onsdag 27 juni 2018

STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV, Parkteatern, Vitabergsparken, Genrep, föreställning 21, 31/5 2018.


Av Leslie Bricusse and Anthony Newley, Producerad för Broadway stage av David Merrick tillsammans med Bernard Delfont, Regi och koreografi Hans Marklund, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Mask Rebecca Afzelius, Kapellmästare Andreas Landegren, Rekvisita Anja Liedtke,  Med Albin Flinkas, Andreas Landegren, Anna Sise, Barbro Lindkvist, Cilla Silvia, Henning Attlin, Jessica Heribertsson, Martin Höper, Petter Skoglund, Rebecka Meiselbach

Jag har köpstopp vad gäller böcker. Min lägenhet svämmar över. När valet stod mellan att köpa ännu en billy-bokhylla, eller att slut köpa böcker, beslutade jag mej motvilligt för att dra ner på inköpen tills dess jag avverkat några löpmeter. Några decimeter i alla fall. Men…

Hela dagen hade jag suttit framför datorn. Jag hade skrivit lite om Operastudions uppsättning av HANS OCH GRETA och XERXES, men eftersom jag på kvällen skulle gå och se genrepet av Parkteaterns STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV, tillbringade jag en hel del tid med att bekanta mej med musikalen. Jag brukar försöka läsa på lite om det jag ska se, speciellt om det är en opera eller en musikal, eller en pjäs där jag misstänker att en djupare bekantskap kan förhöja upplevelsen. Det finns gånger då den här typen av beredskap har förstört upplevelsen av föreställningen, men i de allra flesta fall är det bara en tillgång att ha en närmare bekantskap. 

Manus, musik och sångtexter är skrivna av Leslie Bricusse och Anthony Newley, och Newley spelade även huvudrollen vid uruppföranden i London och på Broadway. Tillsammans har de också skapat musikalen THE ROAR OF THE GREASEPAINT - THE SMELL OF THE CROWD, och sångerna i filmmusikalen Willy Wonka and the Chocolate Factory. Duon ligger bakom Bond-sången Goldfinger och Feeling Good.
Bricusse arbetade även som endast textförfattare, till exempel för Julie Andrewsfilmen Victor/Victoria, där Henry Mancini skrev musiken, och för musikalen JEKYLL & HYDE, där musiken skrevs av Frank Wildhorn. 
Musikalen hade premiär i Londons West End 1961, på Queens Theatre, en av de där tre teatrarna nere på Shaftesbury Avenue, mittemot China Town, där LES MISERABLES har gått sen 2004, då den flyttade från Palace Theatre, längre upp på gatan. 

Detta är året då Boy George föds, Victim blir den första brittiska filmen där någon säger ordet Homosexual, och på Broadway går HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING. 

Redan nästa år, 1962, hade den premiär på Broadway, men trots att den även nominerades som Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Kompositör och Textförfattare och Manliga Huvudroll, vann man bara för Kvinnliga Biroll, Anna Quale, som spelade de fyra kvinnorna som den manliga huvudrollen har en romans med.
Stephen Sondheims A FUNNY THING HAPPENED ON THE WAY TO THE FORUM vann Bästa Musikal, Bästa Manliga Huvudroll, och Bästa Manus, men trots att detta var ett Sondheimverk gick Bästa Kompositör och Textförfattare till den brittiska OLIVER!
Jag har sett en tidigare, svensk uppsättning, redan 1987, och jag är inte säker, men jag tror att den gick på Mosebacke, men jag är säker på att huvudrollen spelades av Richard Carlsohn, en av mina absoluta idoler. (När jag såg honom som konferenciern i CABARET på Oscarsteatern 1989, och han sjöng I Don’t Care Much, då stod tiden still. Jag satt uppe på balkongen, och när sången var över var jag inte riktigt säker på var jag var, eller vad som hade hänt. Det händer inte ofta.)
Jag hittar en sida i Svensk Mediabas där jag läser att föreställningen sattes upp på Södra Teatern - och det kan faktiskt betyda Mosebackescenen - med Riksteatern som producent och i regi av Ivo Cramér. 

På Youtube hittar jag en filmad version med Sammy Davis Jr., och slänger mej på golvet på min sackosäck och kollar. Så hittar jag en annan video. Och en annan. Timmarna går.

Det handlar om en mans liv, från vaggan till grav, berättat  ganska övergripande, svepande, med nästan brechtiansk distansering. Han föds, börjar jobba som te-pojke på ett företag, träffar en flicka som visar sej vara chefens dotter, hon blir gravid, det gifter sej, får barn, han avancerar inom företaget, reser till USA, Ryssland, Tyskland, har förhållanden med andra kvinnor, ger sej på politiken, hans fru dör, och han sjunger om att han var en dåre som aldrig någonsin blev kär.

