Visar inlägg med etikett 2016. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2016. Visa alla inlägg

onsdag 31 maj 2017

DREAMGIRLS, Savoy Theatre, föreställning 25, 12/4 2017


Manus och sångtexter: Tom Eyen, musik Henry Krieger, Regi Casey Nicholaw, Scenografi Tim Hatley, Kostymdesign Gregg BArnes, Ljusdesign Hugh Vanstone, med Amber Riley, Liisi LaFontaine, Asmeret Ghebremichae, Joe Aaron Reid, Adam J Bernard, Tyrone Huntley, Nicholas Bailey, Lily Frazer, Marisha Wallace, Karen Mav, Michael Afemaré, Jocasta Almgill, Callum Aylott, Hugo Batista, Samara Casteallo, Chloe Chambers, Carly Mercedes Dyer, Joelle Dyson, Kimmy Edwards, Candace Furbert, Nathan Graham, Ashlee Irish, Ashley Luke Lloyd, Gabriel Mokake, Siân Nathaniel-James, Sean Parkins, Kirk Patterson, Ryan Reid, Rohan Richards, Noel Samuels, Durone Stokes, Tosh Wanogho-Maud

Du är ganska säker på att DREAMGIRLS vann en Tony Award för bästa musikal, eller hur? Eller; nu, eftersom jag frågar, så kanske du är mindre säker? Och du har rätt i att vara tveksam. DREAMGIRLS, tillsammans med såna hitmusikaler som WEST SIDE STORY, GRYPSY, FUNNY GIRL, FOLLIES, CHICAGO, INTO THE WOODS och WICKED vann aldrig någon Tony Award för bästa musikal. 
1982, året då DREAMGIRLS nominerades gick priset till NINE. Jag menar, jag skulle tjafsa om priset hade gått till nån av de andra nominerade, som PUMP BOYS AND DINETTES, en musikal om bartendens och servitriser, skriven av gruppen som framförde den, men även om den fjärde nominerade musikalen JOSEPH AND THE AMAZING TECHNICOLOR DREAMCOAT, hade vunnit, så hade jag haft åsikter och invändnignar, men NINE? Nej det är bara ren otur hur två favvisar måste tävla mot varandra. 

Jag ligger förresten på rygg i sängen i ett hotellrum i St Giles, i London, sköljer ner en cheese and onion puff pastry med lite avslagen Ginger Beer och petar i mej några Bassetts Winegums mellan tuggorna. Min kompis Patti-Li Leuk ligger i sängen bredvid och mumsar på sina inköp. 
Vi har precis sett en matiné av AN AMERICAN IN PARIS, och istället för att gå ut på stan och köpa något att käka innan vi ger oss iväg till kvällens föreställning, DREAMGIRLSSavoy Theatre, så slank vi bara in på ett Sainsburys som ligger mittemot hotellet, bunkrade, och gick tillbaka till rummet. 

Männen bakom musikalen är text- och manusförfattaren Tom Eyen, och kompositören Henry Krieger, vars musikal SIDE SHOW vi såg på Southwark Playhouse, förra gången vi var i London. 
Ursprungligen, 1978, hette detta projekt ONE NIGHT ONLY, och var planerat runt Nell Carter, som just vunnit en Tony för sin roll i AINT MISBEHAVIN’, och som arbetat med kreatörerna i ett tidigare projek, men tyvärr hoppade hon av för att jobba på en tevesåpa. 
Ett år senare blev Michaell Bennett, mannen bakom A CHORUS LINE, intresserad och tog över projektet, som nu kallades BIG DREAMS, med en okänd 19-årig JENNIFER HOLLIDAY i huvudrollen. Men även hon hoppade av, missnöjd med att hennes karaktär dog i första aktens slut. Man fortsatte arbeta på manuset, döpte om det till DREAMGIRLS, och hon kom tillbaka igen, men hoppade av igen, då hennes roll reducerats, och det var inte förrän rollen utvecklats, som hon kom tillbaka till projektet. Och vann en Tony.
Man var nominerade till 13 Tonys, och vann sex: Bästa Manus, Bästa Manliga Huvudroll, Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Manliga Biroll, Bästa Koreografi och Bästa ljusdesign.

