Minst En Gång i Veckan: LIVET SUGER

Visar inlägg med etikett LIVET SUGER. Visa alla inlägg

onsdag 27 oktober 2021

LIVET SUGER MED GIT

På scen:  Astrid Assefa, Anders Berg, Kajsa Ekström, Peter Eriksson, Ole Forsberg, Moa Niklasson, Marie Robertson   Av: Aaron Posner Regi: Elisabet Klason Översättning: Bengt Ohlsson Scenografi: Pia Wiik Rekvisita: Ditte Edin Kostymdesign: Lisa Elverfors  Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones Musik & ljuddesign: Daniel Douhan Maskdesign: Catharina Lundin Producent: Louise Helgesson Vi möter Vanja och hans brorsdotter Sonia som sköter om en gård någonstans på landsbygden. Gården är inte deras utan ägs av Sonias frånvarande pappa, den pompöstintellektuelle Professorn och hans betydligt yngre och skitsnygga fru Ella. Ett plötsligt besök av det olyckliga paret tänder gnistor och river upp sår och ställer snart allas liv på ända. Såväl Vanja som hans bäste vän Dr Aster är svårt förälskade i Ella. Sonia är i sin tur förälskad i Dr Aster, Babs (en hyfsat harmonisk krukmakare) sörjer en förlorad kärlek och Knipan (vars identitet är oklar) är även hon hopplöst förälskad i Ella. Ella själv är urless på män som förälskar sig i henne men är icke desto mindre attraherad av Dr Aster. 2017 såg jag Aaron Posners DUMMA JÄVLA MÅS på Kulturhuset Stadsteatern, också den en bearbetning av Tjechov, i det här fallet MÅSEN. Anton Tjechovs ONKEL VANJA, som LIVET SUGER bugger på, uruppfördes av Konstantin Stanislavskij i Moskva 1899. Han spelade själv rollen som Astrov. Samma år, 1899, har August Strindbergs GUSTAF VASA och ERIK XIV premiärer. Konstnären Carl Larsson ger ut Ett hem, med akvareller från Sundborn. Den kommer att påverka svensk möbel- och inredningskonst. Den äldsta bevarade svenska grammofoninspelningen görs i Berlin 1899. På skivan sjunger operasångaren Oscar Bergström (med två sångerskor) Till Österland vill jag fara. Sveriges första offentliga lekplats för barn anläggs i Vasaparken på Norrmalm i Stockholm 1899. Födda 1899: Francis Poulenc, fransk tonsättare och pianist, Fred Astaire, amerikansk dansör och skådespelare, George Cukor, amerikansk filmregissör, Ernest Hemingway, amerikansk författare, nobelpristagare, Alfred Hitchcock, brittisk filmregissör, Noël Coward, brittisk pjäsförfattare, skådespelare, regissör, manusförfattare och producent, Humphrey Bogart, amerikansk skådespelare. #livetsuger #playhouseteater #lifesucks #teater #pjäs #amerikanskedramatik #dramatik #komedi #playhouseteater #föreställning #aaronposner #scen #skådespelare #regi #scenografi #peruk #mask #rekvisita #repetition #manus #replik @playhouseteater Aaron Posner är en amerikansk dramatiker och teaterregissör. Han har regisserat över 100 produktioner på stora regionala teaterföretag över hela landet. Han har vunnit många priser inklusive sex Helen Hayes Awards, två Barrymore Awards, Outer Critics Circle Award, John Gassner Prize, ett Joseph Jefferson Award, ett Bay Area Theatre Award, ett Eliot Norton Award och många fler. Posner har anpassat romaner som pjäser, och senare skapat nya varianter av klassiska pjäser, inklusive några av Shakespeare och Tjechov. Bland Posners mest kända anpassningar är The Chosen (1999), baserad på Chaim Potoks roman med samma namn från 1967, och My Name Is Asher Lev (2009), baserad på Potoks roman med samma namn från 1972. Med kompositören James Sugg skapade Posner A Murder, A Mystery & A Marriage: A Mark Twain Musical (2006), anpassad från en novell med samma namn av Mark Twain som publicerades 2001. Posner skrev boken och texterna. Verket hade premiär i Wilmington, Delaware i en samproduktion av Round House Theatre och Delaware Theatre Company. Posners variant av Anton Chekhovs pjäs 1896 The Seagull från 1896, under titeln Stupid Fucking Bird, hade premiär 2013 av Woolly Mammoth Theatre Company i Washington, DC Det var en helt annan typ av verk, hans eget svar på Tjechov, snarare än klassisk anpassning. Pjäsen har sedan dess producerats mer än 200 gånger av teaterföretag och universitet i USA (USA) och utomlands, inklusive professionella produktioner i Australien, Kanada, Estland och Sverige. Posner har också bearbetat Tjechovs farbror Vanya och Three Sisters. Hans Life Sucks: Or the Present Ridiculous (2015) hade premiär av Theatre J i Washington, DC. No Sisters (2017), som hade premiär av Studio Theatre i Washington, DC, gick som en följeslagare till deras uppsättning av Three Sisters. Posner har också ombildat Shakespeares The Merchant of Venice, i en variant som heter District Merchants: An Uneasy Comedy (2016) på uppdrag av Folger Theatre. Det utspelar sig i Washington, DC, under återuppbyggnadstiden, efter slutet av inbördeskriget. För att utforska relationerna mellan judiska och afroamerikanska affärsmän och andra invånare i staden, inklusive färgade personer före kriget och nyligen emanciperade frigivna män, hade den premiär på Folger Shakespeare Library den 31 maj 2016.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