Ska jag sortera in musikalen blir det någonstans tillsammans med PIPPIN, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, CANDIDE och GODSPELL.

Musikalens titel kommer från att huvudpersonen ibland, när det blir för intensivt, liksom tar en time out och stoppar världen. Idén är intressantare än hur den utförs, för aldrig, när världen är stoppad, verkar det som pausen verkligen används, och hela konceptet blir lite av en besvikelse. Jag får intrycket att man hittade en cool titel, och klistrade den på en berättelse som inte har något med saken att göra, och för att rättfärdiga det hela har man slängt in några tillfällen då världen stannar, men utan några egentliga konsekvenser.
De mest kända låtarna ur musikalen är Gonna Build A Mountain, Once in a Lifetime och What Kind of Fool am I? Jag kan nästan lova att du har hört dom. Jag har på min dator 8 inspelningar av Gonna Build a Mountain, 15 av Once in a Lifetime, och 20 versioner av What Kind of fool am I inspelade av allt från Blossom Dearie, Clay Aiken och Nancy Wilson. Det finns till och med en parodi av Alan Sherman, döpt One Hippopotami.
När jag tittade igenom flera filmade versioner, slogs jag av hur lite dessa låtar passar in i musikalen. Det är som om de blivit framgrävda ur en koffert och inkilade i situationer som någorlunda påminner om sångens sinnesstämning. Alla tre är pompösa, grandiosa beltar-ballader, men i musikalen uppstår de ur situationer som är allt annat än spektakulära. Det är som om WICKEDs Defying Gravity handlade om hur Elphaba av någon anledning lär sej jonglera, eller som om Let it Go sjöngs till någon som var lite trumpen.
Gonna Build a Mountain sjungs när huvudpersonen försöker entusiasmera arbetarna på en fabrik, dit han sänts av sin svärfar för att öka produktionen. Once in a Lifetime sjungs när han har klättrar till toppen på karriärsstegen och överväger att ge sej in i politiken, och What Kind of Fool am I, sjungs när han upplever det som att han aldrig har älskat någon, trots att han hela tiden har verkat nog så kärleksfull. Musikalens övergripande tematik verkar inte handla om någon som har känslomässiga problem, någon som har svårt att relatera till andra, som är hjärtlös, kall eller frigid, men trots detta handlar den sista, sammanfattande sången om att han aldrig riktigt älskat.

Jag hoppades att Parkteatern inte hade konstlat till berättandet och låtit utseendet, det rent fysiska, ta över. Musikalen har en ganska tunn tråd, och det är lätt att berättelsen kvävs av ett starkt uttryck, en för expressivt estetik. Men så tittade jag efter vem som gjort scenografi och kostym, och blev lite lugnad, för min erfarenhet av Annsofi Nybergs arbete, är att det är ganska oteatralt, kläderna är kläder, och varken scenografi eller kostymer brukar dra fokus. På gott och på ont. Bilderna på hemsidan visade alla klädda i svarta kostymer, vita skjortor, svarta slipsar och svarta skor. Som något ur Blues Brothers eller Pulp Fiction.


Nu var jag plötsligt lite rädd att det skulle bli för monokromt och monotont.

Trots att det är två timmar tills föreställningen börjar, sätter jag mej på cykeln och drar in till stan. Det har varit riktigt varmt de senaste dagarna, men nu är det inte riktigt lika kväljande. Luften känns frisk. Nästan lite… kylig. 
Kanske borde jag ha haft något annat än shorts idag? Och varför packade jag inte ner en tunn jacka. Eller en tröja?

Eftersom jag är ute i god tid stannar jag till vid Myrorna på Hornsgatan. Jag ska inte ha något, absolut inget, och absolut inga böcker. Men det skadar ju inte att titta? Och om jag mot all förmodan skulle hitta något oemotståndligt, då var det ju bara tur att jag tittade in, eller hur? 
Och, visst, världen hade inte slutat snurra om jag inte hade köpt RuPauls Workin’ It, men om jag inte har plats för en 1,5 centimeter tjock bok i mitt liv, vad har jag då plats för?