Vissa bögar lär sej, med tiden, vad som är bögigt. I alla fall var det så i min generation. Vissa kom ut utan att ha en aning, dom var som vilka grabbar som helst. Och så fanns det såna som jag. 
Jag var lite av en bögstereotyp redan ifrån början.
Vad jag vill säga med det, är att den första låten jag spelade in från radion, på min splitternya kassettbandspelare, var I Will Survive. Och den låg inte ens på hitlistorna då: när jag spelade upp denna ”nya hitlåt” för en kompis som visste lite mer om pop, visade det sej att den var över två år gammal.
Något år senare satt jag med samma bandspelare och spelade in ljudet från reprisvisningen av Bette Midlers tv-sändna show av hennes uppträdande i Cleveland, The Bette Midler Show. Jag hade sett showen när den ursprungligen tv-sändes, och eftersom detta var innan någon jag kände hade en videobandspelare, var detta enda sättet att spela in henne. Jag kan fortfarande stora delar utantill. 
Ytterligare några år senare, och jag går på gymnasiet, och har min första egna lägenhet, och den första Lp-skivan jag köper är Dreamgirls. Jag visste inget om den, jag bara tyckte att omslaget var glamoröst, antar jag. Och jag älskade skivan, och speciellt And I Am Telling You I’m Nog Going, som gick om och om igen. 
Jag var helt enkelt inte som andra pojkar. 

Jag minns inte var, eller hur det kom sej att jag fick se Jennifer Holliday på teve, när hon sjöng sången, men jag blev lite skakad, minns jag. Hon var så stor, så oglamorös, så olik det ideal jag hade föreställt mej. Hon var bara runt 22, men jag trodde hon var mycket äldre, en tant, och jag tolkade det som att hon var en slags hemmafru, en medelålders kvinna, vars make försökte överge henne för en yngre kvinna, men hon gav inte upp; hon gick inte.
När jag många, många år senare fick se ett klipp från Tonygalan där hon framförde låten, fick jag ett nytt intryck: hon var så väldigt, väldigt aggressiv, som ett vilddjur, ett monster, som en stor gorilla som slår sej för bröstet, knäcker trädstammar och blottar sina huggtänder, och jag var inte lika säker på att det var hon som var offret i sammanhanget.

Jag såg aldrig filmen, när den kom, förresten. Jag köpte den på dvd, men jag var så rädd att jag inte skulle gilla den, så det blev aldrig av att jag tittade. Men jag minns att jag tänkte att Jennifer Hudson var för ung. Att rollen skulle vara tjock, det förstod jag, men skulle hon inte också vara medelålders? 
Jag hade vid det här laget förstått att det handlade om en popgrupp, och jag antog att kvinnan sparkades för att hon var för tjock, och för gammal. För oglamorös för att sälja skivor. 

När jag hörde att Amber Riley skulle göra rollen tänkte jag att nu gick det väl lite väl långt: hon hade ju precis spelat elev i teveserien Glee. Skulle dom ålderssminka henne?

Några dagar innan vår resa vann Amber Riley Best Actress in a Musical, på 2017 års Oliver Awards, Storbritanniens motsvarighet till Tony Awards. Och hon var väl värd det. Hon var feno-fucking-menal. Hon verkade förstå att många av oss har kommit för att se henne, och vi får precis vad vi hoppas på, och mer därtill.
När jag nu för första gången ser föreställningen förstår jag: hon ska vara så här ung; när berättelsen börjar är hon fortfarande en tonåring, och när hon sjunger sin sång är hon under trettio. Det är inte en medlålders kvinnas sång, det ska sjungas av en ung kvinna vars lovade liv plötsligt tagits ifrån henne. Nån som vet att hon har förlorat allt, och det enda hon har kvar är makten att inte erkänna sej som en förlorare, att inte erkänna sej slagen, att inte ge sej. 

Det handlar om The Dreamettes, tre unga afroamerikanska flickor som 1962 har åkt från Chicago till Apollo Theatre i Harlem i New York, för att vara med och tävla i en talangjakt med en sång skriven av C.C., bror till gruppens solist, Effie. Gruppen vinner inte, men dom får ett jobb där de sjunger back-up åt en framgångsrik sångare, och långsamt arbetar dom sej upp från doa-grupp till popsensation. På vägen byts medlemmar ut, det ”svarta” soundet slätas ut, relationer raseras, och man berättar samtidigt historien om Motown, ett amerikansk skivbolag men också ett sound, en musikstil som lyckades överbygga kulturella motsättningar, framförallt genom att tunna ut och bleka ner det vad den vita medelklassen uppfattade som ”svart” musik.
I en intressant scen i musikalen visar man hur den vita musikindustrin tar en sång, Cadillac Car, och genom att slipa ner, blanda ut och ta bort all etnicitet ur den, gör den oharmlig och hanterbar för den breda, vita marknaden. 
Den sjungs av en av ensemblens två vita män, uppbackade av - antar jag - två svarta ensemblekvinnor med långa handskar och ryggen mot publiken, föreställande vita kvinnor.
Varför två vita män, kanske du undrar? Jo, givetvis så behövs det en vit man för att framföra den vita versionen av Cadillac Car, men om han skulle vara sjuk så måste det ju finnas en vit person som kan hoppa in för honom. Och kanske är det ekonomin som gör att man känner att man inte bara kan ha de två grabbarna sittande i kulissen, för dom dyker upp en hel del, och ofta i sammanhang där dom liksom står ut, speciellt om man ser det här som en musikal som ska handla om det svarta musikfenomenet och en segregerad nöjesbransch: Dom dyker upp som bakgrundsdansare, och sitter också i publiken på annars svarta klubbar, där det känns som om dom borde vara lite malplacé
Det hela blir lite konstigt. 

Det kanske mest intressanta med den här föreställningen - för mej - var att den var så bra att jag först inte märkte hur bra den var. Vad jag menar är att looken, scenografi och kostym, iscensättningen, är så sensationell, glamorös och glittrande, att jag liksom missade hur bra själva grundmaterialet är. Det är lite som motsatsen till den där sången i musikalen CHICAGO: Razzle Dazzle, där man berättar att man kan sälja vad som helst, om man bara förpackar det snyggt. 
Här är förpackningen så snygg att man först inte märker den höga kvaliteten på manuset, på berättelsen. Jag blev förförd av ljuset, paljetterna, av svandun och strass, av det som blänkte och glittrade, fladdrade och flimrade. 
Jag brukade älska att gå och se showerna på Hamburger Börs, där man på en mycket begränsad yta, mestadels genom en fantastisk ljussättning, lyckades trolla fram fantastiska scenbilder. 
Det är likadant här. 
Handlingen, mer eller mindre, utspelar sej på olika scener, eller i kulisserna, backstage, i greenroom och loger, och berättandet är sömlöst, utan märkbara skarvar. Sånger glider in i varandra, spelplatser skiftas under samma nummer, från innan, under till efter ett uppträdande, och ofta låter man sångernas till synes allmängiltiga texter spegla högst specifika situationer. 
Det är bara sången Listen, specialskriven för att Beyonce skulle sjunga den i filmen, som sticker ut. I scenversionen stannar allt av, och inte på ett sånt där magiskt sätt, utan bara för att man gjort om sången till en duett. De två kvinnliga rollerna står bara rakt upp och ner och sjunger att den andra ska lyssna, när det är mycket tydligt att ingen av dom gör något annat än att lyssna. Ett helt onödigt nummer, som man antagligen kände sej tvungna att inkludera eftersom det var en sån hit, på grund av filmen. 

