Manus Bob Martin & Don McKellar, Musik och sångtexter Lisa Lambert & Greg Morrison, Regi & översättning Edward af Sillén, Översättning sångtexter Calle Norlén, Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Per-Magnus Andersson, Scenografi Marcus Englesson, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask- & perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Per Hörding, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ra. Kristjansson, med Peter Magnusson, Maria Lundqvist, Pernilla Wahlgren, Hanna von Spreti, Rennie Mirro, Kim Sulocki, Ola Forssmed, Ann-Louise Hanson, Alexander Larsson, Per Eggers, Andreas Nilsson, Pierre Oxenryd, Sanna Martin, Magnus Borén, Anna Hansson, Cecilia Wrangel, Viktor Johnsson.
If music is no longer lovely,
If laughter is no longer lilting,
If lovers are no longer loving,
Then I don't want to know.
If summer is no longer carefree,
If children are no longer singing,
If people are no longer happy,
Then I don't want to know.
Let me hide ev'ry truth from my eyes with the back of my hand,
Let me live in a world full of lies with my head in the sand.
For my memories all are exciting.
My memories all are enchanted,
My memories burn in my mead with a steady glow;
So if, my friends, if love is dead,
I don't want to know.
I Don’t Want to Know
ur DEAR WORLD
av Jerry Herman
Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José.
Nu pratar jag inte om en producent på en institutionsteatrar, som Stadsteatern eller Dramaten, där man kanske inte har så mycket att göra med valet av vad teatern sätter upp, eller på något sätt kan påverka det kreativa uttrycket, utan jag menar såna där producenter som Broadway är full av, som satsar allt, och som vi i Sverige egentligen bara har på privatteatrar. Såna där som måste ro båten i land, det finns inga alternativ, allt annat är katastrof. Såna som brinner för sitt projekt, som satsar allt, som äter, sover, lever, för föreställningen.
Jag skulle inte klara av det. Inte för att jag inte skulle klara av pressen, jag är ganska stresstålig, utan för jag har liksom inte känslan för vad folk vill ha. Man måste ha en slags fingertoppskänsla, ha förmåga att kunna märka vartåt det blåser, vad som kan bli bra, intressant, tilltalande.
Det finns förresen en synnerligen bra podcast, för dej som är intresserad av ämnet: The Producer’s Perspective. Den drivs av Ken Davenport, producenten bakom Deaf West Theatres SPRING AWAKENING, den nyligen nedlagda ALLEGIANCE, THE VISIT, Broadwayversionen av den Malmöaktuella KINKY BOOTS, GODSPELL, och off-Broadway-hiten ALTAR BOYS, och i varje avsnitt intervjuar han en framstående person inom området: Ljussättare, andra producenter, tonsättare, etc.
När Hamburger Börs för runt tjugo år sen meddelade att man skulle sätta upp en show med Magnus Uggla, var jag övertygad om att det skulle bli tidernas flopp. Vem ville se honom? Visst, han hade väl sin publik, ute i landet, men inte satt dom väl sej på en buss och åkte till Stockholm?
Om jag inte tar fel så gick den i tre säsonger, vilket är riktigt, riktigt bra.
Och när man på Maxim satte upp musikalen AVENUE Q, en vuxen dockmusikal, lite som mupparna möter RENT, var jag säker på att det skulle bli tidernas hit. Den var kul, hade bra musik, viktiga teman och en hip, ironisk touch.
Jag såg den, och älskade den. Det fanns ingenting med själva föreställningen som jag vill ändra på, även om jag hade lite åsikter om marknadsföringen, och det gjorde att det kändes extra hårt när den inte lyckades hitta sin publik. Kanske var det för att man satte upp den på en teater där man vid den tiden mest körde barnföreställningar, och dessutom, tror jag, hade den publik man riktade sej till, ville nå, slutat läsa dagstidningar och fick all sin information på nätet. Detta var också precis innan Facebook tog över våra liv, och även om publiken som såg föreställningen gillade den, kunde snacket inte spridas fort nog.
