måndag 16 juli 2018

BESÖK AV EN GAMMAL DAM, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 24, 5/6 2018,


Av Friedrich Dürrenmatt, Översättning Britt G Hallqvist, Regi Katrine Wiedemann, Scenografi och kostymMaja Ravn, Ljus Mats Öhlin, Ljud Kristian Oscarsson & Simon Mårtensson, Maskdesign Sara Lycke & Maria Reis, med Marie Göranzon, Dan Ekborg, Sylvia Rauan, Pablo Leiva Wenger, Lotti Törnros, Allan Svensson, Gerhard Hoberstorfer, Samuel Fröler, Leonard Terfelt, Ulf Eklund, Tim Dillman, Henrik Hellström, Sylvia Rauan, Jan Mybrand, Mats Qviström

”Jesus Christ,” muttrade mannen bredvid mej. Jag antar att det var lite av ett favorituttryck, för han använde det ofta. Han och de två medföljande damerna hade nog tagit sej några glas innan de kom till teatern, för det strålade en slags stökig störighet från dom, och mest från den här skallige, medelåders, glasögonprydde mannen i grön, tunn kostym, moderiktigt färgglada strumpor och, trots att det var snart var midsommar: en vit, tjock linnehalsduk knuten i vad som kallas classic loop eller fransk knut, men som vi brukade kalla en östermalmslips: båda ändar är instoppade i samma ögla som lindats om halsen.
När det uppdagades att Marie Göranzons karaktär hade ett träben, kom det:
”Jesus christ…”
Och när hon föreslog att hon skulle ge bort massor med pengar om någon skulle döda mannen som förfört och övergivit henne i hennes ungdom, kom det, sammanbitet:
”Jesus christ!”
Och, nu, när jag precis påpekat att hans konstanta sökande på telefonen besvärade, svarade han, kort:
”Jag läser om pjäsen.”
”Du fattar att du stör oss som har kommit hit för att se pjäsen, inte för att läsa om den?”
Han vinklade sin telefon så att skärmen inte lyste mej rakt i ansiktet, och muttrade:
”Jesus christ…”
Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej.

För länge sen, när jag var 27, hade jag en kort romans med en man som var 37, och som hade en son som var 17, och vars skola satte upp BESÖK AV EN GAMMAL DAM. Jag var ganska rejält betuttad, så kanske mina känslor var lite grumlade, men jag minns att jag tyckte mycket om uppsättningen, även om pjäsen i sej inte var en favorit. Elevuppspel, eller skolproduktioner, kan vara väldigt givande om eleverna är unga och inte ens försöker briljera, utan koncentrerar sej på att berätta en historia som de i många fall inte riktigt begriper. 

Till skillnad mot min bänkgranne hade jag läst på om pjäsen innan jag gick in i salongen:

Den schweiziske dramatikern, Friedrich Dürrenmatt föddes 1921, och är efter Bertold Brecht den största representanten för Den Episka Teatern, en form som inte bara ville få publiken att känna, utan också tänka. Inte bara underhålla, utan undervisa, alltså. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det: jag brukar inte gilla när jag känner att nån vill undervisa mej, när jag upplever det som att nån förutsätter att jag inte vet lika mycket som dom, att dom kan lära mej något. Det är en form jag kallar Den Nedlåtande Teatern, men det gäller givetvis inte när de verkligen vet mer än jag. Vilket är ganska ofta.

Pjäsen hade premiär 1956, i början av det kalla kriget, året då MY FAIR LADY öppnade på Broadway och filmversionerna av THE KING AND I och CAROUSEL har premiär, den första melodifestivalen hålls, i Lugano, Schweiz, Elvis Presley slår igenom, Västtyskland förbjuder kommunistpartiet, IBM uppfinner hårddisken, och Norma Jean Mortenson byter lagligen sitt namn till Marilyn Monroe och gifter sej med Arthur Miller. Och USA:s högsta domstol förbjuder de segregerade bussarna i Monterey, Alabama. 

1958 har pjäsen premiär på Broadway, under titeln THE VISIT, 1964 kom en mycket omarbetad filmversion med Ingrid Bergman och Anthony Quinn, i vilken avrättningen på mannen stoppars av kvinnan, och hennes hämnd blir att han istället tvingas leva i en stad där alla varit redo att döda honom. Detta är faktiskt ett mycket bättre slut, tycker jag, för det gör kvinnan starkare, och konsekvenserna intressantare.
1971 hade den premiär som opera, och en musikalversion, med sångtexter och musik av Kander & Ebb och ett manus av Terrence McNally, kom till Broadway 2015, i regi av John Doyle, och trots att man hade Chita Rivera i huvudrollen, blev föreställningen ingen hit, och lades ner efter bara några månader. Uppsättningen var nominerad till fem Tony Awards, men vann inga. De stora vinnarna, det året, var FUNHOME och SOMETHING ROTTEN. 

Det handlar om den lilla utfattiga staden Güllen. Alla viktiga män i staden - med tillhörande fruar, har samlats vid stationen för att ta emot Claire Zachanassian, en av världens rikaste kvinnor, som nu har återvänt hem för ett besök, och man hoppas att hon på något sätt kan bidra till att vända stadens sviktande ekonomi. Alfred Ill, hennes ungdomsromans, utses till att försöka charma av henne några miljoner. När Claire väl kommer erbjuder hon staden en miljard, hälften till staden, och hälften att delas på alla invånare, om någon dödar Alfred Ill, som övergav henne när hon väntade deras barn, vände staden emot henne, genom falska vittnesmål, och drev bort henne, och in i prostitution. Hon förlorar barnet, men gifter sej med en världens rikaste män. 

Living well is the best revenge, skrev 1600-talspoeten George Herbert, men Claire verkar inte hålla med. 
George Herbert
Staden vägrar död Alfrd, och ställer sej bakom honom, men Claire har tid - och råd - att vänta, och långsamt känner Alfred att vinden vänder, tills ingen längre står på hans sida, och det hålls en demokratisk röstning där man kommer fram att det bästa - för staden, och alla andra - är att avrätta honom.

Det är lite irrationellt av Alfred och Staden att tro att Claire bara har strukit ett streck över hur de drev henne från staden. Det är nästan lite dåligt dramatiserat, måste jag säga. Nu agerar de som väntar på stationen som om det som hände aldrig hade hänt, som att det faktum att Clarie kanske inte är helt och hållet välvilligt inställd till staden kommer lite som en överraskning, och det är lite att lura en publik. Jag hade uppskattat om det i regin funnits en slags vaksamhet och försiktighet, och det hade rent dramatiskt varit intressant om det funnits en scen där Alfred - innan Claires intentioner klargjorts - erkänner sin skuld och att han ångrar sitt beteende, för då hade dramat blivit mer vuxet, intressantare, eftersom det hade handlat om människor, och inte om idéer: om ifall hon kunde förlåta, och om hon borde förlåta. 
Men det hade givetvis varit ett arbete för en annan författare. Kanske till och med en annan pjäs.

Det är en svart komedi, om demokrati, kvinnors rättigheter, prostitution och människans värde, och om hur pengar korrumperar moralen.

Marie Göranzon är - som alltid - mycket bra, men trots att jag tycker att hon är perfekt för rollen, blir hennes styrka också hennes svaghet. Dramaturgiskt, anser jag, ska Claires planerade hämnd komma lite som en överraskning, men här råder det redan från första entrén ingen tvekan om att hon är en stark, stöddig kvinna, ute efter någonting. Jag hade föredragit en miss Marple som visar sej vara en Nemesis, hämndens gudinna. Nu blir hon lite som en disneyhäxa, något outgrundligt ont, trots att - om hon spelats lite mjukare, mänskligare - någonstans förtjänar vår sympati, eller i alla fall vår empati.
Jag hade - kanske lite fördomsfullt - förväntat mej att en kvinnlig regissör skulle ha hanterat den här historien lite annorlunda, att mer sympati, mer förståelse skulle läggas på den hämnande kvinnan, men jag uppelver det inte som att vi någonsin förväntas ställa oss på hennes sida. Hon är problemet, och kanske måste det vara så. Som en slags naturkraft, eller naturtillgång, som olja, en guldåder, eller som en plötslig möjlighet för ett hyreshus att få köpa loss sina lägenheter, blir hon en chans, en möjlighet, något som det inte går att inte välja.
Sympatin hamnar istället uteslutande hos mannen, och trots att det är hans beteende vid hennes graviditet som är dramats frö, blir han offret. 

Scenografin är en enkel: en vit dansmatta som långsamt blir smutsigare - jag vet inte om det är intentionen eller bara en konsekvens av att man går och står på den, men jag gissar på det senare. I övrigt är scenen naken, och man rullar eller bär in vad som behövs. Sceniskt finns en hel del lekfulla lösningar: fyra däck blir bilen i vilken Alfred och hans familj åker ut på landet i, den sista eftermiddagen i hans liv, och skådisarna kommer in och bär upp hyllorna i Alfreds butik, men man är även ganska bokstavlig, och rullar in höga trädstammar för att illustrera skogen där Alfred och Claire möts, den sista dagen. 
Trots att vi som sitter på scenen liksom sitter på baksidan, upplever jag det inte som att vi ser mer av aktörernas ryggar, än de som sitter i salongen. Jag antar att vi ser mer golv, eftersom de flesta på andra sidan sitter nedanför scenen, och jag föreställer att vi liksom ingår i den scenografiska bilden för den andra publiken, lite som en jury.

Men mitt största problem är att detta inte är en uppsättning som hör hemma på stora scenen. Det handlar om en liten stad, en liten grupp människor, och på något sätt, när den blåses upp för att fylla stora scenen, känns det lite luftigt. Jag hade föredragit - speciellt om man vill använda sej av publik på båda sidorna - att man satt upp pjäsen på nån av de mindre scenerna, där man hade kunnat komma spelet närmare. Dramat framställs redan med en sån distans att det inte gör sej på avstånd.

Kostymerna är roliga, fyndiga, tidslösa, och passar bra i det här ganska distanserade sättet att berätta.

Det är lite svårt att se den här föreställningen och inte tänka på Benny Fredriksson, den förre chefen för Kulturhuset Stadsteatern, som lämnade sin tjänst i början av December 2017, och som dog tre månader senare.
Jag sitter i salongen och funderar på om denna uppsättning var planerad redan innan December, och om så, ifall man inte hade insett att den skulle få en helt annan betydelse nu, än innan #metoo. 
I November handlade den här pjäsen om stort om hur pengar korrumperar moralen. Efter December, och framför allt efter Mars, handlar den om något helt annat.

#RememberBENNY

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."


EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 


STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV på Parkteatern:

"Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera. "

Låter det intressant? Här är resten: 



tisdag 10 juli 2018

GYLLENE DRAKEN, Elevuppspel av Teaterhögskolan i Luleå, gästspel på Kilen på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 23 3/6 2018.



Av Roland Schimmelpfennigs, Regi: Rasmus Lindberg, Översättning: Ulf Peter Hallberg, Scenografi och kostym: Ina Andersson, Ljus: Marcus Hagman, med  Erik Hedberg, Josefine Koskinen, Adrian Nordin, Hanna Nygårds, Léonie Vincent, Nils Wetterholm

Jag var svettig som en liten gris. 
Varför säger man så? Svettas grisar mer än andra djur? Svettas dom ens? Hundar, vet jag, svettas inte, dom gör av med värme genom tungan. Eller nåt. Det har med tungan att göra, i alla fall. 
Okej, jag var tvungen att googla. Grisar svettas inte: det är för att kyla sej som dom rullar runt i lervälling: uttrycket kommer från engelskan, och uttrycket pig iron, en tacka av råjärn, som efter att ha hettats upp ”svettas” när det kallnar, då den omgivande luften skapar kondens.
Jag var svettig som ett kallnande tacka. 
Jag var svettig som ett duschdraperi. Det hade inte så mycket att göra med att jag cyklat; jag hade några dagar tidigare köpt en ny, dryg hudkräm, och det verkade som om hur lite jag än tog så blev det för mycket. Jag var som insmord i ister, som om jag skulle göra en kanalsimning.
I alla fall, jag var här. Där. I tid, den här gången. Jag hade varit här/där kvällen innan, i tid, trodde jag, men det visade sej att man inte började när jag trodde. Kallt hade jag utgått från att man började klockan sju. Man började klockan sex. Jag kom dit tjugo över, och med tiden blev jag lite förvånad över att jag var den enda där. Tills jag tittade på biljetten. 
Men nu var jag i tid. Och så var alla andra. Det var så gott som utsålt. 
Snällt, på svenskt vis, hade vi format en ringlande kö, långt innan det var dags att gå in. Det här var sista föreställningen, och publiken verkade bestå av mycket vänner och släktingar. När aktörerna, lite senare, kom ut och sjöng och serverade soppa, blev det många kramar och många glatt överraskade miner.

För några år sen, 2014, såg jag en fantastisk uppsättning av den här pjäsen, ute på Fria Teatern i Högdalen, i ett samarbete med Östgötateatern. Det var mitt första möte av den här typen av teater - förutom, förstås, Royal Shakespeare Companys filmade version av NICKOHALS NICKELBY, och några Tjechovuppsättningar på 80-talet - där man inte bara sa repliker, utan också berättade och förklarade vad det var som hände, som en slags scenanvisningar. 

Det handlar om den asiatiska kvarterskrogen Gyllene Draken, en sån där liten, trång och knepigt belägen restaurang, en sån där som, när du går förbi, får dej att undra hur i hela världen dom kan få den att gå runt. Det handlar om de som arbetar i restaurangen, som den nye, lilla papperslösa kinesen med tandvärk, det handlar om gäster, som de två flygvärdinnor som hittar kinesens utdragna tand i en av sina rätter, och om de som bor i huset där restaurangen ligger, som jourbutiksinnehavaren som har en ”Syrsa” instängd i en slags provisorisk bordell, som besöks av mannen som blir lämnad av sin fru, av mannen med en höggravid fru, och av den gamla mannen som inte längre kan vad han har kunnat. Det handlar om övergrepp, exploatering, om det verkligt vidriga, men också om det vackra, komiska och vardagliga.

I fonden, en röd fond med en bild på en gyllene drake. I taket: små röda rislampor med kinesiska tecken och guldfransar, som många miniluftballonger. Några soptunnor i plåt på varje sida, och två arbetsbänkar som skjuts fram och tillbaka. Sex unga skådisar. Tre män, tre kvinnor. 

Kostymerna är enkla, och borde vara det: eftersom alla medverkande spelar flera roller och även agerar berättare, så skulle det inte hinnas med att byta kläder, och kanske skulle eventuella byten, i sej, dra uppmärksamheten från berättelsen. Jag gillar också leken med illusionen, att publiken själva, i fantasin, får klä på och ut skådespelarna.
Baskostymen är svarta byxor, svarta gympaskor med tjocka vita sulor, vitt linne under en vit skjorta, och ett blodrött förkläde. Från början är man ordentligt tillknäppt, mot slutet har allt förkläden och flera skjortor knäppts upp, eller åkt av. Mask och peruk är enkel, frisyrerna är skådisarnas egna hår.

Jag antar att formen står inskriven i manus. Vad som känns som en ganska fri tolkning av en text, där roller förefaller utdelade lite på måfå, är troligtvis en ganska hårt hållen form. Rollen som ”Syrsan”, den utnyttjade kvinnan, spelas precis som förra gången av en man, vilket ger en distans och ett perspektiv.

