Visar inlägg med etikett FÖRKLÄDET. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett FÖRKLÄDET. Visa alla inlägg

onsdag 30 mars 2016

FÖRKLÄDET (En andra gång), på Göta Lejon, föreställning 28 17/3 2016

Manus Bob Martin & Don McKellar, Musik och sångtexter Lisa Lambert & Greg Morrison, Regi & översättning Edward af Sillén, Översättning sångtexter Calle Norlén, Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Per-Magnus Andersson, Scenografi Marcus Englesson, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask- & perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Per Hörding, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ra. Kristjansson, med Peter Magnusson, Maria Lundqvist, Pernilla Wahlgren, Hanna von Spreti,  Rennie Mirro, Kim Sulocki, Ola Forssmed, Ann-Louise Hanson, Alexander Larsson, Per Eggers,  Andreas Nilsson, Pierre Oxenryd, Sanna Martin, Magnus Borén, Anna Hansson, Cecilia Wrangel, Viktor Johnsson.

If music is no longer lovely,
If laughter is no longer lilting,
If lovers are no longer loving,
Then I don't want to know.

If summer is no longer carefree,
If children are no longer singing,
If people are no longer happy,
Then I don't want to know.

Let me hide ev'ry truth from my eyes with the back of my hand,
Let me live in a world full of lies with my head in the sand.
For my memories all are exciting.
My memories all are enchanted,
My memories burn in my mead with a steady glow;
So if, my friends, if love is dead,
I don't want to know.

I Don’t Want to Know 
ur DEAR WORLD
av Jerry Herman

Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José
Nu pratar jag inte om en producent på en institutionsteatrar, som Stadsteatern eller Dramaten, där man kanske inte har så mycket att göra med valet av vad teatern sätter upp, eller på något sätt kan påverka det kreativa uttrycket, utan jag menar såna där producenter som Broadway är full av, som satsar allt, och som vi i Sverige egentligen bara har på privatteatrar. Såna där som måste ro båten i land, det finns inga alternativ, allt annat är katastrof. Såna som brinner för sitt projekt, som satsar allt, som äter, sover, lever, för föreställningen. 
Jag skulle inte klara av det. Inte för att jag inte skulle klara av pressen, jag är ganska stresstålig, utan för jag har liksom inte känslan för vad folk vill ha. Man måste ha en slags fingertoppskänsla, ha förmåga att kunna märka vartåt det blåser, vad som kan bli bra, intressant, tilltalande. 

Det finns förresen en synnerligen bra podcast, för dej som är intresserad av ämnet: The Producer’s Perspective. Den drivs av Ken Davenport, producenten bakom Deaf West Theatres SPRING AWAKENING, den nyligen nedlagda ALLEGIANCE, THE VISIT, Broadwayversionen av den Malmöaktuella KINKY BOOTS, GODSPELL, och off-Broadway-hiten ALTAR BOYS, och i varje avsnitt intervjuar han en framstående person inom området: Ljussättare, andra producenter, tonsättare, etc.

När Hamburger Börs för runt tjugo år sen meddelade att man skulle sätta upp en show med Magnus Uggla, var jag övertygad om att det skulle bli tidernas flopp. Vem ville se honom? Visst, han hade väl sin publik, ute i landet, men inte satt dom väl sej på en buss och åkte till Stockholm?
Om jag inte tar fel så gick den i tre säsonger, vilket är riktigt, riktigt bra.
Och när man på Maxim satte upp musikalen AVENUE Q, en vuxen dockmusikal, lite som mupparna möter RENT, var jag säker på att det skulle bli tidernas hit. Den var kul, hade bra musik, viktiga teman och en hip, ironisk touch. 
Jag såg den, och älskade den. Det fanns ingenting med själva föreställningen som jag vill ändra på, även om jag hade lite åsikter om marknadsföringen, och det gjorde att det kändes extra hårt när den inte lyckades hitta sin publik. Kanske var det för att man satte upp den på en teater där man vid den tiden mest körde barnföreställningar, och dessutom, tror jag, hade den publik man riktade sej till, ville nå, slutat läsa dagstidningar och fick all sin information på nätet. Detta var också precis innan Facebook tog över våra liv, och även om publiken som såg föreställningen gillade den, kunde snacket inte spridas fort nog. 