Jag cyklar förbi Mae Thai-kiosken på Götgatan, köper med mej en vegansk Drunk in Bangkok with Rice Noodles och Tofu, drar upp till Vitabergsparken och sätter mej. Det är avgjort svalt. 
Innan jag åkte hemifrån hade jag googlat dom vars namn jag inte kände igen. En av de medverkade var också kapellmästare, en annan var trummis, en tredje verkade vara basist. Så plötsligt verkade någon mest hålla på med parkour. En slags förväntad bild byggdes upp, av musiker som var en integrerad del av berättandet, och så nån som klängde runt i scenografin. Tre av vad som verkade vara de fyra skådisarna var kvinnor. 
På den uppbyggda scenen har man ställt en ganska låg byggnadsställning, men tillräckligt hög för att man ska kunna ha två plan, även om det undre inte används som spelplats, utan mer som ett slags orkesterdike. Det övre planet har ett skyddsräcke som löper runt hela konstruktionen, och en brant, central trappa ner till mitten av scenen. På var sida om trappan står två tjocka skivor uppställda. Flera metallramper leder också ner från scenen, ut i publiken. Det är en lekfull, inbjudande spelplats, även om den kanske ser ut lite som något man har i en replokal, innan den verkliga scenografin kommer. Den är i första hand funktionell.
Detta är ett genrep, och på scenen håller man på med en slags kombinerad soundcheck och repetition. Som jag hade anat verkade det vara en hel del parkour med i föreställningen. Två män klänger och klättrar på ställningen, och gång på gång hoppar de ner från det översta planet, för att föreställningsfotografen ska få fina bilder.

Innan det börjar kommer Parkteatern chef Sissela Kyle upp på scenen. Hon är, för mej, definitionen av folkkär. När hon har sitt lilla anförande om att detta är en repetition, och om att man ska stänga av sina telefoner, så bubblar det av kärlek i bänkraderna. Hon är deras, vår, Sissela, och jag längtar tills hon gör en egen föreställning.

Precis som jag hade befarat är alla klädda i svarta kostymer, vita skjortor, svarta slipsar och lågskor, och visuellt blir det ganska tråkigt, ganska snabbt. 
I originaluppsättningen - och i de flesta påföljande uppsättningar - använde man sej av en slag cirkus-, clown- eller mimestetik, med vitmålade ansikten, stora byxor, klara färger, tajta trikåer, hängslen; kostymer som drar blicken till sej. Jag är glad att man inte har kopierat dessa kostymer, men här känns det som om man nästan gjort det - genom att göra det motsatta. Det är som om man inte tänkt så mycket på vad föreställningen behöver, utan hur man ska kunna utmärka sej, skilja sej från originalet. Göra tvärtom. 
Eftersom man här befinner sej på en ganska naken, odekorerad scen, hade jag uppskattat lite färg, lite flärd, lite fantasi.  Utomhusteater tävlar om uppmärksamheten med blå himmel och grönska, fåglar och flygplan, det hade behövts något som drog min blick mot scenen. Ibland använder man sej av starkt färgad rekvistita, som tyger, resväskor eller fjäderboor, och genast blir det lite roligare att titta.
Det känns också som om kostymören och regissören inte riktigt har samma vision. Föreställningen börjar med att alla kommer upp ur publiken, någon har en cykel, en annan drar en barnvagn, som om de vore som du och jag, men detta motsägs av att alla är klädda i kostymer som  alla är uniformt lika.

Det verkar finnas någon regel om att Parkteatern-uppsättningar inte får vara för långa, och att man inte kan ha en paus, och detta gör att man har gjort avsevärda kortningar i musikalens manus, och man har tagit bort både för mycket och för lite. Vad jag menar är, att ibland, när man stryker, är det bättre att ta bort ganska stora partier, istället för att stryka några meningar här och där; att göra en tolkning istället för en förkortning. Att välja att berätta en kortare version istället för att försöka berätta allt, bara mer fragmentariskt, på kortare tid och med färre ord.
Till exempel finns det en scen där huvudpersonen åker till Ryssland, träffar en ryska, har en liten affär, men här har scenen strukits ner så kraftigt att det upplevs som om han vänder redan på flygplatsen. Vi har precis fått veta att hans fru är gravid och väntar deras tredje barn, och i originalet, i en sång där han och ryskan sjunger om sin längtan efter ett barn, får vi veta att han önskar sej en son, och vi får också veta att hans fru förlorar barnet, hans efterlängtade son. I Parkteaterns version får vi aldrig veta vad som hände med barnet.

 Musikalen skrevs för och om den teatergående medelklassen, för männen som jobbade på kontor, och för kvinnorna som jobbade på kontor tills dess de lyckades gifta sej med en man som jobbade på kontor. Precis som en annan musikal som kom det året, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, handlar det om att göra kontorskarriär, om att starta på botten och ta sej upp. I ett av den här bearbetningens grepp där man är lite för underfundig för sitt eget bästa, förklarar man huvudpersonens förmåga att kunna stoppa tiden med att han har uppfunnit en app, vilket i sej är ett kul grepp, men det lägger liksom krokben på resten av berättelsen där hans ambition är att bli rik, slå sej fram, ta sej uppför karriärsstegen. Han borde väl redan vara multimiljardär: en tidsstopp-bar-app borde väl utklassa det mesta i app store?

