Manus och sångtexter: Tom Eyen, musik Henry Krieger, Regi Casey Nicholaw, Scenografi Tim Hatley, Kostymdesign Gregg BArnes, Ljusdesign Hugh Vanstone, med Amber Riley, Liisi LaFontaine, Asmeret Ghebremichae, Joe Aaron Reid, Adam J Bernard, Tyrone Huntley, Nicholas Bailey, Lily Frazer, Marisha Wallace, Karen Mav, Michael Afemaré, Jocasta Almgill, Callum Aylott, Hugo Batista, Samara Casteallo, Chloe Chambers, Carly Mercedes Dyer, Joelle Dyson, Kimmy Edwards, Candace Furbert, Nathan Graham, Ashlee Irish, Ashley Luke Lloyd, Gabriel Mokake, Siân Nathaniel-James, Sean Parkins, Kirk Patterson, Ryan Reid, Rohan Richards, Noel Samuels, Durone Stokes, Tosh Wanogho-Maud
Du är ganska säker på att DREAMGIRLS vann en Tony Award för bästa musikal, eller hur? Eller; nu, eftersom jag frågar, så kanske du är mindre säker? Och du har rätt i att vara tveksam. DREAMGIRLS, tillsammans med såna hitmusikaler som WEST SIDE STORY, GRYPSY, FUNNY GIRL, FOLLIES, CHICAGO, INTO THE WOODS och WICKED vann aldrig någon Tony Award för bästa musikal.
1982, året då DREAMGIRLS nominerades gick priset till NINE. Jag menar, jag skulle tjafsa om priset hade gått till nån av de andra nominerade, som PUMP BOYS AND DINETTES, en musikal om bartendens och servitriser, skriven av gruppen som framförde den, men även om den fjärde nominerade musikalen JOSEPH AND THE AMAZING TECHNICOLOR DREAMCOAT, hade vunnit, så hade jag haft åsikter och invändnignar, men NINE? Nej det är bara ren otur hur två favvisar måste tävla mot varandra.
Jag ligger förresten på rygg i sängen i ett hotellrum i St Giles, i London, sköljer ner en cheese and onion puff pastry med lite avslagen Ginger Beer och petar i mej några Bassetts Winegums mellan tuggorna. Min kompis Patti-Li Leuk ligger i sängen bredvid och mumsar på sina inköp.
Vi har precis sett en matiné av AN AMERICAN IN PARIS, och istället för att gå ut på stan och köpa något att käka innan vi ger oss iväg till kvällens föreställning, DREAMGIRLS på Savoy Theatre, så slank vi bara in på ett Sainsburys som ligger mittemot hotellet, bunkrade, och gick tillbaka till rummet.
Männen bakom musikalen är text- och manusförfattaren Tom Eyen, och kompositören Henry Krieger, vars musikal SIDE SHOW vi såg på Southwark Playhouse, förra gången vi var i London.
Ursprungligen, 1978, hette detta projekt ONE NIGHT ONLY, och var planerat runt Nell Carter, som just vunnit en Tony för sin roll i AINT MISBEHAVIN’, och som arbetat med kreatörerna i ett tidigare projek, men tyvärr hoppade hon av för att jobba på en tevesåpa.
Ett år senare blev Michaell Bennett, mannen bakom A CHORUS LINE, intresserad och tog över projektet, som nu kallades BIG DREAMS, med en okänd 19-årig JENNIFER HOLLIDAY i huvudrollen. Men även hon hoppade av, missnöjd med att hennes karaktär dog i första aktens slut. Man fortsatte arbeta på manuset, döpte om det till DREAMGIRLS, och hon kom tillbaka igen, men hoppade av igen, då hennes roll reducerats, och det var inte förrän rollen utvecklats, som hon kom tillbaka till projektet. Och vann en Tony.
Man var nominerade till 13 Tonys, och vann sex: Bästa Manus, Bästa Manliga Huvudroll, Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Manliga Biroll, Bästa Koreografi och Bästa ljusdesign.
Vissa bögar lär sej, med tiden, vad som är bögigt. I alla fall var det så i min generation. Vissa kom ut utan att ha en aning, dom var som vilka grabbar som helst. Och så fanns det såna som jag.
Jag var lite av en bögstereotyp redan ifrån början.
