Visar inlägg med etikett I LODJURETS TIMMA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett I LODJURETS TIMMA. Visa alla inlägg

tisdag 7 juni 2016

I LODJURETS TIMMA, Dramaten, föreställning 49 10/5 2016


Av Per Olov Enquist, Regi Johannes Holmen Dahl, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Torben Lendorph, med Micael Jonsson, Nina Fex, Ingela Olsson. 

Lord knows I'm not a fool girl
I really shouldn't care
Lord knows I'm not a school girl
In the flury of her first affair

Will it ever cloy
This odd diversity of misery and joy
I'm feeling quite insane and young again
And all because I'm mad about the boy

So if I could employ
A little magic that will finally destroy
This dream that pains me and enchains me
But I can't because I'm mad... 
I'm mad about the boy

Mad About the Boy
ur WORDS AND MUSIC
text och musik Noel Coward

Hela stan var avstängd. För den där jävla eurovisionsschlagerfestivalen, antar jag, tänkte jag. Det var som att försöka fly ut ur Paris innan tyskarna kom, med den skillnaden att här var det ingen som försöka komma undan, vi försökte bara komma fram. 
Så, jag har sagt det: I’m not a fan. Never was. När ABBA vann, i Brighton, hade jag redan somnat. Visserligen var jag inte så gammal, 9 eller 10 år, men om intresset hade funnits hade jag säkert kunnat hålla mej vaken. Nu fick Xantippa Kohlrooth, en klasskompis som sov över, väcka mej och berätta att Sverige vunnit. Jag antar att jag grymtade nåt, och somnade om.

I alla fall: vid rondellen utanför Operan var allt helt avstängt, som om dom fått in ett bombhot, eller nåt. Jag fick stiga av cykeln, och leda den under avspärrningstejpen, och sen stiga på igen, när jag kom fram till Kungsträdgården. Det var därför jag var sen, till Dramaten, och publikrepet av I LODJURETS TIMMA.

Pjäsen är svensk version av Peter Shaffers EQUUS, skulle man kunna säga: en ung, störd man har gjort något hemskt med ett djur, och vi ska få veta varför. Är det förresten, inte dags att någon sätter upp EQUUS igen?
Den är för övrigt en av mina favoritpjäser. Senast jag såg den var i en uppsättning på Teater Giljotin, för två år sen, men det här är tredje, eller fjärde gången, tror jag. 

Det är fint väder, men lite kallt. Pjäsen går på Dramatens lilla scen, som ligger i en separat byggnad, bakom det stora teaterhuset, och här, på den lilla bakgatan, når inte solen ner.  Den var ursprungligen en biograf, Sibyllan, och kallads fortfarande så 1988, på denna pjäs hade världspremiär där.
Och utanför entrén, i samtal med en annan, äldre, gråhårig man, står dramatikern själv: P. O. Enquist. Jag såg honom lika tydligt som du ser de här bokstäverna. Han hade något rutigt på sej, var länge än man skulle kunna tro, och lite kutryggig. Jag försökte ta en selfie, med honom i bakgrunden, man min telefon var för seg, och han hann försvinna in. 

Det gjorde inte så mycket att jag var sen till teatern, förresten, för min kompis Ticket Master, som hade biljetterna, var senare. Han hade missat ett tåg, tydligen. Jag är full av beundran för dom som har sån tilltro på SL att dom siktar in sej på en specifik tid när de tänker ta tunnelbanan. Jag bara går ner och ställer mej och väntar. 

Scengolvet är blankt, nästan som en spegel. Scenen är tom, sånär som på en stol, en sån där i hårdplast, med rostfria ben. Senare kommer andra stolar att bäras in, och ljusrårna i taket kommer att sänkas ner, men det spelar ingen roll.  

Det handlar om kvinna som en dag slutade vara präst, och slutade tro, och hon berättar för oss, publiken, hur det gick till: hon kom till en sluten anstalt som svar på ett rop på hjälp från en väninnna som forskar på universitet, och vars experiment har totalhavererat: man hade gett en ung man, intagen på psykvården, en katt att ta hand om, för att undersöka vad som skulle hända. 
Den ung manen, som vårdas för att ha dödat ett medelålders par som flyttat in i hans döde morfars stuga, har försökt döda en annan intern, har kvävt katten han hade ansvar för, och har försökt döda sej själv. 

Det här är ett publikrep, kanske ett av de första, och som vanligt håller regissören ett litet tal till publiken, om att dom inte är klara, att saker kan hända, bla, bla bla. Det är lite roligt med alla dom här manliga, norska regissörerna som plötsligt domderar på Dramaten. Eller kanske är dom inte fler än dom brukar vara?