Det är smakfullt regisserat, där man framhåller det komiska, det äcklande, och det otäckt vackra. Man trycker inte på budskapet, som för att hamra in det, utan låter oss, publiken, själva ta ställning. 

Det underbara med att se elevuppspel, är att det nästan alltid finns en mycket hög angelägenhetsgrad, en nästan elektrisk laddning. Det är nu, bara nu, som gäller. Allt som tidigare har hänt, all träning, erfarenhet och försakan har lett fram till denna stund. 

Du vet hur en bra bok kan få dej att se världen annorlunda, hur den kan förvandla dej till någon annan, kanske bara tillfälligt, eller för alltid? Hur Gypsy Rose Lees självbiografi får dej att dra åt det bohemiska, tillfälliga, rörliga, hur Tallulah Bankhead får dej att bli lite skandalös, Dorothy Parker gör dej elak men kul och Joan Crawford får dej att börja plocka upp därhemma?
Bra teater kan göra samma sak. Kanske inte så mycket påverkar din personlighet, kanske, utan mer hur du ser världen. Den kan förändra hur du upplever din omgivning, tar in en ny slags verklighet. 
När jag kommer ut från teatern ser jag saker lite annorlunda. Eller: jag ser annorlunda saker. För det första blir det lite som en känslomässig chockvåg att se den asiatiska krogen som ligger precis utanför Kilen. Jag har varit så inne i historien att jag översköljs av en missriktiga empati, tills jag minns att det jag såg, nyss, var en berättelse, en fantasi, en saga, och att det nästan gränsar till rasism att anta att den här restaurangpersonalen på något sätt skulle ha det lika illa.
Jag ser pundaren, nere på Sergels Torg, precis utanför ingången till Designtorget. Tanten som verkar ha gått fel. De skrikiga, vrålande snubbarna, lyckliga, men farliga. Kommer dom nånstans ifrån, eller är dom på väg? Alla verkar hålla min koncentration lite längre än vanligt. 
En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som om allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som om allt hela tiden var ett opusslat pussel.
Jag känner lite så, när jag cyklar hem. Människor jag möter, eller ser, drar mitt fokus, suger mina blickar, mina tankar. Vart är han på väg med de där cellofaninplastade blommorna, hem till sej, till sej själv, eller till någon annan, och kommer någon att bli glad av dom? På en av de nya uteserveringarna på själva Hornsgatan sitter en man och en kvinna vid ett bord, men ögonblicksbilden av dom avslöjar en konstig kontakt. Är de på första dejten, eller har de precis gjort slut? Och vem, i så fall, gjorde vad? Eller är det bara två obekanta som råkat få dela bord på en överbokad servering? Kommer de någonsin att prata med varandra, eller har de bara tagit sej en varsin funderare?
Sen, när jag tar mej över Årstabron, en smal gång- och cykelbro, lite knepig att hitta till, speciellt dessa dagar när det byggs mycket i området, möter jag plötsligt en bil som långstamt, långsamt kommer krypande över bron, med en knapp halvmter tillgodo till staketen på var sida. I den sitter två turister, lätt panikslagna. De vet att de är fel ute, ler ytterligt ursäktande och frågar:
”Is it okay if we keep going?”
Jag tänker till, försöker minnas hur det ser ut där bron möter Ringvägen, trots att jag precis cyklade där:
”Yes, yes, keep going, it’s okay.
De fortsätter sitt långsamma rullande över bron, in mot Söder, och jag funderar på hur sjutton dom kom upp på bron, hur dom, bland alla avstängda vägar och stängsel, hittade påfarten. 
Och vart dom trodde dom var på väg, egentligen.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:


Jag har sett EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 


STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV på Parkteatern:

"Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera. "

Låter det intressant? Här är resten: 

  
IF/THEN på Sankt Eriks: 

"Många gånger måste jag påminna mej om att det här ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor." 



tisdag 3 juli 2018

EN HUND TILL LÅNS, Lava, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 22, 1/6 2018.


