fredag 28 april 2017

GRÅT, Premiär, Kägelbanan, föreställning nr 18, 3/4 2017


På scenen: Katrin Sundberg & Stefan Clarin, Lennart Simonsson – piano, Christoffer Schoug – gitarr, Tomas Bergquist – bas/slagverk, Texter:  Katrin Sundberg, Regi: Klas Wiljergård

Jag har en kompis som ofta säger ”Hinner vi med ett glas till?” Och problemet är att vi ofta gör det. 
När jag var ung, försökte jag aktivt bli alkoholist. Jag sökte inte den ovärdiga, beroende delen av sjukdomen, utan den romantiska, destruktiva delen. Den där som gör att man dör innan man fyller 27, typ. Jag var helt upphängd på Dorothy Parker, Tallulah Bankhead, Truman Capote och Tennessee Williams, och såg dom som en slags förebilder. Givetvis, som med så mycket annat i mitt liv, misslyckades jag fatalt, och totalt.
Nu för tiden dricker jag väldigt sällan. Jag har aldrig varit typen som gillar smaken av alkohol, eller en sån som verkligen uppskattar en god charonnay i motsats till en sjaskig merlot, njuter av en gammal konjak, eller en rökig whisky, och om jag gillar min gin och tonic så beror det mer på tonicdelen. Om jag alls väljer en drink så är det nog för att dom inte är like lättnedsköljda som läskeblask. 
En del av mina kompisar skulle nog säga att jag är ett kontrollfreak, men jag skulle nog säga att jag en hälsosamt autokratisk ådra, vad gäller mej själv och mitt livs variabler. Jag gillar inte att förlora kontrollen. Jag förstår inte varför någon skulle vilja det. 

”Hinner vi med ett glas till?” säger min kompis Geraldino Bidé. Det är en retorisk fråga. Han menar: vi hinner med ännu ett glas, innan det är dags att gå. Jag är glad att jag har grundat med en stor portion vegetarisk lasagne innan vi kom hit, för det börjar kännas som om jag skulle kunna sitta här hela kvällen. Och det är inget bra tecken. 
Vi sitter på Balthazar, en bar på Högbergsgatan som är förvånansvärt billig, med tanke på att den ligger så centralt. Utanför fönstret forsar stadslivet förbi. Härinne är det lite som om tiden står stilla. I mitt minne kan jag nästan höra en moraklocka ticka. 
Det är över ett halvår sen vi sågs, tror vi, och vi har massor att prata om. Mestadels sånt som händer i andras liv, för våra egna guppar på i ganska maklig fart. Han har rest en del. Jag har ska resa, en del, och vi pratar om det. Och om sjukdomar och död. Vi är ännu inte uppe i den åldern när man pratar om hur magen sköter sej, men den tiden kommer. 

Efter det tredje glaset vin reser vi oss och går upp till Södra teatern, och nerför trappan till Kägelbanan. 
Det här är en ganska underbar lokal, och jag undrar varje gång jag kommer hit hur det kommer sej att jag inte kommer hit oftare. Men givetvis är svaret att detta mest är en pop- och rockscen, och en festlokal. Den är avlång, uppdelad - antar jag - i två delar, och vi sitter i den östra delen. Genom hela lokalen löper gatlykssmala utsmyckade järnpelare, av den där typen man ser i loftlägenheter i New York. Det känns som en modern inredninsdetalj, och det är först när jag knackar på en av dom som jag inser att det inte är det: dom ingår, eller utgör en del av konstruktionen.

Vid rummets ena kortsida står enkel scen, ett podium för pop. En svart fond täcker bakväggen, och framför den, som ett slags stort pärldraperi, har man hängt upp näsdukar på rad. Enkelt och effektfullt. Eftersom alla ser lite olika ut ser det ut som om en mycket utförlig illustration till något slags invecklat origamiprojekt. Bandet, tre män på piano, bas/slagverk och gitarr, huserar på höger sida. 
Artisternas kostymer är också lite origamiinspirerade. Nån har tänkt till. De har svarta byxor, och deras toppar - hans svart, hennes vit - är kantiga sjok, som en minimalistisk version av en kimono, eller som om Issay Miake hade designat en kollektion för Granit. 