Under föreställningen sitter och jag och funderar på om regissören är ett fan av våldsfilmer. Av såna där - jag kallar dom ”grabbiga” - filmer där orealistiskt manliga män slåss, skjuter och säger saker som om dom vore Humphrey Bogart eller James Bond. Saker som:
”Det kommer ett tillfälle i var mans liv när han måste kunna se sej i spegeln och säga: jag gjorde det rätta. Glöm aldrig Gallipoli!”
Nej, förresten, det är för vältaligt. Vi tar om:
”Man måste göra vad man måste göra, shut the fuck up, motherfucker!!!
Jag har sett att han är ung, och det förklara en hel del. 
Anledningen till att jag tänker så är att jag tycker att rollen som pojken ibland liksom har demoniserats. Blivit lite av en pastisch. Nej, det låter för hårt, jag menar att han har blivit lite av en filmpsykopat. Istället för att verkar normal, och att vi upptäcker att han lever i en egen värld, verkar man ha tänkt att det krävs att han är lite ”egen” så att vi förstår att han inte är att leka med. 
Det är lite onödigt, tycker jag: vi vet redan, eftersom prästen berättar det i sin öppningsmonolog, vad han har gjort. Han behöver inte visa att han är farlig. Det vore mer chockerande om vi nästan lurades tro att han inte kunde ha gjort det han gjorde, han verkar ju så vanlig, som vem som helst.
Jag har också lite problem med kvinnan från universitet: Det känns som om man inte försvarar henne tillräckligt. Det kvittar vad man tycker om vad hon har gjort, i ett bra drama måste alla på något sätt få visa sin syn på saken, här är det som om hon medvetet får rollen som bad guy: istället för att ges tillfälle att förklara sin sida, att vuxet få försöka påverka, görs hon här gnällig, tjatig, det är som om det är hennes uppgift att driva prästen över på pojkens sida. Hon spelar de andras förutsättningar. Jag tycker att det hade varit mer effektivt om hon hade försökt påverka prästen, inte alienera henne. 
Jag har också en känsla - från tidigare produktioner - att man har strukit i texten. Fick man inte veta mer om pojkens mamma, i ursprungstexten? Och relationen mellan de två kvinnorna, brukar det inte finnas mer att hämta där?

Det här är som sagt ett publikrep, och man är ännu inte framme. Mötet mellan prästen och pojken har ännu inte riktigt kommit till. Man vet vad som borde hände, dem emellan, men det händer inte riktigt, än. Men det kommer. 

Jag tycker om den här pjäsen, för varje gång jag ser den, eller läser den, så lyckas den förtrolla mej, dra in mej, omvända mej. Man börjar liksom på en sida, i en verklighet, och när det är över står man på andra sidan, i en annan verklighet. Jag antar att det handlar om att inte vara så rigid, så låst, så fast i sina uppfattningar, att våga se något annat, våga tänka om.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Ticket Master.  Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


HEATHERS, på Kulturama: 

Och jag skulle gärna ha velat se det: en skola där alla är skräckslagna, där det gäller att trampa för att inte bli nedtrampad. På riktigt. Bara då, tror jag, kan det blir riktigt roligt när Hannibal Lecter i kortkort, faller ner, död.


THE PLAY THAT GOES WRONG, på The Duchess Theatre i London:

Utanför Duchess Theatre, där THE PLAY THAT GOES WRONG går, har någon tänkt till. Folk som inte alls är på väg till föreställningen stannar till, läser, börjar skratta. Man har till exempel, satt upp en affisch med Tom Cruise, och under den står det:

”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”



FUNNY GIRL, på Savoy Theatre i London:
Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger: 
”Nej, jag bara skämtar…”
Som i:
”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”
Eller:
”Jag är så hungrig att jag skulle kunna rycka kattmaten ur munnen på en pensionär. Nej, jag bara skämtar: pensionärer äter inte kattmat. Nej, jag bara skämtar, dom äter kattmat, men jag gör det inte. Nej, jag bara skämtar: jag gör det. Nej, jag bra skämtar.”


fredag 21 november 2014

I LODJURETS TIMMA, Skådespelare: Chatarina Larsson, Peter Viitanen, Julia Marko-Nord, Regi: Kia Berglund, Kompositör: Rikard Borggård, Scenografi: Youlian Tabakov, Ljussättning: Anette Tarstad, Youlian Tabakov, Kia Berglund, Föreställningstekniker: Anette Tarstad, Bitr Prod: Maria Johansson, Foto/Klippning: Palle Lindqvist, Teater Giljotin, föreställning 202 19/112014