Vad jag vill säga med det, är att den första låten jag spelade in från radion, på min splitternya kassettbandspelare, var I Will Survive. Och den låg inte ens på hitlistorna då: när jag spelade upp denna ”nya hitlåt” för en kompis som visste lite mer om pop, visade det sej att den var över två år gammal.
Något år senare satt jag med samma bandspelare och spelade in ljudet från reprisvisningen av Bette Midlers tv-sändna show av hennes uppträdande i Cleveland, The Bette Midler Show. Jag hade sett showen när den ursprungligen tv-sändes, och eftersom detta var innan någon jag kände hade en videobandspelare, var detta enda sättet att spela in henne. Jag kan fortfarande stora delar utantill.
Ytterligare några år senare, och jag går på gymnasiet, och har min första egna lägenhet, och den första Lp-skivan jag köper är Dreamgirls. Jag visste inget om den, jag bara tyckte att omslaget var glamoröst, antar jag. Och jag älskade skivan, och speciellt And I Am Telling You I’m Nog Going, som gick om och om igen.
Jag var helt enkelt inte som andra pojkar.
Jag minns inte var, eller hur det kom sej att jag fick se Jennifer Holliday på teve, när hon sjöng sången, men jag blev lite skakad, minns jag. Hon var så stor, så oglamorös, så olik det ideal jag hade föreställt mej. Hon var bara runt 22, men jag trodde hon var mycket äldre, en tant, och jag tolkade det som att hon var en slags hemmafru, en medelålders kvinna, vars make försökte överge henne för en yngre kvinna, men hon gav inte upp; hon gick inte.
När jag många, många år senare fick se ett klipp från Tonygalan där hon framförde låten, fick jag ett nytt intryck: hon var så väldigt, väldigt aggressiv, som ett vilddjur, ett monster, som en stor gorilla som slår sej för bröstet, knäcker trädstammar och blottar sina huggtänder, och jag var inte lika säker på att det var hon som var offret i sammanhanget.
Jag såg aldrig filmen, när den kom, förresten. Jag köpte den på dvd, men jag var så rädd att jag inte skulle gilla den, så det blev aldrig av att jag tittade. Men jag minns att jag tänkte att Jennifer Hudson var för ung. Att rollen skulle vara tjock, det förstod jag, men skulle hon inte också vara medelålders?
Jag hade vid det här laget förstått att det handlade om en popgrupp, och jag antog att kvinnan sparkades för att hon var för tjock, och för gammal. För oglamorös för att sälja skivor.
När jag hörde att Amber Riley skulle göra rollen tänkte jag att nu gick det väl lite väl långt: hon hade ju precis spelat elev i teveserien Glee. Skulle dom ålderssminka henne?
Några dagar innan vår resa vann Amber Riley Best Actress in a Musical, på 2017 års Oliver Awards, Storbritanniens motsvarighet till Tony Awards. Och hon var väl värd det. Hon var feno-fucking-menal. Hon verkade förstå att många av oss har kommit för att se henne, och vi får precis vad vi hoppas på, och mer därtill.
När jag nu för första gången ser föreställningen förstår jag: hon ska vara så här ung; när berättelsen börjar är hon fortfarande en tonåring, och när hon sjunger sin sång är hon under trettio. Det är inte en medlålders kvinnas sång, det ska sjungas av en ung kvinna vars lovade liv plötsligt tagits ifrån henne. Nån som vet att hon har förlorat allt, och det enda hon har kvar är makten att inte erkänna sej som en förlorare, att inte erkänna sej slagen, att inte ge sej.
Det handlar om The Dreamettes, tre unga afroamerikanska flickor som 1962 har åkt från Chicago till Apollo Theatre i Harlem i New York, för att vara med och tävla i en talangjakt med en sång skriven av C.C., bror till gruppens solist, Effie. Gruppen vinner inte, men dom får ett jobb där de sjunger back-up åt en framgångsrik sångare, och långsamt arbetar dom sej upp från doa-grupp till popsensation. På vägen byts medlemmar ut, det ”svarta” soundet slätas ut, relationer raseras, och man berättar samtidigt historien om Motown, ett amerikansk skivbolag men också ett sound, en musikstil som lyckades överbygga kulturella motsättningar, framförallt genom att tunna ut och bleka ner det vad den vita medelklassen uppfattade som ”svart” musik.
