onsdag 20 november 2019

Jag håller på och skriver om ÄLSKARINNOR -

- och eftersom det tar lite tid tänkte jag att jag, förutom att rekommendera den, också vill dela lite av anledningarna till att det tar sån tid. Som den här lilla filmen av Sylvia Beach, innehavaren av den Parisiska bokhandeln Shakespeare & Company.

 

tisdag 19 november 2019

Idag ser jag fram emot -

- ännu en reading på Playhouse Teater!


Playhouse Teaters readings på engelska har blivit en klar favorit i teaterstockholm. Kvalitén är alltid hög, pjäsvalen alltid intressanta, och man håller alltid en intressanta diskussion efteråt.

PjäsBirthday Candles av Noah Haidle
När: Tisdag 19 november kl 19.00

Längd: 1 h 40 min (ingen paus)

Var: Playhouse Teater, Drottninggatan 71A

Medverkande: Richard Asker, Eric Ernerstedt, Amelia Clay, Angelina Håkansson, Niklas Jönsson och Moa Åström.

Ernestine Ashworth spenderar sin 17:e födelsedag med att våndas över universums obetydlighet. Snart fyller hon 18. Och sen 41. Sen 70. Och sen 101. Fem generationer, en födelsedagstårta som bakas under ett århundrade. Vad är det som gör en livstid till ett liv? 

I Noah Haidles gripande, komiska och ömsinta pjäs får vi följa Ernestines tillvaro; vänner och familjemedlemmar som kommer och går; hennes egna funderingar kring syfte och mening i de olika stadierna av hennes liv. Det är en jordnära och samtidigt hisnande berättelse – på drygt 90 minuter får du som publik uppleva något som utspelar sig under ett spann av hela 83 år! 

Pjäsen hade urpremiär i Detroit 2018 och har under våren 2020 premiär på Broadway med Debra Messing i huvudrollen. 

onsdag 13 november 2019

Idag ser jag fram emot -


FRÄMMANDE FRÅN KISELDALEN med Parterrren på Teater Ö2 - Scenkonst, på Östgötagatan 2.

Jag såg deras fenomenala STOCKHOLMSDJUR på Kilen på Stadsteaterna i Mars förra året, då jag skrev: 

"Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant."

FRÄMMANDE FRÅN KISELDALEN är en skruvad samtida relationskomedi om beslutet att skaffa barn med klimatkatastrofen och Valhall som fond.

I Årsta förbereder sig Cissi och Jocke för en alldeles särskild kväll när telefonen ringer. Det är Jockes okände halvbror. Från Kiseldalen. Han vill komma på besök.

Kvällen blir inte som någon av dem tänkt sig.

Medverkande:
Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane

Manus:
David Book

Regi och visuellt utförande:
Ensemblen


PARTERREN Teater grundades 2016 av skådespelarna Henrik Bergström, David Book och Johanna Rane. Samtliga examinerades från Teaterhögskolor under åren 2008-10 och har sedan dess varit professionellt verksamma på institutionsteatrar och i fria grupper. 

Inspirerade av teatrar med stark lokal förankring och närkontakt med sin publik har PARTERREN den långsiktiga ambitionen att utforska Stockholms berättelser - samtida, historiska, fiktiva - förhoppningsvis alltid angelägna. 

PARTERREN tror också att en engagerande teater förutsätter fria lustfyllda nyfikna skådespelare som gör medvetna konstnärliga val. Först då ges en möjlighet åt publiken att finna förtroende för guiderna ner i avgrunden eller till utsiktspunkten däruppe. PARTERREN är en skådespelarteater.


Biljetter hittar du här.

tisdag 5 november 2019

Idag ser jag fram emot -


- premiären av BELFAST GIRLS av Jaki McCarrick, med BATALJ SCENKONST på TEATER TRE. 