Det är lite det jag sitter och tänker på när jag sitter i publiken och ser en av de sista föreställningarna av musikalen FÖRKLÄDET, på Göta Lejon. Inte för att detta är en föreställning som ens av den mest illvillige skulle kunna kallas en flopp, utan för att den inte är den hejdundrande succén jag hade förväntat mej. En sån där som går år ut och år in, som MAMMA MIA, FANTOMEN eller KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA. 
Det hade varit lätt att förstå om jag hade haft invändningar mot hur man valt att berätta historien, men jag hittar inget att anmärka på. Kanske tycker jag att titeln kanske inte är så säljande och kanske pekar mer på en sån där dialektpepprad almogefars, men det är en korrekt översättning. Och kanske har jag några få invändningar mot vissa detaljer i vissa rolltolkningar, men det är mer en fråga om tycke och smak, inget stort. Inget som borde hindra nån från att sätta sej på en buss och åka till Stockholm. 

Tidigare på dagen hade jag sett ett förmiddagsrep av GIFT DIG MED MEJ LITE, på Kulturhuset Stadsteaterns gästscen Kilen, och när jag efteråt, lite förvirrad, lite oklar på vad jag egentligen tyckte, cyklade genom stan, insåg jag att en stor del av villervallan i mitt huvud nog berodde på att blodsockret var lite lågt, och att det var hög tid för lunch. 
Jag pedalade Hornsgatan upp, svängde in på Varvsgatan och steg av cykeln utanför Seyhmus, en underbar vegetarisk bufférestaurant som tillhör en av de äldre i stan. Jag menar, den fanns innan det blev inne att vara vegetarian, innan det blev inne att vara vegan, och innan rawfood blev det nya svarta. Testa deras ingefärsdricka, om du går dit. Nej, när du går dit, menar jag. 
Det är lunchtid, och ganska fullt, men jag har tur och får ett fönsterbord längst ner i hörnet. Jag betalar i kassan, och går bort till buffén och börjar lasta på: pizzabitar, potatisplättar, hummus, grönsaker, oliver och soltorkade tomater i olja.
Och nästan som om vi planerat det, dyker min gamla kollega Esteban Chorall upp, på jakt efter någonstans att sitta. Vi ses inte ofta, kanske nån gång varannat år, men vi är kompisar på fejjan, så det känns som om jag har koll på hans liv. Jag vet var i stan han bor, att han inte är singel längre, och var och med vad han jobbar. Trodde jag i alla fall. Det finns sånt man inte skriver om på fejjan.
Eller: det finns sånt som vissa inte skriver om på fejjan. Vissa verkar inte ha något som helst problem med att lämna ut varenda liten detalj. Jag har bekanta som till och med har beskrivit hur deras avföring ser ut, och frågat om vi, läsarna, tror att det kan vara tarmcancer. Ofta, tycker jag, verkar det vara dom som var senast med att hoppa på fejjan-tåget, dom misstänksamma, skeptikerna, tvivlarna, som är dom som lämnar ut mest.
Jag försöker att aldrig skriva om något verkligt personligt och sorgligt på Facebook. Inte för att jag har så många såna stunder, men jag vill liksom inte lämpa över min skit på någon annan. 
Esteban har haft en neurologisk sjukdom i över tio år, berättar han, och har nyligen blivit sjukskriven, igen. Han blir långsamt sämre, inte från dag till dag, men plötsligt, som en slags elak överraskning, har han plötsligt tappat lite av någon förmåga. 
”Man kan aldrig skydda en enda människa från något enda lidande, och det är det enda som gör en så gränslöst trött.” säger Madame Armfeldt i Ingmar Bergmans Sommarnattens Leende.
Mitt problem är inte att jag inte kan engagera mej, utan att jag engagerar mej för mycket. Under en period av mitt liv samlade jag liksom på människor i kris. Att försöka lösa deras problem blev lite min livsuppgift, ett sätt att inte ta tag i mitt eget liv. När dom sen kom på rätt köl gick jag vidare, på jakt efter någon ny behövande. Nu jobbar jag mer med att lämna folk i fred.
Jag frågar Esteban lite om hans situation, men försöker hålla ett respektfullt avstånd. Vi är inte så nära vänner, och jag försöker tänka att om han var jag och jag var han, så skulle jag vilja att vi respektfull erkände tillståndet, och sen pratade om annat. Jag skulle liksom uppskatta att få ta en paus från vardagen. Ingen orkar vara, eller är en vandrande tragedi dygnet runt, veckan lång. 
Så vi pratar om teater. Det är mest jag som pratar, förstås. Han är lite trött, säger han, men sörplar sin soppa, lyssnar, ler och skrattar ibland.