LIVET SUGER på PLAYHOUSE TEATER

Vad jag gillar med Playhouse Teater är att texten och skådespeleriet står i centrum. Inte scenografin, eller ljuset, eller regissörens vilda längtan att sticka ut, att utnyttja den här HAMLET, eller LINJE LUSTA eller PER GYNT till att utmärka sej själv, sätta sin stämpel på verket, hävda sej istället för att underordna sej dramatikern och berättelsen.

Man gör det enkelt. Det behövs inte så mycket, om det är bra.

Det är det där med sammanträffanden. För någon vecka sen hade Jeppe på jobbet rekommenderat en Coronaversion av ONKEL VANJA som låg på SVT Play, och jag hade helt glömt bort det tills för några dagar sen när jag läste att den här pjäsen var baserad på ONKEL VANJA. Så igår la jag mej på vardagsrumsgolvet och kollade. Det var mycket, mycket bra.

Anledningen till att jag nämner det är att vi hade olika förutsättningar, jag och min kompis Git, när vi nu satt i salongen: jag kunde min ONKEL VANJA, hon hade läst den nån gång, och kanske sett den, för länge sen.

Men det spelade ingen roll. Man behöver inte kunna sin ONKEL VANJA, men det gör inget om man kan den. Den enda gången jag kan tänka mej att det kan vara förvirrande är om man har sett ONKEL VANJA, glömt den, och sen sitter och på den här föreställningen och försöker lista ut vad det är den påminner om. Det hände mej på MISS SAIGON, innan jag insåg att den var en version av MADAME BUTTERFLY.

Det handlar i stort sett om samma sak som i alla Tjechovs dramer: en grupp människor i ett stort hus som älskar, hatar, drömmer, önskar, lider och under tiden går tiden. Här är det uppdaterat till modern tid, roller har bytt kön eller förutsättningar, men i stort är det samma historia: Proffessorn vill sälja huset fastän det är hans dotters, och hon älskar doktorn som älskar professorns unga fru, som kanske älskar honom tillbaka, och Vanja är också förälskad i professorns unga fru. Men här har man även öppnat upp, och släpper in publiken, talar direkt till oss, som en slags version av skådespelaren, inte bara som rollen. Det har egentligen inte så mycket med ONKEL VANJA att göra. Författaren tar liksom avstamp i den historien, och låter karaktärerna säga vad han vill att de ska säga, och i många fall säger de saker de inte skulle sagt i Tjechovs drama.