Det är lite det jag sitter och tänker på när jag sitter i publiken och ser en av de sista föreställningarna av musikalen FÖRKLÄDET, på Göta Lejon. Inte för att detta är en föreställning som ens av den mest illvillige skulle kunna kallas en flopp, utan för att den inte är den hejdundrande succén jag hade förväntat mej. En sån där som går år ut och år in, som MAMMA MIA, FANTOMEN eller KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA.
Det hade varit lätt att förstå om jag hade haft invändningar mot hur man valt att berätta historien, men jag hittar inget att anmärka på. Kanske tycker jag att titeln kanske inte är så säljande och kanske pekar mer på en sån där dialektpepprad almogefars, men det är en korrekt översättning. Och kanske har jag några få invändningar mot vissa detaljer i vissa rolltolkningar, men det är mer en fråga om tycke och smak, inget stort. Inget som borde hindra nån från att sätta sej på en buss och åka till Stockholm.
Tidigare på dagen hade jag sett ett förmiddagsrep av GIFT DIG MED MEJ LITE, på Kulturhuset Stadsteaterns gästscen Kilen, och när jag efteråt, lite förvirrad, lite oklar på vad jag egentligen tyckte, cyklade genom stan, insåg jag att en stor del av villervallan i mitt huvud nog berodde på att blodsockret var lite lågt, och att det var hög tid för lunch.
Jag pedalade Hornsgatan upp, svängde in på Varvsgatan och steg av cykeln utanför Seyhmus, en underbar vegetarisk bufférestaurant som tillhör en av de äldre i stan. Jag menar, den fanns innan det blev inne att vara vegetarian, innan det blev inne att vara vegan, och innan rawfood blev det nya svarta. Testa deras ingefärsdricka, om du går dit. Nej, när du går dit, menar jag.
Det är lunchtid, och ganska fullt, men jag har tur och får ett fönsterbord längst ner i hörnet. Jag betalar i kassan, och går bort till buffén och börjar lasta på: pizzabitar, potatisplättar, hummus, grönsaker, oliver och soltorkade tomater i olja.
Och nästan som om vi planerat det, dyker min gamla kollega Esteban Chorall upp, på jakt efter någonstans att sitta. Vi ses inte ofta, kanske nån gång varannat år, men vi är kompisar på fejjan, så det känns som om jag har koll på hans liv. Jag vet var i stan han bor, att han inte är singel längre, och var och med vad han jobbar. Trodde jag i alla fall. Det finns sånt man inte skriver om på fejjan.
Eller: det finns sånt som vissa inte skriver om på fejjan. Vissa verkar inte ha något som helst problem med att lämna ut varenda liten detalj. Jag har bekanta som till och med har beskrivit hur deras avföring ser ut, och frågat om vi, läsarna, tror att det kan vara tarmcancer. Ofta, tycker jag, verkar det vara dom som var senast med att hoppa på fejjan-tåget, dom misstänksamma, skeptikerna, tvivlarna, som är dom som lämnar ut mest.
Jag försöker att aldrig skriva om något verkligt personligt och sorgligt på Facebook. Inte för att jag har så många såna stunder, men jag vill liksom inte lämpa över min skit på någon annan.
Esteban har haft en neurologisk sjukdom i över tio år, berättar han, och har nyligen blivit sjukskriven, igen. Han blir långsamt sämre, inte från dag till dag, men plötsligt, som en slags elak överraskning, har han plötsligt tappat lite av någon förmåga.
”Man kan aldrig skydda en enda människa från något enda lidande, och det är det enda som gör en så gränslöst trött.” säger Madame Armfeldt i Ingmar Bergmans Sommarnattens Leende.
Mitt problem är inte att jag inte kan engagera mej, utan att jag engagerar mej för mycket. Under en period av mitt liv samlade jag liksom på människor i kris. Att försöka lösa deras problem blev lite min livsuppgift, ett sätt att inte ta tag i mitt eget liv. När dom sen kom på rätt köl gick jag vidare, på jakt efter någon ny behövande. Nu jobbar jag mer med att lämna folk i fred.
Jag frågar Esteban lite om hans situation, men försöker hålla ett respektfullt avstånd. Vi är inte så nära vänner, och jag försöker tänka att om han var jag och jag var han, så skulle jag vilja att vi respektfull erkände tillståndet, och sen pratade om annat. Jag skulle liksom uppskatta att få ta en paus från vardagen. Ingen orkar vara, eller är en vandrande tragedi dygnet runt, veckan lång.
