Av Per Olov Enquist, Regi Johannes Holmen Dahl, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Torben Lendorph, med Micael Jonsson, Nina Fex, Ingela Olsson.
Lord knows I'm not a fool girl
I really shouldn't care
Lord knows I'm not a school girl
In the flury of her first affair
Will it ever cloy
This odd diversity of misery and joy
I'm feeling quite insane and young again
And all because I'm mad about the boy
So if I could employ
A little magic that will finally destroy
This dream that pains me and enchains me
But I can't because I'm mad...
I'm mad about the boy
Mad About the Boy
ur WORDS AND MUSIC
text och musik Noel Coward
Hela stan var avstängd. För den där jävla eurovisionsschlagerfestivalen, antar jag, tänkte jag. Det var som att försöka fly ut ur Paris innan tyskarna kom, med den skillnaden att här var det ingen som försöka komma undan, vi försökte bara komma fram.
Så, jag har sagt det: I’m not a fan. Never was. När ABBA vann, i Brighton, hade jag redan somnat. Visserligen var jag inte så gammal, 9 eller 10 år, men om intresset hade funnits hade jag säkert kunnat hålla mej vaken. Nu fick Xantippa Kohlrooth, en klasskompis som sov över, väcka mej och berätta att Sverige vunnit. Jag antar att jag grymtade nåt, och somnade om.
I alla fall: vid rondellen utanför Operan var allt helt avstängt, som om dom fått in ett bombhot, eller nåt. Jag fick stiga av cykeln, och leda den under avspärrningstejpen, och sen stiga på igen, när jag kom fram till Kungsträdgården. Det var därför jag var sen, till Dramaten, och publikrepet av I LODJURETS TIMMA.
Pjäsen är svensk version av Peter Shaffers EQUUS, skulle man kunna säga: en ung, störd man har gjort något hemskt med ett djur, och vi ska få veta varför. Är det förresten, inte dags att någon sätter upp EQUUS igen?
Den är för övrigt en av mina favoritpjäser. Senast jag såg den var i en uppsättning på Teater Giljotin, för två år sen, men det här är tredje, eller fjärde gången, tror jag.
Det är fint väder, men lite kallt. Pjäsen går på Dramatens lilla scen, som ligger i en separat byggnad, bakom det stora teaterhuset, och här, på den lilla bakgatan, når inte solen ner. Den var ursprungligen en biograf, Sibyllan, och kallads fortfarande så 1988, på denna pjäs hade världspremiär där.
Och utanför entrén, i samtal med en annan, äldre, gråhårig man, står dramatikern själv: P. O. Enquist. Jag såg honom lika tydligt som du ser de här bokstäverna. Han hade något rutigt på sej, var länge än man skulle kunna tro, och lite kutryggig. Jag försökte ta en selfie, med honom i bakgrunden, man min telefon var för seg, och han hann försvinna in.
Det gjorde inte så mycket att jag var sen till teatern, förresten, för min kompis Ticket Master, som hade biljetterna, var senare. Han hade missat ett tåg, tydligen. Jag är full av beundran för dom som har sån tilltro på SL att dom siktar in sej på en specifik tid när de tänker ta tunnelbanan. Jag bara går ner och ställer mej och väntar.
Scengolvet är blankt, nästan som en spegel. Scenen är tom, sånär som på en stol, en sån där i hårdplast, med rostfria ben. Senare kommer andra stolar att bäras in, och ljusrårna i taket kommer att sänkas ner, men det spelar ingen roll.
Det handlar om kvinna som en dag slutade vara präst, och slutade tro, och hon berättar för oss, publiken, hur det gick till: hon kom till en sluten anstalt som svar på ett rop på hjälp från en väninnna som forskar på universitet, och vars experiment har totalhavererat: man hade gett en ung man, intagen på psykvården, en katt att ta hand om, för att undersöka vad som skulle hända.
Den ung manen, som vårdas för att ha dödat ett medelålders par som flyttat in i hans döde morfars stuga, har försökt döda en annan intern, har kvävt katten han hade ansvar för, och har försökt döda sej själv.
Det här är ett publikrep, kanske ett av de första, och som vanligt håller regissören ett litet tal till publiken, om att dom inte är klara, att saker kan hända, bla, bla bla. Det är lite roligt med alla dom här manliga, norska regissörerna som plötsligt domderar på Dramaten. Eller kanske är dom inte fler än dom brukar vara?