Resten av dagen, fram till föreställningen börjar, driver jag runt på Söder, utan att på någon av alla andrahandsaffärer hitta en enda sak jag vill ha. MIddagen blir en tunnbrödrulle med vegokorv på Björns Trädgård. 

Anledningen till att jag går på förklädet igen, är dels att jag kan, och dels att Björn Kjellman är i Indien. Nån filminspelning, tror jag. Så istället, för de sista tre veckorna, eller så, har man satt in Peter Magnusson. 
Eftersom jag inte har någon teve, har jag ingen klar bild av vem han är, men jag har förstått att han är en tevekomiker, ingen direkt skådis, så jag tycker det är modigt av honom att våga stiga in i en roll som är ganska krävande: den fungerar som en ciceron vad gäller musikalen i musikalen, men måste också ha ett eget djup och en gnutta tragedi för att fungera. 
Jag går tillsammans med mina vänner Mrs Wilberforce, Miss Decibel och Ludde Lumen, och vi har fått superplatser på parkett, åttonde raden, nästan i mitten. Miss Decibel har sett den förut, på något offentligt rep, men det är en helt ny föreställning för Mrs Wilberforce och Ludde Lumen. 
Det handlar om en musikalnörd som är lite nere, och sätter på sin favorit-lp - Det Påstrukna Förklädet - för att pigga upp sej. I hans fantasi, och framför våra ögon framträder plötsligt karaktärerna ur musikalen, inte hur dom är, eller var, utan hur han föreställer sej att dom skulle vara, och hans vardagsrum förvandlas till en Broadwayscen. 
I pausen är vi alla överens om att inhopparen klarar sej väldigt bra. En av mina invändningar mot den förre Mannen i Stolen, var att det inte kändes som om han verkligen älskade den här musikalen. Det kändes lite som om han distanserade sej, något, gjorde en rolig gubbe, en figur, och inte gick in för det med hull och hår. Här får jag en helt annan känsla: mindre självmedvetenhet och mer total inlevelse i berättelsen och berättandet. 
Vi står utanför, på trottoaren, under markisen, småhuttrar och tisslar, och det går liksom inte att låta bli att prata om Kim Sulocki. Alla är mycket bra, många mycket bättre än sist, men han, som var suverän förra gången jag såg föreställningen, ger nu på något sätt en liten masterclass i hur man gör’et. Han tar i, utan att ta över. Han bländar och blänker och briljerar, men snor aldrig fokus. Det är som om han kan se föreställningen utifrån, och förstår precis vad den behöver, när det behövs. 
Bara för hans prestation borde dom ha kunnat fortsätta minst en säsong till, tycker jag. Men vi vet alla att min omdöme inte är att lita på. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 




GIFT DIG MED MIG LITE, gästspel på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns vissa saker man måste se, om man är någorlunda intresserad av musikalteater. Vissa saker, som den femitoelfte uppsättningen av HAIR, eller WEST SIDE STORY, kan man hoppa över, men den här uppsättningen är ett absolut måste. Inte för att den är en av Sondheims bästa musikaler utan för att du antagligen aldrig får tillfället att se den igen, eller höra många av de här sångerna live nån annan gång, nån annanstans. "

FÅGLAR, publikrep, Elverket, Dramaten: 

När jag kom hem efter publikrepet var jag ganska så ordentligt trött. Tre timmar är en ganska lång tid, speciellt om man känner att man inte hänger med. Jag ville egentligen bara slänga mej i sängen och kolla in The Kale Sandwich ShowYoutube, men tänkte att ”om jag inte gör det nu så blir det aldrig gjort,” och gick in i vardagsrummet och satte mej framför datorn:
”Morkulla,” googlade jag.


DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt  han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?
Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.



tisdag 15 september 2015

FÖRKLÄDET, på Göta Lejon, föreställning 104, 5/9 2015

Manus Bob Martin & Don McKellar, Musik och sångtexter Lisa Lambert & Greg Morrison, Regi & översättning Edward af Sillén, Översättning sångtexter Calle Norlén, Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Per-Magnus Andersson, Scenografi Marcus Englesson, Kostymdesign Camilla Thulin, Mask- & perukdesign Erika Nicklasson, Ljusdesign Per Hörding, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ra. Kristjansson, med Björn Kjellman, Maria Lundqvist, Pernilla Wahlgren, Hanna von Spreti,  Rennie Mirro, Kim Sulocki, Ola Forssmed, Ann-Louise Hanson, Alexander Larsson, Per Eggers,  Andreas Nilsson, Pierre Oxenryd, Sanna Martin, Magnus Borén, Anna Hansson, Cecilia Wrangel, Viktor Johnsson.

You smile at me
And suddenly
The wheels of love begin to turn inside of me
You said hello
I felt a glow
Right then and there I knew I'd never let you go
Cause I know, I know 

This is it
This time I know it's the real thing
And I can't explain what I'm feeling
I'm lost for words
I'm in a daze
Stunned and amazed
By your lovin' ways

THIS IS IT 
Av Van McCoy

”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?

Om jag skulle gör av lista över favoritmusikaler som jag inte har sett i verkliga livet men bara har tittat på i en smygfilmad bootlegversion på Youtube skulle den här hamna på toppen. Definitivt. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den. Sjuttielva? Jag har sett den minst lika många gånger som jag har sett Michael Jeter vara fenomenastisk i Tony Awards-klippet ur Grand Hotel, Take A Glass Together, Jason Gotey sjunga I’m Not Afraid Of Anything ur Songs For A New World, av Jason Robert Brown, eller alla säsonger av Submissions Only, och om Youtube varit en lp hade spåren varit utslitna, och om den varit en sko hade den behövts sulas om. 

Så du fattar att jag är lite nervös, va?

Tio minuter in i föreställningen vill jag resa mej och gå. Jag har fått nog. Det räcker. Tack. 
Nej, det är inte det att det är dåligt, tokfrans, det är bara det att jag liksom behöver en time out. Det är så väldigt, väldigt bra, att jag liksom - som när någon med autism fått en överdos intryck och liksom ”vänder inåt” - nästan inte kan ta in mer utan att släppa taget om något annat. Jag vill minnas det här, men jag måste  komma ihåg det här, och detta vill jag inte glömma…
Det är, som jag dagen efter, när jag vaknar upp ur mitt lyckorus, skrev på Fejjan: ”Gårdagen första publikrep av "Förklädet" kan mycket väl vara det bästa jag nånsin har sett på Göta Lejon Produktion. Sätt igång och slåss om biljetterna.”

Detta är något så lurigt som en musikal där man både kan äta kakan och ha den kvar. Den är något mycket modernt som har klätt ut sej till någonting riktigt gammalt, lite som en ung stunsig stuntman som klätt ut sej till en gammal tant, du vet, för att hänga under en helikopter, rasa nerför en trappa eller göra en flickflack med dubbelsaltomortal  från ena sidan av scenen till den andra, för att sen försvinna ut i kulissen? 

