torsdag 18 oktober 2018

MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 33, 10/10 2018


Manus och regi Jacob Hirdwall, Scenografi och kostym Caroline Romare, Ljus Peter Stockhaus, Koreografi Johanna Lindh, Kompositör Fredrik Söderberg, Video Tom Waldton och Peter Sundqvist, Produktionskoordinator Margareta Hallqvist, med Camilla Larsson, Linda Lönnerfeldt, Andreas Liljeholm, AnnaKarin Hirdwall, Niklas Jarneheim

Ibland kan man, som berättare och konstnär, visa på det stora genom att visa det lilla, att genom att ge en bild av något litet, av en detalj, något rent specifikt, berätta något mycket stort.
Ibland berättar man istället mer om sej själv och de egna begränsningarna.

Precis som med Ensembleverkets tidigare produktion NATTVANDRINGAR I DEN UNDRE VÄRLDEN tycket jag att upphovsmakaren gör ett bättre jobb som regissör än som dramatiker. Pjäsen känns affekterad, konstruerad och medvetet artistiskt konstig. Som gjord för att förvirra och ämnad att imponera.
Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror. 

Själva berättelsen är ganska vag och förvirrande: Fem skandinaviska kulturarbetare befinner sej på en slags retreat vid en strand, någonstans. Samtidigt pågår någon slags naturkatastof, en skogsbrand eller ett atomkrig. Tanken är, tänker jag, att attackera de priviligierade kulturutövarnas självcentrerade navelskåderi medan världen omkring dom rämnar. 

Mitt stor problem är att jag känner att jag aldrig lär känna någon av rollerna. De har monologer, dialoger, där de förklarar vem och vad de är, men så här efteråt har jag väldig svårt att minnas vad de hade för funktioner, och vad de stod för. Det är som om pjäsen som ska handla om människor som försvinner också handlar om roller och berättelser som försvinner. De blev aldrig riktigt verkliga, separata karaktärer. Jag minns fragment om dokufilmare, om manusförfattare, men det är allt. 

Med detta sagt vill jag framhålla en monolog, framförd av fantastiskt intressanta Linda Lönnerfelt: hon berättar om en tsunami som för bort hennes familj, och detta får plötsligt allt annat att mattas och ger resten ett slags diffust dis. Här är något verkligt, något intressant, och allt annat verkar ointressnat, otydligt och bleknar bort. Det är som om Broadwaystjärnan Patti Lupone skulle gästa en av Kulturamas elevkonserter. Jag menar inte att jämföra hennes prestation med de andras, för det finns också en dramatisk och dramaturgisk orättvisa, utan jag vill bara framhålla den plötsligt höga nivån i berättandet.

Jag tyckte mycket om kostym och scenografi av Caroline Romare; kläderna går i beige, vitt och svagt mintgrönt, de är smakfulla och talande, och scenografi, musik, koreografi  och projiceringar var mycket kompetenta, och hade i andra, tydligare sammanhang fått verka mer förhöjande. Nu sitter jag mest i dessa dansanta, och/eller musikaliska mellanspel och funderar på vad där är jag missar, vad det är jag inte förstår.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 


HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 

STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 






Missa inte Kamraternas KALLSKÄNKEN! Obs! Kort spelperiod!


 Kamraternas suveräna kabaré KALLSKÄNKEN, i regi av Dan Turdén, byggd på Jenny Wrangborgs diktsamling från 2010, med Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg gör ett kort gästspel på teater Brunnsgatan Fyra, och det är något som inte får missas.

Föreställningen är en - som alltid med Kamraterna - mycket smakfull, vansinnigt rolig, och nästan knökigt kreativ kabaré om livet i kallskänken på ett kafé i Göteborg. Högt och lågt, poetiskt, personligt och politiskt, genom sång, dans och spel får vi följa ett berättande om livet är på andra sidan disken, och det framförs med sån humor, glädje och exakthet att jag bara glatt sitter och gapar. 