Från BATALJ SCENKONSTS hemsida: 

Ett land härjat av svält och fattigdom. Fem unga kvinnor som alla offrat något av sig själva för att överleva. Ett skepp - en möjlighet - ett nytt land byggt av solsken och drömmar. 
Men ute på det mörka, vilda havet smyger lika mörka hemligheter fram - vilka har de varit, vilka kan de bli? Och när den största lögnen av alla hotar att sluka själva hoppet om ett nytt liv, 
sluter de då samman eller griper de efter vapen?  

BATALJ Scenkonst är enormt stolta över att få presentera Sverigepremiären av 
Jaki McCarrick's fenomenala pjäs BELFAST GIRLS
i regi av Malin B. Erikson.
Premiär på Teater Tre den 5 november 2019


Belfast Girls slungar oss tillbaka till 1800-talet och ett stycke europeisk historia som aldrig tidigare berättats på scen. Mitt under industrialiseringen och nya sjudande idéer om modern demokrati och kvinnors rättigheter, drabbas Irland av en enorm svältkatastrof som lämnar 
landet i spillror. Sarah, Judith, Hannah, Ellen och Molly tillhör de som erbjuds möjligheten att kliva på ett skepp som ska ta dem till Australien, då en brittisk koloni. De hoppas kunna fly fattigdomen och skapa sig ett nytt liv, men de bär alla på hemligheter som hotar inte bara de sköra vänskapsband som växer fram mellan dem, utan även hoppet om en ljusare framtid. 

Berättelsen om de så kallade "orphan girls" som av brittiska myndigheter plockades från de irländska fattighusen och skickades till kolonierna är sann. Cirka 4000 flickor och unga kvinnor tros ha gjort den långa resan till havs, som en del av vad som kallades The Earl Grey Scheme. 

Det är på tiden att dessa kvinnor - samhällets övergivna och slagna men med tänder och klor kämpande - får berätta sin historia. 
Föreställningen spelas på svenska och riktar sig till vuxna och unga från årskurs 9.
Är du lärare och vill ta med din klass på föreställningen? Kontakta oss på 
info@bataljscenkonst.com eller 0704403654.


onsdag 30 oktober 2019

AVGÅNG 23:11, Scalateatern, Premiär, föreställning 24 9/10 2019


Regi: Andreas Boonstra, Musik: Stefan Levin, Kapellmästare: Anders ”Zibbe” Holtz, Kostym/scenografi: Sara Kander, Mask: Cais-Marie Björnlod., Efter en pjäs av Don Allen (Tram 23.11). Svensk översättning av Jonas Nerbe., Sångtexter: Nerbe, Levin, Fägerborn, Med Jasmine Heikura, AntonioTengroth Skådespelare, Evelina Klaveus, Aida Jabbari, Sanna Martin, Zardasht Rad, Jonas Nerbe

Jag tyckte inte om den här föreställningen. Det låter kanske krasst, men det fanns väldigt lite i den här produktionen som jag uppskattade. På plussidan fanns själva ambitionen att göra en ny musikal, ett gäng bra sångerskor och några kapabla skådespelare. Och den till en början goda viljan hos publiken.

Det handlar om sex för varandra obekanta personer som vaknar på en spårvagn. Deras skyddsängel berättar för dom att de är döda, men att han bara har fem biljetter. En måste återvända till jordelivet. Och vi, publiken, ska rösta om vem det blir.

Det borde ha kunnat bli intressant. Kanske, med en annan dramaturgi, andra sångtexter, annan musik och en inte fullt så statisk regi, så hade man haft något. 

Tyvärr, för att vara en musikal, är detta en historia som inte behöver musik och sång. Eller, i alla fall inte den här sortens musik och sång. Musiken är ointressant, och verkar mer höra hemma som bakgrund i ett tevedrama än något som står för sej själv, sångtexterna är i de flesta fall vara utan några som helst rim, vilket ger en opoetisk, oengagerad känsla. Problematiken i sångerna är också ganska vattnig: i flera fall är det raka berättelser utan någon knorr, sofistikering eller någon djupare anledning till att sjunga över huvud taget. 