I börjar upplevde jag spelet som stressat, lite förhöjt, utan processer; ingen verkade ta in någonting, lyssna, det fanns inga tankepauser eller plats för tankar att födas, tills jag förstod att det är meningen: det är en spelstil. Det ska inte vara naturalistiskt. Det här är inte Tjechovs inre monologer, det här är något annat, något tvärt om. Det blev ganska fascinerande när jag väl insett att det var en stil. En känsla av overklighet smyger sej in. Doktorn säger att han har hål i byxorna fast de är hela, Vanja ger sin styvmor en örfil utan att ens lyfta handen.

Det är väldigt bra skådespeleri, speciellt i monologerna. Jag tror jag måste understryka det igen, för det ser så futtigt ut i skrift: Det är väldigt bra skådespeleri.

SCENOGRAFIN är enkel och effektiv: en orientalisk matta i mitten, smala grå trätrappor på var sida om scenen, ledande upp till övre plan man bara kan ana, och i fonden en stor stiliserad fönstervägg. Och några stolar och bord. Det är en scenografi som underlättar, och stöder utan att störa. Jag associerar till en repsal, och det understryker den distanserade känslan. Det här är inte på riktigt.

Kostymerna är moderna, vardagliga, men med effektfulla toucher: professorns unga fru är klädd i en blodröd, flytande byxdress med matchande höga pumps och operahandskar, och den snygge doktorn är helvit: vit skjorta, vit kostym, men med slip-on tofflor och roligt mönstrade strumpor.

Vi hade tagit ett varsitt glas innan föreställningen, och i pausen blev det ett till, ivrigt diskuterande, vridande och vändande. Jag tänkte, som jag ofta tänker när jag är här, att jag borde komma hit oftare.

Jag går från teatern med en vilja att se pjäsen igen, nu när jag vet hur den slutar. Nu när jag vet att den egentligen inte handlar om ONKEL VANJA, att den har bara använt det dramaturgiska bygget för att säga något annat. Något helt annat. Något eget.

Och vill du höra ett sammanträffande till? Eller, kanske mer en tillfällighet: författaren till pjäsen, Aaron Posner, har vunnit två Barrymore Awards, och i morgon ska jag gå och se pjäsen BARRYMORE, med Dan Ekborg, på Stadsteatern.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

tisdag 26 oktober 2021

Idag ska jag se Aaron Posners LIVET SUGER på Playhouse Teater

ALLA FOTON ÄR AV CARL THORBERG

På Scen: Astrid Assefa (FÖRKLÄDD GUD),

Anders Berg (OTHELLO, GÖSTA BERLINGS SAGA, KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, MYS MED KÄNDIS),

Kajsa Ekström (KALLSKÄNKEN),

Peter Eriksson,

Ole Forsberg (BILLY ELLIOT, LA CAGE AUX FOLLES, MY FAIR LADY, DONNA JUANITA),

Moa Niklasson,

Marie Robertson

Av: Aaron Posner DUMMA JÄVLA MÅS
Regi: Elisabet Klason
Översättning: Bengt Ohlsson
Scenografi: Pia Wiik, TÅRTLJUS, PRYDH
Rekvisita: Ditte Edin
Kostymdesign: Lisa Elverfors
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones TÅRTLJUS, PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART, OCH SEN DÖR MAN,
Musik & ljuddesign: Daniel DouhanTÅRTLJUS, PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART
Maskdesign: Catharina Lundin
Producent: Louise Helgesson

Från Playhouse Teaters hemsida:

OM 'LIVET SUGER'

Typ efter Tjechovs Onkel Vanja

Hjärtligt välkommen till en weekend på landet som landar i den stora frågan om huruvida man över huvud taget kan hoppas på kärleken eller om livet verkligen suger, och i så fall hela tiden eller bara då och då?