Detta är något så ovanligt som en föreställning jag skulle vilja se igen.

KALLSKÄNKEN är omkring en timme, precis lagom lång för mej att orka flina mej igenom varenda nummer. Detta är en föreställning för Parkteatern, för Soppteatern, för Riksteatern, för SVT, för diverse gästscener, för LO och för HRF.

Detta är också något så ovanligt som verkligt initierad arbetarteater, något mycket ovanligt i detta land av idel ädel medelklass.

I skrivande stund har du bara åtta chanser på dej att se föreställningen. 

Biljetter hittar du här.

onsdag 17 oktober 2018

Idag ser jag fram emot -


- premiären av Kamraternas KALLSKÄNKEN

Från deras hemsida:

KALLSKÄNKEN- en poetisk kabaré efter Jenny Wrangborgs diktsamling

Premiär: 17 oktober 2018
Av: Jenny Wrangborg
Dramatisering: 
Birgitta Prejborn och Dan Turdén
Regi: 
Dan Turdén 
Scenografi: 
Marie Abildgaard Moberg
Dramaturg: 
Eva Sunmo
Musik:
 Safoura Safavi
Foto: Maximilian Mellfors
Marknadsföring: Eva Sunmo
På scen: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg
Speltid: 
Ca 1 timme
I köket på ett kafé i Göteborg snurrar arbetet som en rostfri maskin med sylvassa blad i hög hastighet. Navet är de anställda, förenade bortom bakgrund, ursprung, klass. Förenade av yrkesstolthet, passion, stressrelaterade skador och drömmar om något mer. Det är en absurd värld, med egna regler, eget språk och uniformer som skiljer den som serverar från den som serveras.
Först – en kamp mot klockan, för nöjda kunder, för att lyckas göra tillräckligt många lattehjärtan och fylla kassan innan chefen kommer.
Sedan – en kamp för jämlikhet, mot hierarkier och för att kunna bära sin uniform med rak rygg.
Med andan i halsen och kniven mot strupen välkomnar Kamraterna er till en absurd, poetisk och musikalisk föreställning bland kökets smutsiga men blankpolerade maktstrukturer. Med nykomponerad musik av Safoura Safavi, svart humor och en färgstark ensemble bjuder vi på kabaré och kampanda. Smaklig spis!
Kallskänken är ett gästspel på Teater Brunnsgatan Fyra I samarbete med Stockholms Stad Kulturförvaltningen, Statens kulturråd och ABF.
Om diktsamlingen Kallskänken:
”… säger mer om klassanalys och förtryckarstrukturer än vad hela den samlade svenska vänsterdebatten gör” – Kalle Holmqvist, Fria Tidningen
”Kallskänken är viktig poesi. Den är angelägen. Den har ett ärende.” – Christer Enander, Kristianstadsbladet
Jenny Wrangborg debuterade 2010 med diktsamlingen Kallskänken som handlar om hennes egna yrkeserfarenheter som just kallskänka. Sedan dess har hon tilldelats flera utmärkelser, bland annat LOs stora kulturpris.
Hjärtligt välkomna på kabaré på Teater Brunnsgatan Fyra!

tisdag 16 oktober 2018

VÅROFFER, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 32, 9/10 2018



Koreografi Fredrik Benke Rydman, Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl, Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Lehna Edwall, Ljus Palle Palmé, Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson, Mask Maria Reis, Video, Anders Granström och Andreas Skärberg, Dansare Fredrik Benke Rydman, Amanda Arin, Daniel Asamoah, Daniel Koivunen, Daniel Gürow Lundkvist, Edin Jusuframic, Ellen Lindblad, Hanna Jansson, Jonna Hökengren, Kenny Lantz, Kevin Foo, Kyra Althén Bergman, Lamin Camara Holmén, Lisa Arnold, Marco Wihlborg, Martin Jonsson, Mia Hellberg, Milena Jacuniak, Pauline Eddeborn, Pawel Krupa, Stacey Aung, Niklas Capel