Det handlar egentligen om en musikalnörd. Du vet, en sån där som kanske inte har en direkt välutvecklad social kompetens, ingen direkt EQ att tala om, men det dom inte vet om Nancy Opel, Whoop-Dee-Doo! eller vad det var som verkligen hände med Madeline Kahn i On The Twentieth Century, är inte värt att veta. Och jag pratar inte om mej själv, för jag har ingen aning: Nancy-vem? Whoop-Dee-vad? Madeline-vaddå, säger du?
Han är en sån där som tänker att mobiltelefoner är en övergående nymodighet, och att internet bara är en fluga. Vad är det för fel på en vanlig, fast telefon, och vem behöver datorer när det finns böcker att tillgå? Den tekniska utvecklingen, för honom, stannade någonstans precis efter att VHS-bandet introducerades på marknaden. Kanske köpte han en laserdisc-spelare som står och dammar igen, någonstans...
Man skulle nog kunna påstå att han är en sån där som helst inte ens går och ser musikaler, utan föredrar att sitta hemma, lyssna på skivan och fantisera. 
Musikalnörden bor ensam i en etta, omgiven av musikalaffischer och lp-skivor. Han verkar inte ha något direkt socialt umgänge, för verkligheten bara irriterar och gör en besviken. De enda människor han verkar träffa är sin städerska Carmela, som kommer en gång i veckan, städar och stoppar in fel skiva i fel konvolut, och fastighetsskötaren. 
När föreställningen börjar är han lite deppig, och som alltid är han lite deppig, förklarar han för publiken, sätter han på en skiva, och idag blir det en av hans favortitmusikaler The Drowsy Chaperone, vilket är en komplett inspelning, repliker och allt, av en - fiktiv - musikal från 1928. Och framför våra ögon, ur väggar, tak och kylskåp, träder karaktärerna från skivan fram och hjälper mannen att berätta historien. 
Musikalen i musikalen, den som mannen lyssnar på, är en slags parodi på en sån där gammaldags, tunn historia från den tiden när folk inte krävde så mycket av en föreställningen, förutom att bli underhållna, och kanske ett och annat örhänge att vissla på i taxin hem. Vi pratar 1928-talet, mitt under förbudstiden, året efter att den första ”moderna” musikalen, Show Boat, hade premiär, i en tid då enkla, revyliknande musikaler som Lady, Be Good, No, No, Nanette, Oh, Kay! var normen. 
Här handlar det om oljemiljonären Robert Martins och Broadwaystjärnan Janet Van Der Graafs bröllopsdag, hemma hos den lätt senila änkan mrs Tottendale, och om teaterproducenten Feldzieg som försöker göra allt för att övertala Janet att inte ge upp sin karriär, och när inte det lyckas, att helt enkelt stoppa bröllopet. Och så finns det en trogen butler, två komedigangsters utklädda till bagare, och en ärthjärna till chorist,  en förvirrad bestman, och förstås förklädet, kvinnan som ska hindra att brudgummen och bruden träffas innan bröllopet. 

Föreställningen, som hade premiär på Broadway 2006, skapades redan 1997, i Kanada, som underhållningen på en svensexa, omför bröllopet mellan verklighetens Bob Martin och Janet Van Der Graf. Visst låter det ambitiöst? Och kanske lite… oväntat? Den enda svensexan jag har varit på hade poledancinglektion och segwaytur som avslutades med en trelig liten middag på ett tapasställe, men jag har hört att det brukar gå mycket vildare till. 
I alla fall, svensexespexet var en sån hit att brudgummen, Bob Martin, blandade sej i, och man skrev till rollen för Mannen i Stolen, styckets ciceron, man fnulade och skrev om, och två Tony Awards senare -  för bästa manus och bästa musik-  fem Drama Desk Awards senare - för Outstanding Musical, Outstanding Music, Outstanding Lyriks och Outstanding Book, och fem Oliviernomineringar senare - bla-bla-bla - så får vi i lilla Stockholm det stora nöjet att se någonting fantastiskt. 

När ridån går upp, tänker jag: Nej, för faan, det här är för litet, dom kommer aldrig att få plats! Allt utspelar sej nämligen i vardagsrummet hemma hos musikalnörden, och man har liksom krymt ihop Göta Lejons stora scen till något som nästan skulle kunna rymmas på scenen i Klara Soppteater. 
Men man ska inte underskatta en scenograf, visar det sej. Som en sån där pop-up bok där man vänder på ett blad och ett helt hus vecklas ut ifrån det platta uppslaget, vrids och vänds hela rummet, viks ut, hissas upp och hissas ner. Folk gör entré från de mest oväntade ställen, trappor rullas in, golv öppnas, scenen är plötsligt en trädgård, eller ett japanska palats, och lika plötsligt är den bara en vanlig tråkig etta, igen. 

Kostymerna är precis sådär sprillans nya och opatierade som man förväntar sej av en premiär på en musikal på Broadway under det glada 20-talet. Kockrockarna har inte en fläck, servitriskläderna ser ut som om dom precis har packats upp. Klänningarna är glansiga och pastelligt prassliga som karamellpapper, med undantag av Förklädet själv, som ser ut som något Bob Mackie kunde ha ritat åt Carol Burnett i en Norma Desmond-parodi. Mannen i stolen är beige och skrynklig som en sån där gulnad gammal näsduk man ibland hittar i fickan på en kavajer man provar i en second handbutik. Precis som det ska vara. 