Av: Steph Molin, Med: Steph Molin och Greta Westling, Producent: Ebba Bohman Foto: Eva Molin

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 
Egentligen kanske jag överdrev, och bara var lite av en drama queen. Det hade inte varit riktigt så illa. Inte riktigt så illa alls, egentligen.

I början av varje månad cyklar jag in till Happy Food Store, en relativt nyöppnad hälsokostbutik på Sveavägen, nästan uppe vid Sergelstorg, där jag går bärsärkargång bland extrapriserna. Eller: det har blivit något jag unnar mej, som något flärdfullt, lyxigt, nästan vräkigt. Eftersom de byter extrapriser varje månad, så blir det alltid att jag köper något jag inte testat tidigare. Ibland köper jag till och med något jag verkligen behöver. 
Det var när jag kom till gymmet som katastroferna började: Jag hade glömt packa ner träningskläder, så det var bara att vända och cykla hem igen, hur sugen - och ärligt talat: jag var inte så sugen - jag än var på att få svettas lite. Och sen, när jag kom till Mariatorget, för att trösta mej med lite glass på det helveganska StikkiNikki, gick kön ända ut på gatan, så jag cyklade vidare. 
Det var inte värre än så. Ilandsproblem, som man säger. 
Men allt är relativt, som man också säger. 

På förmiddagen hade jag suttit och skrivit om två operor jag hade sett, HANS OCH GRETA och XERXES, med Operastudions elever, på Årsta Teater. Jag hade tänkt att jag på kvällen skulle gå och se Stadsteaterns MINA DRÖMMARS STAD, en föreställning jag inte var supersugen på att se, fast jag kände att jag borde gå på, men så blev jag inbjuden till en något som verkade intressantare, och tackade givetvis ja, även om jag inte kände till något om den. 

Jag har lite problem med kulturhusets hemsida. Den är otydlig. Kanske är det ett sätt att inte sätta etiketter, att rubricera saker, men det är väldigt svårt att veta vad som är vad: Tidigare på dagen hade jag varit inne och titta på vad som visats, och sett något som hette EN HUND TILL LÅNS, på Lava. Manérbilden var så filmisk att jag utgick från att det var en film. Det var inte förrän jag några timmar senare blev inbjuden till föreställningen som jag förstod att det var en pjäs. Jag tycket man klart och tydligt, under respektive titel, ska skriva en presentation: Film, Föreställning, Föredrag, Utställning. Det är nog inte bara jag som inte är så smart, och ganska stressad, när jag går in på deras hemsida. Dessutom väljer jag ofta att gå och se en föreställning, baserad på vem dramatikern är, så jag skulle önska att man också la till vem som skrivit verket. 

Jag kommer hem från min misslyckade tränings/glassutflykt, och blir på bättre humör när jag kommer på att jag har ryggan full av hälsokost. Och en vegansk glass från ICA. Jag fortsätter blogga, det går några timmar, så är det dags att cykla in till city, igen.

Jag har varit här förut, med det ser alltid lite olika ut. Ofta har det varit en blackboxteater; svarta väggar, tak och golv och en publikläkare. 
Den här gången har man öppnat upp mot sommaren, mot ljuset. Jag hade ingen aning om att detta rummet vätte ut mot Sergels Torg, vilket medför att ena väggen bara är fönster, från golv till tak. Klockan är åtta på kvällen, och solen skiner in i rummet, så man har dragit för tunna, gröna gardiner, mönstrade som om man målat på dom med vattenfärg, och de ramar också in scenen, som ligger i ett hörn, in till vänster. 
Golvet är svart, men här och där finns stora, runda, färgade cirklar, varav en röd passande nog hamnar i scenrummet. En enkel säng, en sån där som ingen sover i,  med ett grönt överkast, står till vänster, två svarta stolar till höger. Ett mic-stativ. Det är enkelt, men tillräckligt, som gjort för en turné.
Scenrummet föreställer oftast huvudpersonens eget rum, men iblanda går man utanför och skapar till exempel en buss genom att sätta fram de två stolarna. 