”Ni vet väl att Benke är sjuk?” säger hon.
”Va?”
”Ja, han är sjuk idag, tyvärr…”
Vi säger något mer, något kort, avslutande, jag minns inte vad, och så skyndar hon ut, medan vi andra fortsätter in.
”Vad sa hon?” log min kompis Soleil, lite nyfiken.
”Hon sa att Benke var sjuk idag?”
Soleil slutar le. Det här är liksom hennes grej, hennes present till alla oss, och hon känner sej personligt ansvarig.
”Vem är sjuk?” brummar Rocky, som med sina dåliga knän har haft lite svårt att stanna, vända, och vänta.
”Benke. Han är tydligen sjuk idag?” förklarar Taylor, lite för tyst för Rocky.
”Va?”
”Benke är sjuk idag,” upprepar Taylor, lite högre, lite mer med magstöd.
Rocky tittar oförstående på mej. Jag förklarar:
”Han är sjuk idag. Koreografen Benke?”
Poletten har liksom fastnat i maskineriet:
”Är koreografen på något sätt med i föreställningen?” undrar Rocky.
”Ja.”
”Hoppar han in för någon som är sjuk?”
Rocky har en pojkvän som är koreograf och dansare, så han vet en hel del om hur det hela fungerar.
”Nej, Benke är med i föreställningen - ”
”- men idag är han tydligen sjuk,” avslutar Soleil, reserverad och besviken.
”Har han ingen inhoppare?”
De tittar på mej. Jag, som bara fått flyktig information genom mitt korta möte i scenporten med en bekant som är anställd på Stadsteatern, har liksom inga svar:
”Jag vet inte…?”

Vi har precis avslutat ett projekt, och som avslutningspresent har Soleil inte bara bjudit oss på biljetter till VÅROFFER, hon har också fixat så att vi får besöka Stadsteaterns skrädderi, och speciellt färgnings- och patineringsavdelningen, något som - för mej i alla fall - blev den verkligt stora behållningen

Uppe i ateljen trippar jag runt, klämmer och känner, och ställer ett antal idiotiska frågor, väl medveten, när ställer dom, att dom är ganska dumma. Jag är väldigt svag för patinerade kostymer. De har ett helt annat liv än sånt som bara är uppsytt, färdigt, och liksom bara hänger, utan historia. Allt för många kostymörer, anser jag, är inte intresserade av att berätta en historia, utan vill bara göra fina kläder. Och en del lyckas inte ens med det.

Efter ett alltför kort besök är vi ute i foajén och frågar värdarna om det stämmer att Benke är sjuk, men dom har antingen inte blivit informerade, eller blivit informerade om att inte informerna.

När vi väl sitter i salongen kommer VDn för Kulturhuset ut och förklarar att man tyvärr tvingats ställa in första akten, på grund av sjukdom, men att man har satt in en extra föreställning en söndag,  bara för oss, och bara av första akten.

I skrivande stund håller jag på att leta efter den där jäkla biljetten, för att kunna boka en plats den där söndagen, när det nu var.

Musiken, som är förinspelad, är fucking fenomenastisk. Jag har svårt att någon skulle kunna ha den i hörlurarna och gå nerför en gata utan att på något sätt börja strutta eller skutta.

Om det var något vi alla viste om föreställningen - förutom att den dansades, var att det var vatten på scenen.

”Det regnar!” hade någon exalterat.
”De dansar, i vatten upp till knäna,” hade någon annan utropat. ”Jag vet inte hur dom gör det utan att halka!”
Och visst, det regnar. Först börjar det långt uppe i råerna, nästan som en dimma, och sen kommer störtskuren, och allt är plötsligt dyngsura. Vätan ger en mycket intressant dimension, och är  mer än bara en gimmick.

Koreografiskt är det mycket imponerande, både vad gäller innovativa rörelser och konstruktion: dansarna blir som förkroppsligad musik, där varje ljud, varje instrument, har sin egen rörelse, obunden av en specifik kropp. För att förtydliga: ta ett ljud som Pom-pom-pom: Här skulle det första pom-et utföras av en dansare, det andra av en annan, på ett annat sätt, och det tredje av alla, på samma sätt. Det är imponerande, i all sin energiska exakthet. 
Kostymerna, tyvärr, blir - trots att de alla är individuellt designade, inte mycket mer än en unison uniform: trots att de färgmässigt går från vitt via beige till nästan ljust gult, gör vattnet att de alla framstår som en och samma färg, och det är svårt att se skillnad på de olika plaggen: en långärmad skjorta verkar inte skilja sej mycket från ett löst linne när den dyngsurt sitter klistrad på kroppen. 

En enorm spegel kommer ner från taket, och vrids så att vi ser scenen speglas lite ovanifrån, på Busby Berkeley-vis.

Givetvis blir det inte en lika intressant kväll, utan föreställningens första del: det är som man i en välkomponerad meny plötsligt hade uteslutit förrätten, eller bara serverat efterrätten. Det haltar, och kvällen är över för fort. Det känns mer som trailer än en helafton.

Ursprungligen handlade verket om Rysslands urbefolknings hedniska riter, och det rituella offrandet av en ungmö. Jag har sett några rekonstruktioner av föreställningen på Youtube, och det ser mycket imponerande ut.

Här, föreställer jag mej, handlar det om en slags regrederad framtid, efter någon slags katastrof. Jag funderar inte så mycket, om sanningen ska fram, jag är mest imponerad av dansarna och dansen, av tajmingen och disciplinen, och av koreografens val. 
Men plötsligt stiger en kvinna ut ur kollektivet och tar på sej en röd, ärmlös klänning hon hittar framme på scenkanten, och jag tänker: ”Fuck, det är någon slags handling, jag borde kanske ha hängt med mer!”
Precis som i originalet handlar det om en kvinna som liksom hetsas att dansa sej till döds.

Det är ungefär ett år sen #metoo-kataklysmen, och det känns anmärkningsvärt att man inte på något annat sätt har förvaltat den ursprungliga historien om en jungfru som offras genom att hetsas till döds, tänker jag. Man hade kanske förväntat sej att dom, när dom nu hade chansen, hade valt en annan handling? 

Men när jag senare på kvällen kommer hem och på Stadsteaterns hemsida tittar på föreställningsbilder, får fotona mej att undra: det verkar som om offret dansas - i alla fall på bilderna - av en man. Kan det vara så att också detta framförs av Benke Rydman, och att en kvinna hoppade in för honom?

Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen. Man förutsätter att en man handlar av egen vilja, medan en kvinna tvingas, inte vågar säga nej, inte vill stöta sej med andra.
För några år sen hade jag inte funderat på det, eftersom jag alltid varit omgiven av starka kvinnor, och inte tycker att det ska vara, eller är, skillnad på kvinnor och män, men nu, efter #metoo, lever vi i en helt annan verklighet. 

Sceniskt är den inte riktigt lika intressant.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 

STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 


DON QUIJOTE på Folkoperan: 

Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”



torsdag 11 oktober 2018

HÖST OCH VINTER, Teaterverket, föreställning 31, 26/9 2018

MANUS: Lars Norén, REGI: JanOle Nordgaard, LJUS: Johan Åsberg, FOTO: Kjell Åström 
I ROLLERNA: Kerstin Berggren, Camilla Rensgård, Sven-Lennart Wirkander, Moa Åström.

På en skala från 1 till 10 så var jag helt enkelt inte sugen. Inte alls. No-way, No-rén…

Tidigare på dagen hade jag sett en Stephen Sondheim-redovisning med en musikalklass på BASE23, jag hade för första gången käkat på den nya veganska snabbmatsrestaurangen Vegan House i Fältöversten - väl värd ett besök - och jag hade också utfört lite av mitt vanliga arbete, så det hade varit ganska skönt att få cykla hem till Kransen, böka ner mej i sängen med nån av alla dom där böckerna jag tänkt läsa, och bara mysa.
Men man hade bjudit mej, så jag kom. Tids nog - hoppas jag - kommer det att finnas tid för att göra allt det där andra, som att göra ingenting, och bara vara. Men tills dess finns det mycket som ska hinnas med.
Man ångrar faktiskt väldigt sällan upplevelse; mer ofta det man undvek. Jag kan räkna på mina fem fingrar saker jag verkligen ångrade att jag gjorde, men för sånt som inte blev av räcker inte alla kroppsdelarna till. Festen jag inte stannade på, pjäsen jag missade, sevärdheten jag inte passade på att besöka…
Men när man - precis innan vi gick in - berättade för oss att föreställningen var över 3 timmar lång, med två pauser, då började jag undra om jag inte hade en liten släng av masochism. 

Jag hade någorlunda nyligen - i Mars i år - sett Dramatens version, och hade inte varit vidare berörd. Kunde en liten amatörteatergrupp i en källare göra något mer intressant?
Det kunde dom. Det är mycket bra regi och skådespeleri. 

Det handlar om en sån där Norénsk dysfunktionell, borgerlig familj, i ett 80-tal då vi hade sån framtidstro att de enda kickarna vi fick, var att se att de som verkade ha det bättre än vi, egentligen hade det sämre. Underhållningsdrama. En slags splatterversion av seriös teater. 
Henrik och Margareta, ett medelålders par med god ekonomi, boende på Östermalm i Stockholm, bjuder hem sina två vuxna döttrar för lite bråk och käk. Det grälas och kivas, ältas och träts, och inget riktigt händer. Man får ett slag intryck att samma sak kommer att hända på nästa middag.
Det är mitt största aber med en här pjäsen: inget reds ut, man kommer inte riktigt fram till något, och inga familjehemligheter blir vädrade. 

Men i den här scenversionen har det på något sätt smugits in en slags sympati, en förunderlig empati. Där man förut skrattade eller förfasade sej över de Norénska hemskheterna kan jag nu ha förståelse för rollerna på scenen. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag känner igen mej, men upplevelsen, att vara närvarande, men utomstående i personliga gräl, är bekant. 

Vad man har här är intimiteten. I den lilla salongen - rummet är ungefär tio stolar brett, man har tagit bort två i mitten för att bilda en publikpassage - känns det nästan som om man sitter i familjens vardagsrum. Skådespelarna behöver inte projicera sina röster eller sitt spel, här kan dom snarare dra ner på utspelet. Det räcker nästan med - känns det som - att dom tänker en tanke, för att vi ska förstå vad de tycker och känner. 

Man har lagt stor vikt vid scenografi, kostym och rekvisita. Ofta, i såna här gravt budgetbegränsade produktioner brukar det innebära att man som publik sitter och tänker på devisen Less is More: Man vill så mycket och kan så lite. Ofta upplevs scenografin som hopskrapad, illa genomtänkt och man har ofta mer möblerat än illustrerat. Kostymerna brukar kännas lite fel, i stil eller i storlek, och inget på scenen, varken kostym, scenografi eller rekvisita, känns utvald.
Så är inte fallet här. Det känns påkostat, utvalt, gediget, och fyller en viktigt funktion: att få det hela att kännas på riktigt. 

Ett exempel på scenisk närvaro och utmärkt skådespeleri var när den struliga systern - av misstag - råkade välta ett av vinglasen, fyllt med rödvin. I rollen kunde hon inte göra något åt det, eftersom hon var mitt uppe i en monolog, och karaktären var inte heller den ordningsamma eller husliga. Men den ”ordentliga” systern kunde göra det, så under systerns pratande gick hon fram till bordet - och i rollen - röjde upp i röran, utan att på något viss dra fokus. 

Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analysera, utan för att sugas in och uppleva något, och flera gånger var jag sådär underbart indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 


DON QUIJOTE på Folkoperan: 

Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”


EVA & ADA, Teaterverket:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.