Men kanske är det bästa med föreställningen att det svenska teamet har fattat vad man försiktigt kan förbättra från broadwayuppsättningen, och vad man inte ska röra, vad som är bra, bäst, som det är. Här finns inga knasiga grepp bara för att man känner att man måste variera sej, sätta sin egen prägel på en produktion eller helt enkelt visa att man kan göra saker bättre här än vad dom gör over there. Ingen springer omkring med papperspåsar på huvudet, är oförklarligt utklädda till djur, rullas in i kundvagn, eller pall-lyft, och ingen trängs undan av en överväldigande, snurrande konstruktion. Man har inte heller lagt in några billiga svenska anakronistiska nutidsskämt eller försöker hitta på nya sätt att dansa. Alla har underordnat sej berättelsen. Alla berättar samma sak. 
Vad man lyckas bättre med än vad dom gör i Broadwayppsättningen, tycker jag, är att trycka på det politiskt inkorrekta. Man lyckas att förklara vad som idag är stötande och provocerande med dåtidens allmänt accepterade rasistiska och kulturella stereotyper och könsroller. På broadway hade man en svart kvinna i rollen som aviatrix - en kvinnlig version av aviator, en pilot - något som jag röst trodde var ett sätt att klämma in en svart kvinna utan att rollbesätta henne som tjänare, tills jag läste om Bessie Coleman, den första svarta kvinnliga piloten, född 1892 och död 1926.
I Stockholm går vi ett steg längre och låter två svarta män ha betydligt större roller, utan att detta på något sätt kommenteras. Man skulle kunna säga: så såg det inte ut på den tiden, men vi väljer att säga: så här ser det ut idag. Så här borde det ha sett ut då. 

Och så har vi det här med yellowface… 
Blackface var en scenisk företeelse under 1800- och början av 1900-talet när vita aktörer, och ibland till och med svarta, använde svart make up och framförde rasistiska stereotyper på scenen. 
Yellowface är en variant av detta, där vita skådespelare spelar asiater, en företeelse som fortsatte långt efter att blackface ansågs stötande. Katharine Hepburn, Marlon Brando och Mickey Rooney är några av alla skådespelare som klampat in och ställt till det. Uttrycket uppmärksammades då Miss Saigon skulle sättas upp i New York, och rollen som The Engineer spelades av en vit man, ett beslut som möttes av massiva protester från amerikanska asiater som både där och här hemma är sorgligt underrepresenterade på scenen. Om detta har förresten David Henry Hwang skrivit Yellow Face, en pjäs som låter väldigt intressant. 
I en scen parodierande The King And I, spelar några av de vita skådisarna i Förklädet asiater, med grova, parodiska penseldrag, - men utan någon som helst make up - och detta har skapat en liten storm, i vissa kretsar, på internet. En av mina vänner var ordentligt upprörd, tills jag frågade vilken dag han såg föreställningen, och det visade sej att han inte alls hade sett den. Han hade, som så många, bara antagit, vidarebefordrat, lite sådär som vissa i god tro går järnrörspartiets ärende genom att okritiskt dela lögner och förbannad dikt, vilket är synd, efter som det nämligen är så att man i föreställningen tar fullt ansvarar för, och avstånd från, det faktum att vita personer spelar asiater. Det är som om man skulle anse att Sound of Music är en rasistisk pjäs, för att man över huvud taget visa nazister på scenen. 
Punkt. 