Vad gäller dramaturgin är den förvånande ointressant. Inget händer. Personerna vaknar upp, blir sittande på sina stolar, sjunger sin sång, och så förväntas vi, publiken, engagera oss och rösta. 
Musikalens gimmick, att publiken ska rösta vem som får komma tillbaka till livet, hade behövt en mer engagerande föreställning och karaktärer med mer intressanta motsättningar, som ”Visst, han vill tillbaka till kvinnan som han älskar, men det var också hon som förgiftade honom”, eller ”Hon har botemedlet för cancer, men hon tänker bara sälja medicin till dom som har råd.” 
I pausen, när vi förväntas rösta, känns det lite som ett sånt där år när ingen av låtarna i melodifestivalen är riktigt engagerande. 
Jag hade önskat att jag och mitt sällskap hade stått och argumenterat om vem som verkligen förtjänade att komma tillbaka.

Under föreställningen sitter jag och funderar på A CHORUS LINE, en musikal med vissa paralleller: några hoppfulla personer på scenen som alla hoppas på att bli valda, men där man lyckats få karaktärerna att interagera, hitta gemensamma nämnare, visst; där finns några få solosånger, ”I Can Do That”, ”Nothing”, "Dance: Ten; Looks: Three” och "The Music and the Mirror”, men de flesta nummer är ensemblenummer. 
Här, eftersom vi ska rösta, verkar man tycka att var och en måste ha en sång, vilket ger det hela en känsla av skolkonsert. 
Istället för att knåpa ihop nummer där var och en får sin stund i spotlighten  borde man ha fokuserat på ensemblenummer, så att karaktärerna hade fått interagera på scenen: bland sex döda på en spårvagn till de saligas hemvist borde man kunna hitta några gemensamma nämnare av allmän karaktär, sånger som skulle kunna heta: ”Om Jag Kom Tillbaka Igen”, ”Vad Jag Minns”, ”Saknad” eller kanske ”Att Nåt Ska Börja Innan Det Tar Slut”.
Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det. 


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 



SONDHEIM HT 2019, på BASE 23

"Ta till exempel låten  ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken."

FRI, en reading på Ö2

"Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu. 
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?"

Låter det intressant? Här är resten: FRI





tisdag 29 oktober 2019

Du borde inte missa -

- ÄLSKARINNOR av Ann-Sofi Bárány på Stadsteaterns scen i Årsta

och 

- GUDARNA av Emanuelle Davin med Teater Reflex på Teater Reflexen i Kärrtorp



Jag får ofta frågan vad man borde gå och se på, och för det mesta har jag ingen aning. Det är inte det att jag inte har något att rekommendera, men jag minns helt enkelt inte vad jag har sett. 

Här är två oförglömliga föreställningar som du borde skaffa biljetter till redan idag. 