Vi pratar inte mycket om föreställningen efteråt, när vi vandrar hemåt. Det är inte det att vi är tysta, det finns bara inte så mycket att tillägga om det vi just har sett. Nånstans på vägen, jag  tror vi var på St. Martins Lane, stannar vi och köper kulglass. Vi slinker in på Sainsburys, köper mer godsaker. Går hem. Snaskar och smaskar. Pratar om annat. Om vad vi ska se dagen efter. Om vad vi ska göra. 

Det är inte förrän några veckor senare som jag inser att detta kan vara en av de bäst berättade musikalerna jag någonsin har sett.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar



AN AMERICAN IN PARIS, på Dominion Theatre, i London: 

"Givetvis har jag sett filmen. Tror jag. Eller? Kanske är det bara så att jag har sett vissa klipp på youtube och i andra sammanhang, för när det börjar är handlingen mej totalt obekant. Jag minns Gene Kelly i ett par vita tajta byxor, och en gudomlig putrumpa i en Toulouse-Lautrecisk drömsekvens, men inte mycket mer."


THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY på The Criterion Theatre, i London:

På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.

Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt. 


THE LIFE på Southwark Playhouse, föreställning 22, 11/4 2017:

Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös.




torsdag 26 januari 2017

GRUPPEN KÖPER SIG FRI, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 96, 31/12 2016.

Foto: Parinazz Iranmanesh

Idé Aida Paridad, Idé, manus, koreografi & regi Gruppen, Scenografi Sven Haraldsson, Kostymidé Gruppen, Kostym Daniela Krestelica, Ljus Åsa Holtz, Ljud Pia Do, Kompositör Emil Roijer, Koreograf Niki Tsappos och Tarika Wahlberg, Affisch Parinazz Iranmanesh, Syntolk Felicia Kronlöf, med Medverkande: Elin Söderquist, Bianca Kronlöf, Nina Haber, Teckenspråksgestaltare: Mina Lilja Zwedberg

Money makes the world go around
The world go around
The world go around
Money makes the world go around
It makes the world go 'round.

A mark, a yen, a buck, or a pound
A buck or a pound
A buck or a pound
Is all that makes the world go around,
That clinking clanking sound
Can make the world go ’round.

Money
Ur CABARET,
Musik John Kander, 
Text Fred Ebb.

När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk. Det är lite som när vissa livsmedelsproducenter för några år sen skröt med att dom hade naturliga råvaror. Man kan liksom klämma in vad som helst under den rubriken. Bly, cyanid och kvicksilver är väl också naturliga råvaror?
Om en föreställning säger att den är antirasistisk, eller antihomofobisk, så finns det alltid någon som kan ha åsikter om hur flatorna framställs, eller hur puertoricanerana porträtteras, som kan känna sej förolämpad, angripen eller utpekad, som kan ställa sej, upp, protestera, skapa facebook-grupper, protestsidor och ge teatern dåligt betyg.
Men det verkar inte funka så med feminism: ordet i sej har blivit en slags garant för att vad som sägs är rätt och riktigt, och ingen kan liksom komma och säga att den inte är vad den påstår sej vara. 
Borde det inte skrivas en pjäs som heter Kejsarinnans Nya Kläder?
På samma sätt kan man inte ifrågasätta eller kritisera något som säger sej vara feministiskt. En tavla, som annars skulle fått hård kritisk, får nog både en andra och en tredje chans om man läser att den heter Ett Feministiskt Mästerverk, speciellt om konstnären är en kvinna. Det kvittar om den verkligen är bra, den är bra, på grund av vad den påstår sej vara. Tycker man inte att en feministisk cabaret är rolig, då har man inte fattar grejen, förklarar man att man tycker att texterna i en feministisk musikal är undermåliga, rent av dåliga, då är det på gränsen att man mansplainar, och säger man att en feministisk pjäs är inkompetent regisserad eller dramatiserad, då står man på andra sidan, och kan se fram emot ett mobb-angrepp.
Jag förstår att man utnyttjar ordet, för det är liksom ett frikort, i sej: i förlängningen betyder det att om man inte går på en föreställning som påstår sej vara feministisk, då är man en manschauvinist, eller ett offer för patriarkatets förtryck. 
Det konstnärliga värdet, kvaliteten, är liksom sekundär, nästan marginell.