Den här musikalen är i grunden något av en one-man show. Det finns en kolossal manlig huvudroll, fyra mindre roller - hans fru och tre älskarinnor - som brukar spelas av samma kvinna, och så några mycket små roller som görs av ensemblen. 
Här verkar man ha försökt jämna ut obalansen, genom att stycka upp huvudrollens uppgifter och dela ut dom bland de andra, med lite varierande resultat. 
Till exempel, i originalet, när huvudrollen beslutar att ge sej in i politiken, sjunger han Once in a Lifetime, en sång vars text och musik är så dramatisk och grandios, att det är svårt att förlika sej med att han bara sjunger om sin lite plötsliga ambition att ge sej in i politiken:

Just once in a lifetime
There's one special moment
One wonderful moment
When fate takes your hand
And this is the moment
My once in a lifetime
When I can explore
A new and exciting land

For once in my lifetime
I feel like a giant
I soar like an eagle
As tho' I had wings

I den här versionen har man valt att ge den till en kvinna ur ensemblen, som sjunger den i rollen som boaklädd sångerska, för gästerna på ett party. Hon framför den mycket bra, men valet att låta henne sjunga den är lite vanskligt: i hennes version - av naturliga skäl - blir sången inte mycket mer än ett slags uppträdande, där inget mer sceniskt händer än att en kvinna sjunger en mycket fin sång. Jag hade förstått om man hade låtit orden bli en slags undertext till den manliga huvudrollen, att han hör sången, och den ger honom tankar, känslor, eller att hennes sång blir ett slags soundtrack för vad han känner, men dramaturgiskt, i den här versionen, fyller den ingen funktion, den berättar ingenting. Hon kunde ha sjungit vilken sång som helst.

Jag tror heller inte att någon hade reagerat på om man också strukit vad som är musikalens gimmick: huvudrollens förmåga att stoppa tiden. Jag vet, det står inskrivet i titeln att världen ska stoppas, men de gånger tiden stannar händer aldrig något av vikt. Det är inte så att tiden används till att uträtta något, ingripa, eller stoppa något som inte borde hända. Han gör några reflektioner, bara, ingen av dom speciellt intressanta, och så fortsätter handlingen.

Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera. 
Textmässigt ligger den här musikalen långt ifrån Sondheim, men här och där ligger det lite underfundiga formuleringar och fyndigheter inbäddade, och i den här bearbetningen verkar man ha klämt in ytterligare en hel del. Tyvärr kan det ibland vara så att det fullmatade fysiska uttrycket kommer i konflikt med sångtexterna: man lyssnar inte, för det finns så mycket att titta på. 

Jag går från föreställningen med ett intryck av en föreställningen som är lite för underfundig för sitt eget bästa. Man verkar ha varit så rädda att bara göra en mossig föreställning, att man gjort så många bearbetningar och radikala val, att det är lite svårt att förstå varför de ville sätta upp just den här musikalen, vad det var som attraherade, varför man föredrog den här framför andra musikaler, vad det var från början med den här historien som var så intressant att man kände att man ville berätta den. För jag är inte helt övertygad att jag förstod vad det var.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:


IF/THEN på Sankt Eriks: 

"Många gånger måste jag påminna mej om att det här ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor." 


ROSENKAVALJEREN på Kungliga Operan: 

Kanske är det för att jag bloggar, och vill vara tydlig och exakt, men jag har ett starkt behov av att definiera, rubricera, relatera och karaktärisera. Vilken färg har stolen? Är den ljusblå eller mörkblå, mattmålad eller glansig? Är den tillverkad i trä eller metall, modern eller antik? Är det där en man eller kvinna?


HANS OCH GRETA och XERXES med Kulturamas Operastudio på Årsta Teater:

"Om du tycker att namnet Engelbert Humperdinck är lite speciellt, ponera detta: 1965, 44 år efter kompositörens död, tog en ganska misslyckad brittisk popsångare, Gerry Doresy, frivilligt detta namnet, för att utmärka sej."



torsdag 21 juni 2018

Jag vill passa på att rekommendera -

- Kamraternas uppsättning av Igor Stravinskys THE FOX och Kurt Weills och Bertolt Brechts THE SEVEN DEADLY SINS, på Årsta Folkets Hus. 


Det är en underbart vettlös, virtuos och vacker avant garde-föreställning, som jag lämnar med känslan av att ha sett ett möte mellan dadaister och ett punkband i en källarlokal, nånstans utomlands.


Man spelar bara fram till den 9:e Juli, så passa på!

Biljetter hittar du HÄR.

onsdag 20 juni 2018

Idag ser jag fram emot -

- kvällens premiär av Kamraterns uppsättning av Stravinskys The Fox &
Kurt Weills The Seven Deadly Sins – En färgsprakande opera-roadtripkabaré

Jag förbereder mej genom att läsa på om Kurt Weill, Bertolt Brecht, Igor Stravinsky, Winnaretta Singer, Princesse Edmond de Polignac, en totalfascinerande lesbisk kvinna, en av symaskinsmogulen Isaac Merritt Singers 24 barn, och arvtagerska till en enorm förmögenhet, och den person som beställde The Fox från Stravinsky. Jag lyssnar också på Marianne Faithfulls inspelning av Weills och Brechts The Seven Deadly Sins.
Från deras hemsida: Sveriges kaxigaste operakompani KAMRATERNA mixar i år ihop en dekadent cocktail av opera och djuriska drifter. 20 juni 2018 är det premiär på två säregna operor sjungna på engelska: The Fox av Igor Stravinsky och The Seven Deadly Sins av Kurt Weill och Bertolt Brecht.
Det blir sång! Det blir dans! Det blir kanske lite naket.
I den burleska fabeln The Fox av Igor Stravinsky undersöks moralfrågan: bör en räv gå emot sin natur om den inser konsekvensen av sitt beteende? Tematiskt smälter denna fråga samman med Kurt Weills The Seven Deadly Sins. De sju dödssynderna – högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja – speglas av sju dygder som är det eftersträvansvärda sättet att leva. Men om alla dessa egenskaper ligger i vår natur, hur och varför ska en människa gå emot sina mest naturliga drifter? Behovet av ett medvetet förhållande till syndbegreppet; i bemärkelse personligt ansvar, har kanske aldrig varit större. Hur kan vi förstå konceptet själsligt ansvar idag, och framför allt: vad, om något, skiljer människan från räven?
Med humor, värme och mycket starkt magstöd bjuder Kamraterna på en kalldusch av mänsklig natur, heliga dygder, nattsvarta synder och ömmande hjärtan.
Kamraterna vill, utan att göra avkall på operans särart, bevisa att opera är en levande och samtida konstform. Vi skapar ett komplement till de stora institutionerna genom att i mindre skala men med stor övertygelse utmana och utveckla operan vad gäller form, aktualitet och arbetsmetoder.
Regi​: Dan TurdénMusikalisk ledning: Anna ChristenssonKoreografi: Sara RibbenstedtScenografi: Dan Turdén och Per WittsäterKostym: Maria PetersonLjus: Niclas Lindgren
Produktion: Dan Turdén och Jonas Dillner
Marknadsföring: Eva Sunmo
Foto och affisch: Maximilian Mellfors
Medverkande: Karolina Blixt, Sara Ribbenstedt, William Davis Lind, Wiktor Sundqvist, Linus Flogell, Michael SchmidbergerPiano: Karin Haglund och Anna Christensson
Va​d: The Fox av Igor Stravinsky & The Seven Deadly Sins av Kurt Weill.Var:​ Årsta Teater, StockholmNär:​ 20 juni – 9 juliPris:​ 240:- , biljetter köps här.

tisdag 19 juni 2018

IF/THEN, Sankt Eriks, föreställning 20, 25/5 2018


Manus och originaltext - Brian Yorkey, Musik - Tom Kitt, Regi - Mia Malby, Producent, Musik och instuderingsansvarig - Jonas Åman, Instudering - Katarina Markendahl, Koreografi/Handledning - Kicki Holmqvist, Kapellmästare - Johan Mörk, Ljustekniker - Peter Stockhaus, Ljudtekniker - Leo Mengarelli, med Saga Folke, Erik Gummeson, Elle Lingh, Jessica Almo, Mikaela Altebro, Nathalie Westling Österberg, Therese Brandels, Ville Nilsson, Izabell Hansen, James Kirby.

Sommarhettan hade kommit med samma intensitet som när man öppnar en ugnslucka och näsan knockas av den brännande värmen som bolmar ut. Och givetvis hade jag för mycket kläder på mej. 
När jag cyklade uppför puckeln på Västerbron, mot Kungsholmen, kände jag hur svetten rann nerför ryggen, och när jag satt inne på Wiggos Wrap på Fleminggatan och väntade på min veganwrap, så skalade jag av mej min fuktiga jacka och pulade ner den i ryggsäcken. Min långärmade, tunna vita morfarströja klibbade längs hela ryggen, som om jag cyklat genom regn, istället för tvärt om.
Senare, när jag satt i trappan på innergården utanför S:t Eriks Gymnasium och käkade min macka, höll jag ibland armarna rakt ut, som den där stora Jesusstatyn i Rio De Janerio, som Kate Winslet i Titanic, eller som när Lasse Åberg säger ”Jag kan flyga, jag är inte rädd,” i Sällskapsresan
Lite längre upp i trappan satt en ung kvinna och sjöng. Kanske skulle hon vara med i föreställningen och värmde upp rösten, kanske var hon bara på gott humor. Jag vågade inte titta så noga, och när jag sen såg musikalen kom jag inte alls ihåg hur hon såg ut, så jag vet inte om hon var en av alla personerna på scenen.
Jag har varit här förut, för fyra år sen, när jag såg det årets avgångsklass framförarn fin föreställning av WITCHES OF EASTWICK, och jag vet vart jag ska, men många föräldrar och annan publik kommer fram till mej och frågar var teatern ligger. Jag pekar upp dom mot ett slags inglasat trapphus, och när mackan är slut reser jag mej och börjar själv klättra uppför våningarna. Glasrutorna förvandlar trapporna till ett slags växthus, och det blir varmare och varmare ju högre upp man kommer. 
Det är lite svalare i foajén, men inte mycket. Stora fönster vätter ut mot gården, mot väster, och solen är tillräckligt låg för att skina rakt in, och vi som väntar här fläktar oss med program, och söker upp positioner i skuggan. 

IF/THEN hade premiär på Richard Rogers Theatre på Broadway - där HAMILTON går - 2014, året då Let it Go från Frozen och Pharrell Williams Happy var de stora hitarna, och istället för att donera pengar till ett gott ändamål valde folk att hälla iskallt vatten över sej, Malal Yousafzai får Nobels fredspris, Stefan Löfven blir Sveriges Stadsminister, Robin Williams begår självmord och Alice Babs och Lasse Brandeby dör. På Stadsteatern i Stockholm sätter man upp CHICAGO, och på Dramaten går MÄSTAREN OCH MARGARITA och UTVANDRARNA

Föreställningen, trots WICKEDS ursprungliga Elpheba, Idina Menzel, i huvudrollen, var ingen hit, men heller ingen flopp, och den lades ner ett drygt år senare, efter endast 401 föreställningar. Mottagandet var blandat, men handlingen upplevdes som förvirrande och uppsättningen kändes inte färdig. Man nominerades till endast två Tony Awards: den Kvinnliga Huvudrollen och musikalens Text och Musik. De stora vinnarna det året var A GENTLEMANS GUIDE TO LOVE AND MURDER och HEDWIG AND THE ANGRY INCH.

Sunday in the Park
Man dröjer med att öppna dörrarna, men när vi släpps in i den stora salen, förstår vi varför: eleverna står frysta på scenen, lite som i början av första aktens sista scen i Stephen Sondheims SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE, och givetvis kan dom inte stå så hur länge som helst. 

Orkestern spelar nånting med stråkar och klinkande ackord, lite som en stråkkvartett som underhåller gästerna på en bankett. Vi smyger snabbt in till våra platser. Jag älskar det här, när man bara sitter och väntar, bara sitter och tittar, undrar vem det ska handlar om, och vad som ska hända.
Parkbänkar och cafébord står utställda på scenen, och vid fonden finns en hög ramp med orkestern till höger, och en lite större spelscen till vänster. Kulturklasser brukar ha ont om manliga elever, men här räknar jag till tre stycken.

Jag kände inte till något om musikalen, förutom att den var en slags sån där Sliding Doors-historia, där handlingen delade sej i två, och att den skrivits av Tom Kitt och Brian Yorkey, som också skrivit musikalen NEXT TO NORMAL, en musikal jag sett både i New York och på Stockholms Stadsteater, så jag förväntade mej något lite utöver det vanliga berättandet. 
Jag hade också läst att Johan Mörk var kapellmästare, en man som verkar vara inblandad i alla amatör- och semiproffessionella musikaler, som THE LAST FIVE YEARS, PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, och THE WILD PARTY, förutom att han är mannen bakom Club Corner of the Sky, och det borgade för goda musikaliska förutsättningar.

Det är en romantisk musikal som handlar om val och möjligheter, om tillfälligheter och sånt som är ödesbestämt, iscensatt i ett nutida New York, i en värld av stadsplanerare, dagispersonal, arméläkare, och politisk aktivism. Precis som EVITA och KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA har den kvinnliga protagonisten inte någon uttalad antagonist. Saker, livet, händer, utan att hon har något direkt plan.

Musiken är poppig, snarare än musikal-aktig. Den gränser nästan åt folkmusik, och om jag skulle sortera in den i något slags fack, så skulle jag säga att den låter irländsk. Kanske är det stråkarna, pianot och gitarren.