I en intressant scen i musikalen visar man hur den vita musikindustrin tar en sång, Cadillac Car, och genom att slipa ner, blanda ut och ta bort all etnicitet ur den, gör den oharmlig och hanterbar för den breda, vita marknaden.
Den sjungs av en av ensemblens två vita män, uppbackade av - antar jag - två svarta ensemblekvinnor med långa handskar och ryggen mot publiken, föreställande vita kvinnor.
Varför två vita män, kanske du undrar? Jo, givetvis så behövs det en vit man för att framföra den vita versionen av Cadillac Car, men om han skulle vara sjuk så måste det ju finnas en vit person som kan hoppa in för honom. Och kanske är det ekonomin som gör att man känner att man inte bara kan ha de två grabbarna sittande i kulissen, för dom dyker upp en hel del, och ofta i sammanhang där dom liksom står ut, speciellt om man ser det här som en musikal som ska handla om det svarta musikfenomenet och en segregerad nöjesbransch: Dom dyker upp som bakgrundsdansare, och sitter också i publiken på annars svarta klubbar, där det känns som om dom borde vara lite malplacé.
Det hela blir lite konstigt.
Det kanske mest intressanta med den här föreställningen - för mej - var att den var så bra att jag först inte märkte hur bra den var. Vad jag menar är att looken, scenografi och kostym, iscensättningen, är så sensationell, glamorös och glittrande, att jag liksom missade hur bra själva grundmaterialet är. Det är lite som motsatsen till den där sången i musikalen CHICAGO: Razzle Dazzle, där man berättar att man kan sälja vad som helst, om man bara förpackar det snyggt.
Här är förpackningen så snygg att man först inte märker den höga kvaliteten på manuset, på berättelsen. Jag blev förförd av ljuset, paljetterna, av svandun och strass, av det som blänkte och glittrade, fladdrade och flimrade.
Jag brukade älska att gå och se showerna på Hamburger Börs, där man på en mycket begränsad yta, mestadels genom en fantastisk ljussättning, lyckades trolla fram fantastiska scenbilder.
Det är likadant här.
Handlingen, mer eller mindre, utspelar sej på olika scener, eller i kulisserna, backstage, i greenroom och loger, och berättandet är sömlöst, utan märkbara skarvar. Sånger glider in i varandra, spelplatser skiftas under samma nummer, från innan, under till efter ett uppträdande, och ofta låter man sångernas till synes allmängiltiga texter spegla högst specifika situationer.
Det är bara sången Listen, specialskriven för att Beyonce skulle sjunga den i filmen, som sticker ut. I scenversionen stannar allt av, och inte på ett sånt där magiskt sätt, utan bara för att man gjort om sången till en duett. De två kvinnliga rollerna står bara rakt upp och ner och sjunger att den andra ska lyssna, när det är mycket tydligt att ingen av dom gör något annat än att lyssna. Ett helt onödigt nummer, som man antagligen kände sej tvungna att inkludera eftersom det var en sån hit, på grund av filmen.
Vi pratar inte mycket om föreställningen efteråt, när vi vandrar hemåt. Det är inte det att vi är tysta, det finns bara inte så mycket att tillägga om det vi just har sett. Nånstans på vägen, jag tror vi var på St. Martins Lane, stannar vi och köper kulglass. Vi slinker in på Sainsburys, köper mer godsaker. Går hem. Snaskar och smaskar. Pratar om annat. Om vad vi ska se dagen efter. Om vad vi ska göra.
Det är inte förrän några veckor senare som jag inser att detta kan vara en av de bäst berättade musikalerna jag någonsin har sett.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
AN AMERICAN IN PARIS, på Dominion Theatre, i London:
"Givetvis har jag sett filmen. Tror jag. Eller? Kanske är det bara så att jag har sett vissa klipp på youtube och i andra sammanhang, för när det börjar är handlingen mej totalt obekant. Jag minns Gene Kelly i ett par vita tajta byxor, och en gudomlig putrumpa i en Toulouse-Lautrecisk drömsekvens, men inte mycket mer."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/an-american-in-paris-dominion-theatre.html
THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY på The Criterion Theatre, i London:
På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.
Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/the-comedy-about-bank-robbery-criterion.html
THE LIFE på Southwark Playhouse, föreställning 22, 11/4 2017:
Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/the-life-southwark-playhouse.html