torsdag 24 oktober 2019

SONDHEIM HT 2019, på BASE 23, FÖRESTÄLLNING 23, 4/10 2019


1. Invocation And Instructions To The Audience – Alina (Actor 1), Tuvalisa (Actor 2) + ensemble  Översättning Hans Marklund, utökad av Niklas Riesbeck, 2. Free – Emilia (Pseudolus) + ensemble  Översättning Ulricha Johnson, 3. Everybody Says Don’t - Nina (Hapgood), Jonathan (Fay) Översättning Niklas Riesbeck, 4. The Little Things You Do Together – Elin (Joanne), Elias (Robert) Clas (Harry), Lieze (Sarah) Översättning Niklas Riesbeck, 5. Barcelona – Elias (Bobby), Linn (April) Översättning Ulricha Johnson, 6. Broadway Baby – Alina (Hattie) Översättning Niklas Riesbeck, 7. Every Day A Little Death – Moa (Charlotte), Tove (Ann) Översättning Erik Fägerborn, 8. Poems – My (Kayama), Emma G. F. (Manjiro) Översättning Niklas Riesbeck, 9. Worst Pies In London – Patricia (Mrs Lovett), Johan (Sweeney) Översättning Calle Norlén, 10. Franklin Shepard Inc. – Jonathan (Charlie), Moa (Programledaren), Henrik (Frank) Översättning Niklas Riesbeck, 11. Colour And Light – Rebecka (Dot), Johan (George)  Översättning Erik Fägerborn, 12. Our Little World –Emma M. (Rapunzel), Vilma (Häxan) Översättning Niklas Riesbeck, 13. Hello Little Girl – Clas (Vargen), Amanda (Rödluvan) Översättning Niklas Riesbeck, 14. I Know Things Now – Amanda (Rödluvan) Översättning Ulricha Johnson, 15. Unworthy Of Your Love – Henrik (Hinkley), Linnea (Fromme) Översättning Erik Fägerborn, 16. Our Time Översättning Erik Fägerborn

Jag vet inte hur andra vaknar. Kanske är det lika för alla. För mej känns det som om jag flyter upp ur ett djupt, mörkt vatten, mot ljuset och luften. När jag bryter ytan, går från det mörka upp mot det ljusa, det är då jag går från medvetslös till medveten. Det är inte en metafor, det är en faktiskt känsla.
Långsamt, som en dator efter en omfattande uppdatering, faller bitarna på plats: vem jag är, var jag är, när jag är. 
Så ligger jag och funderar lite på vad som ska hända, vad jag ska göra, vad som ska hända. Tankar far in och ut, som diabilder på en duk.
Hjärnan är något underbart. Den här morgonen börjar jag plötsligt fundera på när det egentligen var jag var inbjuden till Niklas Riesbecks och Base23s Sondheimsredovisning. Det är ett årligen återkommande evenemang, något jag ser fram emot, och jag tror inte jag har missat en enda. 
Det borde vara nu, snart, tänker jag. Jag vänder mej, plockar upp iPhonen, men hittar inget i min kalender. Jag sätter mej upp, stel och skraltig. Sträcker på mej. Knakar loss. Knäcker till. Reser mej och pulsar ut i köket. Gör kaffe. Sätter mej vid datorn och börjar leta i iCal…

En kvart senare sitter jag på cykeln och trampar som en galning!
Det är idag!
Det är snart!
Det är bara 40 minuter tills det börjar!!!!
Jag har hunnit duscha och raka mej, slänga på med något någorlunda rent, och har tryckt i mej en banan.
Med tio minuter till godo kommer jag fram, svettig och eländig, men i tid.

Jag älskar, nej; gillar, nej; nånstans mellan älskar och gillar, ett elevuppspel. Det finns något underbart, energigivande i första gången en elev möter en publik. Jag menar, det behöver inte vara första gången, men det är första gången den får redovisa vad den har lärt, var den är på väg att bli vad den ska bli. Vi, publiken, blir liksom en slag förvarning, en barometer, en spegling av vad som komma skall. Och en reflektion av vad som går ut, och hur det uppfattas.
På bara några år har Base23 och Stockholm Musikal Utbildning lyckats etablera sej som en av de bästa musikal-utbildningarna, och minst tre gånger om året brukar jag titta in och se vad de har att redovisa: Niklas Riesbecks Sondheimsredovisningen, Tvåornas Show, och Treornas Avgångsmusikal. 

Vi, publiken, sitter på bänkar ställda i ett slags U. Jag är sen in, och hamnar lite på högersidan. Det ligger kuddar på golvet framför bänkarna, och jag, som är hur ungdomlig och vig som hest, sätter mej i skräddarställning. Några timmar senare önskar jag att jag satt mej på en bänk, för svanken värker. Ett halvår av icke-gym gör att kroppen propagerar sin försummelse.
Bakom dom som sitter på bänkar sitter eleverna när de inte uppträder. Förr om åren har vi suttit i en vanlig salongssittning, och de har suttit i en rad, längst bak på scenen, så att man liksom har kunnat iaktta dom, gissa vem som ska upp härnäst, och se när slutet närmar sej, eftersom nästan alla sjungit sin sång. Här, när det är över, och de kommer fram och bockar, överraskas jag av hur många de är.

