MUSIK Giuseppe Verdi, TEXT Arrigo Boito, REGI David Alden, KOREOGRAFI Maxine Braham, SCENOGRAFI OCH KOSTYM Jon Morrell, LJUS Adam Silverman, Med OTELLO Kristian Benedikt, DESDEMONA Malin Byström, JAGO, Claudio Sgura Vladimir Stoyanov, EMILIA Susann Végh, CASSIO Allan Clayton Klas Hedlund, RODERIGO Daniel Ralphsson, LODOVICO Michael Schmidberger, MONTANO/EN HÄROLD Kristian Flor, DIRIGENT Alexander Vedernikov Paolo Olmi, Kungliga Operans Kör, Kungliga Hovkapellet.
Don't even go to a movie show
If you're not by my side,
I stay home by my radio,
But I'm satisfied!
All my flirtin' days are gone,
On the level from now on!
Don't go for any excitement now,
Books are my best company.
All my opinions have changed somehow,
Old-fashioned as can be!
When you really learn to care,
There's a thrill in solitaire!
Keepin' ou of mischief now,
Really am in love, and how!
I'm through playing with fire,
It's you whom I desire!
Keeping Out Of Mischief Now
FATS WALLER
”Vi möts vid K12 Staty”, messar jag till till min kompis Abercrombie Clone, dagen innan, som svar på hans fråga om var vi ska ses. Han har ingen aning om vilken föreställning vi ska se, och var, eller ens att vi ska se en föreställning, och jag hoppas också lite att han inte ska fatta vad jag menar med K12 Staty.
Jag får tillbaka ett:
”Vad är K12 Staty?” följt av ett snabbt: ”Ah!” som jag tolkar som att han har fattat.
Attans.
Vi ska se en matiné av Verdis OTHELLO på Kungliga Operan. En ny uppsättning av OTHELLO, vilket är viktigt: det här är inte nån gammal dammig produktion man har skakat av och pålat upp, och det är även en samproduktion med English National Opera. Jag är lite spänd, dels eftersom jag inte har sett operan förut, och dels för att det är en intressant historia, som är ganska svår att berätta.
”Jag är i Kungsan, nu,” messar han dagen efter, en halvtimme innan vi ska ses, ”ska jag ta en kaffe nu, eller är det dumt, ska vi dricka kaffe?”
Jag, som är nånstans på Hornsgatan, stannar cykeln och messar tillbaka:
”Ta en kaffe du.”
Det är troligt att William Shakespeare skrev Othello 1603, året då Elizabeth I av England dör, och efterföljs av Kung James VI av Skottland, och året då Karl IX, Gustav Vasas tredje son, utropar sej till svensk kung och grundar Göteborg, även om hans titel med en mer korrekt regenträkning hade varit Karl III. Shakespeare skrev pjäsen precis efter Lika För Lika, och innan Slutet Gott, Allting Gott, en pjäs som jag tycker det är dags att man uppför snart, för jag har ingen aning om vad den handlar om.
Operan Othello hade premiär 1887, 284 år efter att pjäsen skrevs, elva år innan det nuvarande, Oscarianska Operahuset, byggdes, men Verdi hade jobbat länge med verket. Först ville han inte skriva något alls. Hans Aida hade gjort succé 1871, och han tänkte antagligen att han skulle sluta när han var på toppen, och det tog hans förläggare 13 år att övertala honom att börja fila på Othello. Sen skrev han Falstaff. Sen dog han.
Jag stiger av cykeln vid Karl XII:s staty i Kungsan. Abercrombie Clone och hans kaffe syns inte till, men jag är tidig. Solen skiner, men alla grenar är nakna, och gräs och grönt har precis börjat resa sej och skjuta upp på allvar. Det är förkylningstider, tänker jag. Folk tycker att så fort vårsolen visar sej så kan man glatt slänga av sej alla värmande vinterplagg, och så ligger man snart där i dubbelsidig lunginflamtion. Min yllemössa är väl varm, men jag tänker inte tillbringa våren snurvlandes, så den får sitta kvar. Jag lyssnar på en podcast, Theater People, och i mina öron berättar Daisy Egan om hur hennes liv ser ut nu, åratal efter att hon blev den yngsta kvinnan någonsin, 11 år, att vinna en Tony, för The Secret Garden. Den yngste personen någonsin var en man, Frankie Michaels, som var 10 år gammal när han vann sin Tony för Mame.
Här, precis där K12:s Staty står, på Karl XII:s Torg, låg en gång det De la Gardieska barockpalatset Makalösa, byggt mellan 1635-1643. Det revs efter en brand 1825, när det chanserat till teater. Tänk att Dramaten, eller en tidigare version av teatern, i alla fall, låg precis här?
Jag sitter med ryggen mot Kungliga Operan, och ser Abercombie Clone komma vandrande, varm kaffepappersmugg i handen, på andra sidan torget. Han ser mej inte först. Jag vinkar inte. Det är lite kul att se hur folk man känner uppför sej när dom tror att man inte ser dom. Han gör inget speciellt intressant, bara surplar lite, och tittar på sin iPhone, så efter en stund vinkar jag.