Det handlar om en ung person som redan som barn får en massa diagnoser som gör att hans liv blir lite problematiskt. Vad de egentligen innerbär blir inte riktigt klart. Svårighet att ta ögonkontakt, relatera till andra personer, problem i skolan, förstår jag. Motorsågar i huvudet, berättas det.
En dag ser han en hund utanför en affär som han får kontakt med, och tar hem. En annan dag ser han en flicka på bussen, och varje gång han ser henne på bussen sätter han se närmare, tills han en dag kommer för nära.

Kostymerna är vardagliga, moderna, nästan privata. 

Pjäsen är så gott som en monolog. Det finns dialoger, men allt berättas ur huvudpersonens perspektiv. Tonen är realistisk, med en drömsk, poetisk underton. Det handlar om utanförskap, sett inifrån, berättat i ett slags teaterblickar. 

Man behandlar ämnen som ADHD, Dyslexi, Autism, utan att man riktigt berättar vad det är, hur det rent konkret påverkar huvudpersonen, och flera gånger berättas det om att det blir bättre, men vi får aldrig riktigt veta hur. Medicinering? Terapi? Självinsikt och disciplin? Jag skulle önska att man berättade lite av vägen och medlen till ett mer lättlevt liv, för nu känns det som om man på manusfronten är lite rädd att ge en för nedslående bild av ett liv med dessa diagnoser, vilket för att man inte riktigt vågar ta tag i det.

Det är välskrivet och intressant, men jag skulle också önska att dramatikern tog ytterligare en titt på verket, för det finns något här som är mycket lovande och fascinerande, det är kanske bara inte riktigt där än. Den är lite för episodisk, rent dramaturgiskt. Först avhandlas en dramatisk tråd, och sen börjar man på en annan, istället för att väva ihop dom, låta allt hända mer eller mindre samtidigt..
Det blir mer som kapitel i en bok, eller en samling noveller istället för ett helt, sammanhållet verk.

Om jag skulle ändra något i regin, så är det ögonkontakten. Huvudrollen har problem med att se någon annan i ögonen, men skådespelaren som berättar detta har inte det. Flera gånger får vi ögonkontakt. Jag förstår att det är frestande för en skådis att se sin publik i ögonen, att rikta sej utåt, men jag tror man skulle kunna uppnå samma effekt om man låtsades titta folk i ögonen, men egentligen tittade ovanför eller bredvid. 
Jag tror detta skulle vara mycket effektivare om  man väntade tills slutet med kontakten, när det berättas att detta inte längre är ett problem.

De två skådisarna imponerar genom att vara synnerligen trygga, övertygande och kompetenta, speciellt som det inte finns en angiven regissör. I den här åldern brukar det ibland finnas en slags scenisk självmedvetenhet - man ser sej själv utifrån, och försöker efterlikna en slags förebild - eller en oförmåga att vara riktigt närvarande, men detta hittar jag inte alls här. De känns naturliga, avslappnade och trots att det är premiär känns det som om man kommit hem från en lång turné.

Jag associerar ibland till DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, som jag för några år sen såg en uppsättning av, här på Kulturhuset Stadsteatern, dels för att den också handlar om en hund, men också för att även där hade den manliga huvudrollen några diagnoser. Den uppsättningen hade varit ganska ämlig, fumlig och ofärdig. 
Jag tycker bättre om den här.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:


STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV på Parkteatern:

"Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera. "

Låter det intressant? Här är resten: 

  
IF/THEN på Sankt Eriks: 

"Många gånger måste jag påminna mej om att det här ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor." 


ROSENKAVALJEREN på Kungliga Operan: 

Kanske är det för att jag bloggar, och vill vara tydlig och exakt, men jag har ett starkt behov av att definiera, rubricera, relatera och karaktärisera. Vilken färg har stolen? Är den ljusblå eller mörkblå, mattmålad eller glansig? Är den tillverkad i trä eller metall, modern eller antik? Är det där en man eller kvinna?