Vad gäller skådespelarna är detta en underbar stafett. Alla kommer in och gör det dom är absolut bäst på, för att sen lämna över till nästa, och gå av scenen. Många  - jag tillhör Per Eggers fan club - är som vanligt lysande,  men några har aldrig varit så här bra. Det är som om vissa liksom tagit ännu ett steg, utvecklats, gått vidare, hittat ännu en liten gömd talang:
Rennie Mirro har aldrig sjungit så bra, och Hanna von Spreti har aldrig varit så här rolig. Maria Lundkvist har aldrig varit så här dämpad, och jag tycker mycket om hennes nya, lite återhållna sida. 
Och så har vi Kim Sulocki - alltid suverän - som gör något fenomenalt. Han tar i, blåser upp sej, målar upp en överdriven schablon på en latin lover, och sen fyller han den. Parodin blir en verklig person. Det är som om man vore på Disneyworld och klämde en sån där uppstoppad Kalle Ankafigur i rumpan, och det visade sej att det inte alls var skumgummi och plysch, utan fjädrar och fläsk. Man sitter och tänker att nu går han över gränsen, nu blir det bara fjantig parodi, och så visar det sej att han har en reserv, ännu ett steg att ta, täckning för något som verkar omöjligt att försvara.
Många personer  - med rätta - älskade Björn Kjellman i Priscilla. Jag tycker bättre om honom här, som en ettrig, ömklig, passionerad teaternörd, som någonstans kanske inser hur patetisk han är, men som också accepterat sin roll, sin person. Detta är vad han är. 
Och jag älskar slutet, när han, ensam i sitt vardagsrum, omgiven av sina älskade fantasifoster, minnen och spöken ur det förgångna, slutligen försvinner in i sin drömvärld. Som Hamlet säger: ” Det vore en nåd att stilla bedja om.”
Han har älskat något så starkt att det till slut har börjat älska honom tillbaka.
Jag tänker på slutet på Cats, när Grizabella, den ratade och hatade, åker upp till himlen. Jag tänker på slutet på Tom Fords filmatisering av Christopher Isherwoods novell, A Single Man, jag tänker på Blanche Du Bois replik ”Sometimes—there’s God—so quickly!”, jag tänker på slutet på American Beauty, slutet på Midnight In The Garden Of Good And Evil, när Kevin Spacey får en hjärtattack och rasar ihop på golvet i sitt kontor, och det sista han ser är ett leende från mannen han älskade och sköt. 
Och jag tänker på slutet på Sunset Boulevard, när Norma Desmond, äntligen lycklig, och i en värld alldeles för sej själv, slutligen börjar gå nerför den enorma trappan i  Herodes palats, och vi hör den döde Joe Gillis röst:

So they were grinding after all, those cameras.  Life, which can be strangely merciful, had taken pity on Norma Desmond.  The dream she had clung to so desperately had enfolded her...

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Superduperåsa!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4339:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

PMS - RES EN STATY, på Bonden Bar:

Jag är van att vara en fiende, en av dom andra, i många av sammanhangen där jag rör mej. Som man uppfattas jag ofta som en av motståndarna, en av förtryckarna, en av de andra. Och som vit och och med rakat huvud - jag är rejält tunnhårig - förutsätts nästan mina sympatier. Som medelålders, grå och medioker är jag ett annat hot: det där som ingen vill bli. Den där som kanske borde hålla sej hemma. Som inte ska drälla runt i en cool källarlokal och tro att han fattar något.
Jag känner blickarna i ryggen. 


GELLHORN OCH HEMINGWAY, av Stig Hansén, på Kilen:

Några dagar senare inser jag plötsligt hur jag skulle vilja att pjäsen var. Eller hur den kunde ha varit, eller hur en annan pjäs, som jag hellre hade sett, hade kunnat se ut: 
Jag är på Kulturhuset igen. Det ska hållas ett samtal i biblioteket på Plattan-planet, mellan Stig Hansén, författaren till pjäsen, och Julia Milder, kommunikatör. Vi är ganska många här, ingen är speciellt ung, och nästan alla har glasögon. Det berättas lite om Martha Gellhorn, och man försöker hela tiden att inte glida in på Hemingway, som i ett samtal om Marlowe, där man försöker låta bli att nämna Shakespeare. 


MOMO - ELLER KAMPEN OM TIDEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

Bakom oss prasslades det med godispåsar, och framför oss satt en ung herre som nog kommer att ha en framtid som reporter, för han sysslade hela tiden med att ställa de sex frågorna som är grundstenarna i god journalistik: Vad?var?när?vem?hur? och varför?
”Mamma, vem är det?”
”Det är Momo.”
”Mamma, vad är det?”
”Det är en sköldpadda.”
”Mamma, hur långt tid är det kvar?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, var är min dricka?”
”Här.”
”Mamma, varför gjorde dom så?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, när är det slut?”
”Snart, gubben, snart…”