För mej handlar Othello om två intressanta saker: Dels den där bad boy- fascinationen som många kvinnor - och en del män - har, och det där andra som får en kvinna att stanna kvar hos en man, långt efter det att hon borde lämna honom, och dels den där manipulationen av en annan människa som Iago är så bra på. Han är lite Richard III, men med mycket lägre ambitioner och sämre publikkontakt.
Abercrombie Clone har fortfarande ingen aning om vad vi ska göra. Han berättar att han kanske tror att vi ska fira min födelsedag, som är om några dagar, men jag kontrar med att säga att om så vore fallet hade det väl varit konstig om jag inte bjudit med hans pojkvän, Fitch Clone? Så då säger han att han kanske tror att vi ska till Operan, och då säger jag att det har han rätt i.
”För en öppen repetition?” undrar han?
”Nej,” säger jag, och så börjar vi promenera.
När man vet hur det ska gå, jag menar, vi vet att Iago kommer att lura Othello, och att Othello kommer att döda Desdemona, så är det intressanta, anledningen till att man ser det igen, vägen dit. Hur hamnar man där man hamnar? Hur går det som det går, och varför, och när kunde någon ha agerat annorlunda, så att allt hade gått åt ett helt annat håll? När kommer stunden när det är kört?
Vi går förbi Operans biljettkassa, där affsicher på aktuella föreställningar hänger i alla fönster mot Jakobs Torg, och jag ber honom gissa vad vilken föreställning det är vi ska se. Han gissar på baletten En Midsommarnattsdröm, men jag ställer mej framför en affisch av Othello, och så tar vi en teaterselfie.
På något sätt är det mer gripande om man försöker hitta det positiva i en tragedi. Om man börjar föreställningen med en känsla av ”Det här kommer inte att bli roligt” så har man inte så långt att gå. Det är liksom kört, från början. Om Desdemona gör en entre som om hon vet att hon inte kommer att klara sej ur det här med livet i behåll, då flaggar det för en ganska ointressant afton. Hon måste drömma om barn, om kärlek, om lycka, och om en ljus framtid när hon kommer in, för att det för mej ska funka. På nåt sätt måste hennes inre bild av Othello stå fast, även om verkligheten visar en annan.
Vi sitter längst fram. Allra längst fram, nästan i mitten. Framför oss, som nere i ett öppet schakt, sitter orkestern, uppklädda, i svart, vitt och någon grå slips här och var. Jag pular in min ryggsäck under stolen, stänger av telefonen och kränger av mej jackan. Abercrombie gör likadant.
Dirigenten kommer in, men det kommer inga applåder. Jag, som är van att dirigenten ska komma in, man ska applådera, han ska hälsa på en representant för orkestern, vanligtvis - kanske alltid - en violinist, vi ska applåder igen, och så ska det börja, blir lite förvirrad. Det kan väl inte betyda att det är något fnurra på tråden? Antagligen kom han in för snabbt och började dirigera för snabbt för att vi som grupp skulle hinna fatta, och hinna börja klappa.
Det börjar med buller och bång. Blixtar och dunder. Vi befinner oss i ett slags enormt tornrum, eller kanske är det en innegård i en renässansborg? Det är svårt att veta var vi är, om vi är ute eller inne, om vi har tak över huvudet, eller bara en massa stjärnor, om vi är instängda, eller om vi är ute i det öppna. Scenografin, de höga väggarna, är desamma under hela föreställningen, och det känns lite, kanske inte småsnålt, men man undrar varför det ska vara så stagnant. Opera kan vara nog stillastående som det är, och att välja att inte ändra scenografi och spelrum känns lite förvirrande. Jag förstår inte varför, och att samma rum ska passa så många olika skeenden: de intima och de offentliga, gör att platsen blir lite ointressant. Ljussättningen, med en slags film noir-ljussättning med låga ljuspunkter och långa skuggor, är intressant. Jag sitter också och stör mej på att man har blivit tvungen att öppna upp en massa utgånget i scenografin, för att kören snabbt sak komma in och ut. På scenens högra sida har man till exempel öppnat en stor dörr i vad som ska verka vara en solida stenvägg, vilket gör att allt känns som kulisser.
Det är natt i alla fall. En massa folk i fattigmanskläder står och ser ut över publiken, som jag antar ska föreställa ett stormigt hav.
Av någon anledning har man höjt scenen, nästan en meter, och det ser lite läskigt ut när folkmassan står längst fram på kanten och simulerar storm. Det är väldigt långt ner till orkesterdiket.