Det är en skön, trygg föreställning, precis som jag önskat och förväntat mej. Temat är gråt, vilket är en mycket bra grundidé att bygga en show på, och man undersöker en massa aspekter: Vad finns i tårar? Hur gråter män? När gråter kvinnor? Vad händer när man gråter? Varför gråter man? Det är underfundigt och onsentimentalt författat. 
Och givetvis är det en himla massa sång. Man river av såna liplåtar som I en Sal i Lasarettet, Den Stora Dagen, Alla har glömt och Balladen om Engögda Elin, och som man kanske kan förstå av den senast nämnda låten, så är det tänkt att det ska roa. Och det gör det. Det finns något underbart förbjudet i att skratta åt det överdrivet sorgsna, det är lite som att garva på begravning. 

En kort sekund, en bra bit in i föreställningen, efter att ha skrattat högt och länge, tystnar jag plötsligt, för jag har liksom knockats av en tanke: det är väl meningen att jag ska skratta? Jag sitter väl inte här och flabbar sönder en föreställning? Nej, då skulle dom väl inte vara så roliga? Jag menar, om dom inte ville ha skratt så skulle dom väl klart och tydligt göra någon slags markering? För jag är väl inte så berusad att jag helt och hållet har misstolkat situationen? Jag stiger liksom ur verkligheten och tar mej en titt på situationen, utifrån. Jodå, framför mej garvar dom. Och bakom mej. Och det kluckas och fnissas både till höger och till vänster. Jag pustar ut och dyker liksom tillbaka in i min kropp, börjar känna, börjar skratta. 

Det är inte förrän jag lämnat av Geraldino Bidé vid Skanstulls tunnelbanestation och har börjat cykla hem, som jag börjar fundera på om inte eftereffekterna av gråt är lite likadana som dom man får av skratt. Samma slags avslappade, nymasserade, samtidigt rogivande och uppfriskade känsla, som när man rusat upp ur havet, en solig sommardag, efter att ha backflippat, dykt och tumlat i vågorna, och man slänger sej på handduken, helt slut och totalt vital.

Jag ser redan fram emot uppföljaren till den här föreställningen, för den borde komma, och den borde heta Gråt Mer!

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar


JAG HETER BENTE med Kamraterna: 

Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.


SHIRLEY VALENTINE, på Maximteatern: 

"Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern."

FÖRSÖKSKANINER på Dramaten: 

Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul.


Skål!




tisdag 25 april 2017

Just nu ser jag fram emot -

 - i morgon, och en heldag i Uppsala, som avslutas med premiären av LÖWENSKÖLDSKA RINGENUppsala Stadsteater. Det börjar kännas lite som om jag kan önska mej vad jag vill, och i sinom tid sätter någon upp det. 

Affischbild Klara G.


Från deras hemsida: 

En hisnande ödessaga
Det vilar en förbannelse över den Löwensköldska släkten. Brott i det förgångna har begåtts, en värdefull ring har stulits och en kedjereaktion satts igång; människorna lever i högmod och fåfänga, blinda för ödets allt mer påtagliga krafter.
Den unga och levnadsglada Charlotte träffar den strängt kristne Karl-Artur, en kyrkans man med talets gåva som hänför de flesta. Men någonting för Karl-Artur mot hans fördärv. Dalkullan Anna Svärd träder in i bilden och fler och fler livsöden vävs samman. Den mystiska förbannelsen hänger över dem alla, och känslan av undergång kryper allt närmare…
Romanerna Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd utgör den trilogi Selma Lagerlöf författade på 1920-talet. Föreställningen gestaltar hela sviten och med Selmas skarpa blick och förståelse för människan rymmer berättelsen tro och svek, svartsjuka och maktkamp, liv och död. 
Av Selma Lagerlöf, Dramatisering: Anna Azcárate & Camilla Blomqvist, Regi: Anna Azcárate, Koreografi: Camilo Ge Bresky, Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Scenografi & kostym: Nina Fransson, Ljus: Jonas Nyström, Mask: Marie-Louise Hellberg, Medverkande: Emil Brulin, Anna Carlson, Lolo Elwin, Harry Friedländer, Joakim Gräns, Linda Kulle, Lindy Larsson, Gustav Levin, Moa Silén, Gloria Tapia, Emelie Wallberg.