I EN SAL PÅ LASARETTET
Bra teater gör mej närvarande. Jag vet inte om det är för att jag är en vädur, eller om det är för att jag är född i Drakens tecken i den kinesiska astrologin, eftersom båda tecken fullkomligt sprutar energi, men jag är väldigt sällan helt närvarande. Eller, jag är närvarande, jag är bara inte här, inte nu. Jag är närvarande sen, närvarande där.
Om det stämmer, det som Karin Boye säger om att det är färden som är mödan värd, då måste jag tänka till. Ofta är jag - redan innan resan ens börjat - mentalt i mål och står och kokar blåbärssoppa åt dom andra. 
Men bra teater liksom samlar ihop mej, trycker ner mej i stolen och säger: Du är här! Du är nu! Den här stunden är viktig. Den här stunden är avgörande.
Jag är sällan så lycklig som de stunder jag tillbringar i en stol i ett mörkt rum, stirrande in i ett ljus och försöker förstå det som människorna därinne försöker säga mej. Om dom visar något jag gillar, förstås, något jag tycker är bra. Annars är jag redan hemma och kokar blåbärssoppa.

Jag är på Teater Giljotin, vid S:t Eriksplan. Det är kallt ute, fuktigt, mörkt och liksom grumligt. Det är septemberkallt, fast det snart är i slutet på November. Jag har precis avslutat ett ganska misslyckat - vad gäller min egen prestation - aerobicsklass på Friskis och Svettis Ringen, och har stresscyklat genom hela stan för att hinna hit i tid, och eftersvettas ganska ordentligt. 
Killen bakom disken, som ger mej min fribiljett, påminner mej om en dansare, på något sätt. Kanske är det hållningen, huden, eller den något korta, kompakta kroppen. Tränad, i balett, kanske, men numerär mest intresserad av modern dans, fantiserar jag.
Den stora foajén påminner mej om en lanthandel i skärgården, av någon anledning. Kanske är det pärlsponten, kanske är det den vita färgen, kanske är det de stora fönstren ut mot gatan som ger det hela en känsla av affär. 
Det är det fullt av tanter. Stående, sittande, pratande, skrattande och lyssnande. Det dricks kaffe och vitt vin. Eller är det bara cider?
Jag köper en kaffe, kryper upp på det vita fårskinnet i fönstret, knaprar på mina kanel- och kardemummapudrade äppelbitar och funderar på varför ingen skriver en pjäs specifikt för teatertanter. Dom utgör ju i alla fall en stor del av varje publik, överallt. Bara här utgör dom en klar majoritet, uppemot kanske - jag gör ett litet överslag - 85%? Jag knaprar och funderar och så kommer jag att tänka på något som bara är en tanke: kanske vill dom inte se en pjäs om hur det är att vara teatertant, eller ens en vanlig, medelålders tant. Kanske kommer dom till teatern för att slippa vara en vanlig medelålders tant? För att få se något annat? Kanske borde något skriva en pjäs om om teatertanter, men på något sätt kamouflera det hela så att teatertanterna inte fattar att det handlar om dom? Sen tänkter jag att jag nog har lågt blodsocker och försöker att inte tänka något tills kaffet och äppelbitarna energerar mej. 

Teater Giljotin startade 1989 av regissören Kia Berglund och kompositören Rikard Borggård, ett år efter att pjäsen jag ska se, I Lodjurets Timma, hade premiär. En längre tid hade man lokal vid Odenplan, men sen några år håller man nu till i Pistolteaterns gamla lokaler. Deras devis är att utmana de yttre gränserna för vad scenkonst är. Och jag är glad, när jag väl ser föreställningen, att man inte verkar utmana gränserna bara för att utmana gränserna. 

Pjäsen hade urpremiär på Sibyllan, en gammal biograf som låg bakom Dramaten, blev teater åt Dramaten 1945, och som numera är Dramatens lilla scen. Förattaren, Per Olof Enquist, föddes 1934, och det är min ambition att se var enda jäkla pjäs han har skrivit.

Den kvadratiskt scenen är indelad i nio delar, genom att man med ljus ovanifrån kan belysa var del för sej, och hela scenen är inringad av ett slags metalltråd som får mej att associera till elstängsel. De tre skådespelarna befinner sej hela tiden i var sin ruta, och det är inte förrän i slutet - tror jag - som två av dom hamnar i samma ljus. Det finns också tre vita stolar på scenen. Och en ihoprullad Playboy.

När föreställningen börjar är det hela över. En kvinnlig präst, nu i 60-åldern, berättar om pojken hon bara träffade en gång, för över 20 år sen, kvällen innan hans mycket lyckade självmordsförsök. Kvällen då hon slutade vara präst. Vad vi får se är liksom hennes minne av kvällen. Tre skådisar; Prästen, Pojken och Läkaren i ett slags kammarspel, där de försöker nå eller smita undan från varandra.

Kläderna är realistiska, svart för prästen, vit rock på läkaren, barfota och instituionskläder för pojken. Inget ovidkommande som stör, om man bortser från att jag sitter och funderar på om skådisen som spelar läkaren är gravid. Jag säger inte att hon är det, jag säger att jag fundrar på om så är fallet.

