Musikinstudering Kerstin Ryhed, Koreografi Camilo Bresky.
Om du kände dej lite hösthängig för några veckor sen, då skulle du följt med mej och min kompis Ricky DeSplit när vi gick och tittade på en redovisning på SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, när två årskullar redovisade en varsin kort koreografi, med musik ur musikalerna FAME och HARSPRAY.
Givetvis hjälper det om man först går på Sturekatten och lunchar, men det är inte nödvändigt.
Med tiden ser man mindre och mindre av vissa vänner, och ibland känns det som om dom nästan är på väg att bara bli bekanta. Givetvis kan det vara skönt, i en del fall, men ibland måste man slåss för saken. Vilket jag och min kompis Ricky DeSlit gör. Vi försöker verkligen få till sociala stunder, med teater eller te och teve, men det är svårt. Eftersom vi är gamla arbetskamrater är vi vana att liksom bara ses, och nu, när det är länge sen vi jobbade ihop, upptäcker vi att det ibland har gått ett halvt år utan att vi har setts.
På senare tid har vi gjort några uppriktiga försök, alltid grusade av att någon av oss varit upptagen - i hans fall, ofta bortrest, i mitt fall, på nån pjäs, nånstans - så när han hörde av sej och frågade om jag ville följa med på en dansuppvisning på SMU, så fanns det all anledning att säga ja. Och när han därtill föreslog att vi skulle luncha på Konditiori Sturekatten, i god tid innan, då passade det som handsken, för jag hade precis varit och sett ett genrep av IVANOV, på Dramaten, något kvarter därifrån, och jag behövde definitivt piggas upp.
Jag har varit på SMU många gånger förut, men aldrig här, i den här salen, i den här lokalen. Detta är en helt annan byggnad, på samma gatan, men en bit ifrån själva skolan.
FAME - THE MUSICAL, som man framför ett nummer ur, har jag sett tre gånger. Först, 2004, när den gick på Oscarsteatern, med en fenomenal Jessica Heribertsson som den kraftiga flickan som bara vill dansa, sen 2012, på Örebro Länsteater, när man kallade den för FAME - VISUKALEN, och den framfördes av hörande, hörselskadade och döva, och så i januari 2013, på Maxim, med Viktor Rydbergs gymnasium.
HARSPRAY den andra musikalen man visar ett nummer ur, har jag bara sett en gång, på Chinateatern, med bland annat koreografen till dagens dans, Camilo Bresky, och Jessica Heribertsson i en roll som en något rundare flicka som bara vill dansa.
Man börjar med ett nummer ur FAME, framfört av vad jag tror är andraårsklassen, som har gått all in, vad gäller kostym och frisyr, med neonfärger, hårsnoddar och benvärmare. Koreografin är fullsmockad av danspastischer från 80-talets version av jazzdans.
Jag sitter och tänker att jag en gång tyckte att dom där stegen, rörelserna, var det häftigaste man kunde göra. När filmen kom var jag 16 år och på besök hos en kompis i Malmö, och när vi kom ut från biografen gick det inte att hindra mej från att försöka göra splithop längs hela Hjulhamnsgatan, för jag tror det var där biografen låg. Jag var Leroy, tänkte jag, och var konstigt upphetsad av hans korta, tajta satängshorts.
Två elever sitter i rullstol. Dom brukar inte sitta där till vardags, och dom gör det inte för numret, som karaktärer, eller för att synliggöra rullstolsburna, utan dom har skadat sej, har vi fått veta, innan, båda två, men det verkade inte vara några bestånde men. Inga livslånga lyten, vad jag förstår.
Men det konstiga är, att jag gör, eller känner, eller beter mej konstigt, gentemot dom, tycker jag, efteråt.
För länge sen, under en kort period, jobbade jag som personlig assistent till olika personer med funktionsnedsättningar. Alla satt i rullstol. Och genom dom träffade jag andra i rullstol, vissa som suttit där sen födseln, andra som hamnat där med tiden. Jag har alltid lärt mej, sen jag var liten, att man inte ska stirra, och det kanske är rätt i många fall, men det innebär också att det blir lite som att man inte alls ser personen som sitter i rullstolen, eller den som på annat sätt är lite avvikande, för det blir som om den inte alls var där.
Jag frågade några rullstolsburna personer hur dom skulle vilja bli bemötta, och fick - givetvis - breda svar. En del ville att man skulle se dom, medan andra inte ville att man skulle glo. Det är en balansakt, och det beror säkert på humör och dagsform, hur blickarna uppfattas.
Mitt beslut blev att jag ser den rullstolsburne i ögonen, med ett sånt där nästan-leende som man använder när man åker hiss med en främling. Och om dom har någon som kör deras rullstol så möter jag den personens blick, för jag minns hur osynlig man var som person assistent.
Jag tänker nämligen att det är bättre att personen i rullstol tycker att jag är en flinande fåne, än att dom känner att dom är osynliga.
Här, i danssalen, blir det på något sätt lite kortslutning i mitt huvud: alla i numret har en output, en slags in-your-face-attityd, en riktning rakt ut i publiken, och vi svarar med leenden och peppande skratt. Dom ser oss i ögonen, och vi ler tillbaka, uppskattande och uppmuntrande.
Tills jag möter blickarna på nån av de två tjejerna i rullstol. Då känns det plötsligt som om min välmening på något sätt skulle kunna uppfattas som något nästan nedlåtande, som om jag liksom kommunicerade: ”Jösses, vad du är duktig, trots att du sitter i rullstol.”
Som om att personen satt i rullstol var den verkliga prestationen, inte vad den gjorde. Och detta trots att jag visste att detta är en person som inte vanligtvis brukar sitta i rullstol.
Avgångsklassen, som är mej mer bekant, kör You Can’t Stop The Music, ur HAIRSPRAY, och jag har lite problem med att bara koncentrera mej på koreografin, eftersom jag sitter och försöker komma ihåg vad var och en sjöng, när jag nån månad tidigare såg dom i en masterclass om Sondheim, men dom föser på med en sån energi att jag efteråt minns det som om man hade strob-ljus, trots att jag vet att man bara hade vanliga lysrör i taket.
Efteråt åker vi hem till mej, jag och Ricky DeSplit, han slänger sej i min Klippan-soffa, och jag sjunker ner i nån av sackosäckarna, och så dricker vi te, äter kakor och kollar in musikalbootlegs på Youtube.
I skrivande stund - en måndag - har vi insett att vi kommer att ses kommande torsdag, då vara respektive arbetsplatser har en gemensam fest.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
IVANOV, på Dramaten:
Med detta sagt, vill jag från fåtöljen i ett hörn, höja min konjakskupa för Gunnel Fred, i rollen som det ekonomiskt neurotiska grannfrun, Ivanonvs borgenär. Det är som om hon har kommit in från fel fest, eller; från rätt fest. Mitt i detta Arnold Weskerparty där man inte bjuder på mycket mer än hönssoppa och korngryn, glider hon in som någonting som som får mej att skjuta upp avfärden i några minuter. Hade jag kunnat hade jag följt henne från rum till rum, bara för att se vad hon gör, vad hon säger, vilket rum hon ska gå till och vem hon ska prata med, och om vad.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/ivanov-dramaten-forestallning-81-2510.html
PRESIDENTERNA, på Dramaten:
Men skrattar gör jag, så att jag frustar, passande förfärad och lite småchockad. Det är en galen, livsförlängande föreställning, full av infall och LED-lamp-lysande skådespeleri. Om dom älskar sitt yrke - vilket jag hoppas dom gör - måste detta vara det ypperliga tillfället att sparra med någon i samma viktklass. Det finns så många små underbara blickar, tonfall och tillvaratagna ögonblick att jag knappt vet vart jag ska titta, och på vem.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/presidenterna-pa-dramaten-forestallning.html
DORIAN GRAY på Kulturhuset Stadsteatern:
Min syn är helt okej, men i dunkel belysning har jag lite problem med skärpan, så jag köpte ett par glasögon, bara för att ha på Dansens Hus, men eftersom dom alltid ligger i min rygga plockar jag upp dom lite här och var, där jag tycker att det behövs, eller om det finns något jag verkligen vill titta närmre på.
Dom hjälpte inte här.
Det här var inte en iscensättning, det var en ljussättning.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/dorian-gray-kulturhuset-stadstearen.html