Vi möter Vanja och hans brorsdotter Sonia som sköter om en gård någonstans pålandsbygden. Gården är inte deras utan ägs av Sonias frånvarande pappa, den pompöstintellektuelle Professorn och hans betydligt yngre och skitsnygga fru Ella. Ett plötsligt besök av det olyckliga paret tänder gnistor och river upp sår och ställer snart allas liv på ända. Såväl Vanja som hans bäste vän Dr Aster är svårt förälskade i Ella. Sonia är i sin tur förälskad i Dr Aster, Babs (en hyfsat harmonisk krukmakare) sörjer en förlorad kärlek och Knipan (vars identitet är oklar) är även hon hopplöst förälskad i Ella. Ella själv är urless på män som förälskar sig i henne men är icke desto mindre attraherad av Dr Aster.

Aaron Posner är en av USA's mest spelade dramatiker, och hans komedi Livet Suger (Life Sucks) gjorde stor succé i New York. Bengt Ohlsson översätter och Playhouse konstnärliga ledare Elisabet Klason regisserar.

Spelas till 27 november!

Författaren Aaron Posner är en amerikansk dramatiker och teaterregissör. Han var en av grundarna av Arden Theatre Company i Philadelphia och var konstnärlig ledare för Two River Theatre från 2006 till 2010. Han har regisserat över 100 produktioner på stora regionala teaterföretag över hela landet. Han har vunnit många priser inklusive sex Helen Hayes Awards, två Barrymore Awards, Outer Critics Circle Award, John Gassner Prize, ett Joseph Jefferson Award, ett Bay Area Theatre Award, ett Eliot Norton Award och många fler.

Posner har anpassat romaner som pjäser, och senare skapat nya varianter av klassiska pjäser, inklusive några av Shakespeare och Tjechov. Bland Posners mest kända anpassningar är The Chosen (1999), baserad på Chaim Potoks roman med samma namn från 1967, och My Name Is Asher Lev (2009), baserad på Potoks roman med samma namn från 1972.

Med kompositören James Sugg skapade Posner A Murder, A Mystery & A Marriage: A Mark Twain Musical (2006), anpassad från en novell med samma namn av Mark Twain som publicerades 2001. Posner skrev boken och texterna. Verket hade premiär i Wilmington, Delaware i en samproduktion av Round House Theatre och Delaware Theatre Company.

Posners variant av Anton Chekhovs pjäs 1896 The Seagull från 1896, under titeln Stupid Fucking Bird, hade premiär 2013 av Woolly Mammoth Theatre Company i Washington, DC Det var en helt annan typ av verk, hans eget svar på Tjechov, snarare än klassisk anpassning. Pjäsen har sedan dess producerats mer än 200 gånger av teaterföretag och universitet i USA (USA) och utomlands, inklusive professionella produktioner i Australien, Kanada, Estland och Sverige.

Posner har också bearbetat Tjechovs farbror Vanya och Three Sisters. His Life Sucks: Or the Present Ridiculous (2015) hade premiär av Theatre J i Washington, DC. [4] No Sisters (2017), som hade premiär av Studio Theatre i Washington, DC, gick som en följeslagare till deras uppsättning av Three Sisters.

Posner har också ombildat Shakespeares The Merchant of Venice, i en variant som heter District Merchants: An Uneasy Comedy (2016) på uppdrag av Folger Theatre. Det utspelar sig i Washington, DC, under återuppbyggnadstiden, efter slutet av inbördeskriget. För att utforska relationerna mellan judiska och afroamerikanska affärsmän och andra invånare i staden, inklusive färgade personer före kriget och nyligen emanciperade frigivna män, hade den premiär på Folger Shakespeare Library den 31 maj 2016.

2017 såg jag Aaron Posners DUMMA JÄVLA MÅS på Kulturhuset Stadsteatern, också den en bearbetning av Tjechov, i det här fallet MÅSEN.

Playhouse Teater är en teater på Drottninggatan i Stockholm. Teatern är inriktad mot översatt , nyskriven engelskspråkig dramatik från USA och Storbritannien. Verksamheten inleddes år 2000 på Sibyllegatan vid Östermalmstorg. Till en början var verksamheten inhyrd, men 2002 togs lokalen över av Playhouse Teater. År 2015 flyttade Playhouse Teater till Drottninggatan och tog över en större lokal, dåvarande Spaghettioperan Regina. En totalrenovering och ombyggnation genomfördes, till det som idag är en av Stockholms finaste teatersalonger. Direkt i anslutning finns bar och bistro. Elisabet Klason och Björn Lönner grundade teatern och är konstnärliga ledare sedan starten.

måndag 25 oktober 2021

Den här veckan ser jag fram emot - LIVET SUGER på playhouse teater och BARRYMORE på Kulturhuset stadsteatern.