Det handlar om en kille som sitter inne på rättspsyk efter att ha mördat två människor, och när pjäsen börjar har han precis stuckit en sax i magen på en annan intagen och dödat en katt. Varför? För att citera Stephen Sondheims Sweeney Todd: ”What happened then? Well, that's the play and he wouldn't want us to give it away.

Det handlar om religion, om att våga tro på något, det handlar om att välja, och det handlar om vad man väljer som sin verklighet. Det handlar om ett hål i verkligheten, om dygnets 25:e timme, om det omöjliga, om Lodjurets timme. Det handlar om barndom, om de ömtåliga och om de där som inte riktigt hittar rätt. 

Det är lite När Lammen Tystnar, lite Peter Shaffers Equus, en pjäs om en pojke som har gjort hästar blinda, och lite Gökboet. Och kanske lite Exorcisten, eller bara famlar jag nu? Och någonstans, på något sätt: En uppstoppad hund. Och ’night Mother

Det är en fruktansvärt bra pjäs. Och en mycket bra föreställning. Jag sitter med en liten klump i halsen nästan från början, lycklig och djupt olycklig på samma gång. Jag minns inte om jag har sett pjäsen, eller om jag bara har läst den, men allt känns bekant, så jag måste ha sett eller läst den förut. Läst den, skulle jag tro, för jag minns inga skådisar i rollerna.  
Regin är försiktig, varsam, och greppen är få och handlar mer om att skådisarna stiger runt i de olika ljusrummen. Det är skönt att se den här typen av teater. Enkel. Djup. Mänskligt tragisk. Eller menar jag tragiskt mänsklig? Eller vänder jag bara på ord nu?
Spelstilen är realistiskt, nästan på gränsen till privat. Pojken går från en slags Hannibal Lecter-wannabe till en nästan helt vanlig av livet grovt misshandlad kille. Prästen är så minimalistiskt spelad att det ibland känns som om hon inte spelar alls, bara är, vilket är ett mästarjobb i sej. Jag blir lite nyfiken på att se vad hon skulle kunna göra om hon fick sätta tänderna i någon av Alan Bennetts monologer från Talking Heads. 
Skådisen som spelar Läkaren har fått den svåra, ganska otacksamma uppgiften att pressa på, att driva, att burdust och oförskämt ställa saker på sin spets. Sympatierna i regin ligger absolut inte hos henne, vilket är lite synd. Jag tror nog att det hade funnits plats för alla i den här pjäsen. Hon är fruktansvärt fin i de tysta partierna där hon bara står och tittar på, oförmögen. 
När jag cyklar hem fryser jag om öronen. Jag ler, och fryser om öronen. På min iPhone väntar en vansinnigt spännande podcast. Men jag är inte redo att sätta på mej hörlurarna och börja lyssna. Vi som inte har en 25:e timme att fly till, att ta till, måste vara rädda om de magiska stunder som ryms i den vanliga 24. Jag är inte redo att släppa taget om den här kvällen, om den här pjäsen, om den här föreställningen. Inte riktigt än. Jag vill tänka lite, lite till. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teater Giljotin! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MAN AV GLAS,  med Teater Trixter på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern

"När det är över sitter jag där, lite snopen. Lite lurad, liksom. Vad var det här? Och varför är det redan över? Just när det började bli intressant? Det känns som om jag missat en akt, eller som om detta bara var en smakbit från något som ska komma. Som en liten blänkare, liksom. Som en idé som inte har utvecklats. Som några workshoppade scener som har limmats ihop med långa musikavbrott. Som något lovande, men ofullbordat, fulländat."

Låter det intressant? Här är resten:

PETROLIO2 av Cristina Caprioli på Dansens Hus. 

"Man klättrar upp ur bassängen, börjar läsa ur textfragment tryckta på pappersbitar. 
Många av de som stått runt bassängen knatar nu upp och sätter sej på läktaren. det knakar och gnäller om trapporna.
Fragmenten föses ihop till nya stycken, nya berättelser. Allt handlar om sånt som kan få en tonåring att fnissa, eller, som bäst, låtsas att hen hänger med i vad det handlar om.
En bekant som lärt sej photoshop tillbringade sina kvällar med att ladda ner porrbilder och förstora modellernas behag."

Låter det intressant? Här är resten: 



HAPPY END av Brecht/Weill på Kulturhuset Stadsteatern:

"En gång, för länge sen, när jag kom in på NK, möttes jag av ett sambatåg. Med skinkorna dallrande i inte mycket mer än nätstrumpor, med plymer på glittrande ställningar, och behåar som mer förhöjde än förteg, dansade kvinnor omkring till höftvicksvänligt tempo, som epileptiska påfåglar, och bjöd upp till dans nere vid ljusgården. Jag ville, men ville inte. Jag kunde, men kunde inte."

Låter det intressant? Här är resten: