torsdag 20 december 2018

CAROLONE, OR CHANGE


TONY KUSHNER WRITER, JEANINE TESORI COMPOSER, MICHAEL LONGHURST DIRECTOR, FLY DAVIS DESIGNER, ANN YEE CHOREOGRAPHER, NIGEL LILLEY MUSICAL DIRECTOR, JACK KNOWLES LIGHTING DESIGNER, PAUL ARDITTI SOUND DESIGNER, CHARLOTTE SUTTON CASTING DIRECTORS, DEBBIE O'BRIEN CHILD CASTING DIRECTOR, TOM BRADY ASSOCIATE MUSICAL DIRECTOR, JENNIFER WHYTE ASSISTANT MUSICAL DIRECTOR, ROB BETTLE ASSOCIATE SOUND DESIGNER, DIALECT COACH HAZEL HOLDER, ANDY BARNWELL ORCHESTRA MANAGER, PHIJ ADAMS MUSIC TECHNOLOGY, LISA AITKEN COSTUME SUPERVISOR, MATT GEORGE WIGS SUPERVISOR, PAUL HENNESSY PRODUCTION MAN

Med Sharon D. Clarke, Me'sha Bryan, Dujonna Gift-Simms, Tanisha Spring, Keisha Amponsa Banson, Ako Mitchell, Vincent Pirillo, Sue Kelvin, Lauren Ward, Alastair Brookshaw, Naana Agyei-Ampadu, , Angela Caesar, Abiona Omonua, Teddy Kempner, Jack Meredith, Isaac Forward, Aaron Gelkoff, Kenyah Sandy, Mark Mwangi, Jeremiah Waysome, Josiah Choto, David Dube, Raphael Higgins-Humes, Teddy Wills, Cassiopeia Berkeley-Agyepong, Zalika Henry, Laura Medforth, Timothy Quinlan

(Rapport kommer) 


måndag 10 december 2018

Jag skulle vilja att någon satte upp -

- Noel Cowards A SONG AT TWILIGHT. Den är ett litet mästerverk av den där typen där det hela tiden avslöjas något nytt. 


Jag har börjat läsa och titta igenom han pjäser, och han är så mycket intressantare än jag trott. Den här handlar om en äldre, framgångsrik författare som får  besök av en gammal flamma som har fått tag i några intressanta brev. 


tisdag 4 december 2018

RIGOLETTO, föreställning 38, 19/11 2018.


MUSIK Giuseppe Verdi, TEXT Francesco Maria Piave, efter Victor Hugos pjäs  Le roi s’amuse, REGI Sofia Jupither, SCENOGRAFI Erlend Birkeland, KOSTYM & MASK Maria Geber, LJUS Ellen Ruge, MED Leonardo Capalbo, Karl-Magnus Fredriksson, Ida Falk Winland, John Erik Eleby, Katarina Leoson, Susann Végh, Kristian Flor, Anton Eriksson, Jihan Shin, Jens Persson, Emma Vetter, Ella Morin, Lionel Bringuier

Det har hänt något underbart på Kungliga Operan. Jag pratar inte om Sophia Jupithers uppsättning av RIGOLETTO, som jag tyckte var ganska oengagerande, präktig och tråkig, utan om att man har börjat använda sej av platsbiljetter på sina öppna repetitioner. Förut var det fri sittning, och resultatet var alltid som en mellandagsrea fylld av förfördelade: folk armbågade sej fram, tog mer plats än de behövde, och stämningen var alltid stressad och hetsig. Dessutom var man - om  man ville sitta bra - tvungen att var ute i så god tid att man när föreställningen började var ganska utmattad av all väntan.
Nu gick jag bara in på nätet: bokade en plats på parketten, och dök upp i lagom tid till att det skulle börja. 

Det här är första gången jag ser RIGOLETTO, så jag vet inte hur den brukar göras. Men jag antar att man i den här versionen, efter #metoo och kulturprofilen, har försökt vrida den till något som man anser vara mer aktullt, vilket för mej har gjort att den havererat totalt. Istället för att ge kvinnorna makt har den i sin iver att visa påvisa manliga övergrepp totalt gjort samtliga kvinnor till offer.

Scenografiskt använder man sej av murar och väggar, och det blir tröttsamt ganska fort. Två gånger går en svart ridå ner, och när den efter en stund går upp möts publiken första gången av en mur, andra gången av en vägg. Och allt, antar jag, för att man ska kunna välta, riva ner en vägg i slutet av pjäsen. Lite för bokstavligt för min smak. 
Kostymerna är välskräddade men lättglömda. 
Jag tyckte mycket om ljuset, som fick mej att tänka på Rembrandt.

Personregin tyckte jag var statisk och stel, av typen stå still och sjung. Ibland kan bristen på rörelser ge ett mardrömslikandne fokus, här satt jag mest och frågade varför ingen rörde på sej. Det kändes ibland nästan som om jag tittade på foton av föreställningen, medan en inspelning spelades. 

Tyvärr, tycker jag, när man försöker göra såna här omtolkningar, så berättar man mer om sin egen syn på verket, än man låter verket i sej tala. Man säger att Hertigen är en en skitstövel, istället för att visa att han är det, om det nu är vad man anser. Det berättas för oss, istället för att vi får upptäcka det, så det känns inte som om man tar någon egen ställning. Det blir som om man gjort en produktion för att visa hur dåligt, förlegat och gammaldags ett verk är. Och ofta resulterar det bara i att man undrar varför dom överhuvudtaget sätter upp det.

Vanligtvis handlar det om en hertig, en rik, snygg libertin vars största intresse är sex med så många kvinnor som möjligt. Han har en puckelryggig narr, Rigoletto, som hetsar honom och hånar männen till de kvinnor han förför. Hertigen har blivit intresserad av en ung kvinna han sett i kyrkan, och som visar sej vara Rigolettos dotter, men de hånade hovmännen, som tror att hon är Rigolettos älskarinna, kidnappar henne, och för henne till hertigens palats, där han hittar henne. Rigoletto hyr en yrkesmördare för att hämnas sin dotters heder, men mördarens syster förälskar sej i hertigen och mördaren lovar henne att om det dyker upp någon annan de kan mörda så ska han skona honom. Dottern hör detta och offrar sej, trots att hon vet att hon inte betyder något för hertigen.

Det är farligt att börjar bena i såna här historier. Att fippla med vissa dramatiska verk är lite som att spela Jenga, det där spelet där man bygger ett torn av träblock, och sen plockar loss bitar och bygger på, förhoppningsvis utan att rasera allt.
Här, tycker jag, rasar alltihop från början, och man lyckas inte bygga upp någonting. Och nästan allt har med första scenen att göra. 
Anslaget, tvärtemot många andra uppsättningar, är sexuellt maktmissbruk.

Jag har ganska många väninnor - och vänner - som skulle kunna tänka sej en omgång med Brad Pitt, Leonardo DiCaprio, Cristiano Ronaldo eller Matt Damon. Det är inte det att dom förväntar sej evig kärlek, en snabbis skulle räcka långt. Och det är precis så jag tänker mej att hertigen ska spelas. Men i den här versionen verkar ingen intresserad av att ligga med honom, trots att han är den mest attraktiva, mäktiga mannen i rummet. De förhåller sej till honom som om han vore ett avskum, en dracula, en despot, ett öde värre än döden. Rigoletto blir i detta en slags demon som uppmuntrar övergreppen, vilket gör att vi inte känner någon empati för honom när hans dotter kidnappas och förs till hertigen. Hon, dottern, förlorar all trovärdighet när hon offrar sej för någon så ovärdig, och hennes död blir inte något upphöjt, utan patetiskt och beklagansvärt. 

Opera, för mej, är stora, starka känslor, och här kände jag ingenting alls. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


K på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det är som om författaren, efter att ha fokuserat på Leila K, har övergett projektet och försöker säga något mer allmänt, men eftersom produktionen bara fått medial uppmärksamhet som pjäsen om Leila K, kan man inte distansera sej från henne. Det är som om författaren drabbats av samma öde som hon påstår att Leila K möttes av: den mediala uppmärksamheten fokuseras på något helt annat än det man vill berätta. 


SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning.

Låter det intressant? Här är resten: 


GHOST på Chinateatern

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 



lördag 1 december 2018

tisdag 20 november 2018

K, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 37, 12/11 2018


Av Dimen Abdulla, Regi Åsa Lindholm, Scenografi och kostym Julia Herskovits, Mask Patricia Svajger, Ljus Olle Axén, Komposition Foad Arbabi, med Arazo Abdulla, Sepideh Khodarahmi

Efteråt, när vi sitter på den veganska snabbmatsrestaurangen Taku Taku vid Hötorgshallen och käkade ångade yum buns, ber jag om ursäkt till Lady Lake för att jag släpade med henne på det här förberedande genrepet.
Hon svarar att hon gillade sången, och att hon ändå inte haft något för sej. Och att yum bunsen är goda.
Vi försöker prata om föreställningen, men det finns liksom inget att säga. 

Ibland, när man ser en uppsättning man inte gillar, så kan det efteråt vara roligt att försöka definiera vad det var som man inte tyckte om, och vad man tycker de skulle ha ändrat på, och vad de borde gjort annorlunda. Men här är det svårt. Det fanns så väldigt lite jag gillade, att det liksom inte fanns något att bygga på. 
Nånstans finns det en intressant historia, men den berättas inte här.

Då och då, på Ikeas tillfälliga kollektioner, skapade av unga, oerfarna och nyutexaminerade designers, dyker det upp produkter som kanske på papperet har verkat intressanta, men som i utförandet ser billiga och amatörmässiga ut. Jag tänker på vissa lampskärmar i vita, plastiga tyger, med ditklistrade fjädrar och fasthäftat glitter. Den här scenografin, av Julia Herskovits, påminner om något sånt. 
Jag trodde i föreställningens början att den såg så billig och skröplig ut därför att den under kvällen skulle trashas, och att det var ett smart drag att skapa billigt om det ändå ska förstöras.
Och sen kommer hon givetvis att riva ner den vita fonden och förstöra allt, tänker jag. Allt kommer att bli sådär rörigt, skitigt och söndertrasat som hennes liv verkar vara. 
Men jag har fel. Inget händer.

Scengolvet är täckt av en vit dansmatta. I fonden hänger ett vitt tyg i österrikiskt drapering i ett sånt där glansigt, plastigt material man tillverkar budgetbröllopsklänningar av. Du vet, såna som är märkta Mycket Brandfarlig?
I mitten står en himmelssäng, som mycket väl skulle kunna ha kommit från någon av Ikeas PS-kollektioner; en madrass under en ställning av tunna, vita metallskenor. Övrig scenografi består av rekvisita, sånt som används i spel: peruker på stockar, kasettbandspelare, väskor, kassar och kläder, kläder, kläder. 
Det enda verkligt intressenta bland alla kostymbyten, är att en av de två skådespelerskorna plötsligt tar på sej en av balklänningarna från den senaste uppsättningen av Stadsteaterns uppsättning av MY FAIR LADY. Jag vet inte om det är en medveten referens, eller om man helt enkelt inte har koll. Jag lutar åt att man privat tyckte det var lite kul och tänkte att de som fattar, de fattar
Varför, fattar jag inte.

Skådespelerskorna är kompetenta, men ges aldrig chansen att briljera, förutom i en sång. Den mesta scentiden går åt till att byta kläder och peruker. Jag vet inte varför det är två personer som gestaltar karaktären, för jag tycker mej inte se någon dualitet, ingen spelar henne som Ung och någon annan henne som Gammal, eller Kvinnan Privat och Kvinnan På Scen. Det är bara två skådisar som samsas om text utan motsättningar.

Det handlar om en person som skulle kunna var Leila K, men som inte är det, samtidigt som det är det. 
Och det är mitt stora problem med texten, med dramat: det utger sej - på Stadstearens hemsida - för att handla om vilken flicka som helst som står framför en spegel och drömmer stora drömmar, och vad som händer när drömmen slår in. Samtidigt är den en hyllning till Leila K och andra kvinnliga pionjärer som var före sin tid.)
Föreställningen är liksom två ofullbordade idéer: det ena är en slags Askungesaga om drömmen om att bli känd, och berömmelsens baksida, och det andra är ett slags biografidrama om Leila K.
Någon egentlig handling hittar jag inte. Det är små brottstycken här och där, små nedslag, som om dramatikern hade fnulat lite på scener och sen förkastat dom. 

Det är som om författaren, efter att ha fokuserat på Leila K, har övergett projektet och försöker säga något mer allmänt, men eftersom produktionen bara fått medial uppmärksamhet som pjäsen om Leila K, kan man inte distansera sej från henne. Det är som om författaren drabbats av samma öde som hon påstår att Leila K möttes av: den mediala uppmärksamheten fokuseras på något helt annat än det man vill berätta. 

Men faktum kvartstår: man utnyttjar Leila K till att berätta om en kvinna som man påstår inte vill bli utnyttjad.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning.

Låter det intressant? Här är resten: 

GHOST på Chinateatern

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 


KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.


tisdag 13 november 2018

SHAKESPEARE IN LOVE, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 36, 22710 2018.


 Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard, Scenversion Lee Hall, Översättning Calle Norlén, Regi Ronny Danielsson, Komposition Martin Östergren och Mathias Venge, Koreografi Roger Lybeck, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Annsofi Nyberg, Mask Katrin Wahlberg, Ljus Fredrik Jönsson, Ljud Petter Samuelsson, medverkande Will Shakespeare Alexander Karim, Philip Henslowe Dan Ekborg Hugh Fennyman Christer Fant, Richard Burbage Robin Keller, Christopher”Kit"Marlowe Shebly Niavarani, Ned Alleyn Jan Mybrand, Webster Bahador Foladi, Ralph Kardo Mirza, Sam Victor Morell, Nol Anders Johannisson, Peter Magnus Borén, Robin Oskar Roslund*, Adam, Max Ulveson** Wabash Tim Dillman, Quickly Odile NunesPaulina Elsa Fryklund, Viola de Lesseps Sofia Ledarp, Sir Robert de Lesseps Kardo Mirza, Lady de Lesseps Odile Nunes, Lord Wessex Peter Gardiner, Amman Gunilla Röör, Elizabeth I av England Katarina Ewerlöf, Sir Edmund Tilney, Lars Lind

Som Harvey Fierstein sa: ”This is not going to be pretty…”

”Jag antar att han är en bra arbetsledare,” avslutar jag, när jag och min kompis Soleil efter föreställningen står och småhuttrar vid våra cyklar och diskuterar genrepet vi just har sett. Vi har inte varit imponerade, och vi har mest stått och diskuterat regissören. 

Det är lika bra att jag kommer ut: jag har aldrig varit en stor fan - eller ens ett litet fan - av någon av Ronny Danielssons uppsättningar. Faktum är att jag har avskytt de flesta. Det är inte det att jag inte vill att han ska göra fler produktioner - även om jag nog inte ska gå och se några fler - men jag är förvånad att inga andra, mer kapabla regissörer har kommit och axlat hans mantel.  Det verkar inte så svårt att göra ett bättre jobb. Är det storleken på produktionerna som skrämmer dom andra?

Det finns vissa regissörer som hjälper och gör skådespelarna bättre än dom tidigare varit, där dom i samarbetet hittar nya sidor, utvecklas, blir tydligare, och kan lita på att det yttre ögat i salongen är där för deras skull. Jag antar att Ingemar Bergman var en sån.

Jag tror inte Ronny Danielsson ligger högt upp på någon skådespelares lista över regissörer dom vill arbeta med. I de flesta fall blir skådespelare lite sämre - många gånger mycket sämre -  när det arbetar med honom, och de som klarar sej bäst är de som kan regissera sej själva, som har förstått att de inte kommer att utvecklas, få någon hjälp, eller ingående personregi, skådisar som själva bestämmer om dom ska gå till höger eller vänster, när dom ska stå still och hur och vad dom levererar. Bäst i den här produktionern klarar sej personer som Dan Ekborg, som liksom känner sitt eget brand, sin egen image, och förstår vad de är där för att leverera. 
Ronny Danielssons storhet, tycker jag, ligger inte i regin, utan i att han faktiskt sätter upp vad han sätter upp, och att han lyckas ro projekt iland, i tid. Jag tror att han hade kunnat bli en bra producent, en sån där amerikansk producent som har en övergripande kreativ vision, men som inte lägger sej i finliret med regi.

I en musikal märks bristen på personregi inte så mycket, då stor scentid upptas av sång och dans, och där mycket styrs av musiken. Det är lite värre när man sätter upp en pjäs.

Jag var så där underbart brinnande vansinnig när jag gick hem från föreställningen. Gick? Jo, det visade sej när jag skulle börja cykla att jag fått punktering, så jag tog det exekutiva beslutet att leda cykeln hem till Midsommarkransen. Vilket var tur. Det tog någon timme, och jag fick liksom osa av mej det värsta. Om du var en av dom som följe min Instagram Story den dagen fick du det tveksamma nöjet att höra den ocensurerade versionen av vad jag verkligen tyckte.

Att säga att jag är besviken är en underdrift. Det fanns ärligt talat inte mycket jag tyckte om här, förutom många av skådisarna, och scenografin, även om jag många gånger upplevde den som onödigt ödslig och kanske verkade höra hemma mer på en operascen än i en pjäs om det överbefolkade, trånga, skitiga renässanslondon. Jag hade också uppskattat det om man hade kunnat arbeta med ett större och mindre scenrum. 
Vanligtvis brukar det finnas en massa vitvaror i en Ronny Danielsson-uppsättning, men här har de ersatts av en viktoriansk järnsäng som också fyller alla de funktioner som kundvagnar brukar fylla i hans tidigare produktion: den liggs i, när den får vara sängs, sitts i, när handlingen ska utspela sej på ett värdshus, och stås och klivs i lite däremellan, och när dom rullar ut den förstår jag inte varför dom gör det just då, och inte tidigare, och varför dom inte bara låter den stå kvar, när vi ändå har vant oss vid den.
Mask- och perukdesignen av Katrin Wahlberg, tyckte jag mycket om, men kostymerna var jag mer ambivalent inställd till. De kändes lite plastiga, och även om det är kul med färg hade jag uppskattat mer historisk exakthet, och en hel del patina, för nu såg kläderna så gott som oanvända ut. De fick mej att tänka på hur det hade kunnat se ut om konfektionsföretaget Zara hade gett ut en Shakespelare-linje.
Jag förstår att man vill säga att detta inte utspelar sej i en specifik tidsperiod, utan mer är en lek med det, men jag hade uppskattat en definitiv datering, då ämnena den avhandlar, som Shakespeare, kvinnoförbud på scenen, är starkt historiskt hållna. 
Den förvirrade, ofokuserade regin gör också att jag har svårt att hänga med i berättelsen, och trots att jag kan filmen nästan utantill, blir jag flera gånger tvungen att tänka efter: vem är skyldig vem pengar, vem äger vilken teatern, och vad är det egentligen som står på spel? Att berätta detta borde var det primära, det absolut viktigaste med att regissera: att fableln kommer fram. 
Det kan vara värt att notera att man inte gjort någon distinkt skillnad i spelstilen vad gäller om man agerade på scenen - det handlar trots allt om den fiktiva tillblivelsen av en klassisk pjäs - eller om man var privat. Flera gånger missförstod jag och trodde att det var Romeo som talade, när det var Shakespeare själv. Det kanske ska tilläggas att jag vid det här laget var lite uppgiven. 
Jag bög hängde jag också upp  mej på en scen när Shakespeare för första gången kysser vad han tror är en man. Kyssen övergår från att vara en teaterkyss till att bli en utdragen, äkta kyss, och när den är över väntar jag spänt på en reaktion från den heterosexuelle Shakespeare: något som visar för publiken att detta inte tillhör vanligheterna. Men ingen reaktion kommer. Han agerar som om han hela tiden visste att det var en kvinna han kysste, och publiken kan vara lugn; man försöker inte säga något om bisexualitet eller förbjudna, nya känslor. 
Det är också intressant - speciellt i dessa tider - att en kvinnlig teaterchef sätter upp en pjäs med så många manliga roller, och så få kvinnliga. Visst, pjäsen handlar någonstans om att kvinnor inte fick agera, men det budskapet - som så mycket annat - sjabblas bort. På något sätt lyckas man återigen hindra att kvinnan tar plats på scenen. Och jag förstår problematiken, jag anser absolut inte att man ska försöka klämma in några kvinnor bara för att det ska vara kvinnor på scenen, men jag saknar en kommentar.

Shakespeare in Love, filmen, kom 1998, den nominerades för 13 Oscars, och vann 7, däribland bästa film, bästa kvinnliga biroll, till Judi Dench, och bästa kvinnliga huvudroll, till Gwyneth Paltrow, vilket ledde till det böligaste tacktalet tills Halle Berry kom några år senare, och verkligen sopade banan.

Filmen är skriven av en av mina favoritdramatiker, Tom Stoppard, tillsammans med den inte fullt så produktive filmförfattaren Marc Norman, och är en slags underbar fantasi om hur det skulle kunna gått till när Shakespeare skrev Romeo och Julia.

Det är också något av en omöjlighet att översätta den här pjäsen från engelska till svenska, utan att förlora något. I filmversionen hör man alla referenser till repliker ur andra verk, på svenska är de inte lika bekanta.

När nu Lee Hall, mest känd för filmmanuset till Billy Elliot, gör en pjäs av filmen, förlorar den något, och kanske, i en annan uppsättning, hade den vunnit något. Den förlorar det fullproppade berättandet, de många snabba klippen, de snabba referenserna till andra verk, den naturalistiskt, historiska scenografin, och jag saknar också scenerna med ”psykologen”.
Kanske hade den vunnit något i att en pjäs om skapandet av en pjäs, om livet på en teater, sätts upp på en teater. Om detta hade varit en bra uppsättning.
För mej handlar det - pjäsen, inte uppsättningen - om poesi, om skapandet, om passionen till det kreativa, om dikt och drama. Om varför vi som älskar teater älskar teater. 

På scenen visas något som mer verkar vara tillrättalagt och riktat till en utseendeintresserad tonårspublik.

Under föreställningen sitter jag och funderar lite på #metoo och vad den verkar ha medfört. Den har gett en massa förbud och förordningar, vilket är bra, men den verkar inte ha förändrat något av det vi ser på scenen.
Jag trodde att man efter att bland annat ha fokuserat på den felaktiga fixeringen vid skådespelares utseende, att vi skulle få se en annan typ av människor på scenen. De fula, de inte fullt så fagra, men de mer kompetenta. Uppenbarligen har det inte slagit igenom. Jag hänger ogärna ut skådespelare, men jag är övertygad om att Alexander Karim, som säkert är en kapabel filmskådis, och som här spelar Shakespeare, har fått rollen mer för sitt utseende, än för sin kompetens att framföra sonetter, för hans textbearbetning lämnar mycket i övrigt att önska. Nog måste det väl ha funnits mer kompetenta, men kanske inte fullt så sköna skådisar? 
Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


GHOST på Chinateatern

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 


KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.


DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?


Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.