Musikalen har mycket att tacka filmen Sliding Doors för. Precis som i filmen handlar det om en kvinna vars framtid delar sej i två, och vi får följa båda berättelser. I filmen beror inte historiens förgrening på ett medvetet val: berättelsen delar på sej utifrån om hon hinner med en tunnelbana och hinner hem och hittar sin pojkvän i säng med sitt ex, eller missar den och lever olyckligt ovetande ytterligare en tid. 
Musikalens handlar om Elizabeth, en frånskild 38 kvinnlig stadsplanerare som flyttar till New York, och när hon träffar några vänner i Central Park föreslår den ena, Kate, en lesbisk dagisfröken, att hon ska börja kalla sej Liz, och vara lite vild, medan hennes andra kompis, den bisexuelle aktivisten Lucas, föreslår att hon ska börja kalla sej Beth och börja göra karriär. Vi får sen följa på vad sätt dessa val förändrar hennes liv. För att skilja de två kvinnoversionerna har den ena glasögon.

Jag vet faktiskt inte vad jag tyckte bäst om; föreställningen, eller verket i sej, men det lutar nog åt att föreställningen var bättre än ursprungsmaterialet. Och förstå mej rätt: jag kommer absolut att gå och se musikalen igen om någon annan sätter upp den, för jag tyckte mycket om den. 
Jag tyckte bara föreställningen var lite bättre. 
Musikalen är bra, men den känns inte riktigt självklar: den har för mycket av ett laborie-experiment över sej, en intressant idé som inte riktigt är förverkligad. Kanske är den för sofistikerat snårig, vilket har medfört att den på andra ställen måste vara nästan övertydlig. Till exempel känns scenen i början, vid ett cafe i Central Park, där Elizabeth splittrar sej i Liz och Beth, nästan som något man skrivit till efter några förvirrande publikgenomdrag, som ett krav från producenterna, för att folk helt enkelt inte förstod vad det var som hände. 
Eftersom musikalen börjar med en kort prolog där - tror jag - Beth reflekterar över hur hennes liv hade kunnat vara om hon inte hade träffat militärläkaren hemkommen från sin tredje utlandstjänstgöring - en resa som han i den här tidslinjen överlever - så känns det som om det är här, inte i nästan scen, som själva vad-hade-kunnat-hända-om-problematiken borde ha presenterats, men ärligt talat tycker jag att den borde strykas, och scenen vid caféet i Central Park borde skrivas om så att den fick lite mer tyngd, för nu känns den - trots att hela föreställningen bygger på denna premiss - lite överskummad, genomskyndad, som om man vill komma igång med musikalen utan att riktigt orka förbereda grunden.
Kanske är musikalen för ambitiös, nästan skrävlande, för sitt eget bästa. Flera gånger upptäcket jag att man försöker stajla i manuset, presentera situationer som ska förvirra, för att sen förklara, som när Beth dyker upp med ett spädbarn - som vi först antar är hennes, eftersom vi visste att hon var gravid med ett barn hon inte ville ha - men som visar sej vara en av hennes anställdas bebis. Det är ett roligt grepp, men eftersom publiken har fullt upp att hålla reda på vem som är vad så blir dessa finurliga fnurror lite lätt förvirrande. Jag önskar att jag var tillräckligt insatt i historien för att verkligen kunna uppskatta alla dramaturgiska krumbukter.
Kanske, sitter jag och funderar, hade det varit enklare, tydligare, om kvinnorna helt enkelt befunnit sej på olika sidor av scenen. Övertydligt, kanske, men ibland gjorde svårigheten att hänga med att man ibland tappade vad som berättades.

Det finns två saker som jag absolut avskyr vad gäller föreställningar, och det ena är när produktionen tror att publiken är dummare än den är, och det andra är när produktionen tror att den är smartare än publiken är. Det kanske låter som om det är samma sak, men det är skillnad: Att underskatta sin publik ger en slags övertydlig, fördummande teater. Ofta hittar man den typen av föreställningar när Dramaten eller Stadsteatern försöker vara ”folkliga”, när de ”sänker sej” till spela fars eller kommersiella komedier. 
Att överskatta sej själv ger uppsättningar som slår knut på sej själv i sitt försök att vara kreddiga, att imponera på andra än sin publik. Den här typen av teater hittar man ofta på förortsscener, eller i källarlokaler, bland unga teatergrupper, där deras förhållande till publiken kan jämföras med tonåringar med ett illa dolt föräldraförakt. Åskådarna är deras fiender; de ska tuktas, undervisas, eller bara förnedras.
Då föredrar jag vad den här uppsättningen gör, där det känns som om man nästan har överskattat sin publik. Nästan.