Men det finns, gudskelov, feministiska föreställningar och formationer som är fenomenala.

Ofta händer det bara på Dansens Hus, det här att jag sitter och upplever att jag ser något helt nytt, något jag inte kunde fantisera ihop själv, eller föreställa mej. På teater händer det väldigt sällan, eller nästan aldrig. Den fysiska formen är på något sätt fastställd; man går omkring och pratar, ibland sjunger man, eller dansar, det kan vara urspännande, utmanande eller urdåligt, men formen är någorlunda densamma, hela tiden. 

Det är nyårsafton på Kulturhuset Stadsteatern, och i Lilla Scenens salong är det ganska folktomt. Det verkar vara fler lediga platser än personer, och jag, som har fått en biljett på andra bänkraden, har hela längan för mej själv. 
Det sitter bara två personer på raden framför mej, en man och en kvinna, och kvinnan håller på och skriver något på vad som ser ut som baksidan på ett kuvert, eller ett vikt A4:a:
”Ni är fantastiska (hjärta)
Hade köpt en chamgneflaska 
om det varit öppet på systemet”

Är det inte öppet på systemet? tänker jag. Visst har dom väl öppet på nyårsafton? 
Jag tror inte hon har tänkt igenom sin nödlögn.

Ja, det är nyårsafton, och vi som är här har valt att fira den på teatern, inte med en glassig operett, eller någon slags nyårskonsert, utan med en feministisk pjäs om kapitalismen. Jag är på gränsen till självgod, men också lite förbehållsam: det kan hända att det hela kommer att vara lite undervisande, lite nedlåtande, lite patroniserande. Högerkritiska föreställningar - som jag förutsätter att detta är - kan vara väldigt elitistiska, konstigt nog. 

På det vita scengolvet ligger fyra kvinnor, med hjässorna mot salongen. Tre är vitklädda, en är svartklädd. Alla verkar ha håret i någon slags flätat frisyr, med olika varianter för alla. Inga kostymer är identiska, inga val upprepar sej, förutom tre par vita gympaskor. Någon har en vit overall, någon annan, vita shorts, skjorta och pullover, ytterligare någon annan har en kort kjol, vita stumpbyxor, och en kortärmad vit skjorta över en långärmad vit skjorta. Den svartklädda kvinnan har tröja och vida byxor. 
På allas kläder, står ordet Gruppen tryckt, någonstans, som om dom var sponsrade av sej själva, eller hade köpt skrytkläder från klädföretaget Gruppen
Vid fonden står en gigantisk spegel, lutad lätt framåt, så att vi i publiken ser de liggande som om dom står upp, liksom ovanifrån. Vid sidan om scenen, som bokstöd, står ljusriggar.
Den svartklädda kvinnan visar sej vara teckentolk, vilket inte betyder att hon står vid sidan om och liksom återger vad som sägs. Hon är integrerad i många av scenerna, och står ofta ställd centralt.

Så börjar dom, och det är bara att hålla i sej, för nu bär det av. 
Det handlar om kapitalismen, sedd ur alla tänkbara vinklar, med över trettio texter hämtade från alla möjliga håll, från Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar, George Bernhard Shaws Den intelligenta kvinnans vägvisare till socialism och kapitalism, till Nietches Så Talade Zarathustra, Shakespeares Köpmannen i Venedig och artiklar hämtade från DN, Etc och SVD.
Det är humoristiskt, friskt, och - antar jag - feministiskt. Det går väldigt, väldigt fort. I början av föreställningar brukar man på något sätt förklara premisserna, och här försöker jag vara lite kritiskt, avvaktande och ifrågasättande, men det finns helt enklet tid: fakta levereras med fiberoptisk hastighet, man hinner inte tugga, smaka, det är bara att svälja. 