JAG HETER BENTE, Kamraterna, föreställning nr 17, 31/3 2017


Av Rikke Wölck, Regi Anita Ekström, Regiassistent Katarina Carlshamre, Översättning Birgitta Prejborn, Scenograf Lars Jansson, Kostym Ulrika Lilliehöök, Medverkande: Anki Larsson, Emma Mehonic, Gunilla Larsson och Teresia Pettersson.

Nu, när jag har köpt en ny mobiltelefon känns livet lite… glassigare? Mer sofistikerat? Enklare? Jag känner mej uppdaterad, kanske man kan säga. Min nya iPhone 7 gör att mitt liv tillfälligtvis känns som ett nyöppnat paket, ett oläst magasin, som att flytta in i en nybyggd lägenhet. Du vet: blankt, dammfritt, kliniskt rent, utan fettfläckar, slitmärken och repor, och fyllt av löften och möjligheter.
Jag har precis hämtat ut biljetterna till kvällens föreställning, och för att fördriva tiden går jag upp och ner på Östgötagatan och försöker bekanta mej med min nya livsnödvändiga leksak. Jag lyssnar på podcasten Stil i P1, som den här gången handlar om Saturday Night Fever, och jag tar foton på tyger i skyltfönstret på vad jag tror är en tapetserarbutik, nere vid hörnet vid Högbergsgatan. Jag öppnar min twitterapp för att berätta för världen var jag är och vad jag gör, och för första gången på något år måste jag logga in. Det är den nya telefonen, givetvis: den vet inte vem jag är än.
Jag blir stående på gatan. Vem är jag? Vad heter jag? Vad är mitt användarnamn, och vad är mitt lösenord? Jag stirrar  ner i appen, som om svaret fanns där, och så tittar jag upp, ser mej omkring, som om hela världen plötsligt var lite annorlunda, lite osäkrare, lite obekant. 

Kamraterna har tagit över Dramalabbets gamla lokaler uppe vid Mosebacke, och det här är deras första pjäsproduktion på sju år, och man sätter upp den lite för att fira att man i år fyller tio år. 
Jag har varit här flera gånger förut, för föreställningar, readings och workshops. Lokalen är egentligen ett enda stort rum, och var gång jag kommet hit har man förändrat spelrummet. Jag har suttit i gradäng uppföst mot rummets ena kortsida, jag har suttit i en u-formation med öppningen mot rummets andra kortsida, och jag har suttit i en av två långa rader, som på en modevisning. Idag sitter vi i en fyrkant, vända in mot spelplatsen i mitten, innanför ett tunt, vitt, nästan genomsynligt tyg. De fyra skådespelerskorna sitter i varsitt hörn, redan när vi kommer in.