LIVET SUGER:

Från Playhouse Teaters hemsida:

"OM 'LIVET SUGER'

Typ efter Tjechovs Onkel Vanja

Spelas till 27 november!

MEDVERKANDE

På scen:
Astrid Assefa, Anders Berg, Kajsa Ekström, Peter Eriksson, Ole Forsberg, Moa Niklasson, Marie Robertson

Av: Aaron Posner
Regi: Elisabet Klason
Översättning: Bengt Ohlsson
Scenografi: Pia Wiik
Rekvisita: Ditte Edin
Kostymdesign: Lisa Elverfors
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Musik & ljuddesign: Daniel Douhan
Maskdesign: Catharina Lundin
Producent: Louise Helgesson

RECENSIONER

”En tröst i mörkret. Posner tolkar Tjechov med glimten i ögat.” DN

”Fullträff av Playhouse. Komisk pärla och en härlig energikick. Underfundiga repliker levereras med perfekt komisk timing.” Konsert och musikal

”5 av 5. Fantastisk relationskomedi med värme och mycket tänkvärda scener. Det här är teater när det är som bäst.” På Scen

”Ännu en succé av Playhouse!” Broadwayworld

BARRYMORE:

På scenen

John Barrymore Dan Ekborg

Sufflören Simon Edenroth

AvWilliam Luce
ÖversättningKerstin Gustafsson
RegiPhilip Zandén
ScenografiTorulf Wetterrot
KostymGudrun Rösnes
LjusAnn-Charlotte Fogelström
MaskMaria Lindstedt

Från Kulturhuset Stadsteaterns hemsida:

"Dan Ekborg gör titelrollen i detta smärtsamma och humoristiska drama i regi av Philip Zandén. På en teater i 40-talets New York ska skådespelaren John Barrymore göra sitt sista stora scenframträdande. Den en gång så hyllade aktören behöver pengar och ska återuppliva sin paradroll: Shakespeares Richard III. Men åren har inte varit nådiga mot honom och som i en dimma ser han tillbaka på sitt liv.

Alkoholiserad, utblottad och desperat efter publikens applåder och kärlek bestämmer sig skådespelaren John Barrymore för att hans livs historia ska få en ny vändning. Lösningen blir att än en gång ställa sig på scenen som Richard III. För i en annan tid, under ett 1920-tal när Barrymore var ung och lovande, triumferade han i samma roll på Broadway.

Nu är året 1942, hans alkoholism har kommit ikapp honom och han är i desperat behov av pengar. Under repetitionerna berättar Barrymore vackra och smärtsamma minnen ur sitt liv för sufflören Frank. Kommer hans dröm om en värdig comeback bli verklighet?

John Barrymore kom från en teaterfamilj, vars mest kända representant i vår tid är hans barnbarn Drew Barrymore. Han var på sin tid ikonisk och en av dem som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. På teatern var hans paradroll Hamlet, men han gjorde inga försök att upprepa succén, som i pjäsen. Barrymore är en pjäs från 1996 av den amerikanske dramatikern William Luce.

I rollen som Barrymore ser vi Dan Ekborg som är en välkänd skådespelare med en fantastisk röst som oavsett genre förmår fånga sin publik. Han har under sin långa karriär gjort succé i såväl filmer som klassisk dramatik, musikteater och ren fars.

Simon Edenroth tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.

Philip Zandén fick sitt publika genombrott som Mozart i Peter Schaffers pjäs Amadeus på Stockholms stadsteater 1981. Han kom till Stockholms stadsteater 1979 där han medverkat i och regisserat ett femtiotal uppsättningar. Under åren har han även regisserat opera och medverkat i ett stort antal filmer och tv-serier.