Jag vet inte hur jag skulle beskriva den här genren. Jag skulle kunna säga att det är en slags fysisk iscensättning av text, om det inte hade fått det att låta tråkigt, vilket detta absolut inte är.  Det är nästan motsatsen till tråkigt, det är nästan som om det vore riktad mot en publiken med koncentrationssvårigheter, som lätt tröttnar, och som behöver konstant stimulans.
Det är lite Molière, tänker jag. Politiskt, snabbt, humoristiskt och rytmiskt. Jag, som är ganska koreografiskt handikappad - ni skulle se mej på en stepklass på friskis; jag är det där skalliga knubbot som står längst bak och ser förvirrad ut - förstår inte hur dom gör det: det måste vara som att klappa sej på huvudet och gnida sej på magen, samtidigt som man reciterar ORESTIEN. 
Säg till exempel att dom skulle iscensätta början på det här blogginlägget:

När en teatergrupp, eller en förställning ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej.

Skulle det kunna se ut såhär: 

Fyra kvinnor, CHANSON, HEKABE, BANDIT och TECKENTOLKEN står mitt på scenen.

CHANSON:  När en teatergrupp (Visar på BANDIT.)

BANDIT:  Hej, jag är en teatergrupp -

HEKABE: - eller en föreställning (Visar på BANDIT.)

BANDIT:  Hej, jag föreställer en föreställning -

CHANSON: ger sej själv epitetet feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter)

BANDIT:  Hej, jag är en feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter) föreställning - 

HEKABE: (Rättar:) eller en teatergrupp -

BANDIT:  - eller en feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter) teatergrupp - 

CHANSON: - så (Tar sej på öronen) -

HEKABE: (Till CHANSON:) Vad gör du?

CHANSON: Jag drar öronen åt mej.

ALLA:  (Drar öronen åt sej.)

1995 hade Tom Stoppards ARKADIEN premiär på Stockholms Stadsteater. Det är en komedi om ordning och ordning, om då och nu, om osäkerhet och sånt man vet med säkerhet. Jag såg den sju gånger. Både för att jag var helt fascinerat, men också för att det var mycket jag inte fattade. 

Den här föreställningen är likadan: jag är helt fast, men märker också mina begränsningar vad gäller min hjärna och mitt allmänvetande. Förhoppningsvis har något tagit sej in undermedvetet, utan mitt aktiva lyssnande, för jag är helt förtrollad av rörelserna, spelglädjen och energin, men inte så uppmärksam på vad det är dom berättar. 

Gruppen, som är baserad i Göteborg, har tidigare satt upp GRUPPEN GÖR FREDRA!, GRUPPEN GER SKULD OCH SKAM!, GRUPPEN GOES ONDA KVINNOR!, och GRUPPEN OCH HERRARNA.
2015 gästade dom Kulturhuset Stadsteatern med GRUPPEN KARTLÄGGER DEN SCENISKT TEATERN, och jag önskar så att jag hade sett den. 

Och det är skönt att få avsluta teateråret med en riktig höjdare.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 220:-!  Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9444:-

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


DONNA JUANITA på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus. 


EN MAN SOM HETER OVE, på Rival: 

"Är det bara jag, eller har Rival blivit en väldigt kreddig scen? 
”Den har alltid varit det,” kanske du säger, ”från det att dom öppnade och körde KVARTERET SKATAN, RAINMAN och Sissela Kyles DINA DAGAR ÄR RÄKNADE. Den är en sån där scen dit de hippa Stockholmarna går, om dom går någonstans överhuvudtaget. 
”Okej…” säger jag, för det verkar som om du vet vad du snackar om."


STJÄRNKLART, på Stockholm Waterfront:

Stjärnklart är en show som dyker upp varje jul, och gör en julbordsturné, runt om i landet. När man säger julbord, så kanske det låter som något litet, intimt, som en trubadur som surrar i bakgrunden när man får sin välkomstglögg och en barbershopogrupp som river av några julhits till kaffet och konfekten. Det här är inte en sån show. Det är här är showernas motsvarighet till melodifestivalen. Det här är stort. Det här är några Börsen-shower på turné.



SparaSpara