Det handlar om fyra väninnor, två äldre, två yngre, och deras vänskap, och om vad som händer när den ordentliga, den rediga av dom, plötsligt blir diagnostiserad med en dödlig sjukdom.
Kostymerna är höstmurriga, enfärgade, omönstrade, mörka, grå, svarta, bruna, beiga, med vinröd som enda accent. Möjligtvis är jag färgad av att jag vet att författaren är dansk, men jag tycker att kläderna känns köpenhamnschica. Du vet, bekväma, enkla, men med en stark design? Mer linne än bomull, mer ylle och naturfärgat läder. Alternativt-exklusivt. Alla fyra rollerna klär sej som om dom mer eller mindre hämtat kostymerna ur samma garderob. 
Scenografin är enkel, men intressant. Nej, den är inte enkel, förresten, men den är inte krävande och komplicerad: ett gäng halvmeterhöga skåp klädda med vad jag tror är en slags trämönstrad kontaktfilm. Det kan vara fanér, men jag tror inte det. Laminat? Kanske. Men det ser ut som om mönstret har skavts bort här och var, så jag röstar nog på någon slags tunn film. 
Och så ligger det papperspån, som snö, över hela scenen. Som om man kört en massa manus genom en dokumentförstörare. Det är i alla fall så jag tolkar det, eftersom föreställningen handlar om minnesförlust: som en massa små fragment av något större som det är omöjligt att återskapa.
Eftersom det inte finns någon fond - eftersom vi sitter runt om scenen - så har man fått ta till ganska så avancerad ljussättning. 
Pjäsen har många korta små scener, som om den egentligen, från början, var ett filmmanus, och man skapar de olika spelplatserna genom att fösa runt skåpen i olika formationer. Och det är också ur skåpen man hämtar den rekvisita man behöver: flaskor, glas, papper, pärmar…
Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.
För mej hade man faktiskt fått ta det ännu lite lugnare, några gånger, för ibland känns det som om man driver på, utan att liksom låta saker bara hända. Och det händer mer saker än vad man först tror man skulle få vara med om, när man går på den här typen av föreställningen.
Det är en manusfråga, men i början tycker jag att det avslöjas både vem som har alzheimer och att hon har alzheimer ganska plötsligt. Som jag minns det säger karaktären bara att hon varit hos läkaren och att hon har alzheimers, och det kommer lite väl odramatiskt, kanske. Jag hade förväntat mej några scener när hennes vänner började oroa sej, där hon själv liksom leker med förnekelsen, men nu blir hon liksom diagnostiserad redan innan sjukdomen blir ett problem. 
Men det handlar egentligen inte om alzheimer, inte bara om alzheimer, utom om vänskap, om minnen och det där som inte har nåt namn: motsatsen till ensamhet.

När jag cyklar hem försöker jag tänka mej hur alzheimer ser ut, om det vore en tavla, eller en slags konstinstallation. Jag föreställer mej att det antingen är svart eller vitt. Antingen faller saker bort, utan för undan, så att det slut bara kvarstår ett vitt papper, ett tomt kanvas, ett ingenting, eller också så är det fyllt av en massa osorterad bråte, ett liv av minnen utan en sammanhängande, meningsfull helhet.

Och efteråt, halvvägs hemma, stannade jag, mitt på Årstabron, gränslade cykeln, plockade fram min iPhone och gick ut på twitter, för jag hade plötsligt kommit ihåg vem jag var och vad jag hette. 
Visst är hjärnan konstig på så sätt?



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

SHIRLEY VALENTINE, på Maximteatern: 

"Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern."

FÖRSÖKSKANINER på Dramaten: 

Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul.


STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:
Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar. 
Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.


måndag 24 april 2017

SHIRLEY VALENTINE, Genrep, Maxim, föreställning nr 16, 30/3 2017


Manusförfattare Willy Russel, Svensk översättning Edward af Sillén, Regi: Edward af Sillén, Regi ass. : Git Brännström, Scenograf: Lars Östberg, Ljusdesigner: Mikael Kratt, Maskör: David Julio, Kostymör: Sigge Avander, Koreograf: Per-Magnus Andersson, Ljuddesign: Mats Liljegren, Rekvisitör: Alexandra Wanngård, Översättningsassistans: Daniel Rhén, Skulptör stenen: Christoffer Jansson, Med Maria Lundqvist

Jag såg filmversionen av den här pjäsen när den kom, på bio, nån gång under 1989 eller 1990, men jag tror att jag senare också måste ha spelat in den från teve, eller köpt en kopia - eller nåt - för när jag satt i salongen och såg den här föreställningen upptäckte jag att jag kunde stora delar av manuset utantill, som om jag sett filmen om och om igen. Jag kunde liksom höra filmens repliker eka på engelska, efter att Maria Lundkvist hade sagt dom på svenska. Jag kunde till och med höra det exakta tonfallet, och melodin, från filmen.