Det handlar om Othello, Cyperns guvernör, som en stormig natt, efter att ha slagit Turkiet i ett sjöslag, jag antar under första världskriget, av kläderna att döma, återvänder hem. På land väntar hans fru Desdemona, men också hans bedräglige fänrik Iago, som anser sej förbigången i karriärstegen när Othello befordrade Cassio över honom, och han planerar att hämnas genom att inbilla Othello att Desdemona är otrogen med Cassio. (CUE: Beethovens femte symfoni: Dam-dam-dam-dam…)
Kläderna är, som alltid på Kungliga Operan, mycket vackra. Dom känns äkta teater, på nåt sätt, om du förstår vad jag menar? Uppsydda, men patinerade, och dom känns nya fast dom ser gamla ut, som det borde vara.
Desemona är lång och slank, som Greta Garbo, medans Othello är en något kortare, förminskad, lite mer välrakad Hagrid. Roderigo ser ut som någon som har vandrat in från något av Tjechov, och jag menar det på att positivt sätt, för det känns inte alls som om han har en roll i den här tragedin, utan är bara på besök, lite som en turist i ett fattigare land, där lokala tragedier är något man kan lämna efter sej när man åker hem. Cassio har något av en alkoholiserad operettprins över sej, och Iago känns diskret, opersonlig, anonym, som vem som helst, vilket är gör honom riktigt otäck. Han har inga ambitioner, han bara hatar, vilket gör honom osårbar.
Jag kommer flera gånger på mej med att sitta och titta ner i orkesterdiket. Det är en manlig musiker där som verkar uppvakta en av de kvinnliga musikerna, som sitter bredvid honom. Han viskar saker till henne, ler och skrattar, och jag försöker luska ut om han bara anser sej vara naturligt charmig, eller om han har en plan, det vill säga är charmig med ett mål. Är han charmig mot alla, eller bara mot henne. Och är han verkligen charmig, eller anstränger han sej för hårt? Skulle han betett sej likadant om någon annan suttit bredvid honom?
Det är också svårt att avgöra om hon uppskattar hans inviter, om det nu är inviter. Hon ler, men det är uppenbart att det är han som leder, hon kommer inte med något eget. Är hon bara trevlig? Hon ger en himla massa signaler, åt alla håll. Jag tänker på en replik som Matt Lauer säger, i rollen som tv-reporter, i teveserien Unbreakable Kimmy Schmidt, när han intervjuar en kvinna som hållits fången under jorden i 15 år, och som lurats dit av en man som påstod att han ville visa henne några kaninungar i sin bil, och som hon inte ville vara oförskämd mot:
“I’m always amazed at what women will do because they’re afraid of being rude.”
”Ursäkt om jag somnar,” säger Abercrombie Clone, när andra akten börjar. ”När jag hör vacker musik kan jag ibland gå helt upp i den, och då försvinner jag.”
Jag förstår honom. Det vackra sker liksom inne i huvudet, för det som händer på scenen är inte riktigt av samma klass. Det var liksom kört från början. Vi fick aldrig se den där älskvärde Othello, han som Desdemona gifte sej med, och Desdemona hade något dödsdömt över sej från första gången hon kommer in på scenen. Jag blir mer intresserad av Roderigo, som glider omkring i en periferin, som en slags Gustav von Aschenbach, från Döden i Venedig. Det är absolut inte sångarnas fel, det hela är bara lite klumpig iscensatt, kan jag tycka, lite som om det vore en opera, om du förstår vad jag menar?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Linda! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1860:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MASKERADBALEN, med Scensångarna, på Teater Alma:
"Kommer du ihåg hur det var när man var liten, när man skulle på kalas, och mamma satte på en finkläder med varningen att man inte fick smutsa ner dom, och hur allting liksom stramade, var obekvämt, kliade och man kände sej liksom en pappersdocka, påbylsad, uppklädd, utklädd? Jag känner det fortfarande så de då gånger jag får på mej en kostym: stärkt, bepansrad, munderad.
Det är lite så här: alla känns lite utklädda. "
Låter det intressant? Här är resten:
CAMERA, en reading, på STDH:
"Har du hört talas om uttrycket An Actor’s Actor? Det betyder en skådis som kanske inte är känd för allmänheten, men som beundras av andra skådisar. Framför mej, vid skolbänkar i en hästskoform, med uppslagna manus, sitter ett gäng som man skulle kunna beskriva som musikalartisters musikalartister. Folk som inte nödvändigtvis skulle sälja ut Cirkus, men som fyller många konnässörer med vördnad. Såna som kan sälja en sång, suga musten ur en replik och få det att verka som om dom vet vad dom håller på med, även om dom inte ens är på rätt sida i manus. Dom, du vet."
Låter det intressant? Här är resten:
ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, på Soppteatern:
"När jag tänker på den här föreställningen tänker jag på ett fabergé-ägg, en sån där perfekt liten juvelbesatt miniatyr, innehållande en överraskning, som tsar Alexander III gav till sin danska hustru Maria Fjodorovna. Den är perfekt, briljant, smakfull och man kan helt enkelt inte göra det bättre. "
Låter det intressant? Här är resten:
