klänningar.

Man sjunger på originalspråket, vilket är både bra - och i vissa få fall - lite vanskligt. Min teori är att några kanske inte känner sej helt bekväma i att uttrycka sej på ett annat språk, och för några är tonerna, sången, viktigare än själva orden som sjungs. Du vet, lite som när Ariana Grande sjunger? Man hör att hon sjunger, man hör bara inte vad.
För mej, som sen några timmar tillbaka är något av en expert, både på Britten och den här operan, är det inget problem att hänga med, men jag märker att min kompis Ceger, övertygad om att handlingen inte kunde vara så enkel som den förefaller, flera gånger under föreställningen smyger upp programlappen för att tjuvläsa synposisen, övertygad att det inte kunde vara så enkelt som det föreföll. Men det var det:
ALBERT HERRING, Benjamin Brittens opus 39, är en komisk kammaropera i tre akter, och den komponerades under vintern 1946 och våren 1947, och den följde tonsättarens allvarligare  THE RAPE OF LUCRETIA. 
Librettot är skrivet av Eric Crozier, regissör och grundare av English Opera Group. Förlagan, som föreslogs av Crozier, var en novellett av Guy De Maupassant: Le Rosier De Madama Husson, och den handlar om en kvinna som försöker hitta en ung, dygdig kvinna att kröna till ”rosendrottning”, men när hon inte kan hitta någon kröner byns idiot, Isisdore, till Rosenkung, och han gör av med pengarna på dåligheter i Paris. Den har filmats fyra gånger, men verkar aldrig ha spelats som pjäs. 
Brittens version utspelar sej i England: Lady Billowes har inbjudit byns dignitärer för att gå igenom kandidaterna till att bli Majdrottning, en tradition  från medeltiden, där en ung, vitklädd kvinna med blommor i håret går först i förstamajparaden. Men ingen ung kvinna passar, och man beslutar sej för att kröna en Majkung; en ung, ordentlig, oskuldsfull man som bor med sina mamma och jobbar som grönsakshandlare och heter Albert Herring. När Lady Billowes kommitté kommer till grönsakshandeln för att förkunna sitt val, blir hans mamma överförtjust, speciellt för prissumman på 25 pund, men själv tycker Albert inte alls att det är roligt, eftersom han retas av sin vän slaktaren, Sid och hans flickvän, Nancy, för att han är så mesig. Japp, dom heter Sid och Nancy, som i Sid Vicious och Nancy Spungen. Ett sammanträffande? Skulle tro det.
Innan festivalen häller Sid och Nancy rom i Alberts lemonadglass, och när han senare på kvällen kommer hem, ganska ordentligt berusad, och hör Nancy och Sid utanför på gatan prata om hur synd det är om honom, tar han sina prispengar och sticker hemifrån.
Nästa morgon har hela byn panik: Albert är borta! Alla är övertygade om att han är död, men när han kommer hem och det visar sej  att han bara varit ute på dåligheter inne i stan, och gjort av med några pund, blir dom arga, som om dom föredragit att han hittats ihjälslagen. Operan slutar med att Albert slutligen vågar säga emot sin mamma.

Jag börjar bli trött på att skriva att operasångare är roliga, men dom är det. På senare tid känns det som om det är på opera man ska gå, om man vill skratta.
Det är mycket roligt, mycket ärligt, mycket verkligt. Allt det där som man inte nödvändigtvis förväntar sej av en operaföreställning. 

Men det fanns också några riktigt förtrollande scener, du vet, såna där inspirerade stunder som du minns, efteråt, när minnet av själva föreställningen börjat bli lite luddigt? En inträffar på banketten som avslutar första akten, men till musiken av andra aktens öppning, tror jag, och handlingen verkar liksom gå baklänges, från en alternativ framtid, tolkar jag det: festen ballar liksom ur, och alla går liksom bakåt, bokstavligen, tillbaka till en mer passande konklusion. 
En annan sån stund sker precis innan Albert kommer tillbaka: Alla har liksom funnit sej i tanken att Albert är död, och sångarna går fram till scenkanten, och en efter en sätter dom sej vid orkesterdiket, med fötterna dinglande över kanten. Det blir liksom en förhöjd, förtrollad stund, värdig och fylld av patos, trots att flera av oss vet att Albert snart gör entré, någorlunda oskadd.  

Jag tror att det är såhär: om man ser många föreställningar hittar man till slut regissörer som man gillar, som man känner sej trygg med. Och jag menar inte trygg på ett nedlåtande, sätt, som i medioker eller tråkig, utan jag använder ordet som i pålitlig, säker, stabil och stadig. Dom berättar något som dom tycker är intressant, på ett sätt som jag tycker är intressant, vilket gör att jag tycker det dom berättar blir intressant. Jag tror att det har att göra med sensibilitet, med en syn på världen, en slags humor, kanske:
Vissa regissörer, känner jag, verkar hysa ett slags förakt för sin publik. Andra anser att dom är så mycket smartare än vi som sitter därute i mörkret, och att vi måste uppfostras. Några verkar vara mer intresserade av att hävda sej själva än att framhäva verket dom har valt. Och så finns det dom som är rent ut av naiva. 

Den här regissören är inte något av ovanstående.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan: 

Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?


FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan: 

”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”




VÅRKONSERT MED KULTURAMAS VUXENUTBILDING MUSIKAL på Kulturama: 

Vad jag älskar med att titta på elevuppspel, är att det aldrig blir lika viktigt igen. Många av  eleverna kanske kommer att bli bättre, fortsätta utvecklas, några kanske redan är så bra som dom någonsin kan bli, andra kanske lägger av efter den här utbildningen, men just nu är detta det viktigaste som finns i deras liv. All fokus ligger på den här korta stunden, de här minuterna på scenen.



SparaSpara

onsdag 15 mars 2017

VÅRKONSERT MED KULTURAMA VUXENUTBILDNING MUSIKAL 2017, föreställning 10, 16/2 2017


 The point is that things aren’t beautiful all on their own
Beautiful comes from reflection
Beautiful takes a person who makes a connection
You know what I mean?
For beautiful to happen, the beautiful has got to be seen

Beautiful ur ORDINARY DAYS, av Adam Gwon.

Efter en ganska håglös teaterhöst, med några få totala toppar, men många grumliga bottennapp, och en lite vag vinter, är våren här, har jag bestämt. BOOK OF MORMON och GLADA ÄNKAN har lyft mitt humör. Snön får falla, vinden vina; jag har hängt in min tensonparkas längst in i garderoben, och har flyttat fram något mindre arktiska ytterplagg, och nu ser jag fram emot en frodig teatervår, de sista sprittande månaderna, innan sommartorkan tar vid. Jag menar, Kulturamas Vuxenutbildningen för  Musikalartister har sin årliga vårkonstert, och det, lika säkert som krokusar och snödroppar, är ett tydligt vårtecken. 

Vanligtvis brukar jag ha sällskap när jag kommer hit. Några gånger har min kompis Patti-Li Leuk hängt på, men oftast är det Malvolio Morrhår och jag som sitter här, vid borden längst fram vid scenen, på Kulturamas Café. Nu är jag ensam. Jag har köpt en kaffe och en guacamolemacka, och tillbringar en hel del tid på instagram, i vänta på att det ska börja. Det är inte det att jag har något emot att vara ensam, men det känns lite som om jag är den enda som i publiken som inte går på skolan. Det känns både lite nördigt - som bäst - och lite som om jag är någon slags skum gubbe som irrat mej in på skolgården. Jag försöker se fryntlig ut, och undviker ögonkontakt. 

Det brukar vara ganska många låtar jag inte känner till, eller inte känner igen, i den är årliga konserten, men den här gången kände jag igen varenda en, även om några tog lite tid att placera vissa. Och det är ingen dålig sak, det här att jag kände igen dom; det var inte som om man sjöng Memory, ur CATS, Send in the Clowns, ur A LITTLE NIGHT MUSIC,  eller något ur FANTOMEN.

Varje år sätter Kulturamas Musikalartistutbilning upp en musikal, och det är något som jag alltid ser fram emot, för dom lyckas alltid nosa fram något som jag varken har sett någon annanstans, eller troligtvis kommer att få se någon annan gång. 
Tidigare har man satt upp HEATHERS, SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, PIPPIN, CARRIE, BAD GIRLS och KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, bland andra, men det här året har dom lyckats nosa reda på något helt underbart: Musikalen SMILE. Det är inte det att jag vill skryta, men jag känner till en hel del om musikaler, inte lika mycket som några av mina vänner, men mer än många, och jag hade aldrig hört talas om den här. 
Och givetvis öppnar man med ett slags ensemblenummer, En Helt Vanlig Tjej, ur SMILE. 
Man bjuder på allt möjligt musikaliskt: lite old-school-sånger: som Broadway Baby, ur Stephen Sondheims FOLLIES, en musikal som jag har sett så många bootlegs av att jag minns det som att jag sett den, vilket jag inte har, och I Could Have Danced All Night, ur MY FAIR LADY.

Man sjunger sånger som gick på Broadway 2005: Here I am, ur DIRTY ROTTEN SCOUNDRELS, av David Yazbek, och I’m Here ur THE COLOR PURPLE av Stephen Bray, Brenda Russell och Allee Willis, och sånger som jag har sett i elevuppspel, som Another Night at Darryls, ur WITCHES OF EASTWICK, av Dana P. Rowe Lyrics och John Dempsey, en musikal som jag såg för några år sen på St: Eriks Gymansium, och Lifeboat ur HEATHERS, av Laurence O’Keefe och Kevin Murphy,  som var Kulturamas förra musikalval. 

Vi bjuds på Breathe ur IN THE HEIGHTS, av Lin Manuel Miranda, som jag såg en superduperföreställning av för snart ett år sen, på Kings Cross Theatre, i London. Jag har också hört Mercedesz Csampai sjunga denna sång en gång, på Club Corner of the Sky. Det är inte skryt, men det är väl värt att notera. 

Det finns musikaler som jag kan bli lite förundrar över att ingen sätter upp: dom verkar vara enkla, rent sceniskt, har få roller, och känns viktiga. Vi får höra Father To Son ur FALSETTOS, av James Lapine och William Finn, Before it’s Over från DOGFIGHT, av Benj Pasek och Justin Paul, och Don’t Wanna Be Here ur en personlig favorit: ORDINARY DAYS, av Adam Gwon.

Vad jag älskar med att titta på elevuppspel, är att det aldrig blir lika viktigt igen. Många av  eleverna kanske kommer att bli bättre, fortsätta utvecklas, några kanske redan är så bra som dom någonsin kan bli, andra kanske lägger av efter den här utbildningen, men just nu är detta det viktigaste som finns i deras liv. All fokus ligger på den här korta stunden, de här minuterna på scenen. 
Jag skulle nästan kunna tänka mej att ifall brandlarmet gick och alla måste ut, så skulle dom fråga hur långt branden har hunnit, och om man inte hinner framföra de kvarvarande låtarna, för det skulle gå ganska fort, och man lovar att sluta, om och när det blir för varmt. 
Alla är estradvana, har teknik och en scenisk säkerhet, men det intressanta är vad som skiljer dom; vissa upptäcker plötsligt - och vi som är där får det underbara nöjet att uppleva det - att dom kan flyga, att vingarna bär; andra märker att det kanske inte går precis som dom hade tänkt sej. Vissa upplever mer än dom hade hoppats på, eller ens förväntat sej, andra lär sej att verkligheten inte är som den förväntade fantasin. Några fokuserar på sjungandet, att ta rätt toner, med rätt teknik, och sätter inte mycket vikt vid texten. Andra är där i känslan, i berättandet, men skvalpar liksom runt lite i det musikaliska. 
Och några få lyckas uppträda i 4D, den där extra dimensionen då tiden står still, och berättandet blir större än här och nu, då det känns riktigt, viktigt och verkligt.



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan: 

Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?


FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan: 

”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”


BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern: 

Detta är en samproduktion med Malmö Opera, och en version av föreställningen har spelat nere i Malmö under 2016. Några av skådisarna har följt med upp, men de flesta är nya. Jag hade gärna sett Åsa Fång, Marianne Mörck, Lars Väringer och Rasmus Mononen. Å andra sidan får stockholmarna Sara Jangfeldt. Mer om henne senare. Mycket mer om henne senare.