Teaternörden i mej blev överlycklig när jag såg att man skulle sätta upp den här pjäsen, och jag blev inte besviken. Visst, det var ett genrep, och det är en massa text att hålla reda på, och några gånger behövdes det suffleras, för att hitta rätt i texten, men föreställningen fanns där, och när väl texten sitter kommer skådespelerskan våga börja uppleva allt det om rollen får vara med om.
När jag cyklade till Maximteatern lyssnade jag på en podcast från Broadway Radio, Today on Broadway, där dom pratade om SUNSET BOULEVARD, som nyligen gått upp på Palace Theatre på Broadway, en produktion som jag och min kompis Patti-Li Leuk såg när den gick på London Coliseum på West End. I programmet pratade dom om problemet med Glenn Closes och Norma Desmonds ålder, och menade att trots att skådespelerskan, som är 70, nästan är över 20 år äldre än åldern hon ska spela, 50, så känns hon nästan för ung. Dom pratar om att kärlekshistorien - en äldre kvinna, en yngre man - inte längre känns så exceptionell som i filmen. 
För några år sen såg jag Maria Lundkvist spela Norma Desmond i Wermland Operas uppsättning av SUNSET BOULEVARD, och jag kommer ihåg att jag tyckte att hon framställdes som för attraktiv för att vara övertygande som en kvinna som skulle vara passé. Nu är jag ju inte typen som går igång på kvinnor, men för mej verkade hon vara ett riktigt kap, och det var nästan mer förvånande att hon nöjde sej med en Joe Gillis som inte verkade vara mycket yngre än hon själv. 
Och det är lite samma sak här. Kanske är det så att jag är för inkletad i minnet av filmen, och att man medvetet har valt att gå en annan väg, men hon slår mej inte som en kvinna som på något sätt behöver finna sej själv. Hon verkar funnen.

Det handlar om Shirley Valentine, en 42-årig hemmafru i en arbetarklassfamilj i Liverpool. Ungarna är utflugna, hon och hennes man har blivit främlingar, och hon är liksom bara halvvägs genom ett liv som redan verkar vara över.  
Detta är en monologförställningen, och första akten utspelar sej i köket, där Shirley pratar med väggen, förbereder makens middag, och försöker komma på ett bra sätt att berätta för honom att en av hennes väninnor har bjudit med henne på en resa till Grekland. Andra akten utspelar sej på en strand, efter att Shirley kommit till Grekland och vägrar åka hem. Hon har - som man brukar säga - hittat sej själv. 
Det här med att hon pratar med väggen - och senare i föreställningen med en sten på den grekiska stranden, är något jag haft problem med. Jag förstår det som ett grepp: att man i en monologföreställning pratar med den icke-exiterande fjärde väggen, istället för med en publik. Vi är så att säga väggen hon pratar med. Men senare i pjäsen, på stranden i Grekland, presenterar hon oss för stenen hon pratar med, och då blir det lite otydligt vilka vi egentligen är. Jag har till och med för mej att hon i filmen till och med presenterar oss för köksväggen, och då, om vi som åskådare finns, så förstår jag inte väggens fuktion. Jag hade föredragit om hon hade fått fortsätta vara en kvinna som var så ensam att hon pratade med väggarna. 

Pjäsen, beställd av Everyman Theatre i Liverpool, kom 1986, och två år senare öppnade den på Vaudeville TheatreThe Strand i Londons West End, nu med Pauline Collins i huvudrollen, och man vann två av 1988 års Olivier Award, för Bästa Nya Komedi, och för bästa kvinnliga huvudroll. 
Ett år senare, 1989, öppnade samma produktion på Booths Theatre på Broadway, där den gick i 324 föreställningar, och vann en Tony Award för Bästa Skådespelare, och en nominering för Bästa Pjäs, ett pris som gick till Wendy Wassersteins THE HEIDI CHRONICLES
En filmad version kom senare samma år, och nominerades för två Oscars: Bästa Skådespelerska för Pauline Collins, och Bästa Sång, The Girl Who Used to Be Me, en sång som jag inte alls känner igen, trots att jag måste ha sett filmen hur många gånger som helst. Oscarstatyetten gick till Jessica Tandy, för hennes roll i Driving Miss Daisy. Sången som vann? Under the Sea, av Ashman & Mencken, ur The Little Mermaid.