Precis som jag hade förväntat mej, låter det väldigt bra om orkester och orkestrering, men även vad gäller elevernas sång. Men vad jag inte riktigt hade förväntat mej är att det skulle vara så välregisserat, och välrepeterat. Många professionella produktioner borde notera hur snabbt, effektivt och ändå intressanta de många scenbyterna är, och amatörproduktioner borde kanske avsätta några timmar till att bara effektivisera övergånger, för det ger absolut en förhöjd upplevelse när de är välutförda.

Det är en krävande musikal. Och jag menar inte det som något negativt, men den kräver att du tänker till, är allert, hänger med. Jag är ganska bra på att se föreställningar, att ta in, absorbera, analysera, definiera, men när jag efteråt försökte göra en slags time-line av händelserna, då gick det inte så bra, och jag var tvungen att ta till musikalens Wikipedia-sida för att verkligen få klart för mej vad det var som hade hänt. Jag sa inte att jag var smart: bara att jag var van att se teater. Till exempel hade jag totalt missat att Liz, hade fött två barn, och jag hade också på något sätt fått för mej att den framgångsrika Beth dog i en flygolycka, i ett plan som Liz i den parallella världen hade missat. Jag menar, jag tror att jag lite senare förstod att hon inte var död, men jag har inget minne av en plötslig insikt att hon inte var död. 
Men det är mycket därför jag gillade den här musikalen, och den här uppsättningen: Jag var tvungen att anstränga mej.

Eftersom det här är en gymnasial skolproduktion är alla skådespelare för unga för sina roller, men de imponerar genom att inte försöka spela något de inte kan behärska, de har liksom inte en bild framför sej som de försöker härma, en vision av hur de tror det ska se ut, hur det borde vara, något som är mycket vanligt på elevproduktioner. Kanske låter det som om jag tycker att dom bara är tillräckligt bra, men dom är mycket bättre än så. Många gånger måste jag påminna mej om att det här är ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor. 

En av anledningarna till att jag tycker mycket om den här musikalen - och uppsättningen - är förhållningssättet till rollernas sexualitet. Jag har efterlyst föreställningar där en ”avvikande” sexualitet är en integrerad del av berättelsen, men inte en anledning till konflikt. Här lyser plötsligt en liten pärla. Ingen verkar skamsen eller rädd, generad eller distanserad i förhållandet till att framställa en sexuell identitet som kanske inte - eller kanske exakt - överensstämmer med den egna. Men man är inte heller överdrivet politiskt korrekt och plakat-präktig. 

När jag var yngre trodde jag att vi såhär dags skulle ha kommit fram till något bra, en sofistikerad, human värld, en ljusare tid, utan homofobi, rasism, sexism, utan fördömande religioner och statsstyren, men det känns som om vi är på väg någon annanstans. Istället för ett enat, konfliktfritt framtidsfolk, håller vi på att splittras i många små motsatt ställda grupper: Jag hade förväntat mej att det i det nya millenniet inte skulle spela någon roll om du är kvinna eller man, eller vart du räknar dej, men det verkar vara viktigare än någonsin att du har en könsetikett, en tillhörighet, för att visa att vad du inte är, och vems felet är att det är som det är. Hudfärg, som jag vid det här laget trodde bara skulle räknas som olika nyanser av samma sak, och religiös och kulturell tillhörighet, har tvärtom blivit en distinktion som verkligen ska värnas, så till den grad att det i vissa fall verkar omöjligt att vi ens ska kunna umgås över de plötsligt utstakade gränserna.
Men så ibland händer något som verkar tyda på att vi kanske är på väg åt ett annat håll, åt rätt håll.
Som den här uppsättningen.



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:

ROSENKAVALJEREN på Kungliga Operan: 

Kanske är det för att jag bloggar, och vill vara tydlig och exakt, men jag har ett starkt behov av att definiera, rubricera, relatera och karaktärisera. Vilken färg har stolen? Är den ljusblå eller mörkblå, mattmålad eller glansig? Är den tillverkad i trä eller metall, modern eller antik? Är det där en man eller kvinna?


HANS OCH GRETA och XERXES med Kulturamas Operastudio på Årsta Teater:

"Om du tycker att namnet Engelbert Humperdinck är lite speciellt, ponera detta: 1965, 44 år efter kompositörens död, tog en ganska misslyckad brittisk popsångare, Gerry Doresy, frivilligt detta namnet, för att utmärka sej."


BAD GIRLS, med SMU på Maxim: 

”Det där kan jag göra…” verkar dom tänka.
”Nej, det kan du inte,” tänker vi. 
Regissörens arbete påminner mej faktiskt om avdelningschefen i musikalen: den goda viljan och ambitionen verkar finnas, allt annat saknas. 

Vad som verkligen irriterar, är att detta är en bra klass, med talangfulla elever, som inte tillåts glänsa.