Det intressanta, i stort, för mej, är inte att det är just Sondheimsånger. Jag är inte en Sondheimpurist, även om han väldigt länge var den enda kompositören som spelades i mina lurar.
Det intressanta är att det är svåra sånger, sånger som sångaren måste brottas med. Musiken är sofistikerad, komplex, och texterna är allt annat är lätta. 

En efter en, eller i par, går elverna upp och framför sånger ur Sondheims musikaler, ofta presenterade av andra elever. Det berättas lite om musikalen och situationen som sången är plockad ur, och så kör man. 

Det är nästan löjligt bra. Onödigt bra. Man befinner sej nånstans mellen elevredovisning och något som är större, som början på en slags föreställning. En sorts workshop som lovar något mer, något större. 

All text är översatt till svenska, och vanligtvis brukar jag sitta och småirritera mej på ordval, nödrim och inklämda toner där fler ord måste in, och sitter liksom och hör den engelska texten spela inne i mitt huvud, men den här gången kan jag släppa allt det där. Kanske för att det är väldigt bra översättningar?

Vissa nummer är små charmiga saker, andra är riktiga rysare. Och jag menar rysare i den där bemärkelsen som man inte kan slita blickan från en trapetsartist eller nån som jonglerar med knivar. 

Jag sitter och tänker på en slags arketyp i Sondheims sånger, en kvinnlig roll som jag inte tycker mej finna en motsvarighet till bland de manliga: den sofistikerade, blaserade, ironiska och tuffa kvinnan. Som Joanne i COMPANY, Charlotte i A LITTLE NIGHT MUSIC, Phyllis i FOLLIES. En slags Dorothy Parker-roll som verkar specialskriven för skådespelerskor med vissa kvalitéer. Som Dorothy Loudon, Elaine Stritch, Alexis Smith, Diana Rigg, sånger där det krävs en slags personlighet för att ge rollen rättvisa. Send in the Clowns skulle kunna vara en sån sång, om det inte vore så att den handlar om kärlek, vilket gör att också en ung kvinna kan sjunga den. 
Det är skönt att se att ingen av de kvinnliga eleverna behöver försöka ge sej på Ladies Who Lunch eller I’m Still Here. Det är inte det att dom inte skulle klara det. Det är det att ingen elev i den åldern klarar det. 

Jag går från uppspelet med ett positiv intryck av ett slags fokus-skifte. Med det menar jag att det känns som om man hade lekt med lite nya infallsvinklar. Ta till exempel låten  ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken. 
Eller Color and Light ur SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE. Jag brukar anse att det är Dots nummer, modellen som George målar av. Vi, publiken, brukar liksom följa scenen ur hennes perspektiv: hon sjunger om konstnären, och vi ser honom som hon ser honom, distanserad, främmande, onåbar. 
Här är rollerna nästan omvända: jag dras till hans fascination av henne, av hans fixering, fokus, det handlar plötsligt mer om verket som skapas än modellen som blir målad. 

Det är en mycket bra klass. Speciellt männen är överraskande starka. Och det betyder inte att kvinnorna är ovanligt svaga. 
Varje år uppför avgångsklassen en musikal, och det ska bli väldigt intressant att se vad som kommer.


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FRI, en reading på Ö2

"Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu. 
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?"

Låter det intressant? Här är resten: FRI




DÖVHETEN på Drottningholms Slottsteater: 

En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum. 
En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen. 
Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite.


Låter det intressant? Här är resten: DÖVHETEN