Jag har sett en tidigare uppsättning, med Gunilla Nyroos på Mosebacke, i en väldigt avskalad version. Jag tycker mej minnas en solstol och en papier-machésten. 
Här går man all in: det skalas och lagas potatis, och det steks ägg, och de husliga sysslorna står i fin kontrast till de lite mer poetiska greppen: som mannens siluett på ytterdörren, eller sanden som börjar rasa ur köksskåpen innan slutet på akt ett. 
Scenografin föreställer ett modernt, ganska anonymt ikea-inrett kök, med några inslag av nostalig, som en gardinkappa från 70-talet. I mask och kostym har man avstått från att försöka tanta-till rollen. Hon är diskret och stilfullt klädd i marinblå skjortklänning innan förvandlingen, och när vi väl möter hennes nya jag vid medelhavet påminner hon om Tanya, Donnas väninna i MAMMA MIA!, en kvinna som inte skäms för sej.

När filmen kom var jag runt 25, och kunde totalt identifiera mej med huvudpersonen, en 42-årig kvinna vars liv nått sitt zenit. Jag hade liksom förslösat min ungdom, och nu var den över, utan att jag hade dit jag hade förväntat mej. Jag vet inte vart det var jag ville, man jag hade förväntat mej att var där, vid det här lagtet. Jag borde, vid mina år, vara framgångsrik och förmögen, lyckad och lycklig, ha gjort nån slags karriär, istället för att bara flänga runt och leva livet. Som bög - på den tiden i alla fall - tog man ut 30-årskrisen i förväg. 

Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern. Siffran i sej är inget att vara rädd för - 80 är det nya 60, och 60 år det nya 40 - det handlar mer om en inställning till livet. 
Men när jag ser föreställningen upptäcker jag att även om vi har slutat åldras så har tiden gått. Och det blir speciellt tydligt när man valt att sätta pjäsen i en nutid: Mycket i pjäsen får en helt annan mening. Grekland då och Grekland nu är två olika platser, associativt. Då fanns det något exotiskt med fetaost, oliver, calamares och ouzo, nu sitter i alla fall jag och tänker på en havererad ekonomi och båtflyktingar. Flygresor klingar inte längre med en kristallklar ton av frihet, utan har någonstans fått en efterklang av World Trade Center och terrorism. Då var det något att applådera när en kvinna inser att hon bara är 42 år, nu, trots att man gjort henne tio år äldre, 52, känns det nästan som något en kvinna i sextioårsåldern skulle säga. 
När jag växte upp var min mamma en av få arbetande mammor. Mina klasskamraters mammor var hemmafruar. Nu tillhör dom ovanligheterna, eller; det krävs en helt annan ekonomi för att en kvinna ska kunna vara hemma. Kanske är det lite vanligare i Storbritannien, men då kanske det mer handlar om en mättad arbetsmarknad.
Men jag inser, när jag sitter och tittar, att jag ser på föreställningen på fel sätt: jag ser på den med ögon som minns det som att Shirley Valentine var en ganska vanlig kvinna, en vem som helst, en av tiotusentals, vilket var vad som gjorde hennes utveckling ovanlig. 
Nu handlar det mer om en kvinna som inte har följt med sin tid. Hon är ovanlig från början. Hon har tillåtit sej att bli en anakronism. Hon är Off The Grid, som man säger, vilket betyder att hon inte är en del av den digitala världen. Hon finns inte på Facebook, Instagram, Twitter, Tumblr, Pinterest, Flickr, Youtube, WhatsApp, FaceTime, Skype eller Blogger. Livet pågår utan henne, på något sätt. Det verkar inte ens som om hon har en mobiltelefon, än mindre en smartphone, och även om jag tror att hushållet säkert äger en dator så tror jag inte hon vet hur man använder den.
Jag har några få vänner som inte har Facebook. Och med vänner menar jag - förutom min mamma, som är över 70 år, och några av hennes väninnor - egentligen bara en person som är i min och Shirleys ålder. 
Nånstans, för en sådär 25 år sen, slutade den här Shirley att följa med sin tid. I pjäsen säger hon:

Jag har tillåtit mej själv att leva det här lilla livet, när det inom mej finns så mycket mer. Och ingenting av alltihop har tagits tillvara. Och nu kommer det aldrig att hända. Varför får vi allt detta liv om vi inte använder det? Varför får vi alla dessa känslor och drömmar och förhoppningar om vi inte utnyttjar dom?

Vad jag tycker om med den här pjäsen är att den handlar om en kvinna som inte skyller sin livssituation på någon annan. Det är hennes val, det här hon som har tillåtit det hela att hända. Eller, inte hända, kanske. Jag tycker också mycket om Shirleys ganska obekväma val att leva ensam - som forfarande, efter alla dessa år, fortfarande framstår som mycket modigt. Hon förväntar sej inte att en man måste komma in i hennes liv för att hon ska kunna vara lycklig. 
Som den femtioåriga Miss Havisham ur Charles Dickens Lysande Utsikter lever hon i det förflutna - hon är en gnutta amish, skulle man kunna säga - men som Dolly Levi ur THE MATCHMAKER, eller senare i HELLO, DOLLY! är hon, när föreställningen slutar, redo att ansluta sej till de levande. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


FÖRSÖKSKANINER på Dramaten: 

Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul.


STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:
Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar. 
Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP på Maxim: 

"Den första och största överraskningen är hur roligt det är. Jag, som i början av 70-talet såg teveserien som nioåring, har ett helt annat minne: det handlade om konstiga vuxna, som gjorde konstiga saker, på ett tråkigt sätt. Jag fattade inte varför alla vuxna satt och soffade framför teven. Det var för lite dans, tyckte jag, för lite sång och för lite skratt.
Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre."




torsdag 20 april 2017

FÖRSÖKSKANINER, Publikrep, Dramaten, Föreställning nr 15, 28/3 2017.


Regi och kostym Marie-Louise Ekman, Scenografi Marie-Louise Ekman och Jan Lundberg, Musik Benny Andersson, Ljussättare Erik Berglund, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Kristina Törnqvist, Rolf Skoglund, Ellen Jelinek, Julia Dufvenius.

Våren verkar vara här, för stockholmare har slagit sej ner i solskenet på Dramatens trappa, som stadsduvor på frisen på en husfasad. Jag har suttit hemma och skrivit om en föreställning av operan ALBERT HERRING, så det är lite skönt att komma ut och få se ett genrep. 
Eftersom det är en relativt liten produktion antog jag att den skulle gå på lilla scenen, men när jag cyklade uppför Nybrogatan upptäckte jag att man håller på att gräva upp Almlöfsgatan och att teaterns entre plötsligt har fått en vallgrav utan vindbrygga, så jag antar att en del av dom som super sol på stora trappan inte bara är där för att njuta av vädret. 
När jag senare sitter i salongen tänker jag att detta, att dom spelar här, på stora scenen, nog inte var planerat. Jag misstänker att uppgrävningen av gatan tvingade dom att tänka om, med ett inte helt lyckat resultat. 
Man har liksom satt en passepartout runt scenöppningen, som för att både förminska den stora öppningen, och för att dölja det högstämda, förgyllda prosceniet, men på något sätt blir effekten den motsatt: det hela känns fel, tillfälligt, insprängt, som en slags kompromiss. 

Detta är den sista delen i en trilogi om en moders åldrande. Jag missade den första delen, GÄCKANDE, en föreställning som min kompis Ticket Master beskriver som bland det roligaste han har sett på en scen, men jag såg den andra delen, DÖDSPATRULLEN, som handlar om mammans inflyttande på ett äldreboende, och scenen när Marie Göransson och Örjan Ramberg rullade runt på golvet, i nåt slags hångelslagsmål är ibland det roligaste jag har sett på en scen. 
Men det är också nästan allt jag minns. Jag menar, jag har för mej att det fanns fler roller: döttrar och personal på hemmet, men jag vet inte vilka dom var, för precis som i den här uppsättningen finns det liksom bara plats för två personer, Örjan Ramberg och Marie Göranzon, och alla andra hade lika gärna kunnat vara statister, projektioner eller dockor. Jag menar inte att skådespelarna inte gör det bästa av sin biroller, men de är målade så konturslösa, och med så lite plats för utveckling, att deras kostymer är mer minnesvärda än vad de säger och gör. Och jag utgår från att det är meningen. 
Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul. Han gör liksom inte det han gör för mej, för oss, utan för sej själv, för att han njuter. Det finns inte någon desperat, konstruerad komik, där man som publik känner att man måste skratta, måste bjuda till, för annars faller allt, utan detta handlar mer om en syn på livet, en infallsvinkel av verkligheten.
Kostymerna är mycket intressanta, och flera av dom borde kunna massproduceras, och det finns bilder och situationer i föreställningen som helt klart är förtrollande, och som påminner mej om scener ur fellinifilmer, du vet, när det plötsligt händer något komiskt, vackert tragiskt, magiskt, men som helhet blir det en lite för lång, och ganska lättglömd historia.
Som verk är det  ganska lättvikigt. Strukturen är inte vidare intressant, eller inspirerad, och jag upplever inte att jag riktigt lärt mej, eller upplevt något, när det är över. Efteråt, när jag läser att Benny Andersson har skrivit musik till pjäsen, har jag till och med svårt att minnas när det var man använde musik, tills jag minns en insprängd scen med en sjungande servitris.
Jag saknar att något blir sagt, om du förstår vad jag menar. Anledningen till att man skriver pjäser, orsaken till att man sätter upp den. Vore det inte för Örjan Ramberg och framför allt Marie Göranzon så vet jag inte hur jag skulle uppskatta det hela. 

Här handlar det om moderns flytt till ett demensboende. Men detta är inte en förvirrad, åldersbruten rullstolsbunden kvinna som långsamt försvinner in i det okända, som man kanske skulle kunna vänta sej; det här är mer en slags Mutter Courage som drar in, som en orkan eller ett åskväder. Det finns inte något förvirrat eller bortkommet hos den här personen. Blir det fel så är det inte hennes fel. Det här är någon som måste vinna till varje pris, om det så innebär att man måste böja verkligheten. Ett nederlag finns inte som alternativ.
När jag gjorde lumpen som sjukvårdargruppbefäl, i mitten av 80-talet, praktiserade jag på en långvårdsavdelning i Kristianstad, och där mötte jag en åderförkalkad gubbe som liksom inte lät verkligheten påverka honom, utan han använde den mer som en inspiration för sin egen fantasivärld. Såg han sej i spegeln var det en helt obekant person som stirrade tillbaka, men inte någon som skrämde, utan någon han flera gånger kunde ha långa samtal med, lite som en undulat, det vet. Han var alltid helt säker på var han var, och han hade alltid helt fel, men så länge han inte erkände att han hade fel - och det gjorde han aldrig - så hade han rätt.
Det är sån jag önskar att jag blir när jag försvinner in i dimman. Inte orolig och ångestfylld, utan anpassningsbar, påhittig och äventyrslysten. 

Om jag skulle rollbesätta GYPSY, en musikal som handlar om en ung stripteasedansös som slår igenom under depressionens USA, hårt pådriven av sin mamma, så är det så här jag önskar att moderns roll spelas. Utan pardon. Men i det verket, i musikalen, så finns en vändpunkt inskriven. 
Och kanske är det lite där problemet ligger: mamman förändras inte, utvecklas inte, det kommer inte till någon vändpunkt. Det är som om det hela berättas ur döttrarnas perspektiv, men utan att dom själva får ta någon som helst plats. Det är lite som att se ett magnifikt monster som aldrig någonsin blir hotat. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:
Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar. 
Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP på Maxim: 

"Den första och största överraskningen är hur roligt det är. Jag, som i början av 70-talet såg teveserien som nioåring, har ett helt annat minne: det handlade om konstiga vuxna, som gjorde konstiga saker, på ett tråkigt sätt. Jag fattade inte varför alla vuxna satt och soffade framför teven. Det var för lite dans, tyckte jag, för lite sång och för lite skratt.
Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre."


DUMMA JÄVLA MÅS, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Namn på dom som bearbetar en pjäs brukar nämligen inte dyka upp precis under titeln, om inte deras namn har en viss attraktion, som i: MARTHA GRAHAMS LIV, i bearbetning av Mat-Tina, HARRY POTTER PÅ 40 MINUTER, i bearbetning av Nina Persson, eller EVA DAHLGRENS DISCOGRAFI, i bearbetning av Brynolf och Ljung. Så jag borde förstått att Aaron Posner var någon, och inte vilken liten bearbetare som helst. Men ärligt talat: såhär efteråt så är jag inte övertygad om att han inte är vilken liten bearbetare som helst."