Så vi pratar om teater. Det är mest jag som pratar, förstås. Han är lite trött, säger han, men sörplar sin soppa, lyssnar, ler och skrattar ibland.
Resten av dagen, fram till föreställningen börjar, driver jag runt på Söder, utan att på någon av alla andrahandsaffärer hitta en enda sak jag vill ha. MIddagen blir en tunnbrödrulle med vegokorv på Björns Trädgård.
Anledningen till att jag går på förklädet igen, är dels att jag kan, och dels att Björn Kjellman är i Indien. Nån filminspelning, tror jag. Så istället, för de sista tre veckorna, eller så, har man satt in Peter Magnusson.
Eftersom jag inte har någon teve, har jag ingen klar bild av vem han är, men jag har förstått att han är en tevekomiker, ingen direkt skådis, så jag tycker det är modigt av honom att våga stiga in i en roll som är ganska krävande: den fungerar som en ciceron vad gäller musikalen i musikalen, men måste också ha ett eget djup och en gnutta tragedi för att fungera.
Jag går tillsammans med mina vänner Mrs Wilberforce, Miss Decibel och Ludde Lumen, och vi har fått superplatser på parkett, åttonde raden, nästan i mitten. Miss Decibel har sett den förut, på något offentligt rep, men det är en helt ny föreställning för Mrs Wilberforce och Ludde Lumen.
Det handlar om en musikalnörd som är lite nere, och sätter på sin favorit-lp - Det Påstrukna Förklädet - för att pigga upp sej. I hans fantasi, och framför våra ögon framträder plötsligt karaktärerna ur musikalen, inte hur dom är, eller var, utan hur han föreställer sej att dom skulle vara, och hans vardagsrum förvandlas till en Broadwayscen.
I pausen är vi alla överens om att inhopparen klarar sej väldigt bra. En av mina invändningar mot den förre Mannen i Stolen, var att det inte kändes som om han verkligen älskade den här musikalen. Det kändes lite som om han distanserade sej, något, gjorde en rolig gubbe, en figur, och inte gick in för det med hull och hår. Här får jag en helt annan känsla: mindre självmedvetenhet och mer total inlevelse i berättelsen och berättandet.
Vi står utanför, på trottoaren, under markisen, småhuttrar och tisslar, och det går liksom inte att låta bli att prata om Kim Sulocki. Alla är mycket bra, många mycket bättre än sist, men han, som var suverän förra gången jag såg föreställningen, ger nu på något sätt en liten masterclass i hur man gör’et. Han tar i, utan att ta över. Han bländar och blänker och briljerar, men snor aldrig fokus. Det är som om han kan se föreställningen utifrån, och förstår precis vad den behöver, när det behövs.
Bara för hans prestation borde dom ha kunnat fortsätta minst en säsong till, tycker jag. Men vi vet alla att min omdöme inte är att lita på.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
GIFT DIG MED MIG LITE, gästspel på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns vissa saker man måste se, om man är någorlunda intresserad av musikalteater. Vissa saker, som den femitoelfte uppsättningen av HAIR, eller WEST SIDE STORY, kan man hoppa över, men den här uppsättningen är ett absolut måste. Inte för att den är en av Sondheims bästa musikaler utan för att du antagligen aldrig får tillfället att se den igen, eller höra många av de här sångerna live nån annan gång, nån annanstans. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/…/gift-dej-med-mej-li…
FÅGLAR, publikrep, Elverket, Dramaten:
När jag kom hem efter publikrepet var jag ganska så ordentligt trött. Tre timmar är en ganska lång tid, speciellt om man känner att man inte hänger med. Jag ville egentligen bara slänga mej i sängen och kolla in The Kale Sandwich Show på Youtube, men tänkte att ”om jag inte gör det nu så blir det aldrig gjort,” och gick in i vardagsrummet och satte mej framför datorn:
”Morkulla,” googlade jag.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/faglarna-publikrep-elverket-dramaten.html
DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:
Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?
Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html