Under föreställningen sitter och jag och funderar på om regissören är ett fan av våldsfilmer. Av såna där - jag kallar dom ”grabbiga” - filmer där orealistiskt manliga män slåss, skjuter och säger saker som om dom vore Humphrey Bogart eller James Bond. Saker som:
”Det kommer ett tillfälle i var mans liv när han måste kunna se sej i spegeln och säga: jag gjorde det rätta. Glöm aldrig Gallipoli!”
Nej, förresten, det är för vältaligt. Vi tar om:
”Man måste göra vad man måste göra, shut the fuck up, motherfucker!!!”
Jag har sett att han är ung, och det förklara en hel del.
Anledningen till att jag tänker så är att jag tycker att rollen som pojken ibland liksom har demoniserats. Blivit lite av en pastisch. Nej, det låter för hårt, jag menar att han har blivit lite av en filmpsykopat. Istället för att verkar normal, och att vi upptäcker att han lever i en egen värld, verkar man ha tänkt att det krävs att han är lite ”egen” så att vi förstår att han inte är att leka med.
Det är lite onödigt, tycker jag: vi vet redan, eftersom prästen berättar det i sin öppningsmonolog, vad han har gjort. Han behöver inte visa att han är farlig. Det vore mer chockerande om vi nästan lurades tro att han inte kunde ha gjort det han gjorde, han verkar ju så vanlig, som vem som helst.
Jag har också lite problem med kvinnan från universitet: Det känns som om man inte försvarar henne tillräckligt. Det kvittar vad man tycker om vad hon har gjort, i ett bra drama måste alla på något sätt få visa sin syn på saken, här är det som om hon medvetet får rollen som bad guy: istället för att ges tillfälle att förklara sin sida, att vuxet få försöka påverka, görs hon här gnällig, tjatig, det är som om det är hennes uppgift att driva prästen över på pojkens sida. Hon spelar de andras förutsättningar. Jag tycker att det hade varit mer effektivt om hon hade försökt påverka prästen, inte alienera henne.
Jag har också en känsla - från tidigare produktioner - att man har strukit i texten. Fick man inte veta mer om pojkens mamma, i ursprungstexten? Och relationen mellan de två kvinnorna, brukar det inte finnas mer att hämta där?
Det här är som sagt ett publikrep, och man är ännu inte framme. Mötet mellan prästen och pojken har ännu inte riktigt kommit till. Man vet vad som borde hände, dem emellan, men det händer inte riktigt, än. Men det kommer.
Jag tycker om den här pjäsen, för varje gång jag ser den, eller läser den, så lyckas den förtrolla mej, dra in mej, omvända mej. Man börjar liksom på en sida, i en verklighet, och när det är över står man på andra sidan, i en annan verklighet. Jag antar att det handlar om att inte vara så rigid, så låst, så fast i sina uppfattningar, att våga se något annat, våga tänka om.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HEATHERS, på Kulturama:
Och jag skulle gärna ha velat se det: en skola där alla är skräckslagna, där det gäller att trampa för att inte bli nedtrampad. På riktigt. Bara då, tror jag, kan det blir riktigt roligt när Hannibal Lecter i kortkort, faller ner, död.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/heathers-kulturama-forestallning-48-85.html
THE PLAY THAT GOES WRONG, på The Duchess Theatre i London:
Utanför Duchess Theatre, där THE PLAY THAT GOES WRONG går, har någon tänkt till. Folk som inte alls är på väg till föreställningen stannar till, läser, börjar skratta. Man har till exempel, satt upp en affisch med Tom Cruise, och under den står det:
”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”
FUNNY GIRL, på Savoy Theatre i London:
Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger:
”Nej, jag bara skämtar…”
Som i:
”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”
Eller:
”Jag är så hungrig att jag skulle kunna rycka kattmaten ur munnen på en pensionär. Nej, jag bara skämtar: pensionärer äter inte kattmat. Nej, jag bara skämtar, dom äter kattmat, men jag gör det inte. Nej, jag bara skämtar: jag gör det. Nej, jag bra skämtar.”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/funny-girl-savoy-theatre-london.html
