GÖSTA BERLINGS SAGA, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 50 18/4 2015

Av Selma Lagerlöf, Dramatisering Runar Hodne, Dramatisering Cecilia Ölveczky, Regi Runar Hodne, Scenografi Magdalena Åberg, Kostym Maria Geber, Ljus Andreas Fuchs, Ljud Petter Samuelsson, Komposition, Musikarrangemang, Jon Nilsson, Rörelseinstruktör Bernard Cauchard, Mask Katrin Wahlberg, Musiker/Ruster Anders Åkered Musiker/Kevenhüller, Jon Nilsson Musiker/Kusin Kristoffer, Adrian Jones Musiker/Patron Julius Leo Svensson Sander, med, Joel Spira, Ann Petrén, Sofia Ledarp, Odile Nunes, Morten Løvstrøm Olsen, Kirsti Stubø, Sten Ljunggren, Lilian Johansson, Maria Salomaa, Happy Jankell, Kerstin Steinbach, Samuel Fröler, Lars Edström, Tomas Bolme, Ralph Carlsson, Åke Lundqvist, Anders Berg, Carl Kjellgren, Per Myrberg, Lars Lindholm

The saddest story ever told oh Lord,

Oh, where do I begin?

The saddest story ever told oh Lord, is what might have been.

I left you my dear, now I regret it,

The way in time my heart will come to forget it.

Well, I've got to have somebody to hold, oh Lord,

I've got to have somebody to hold.

Lost without you with no tears left to cry,

Oh, my darlin' child I'll simply pine away,

And I,

I will simply pine away and die. (I'll pine away and die.)

The saddest story ever told oh Lord,

Oh, where do I begin?

The saddest story ever told oh Lord, is what might have been.

SOMEBODY TO LOVE 

ur HAIR 

av Music Galt MacDermot, 

Lyrics James Rado och Gerome Ragni

Äntligen stod publiken i bänkraderna. Skådespelarnas huvuden böjdes. Så, det var över, ändå!

Det här ovan är en omskrivning av den mycket berömda öppningen av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga:

”Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå!”

Det är ett exempel på något som kallas In Media Res, vilket betyder I Händelsernas Mitt, och är ett berättargrepp där man börjar mitt i en händelse, och att allt blir tydligare allteftersom. Sorgligt nog måste jag säga att jag nog inte tyckte att det hände speciellt mycket på scenen, eller att det med tiden blev tydligare.

Förra våren såg jag ett uppspel av BASE 23 på Oscarsteatern, där första akten var en slags workshop av en nyskriven musikal med musik av Bo Wastesson, text av Ture Rangström och regi av Hans Marklund, byggd på just Gösta Berlings Saga. 

När jag nu ser kulturhuset Stadsteaterns uppsättnings sitter jag och tänker att detta skulle kunna ha blivit en mycket bra opera. Man går ofta och ställer sej mitt på scenen, och liksom deklamerar handligen, eller hur rollen känner, vill eller uppelver sin sitution, som en slags aria, innan man, nu i rollen, börjar säga det vi som publik just hört. Man står still, uppställda på rad, precis som solister och kör i vissa operar. 

När jag kommer hem googlar jag regissören, för att se om han vanligtvis sysslar med operaregi, men all information jag hittar om honom är på norska, och jag är varken tillräckligt lingvistiskt begåvad eller verkligt intresserad. 

Det handlar om en alkoholiserad, avsatt präst, en majorska som har blivit utslängd ur sitt hem, en ung grevinna som flyr från sin man, en ung kvinna som blir utslängd av sin far, och en ung kvinna som har tagit livet av sej för att slippa gifta sej. Temat, skulle jag säga, är ganska tydligt. Nästan lite enahanda, kanske?

I början undrar jag om det var tänkt att detta skulle sättas upp på en av teaterns mindre scener, för det känns som om man upplever det som om den här scenen är för stor. Man har liksom krympt den genom att på scenens högra sida göra en förhöjd, parkettklädd, lutande scenskiva - som en stor, snygg skärbräda, lite på vipp - till platsen för nästan alla handling. Till vänster står en massa höga tallar, och i fonden skymtar ett piano. I andra akten fyller man den omgivande scenen med vatten, för att ännu mer begränsa scenutrymmet. Det är vackert, men det blir en lång kväll, med bara en scenbild.

Jag har inte läst boken, och jag måsta säga att jag hade lite svårt i att hänga med i allt prat. Kanske hade man, istället för att bara prata, kunnat illustrera lite av det man bara pratar om? Speciellt svårt hade jag att hänga med när dom talade om kvinnan som Gösta Berling varit kär i, men som dött, innan berättelsen började. När sen historien kom igång blandade jag glatt ihop henne med Elisabeth Dohna - jag hade tyckt mej höra att den döda också hette Dohna i efternamn, och fattade ingenting när så Elisabeth Dohna fick berättelsen berättad för sej. Jag säger som My Fair Ladys Eliza:

Words, words, words!

I'm so sick of words

I get words all day through

First from him, now from you

Is that all you blighters can do?

Don't talk of stars, burning above

If you're in love, show me!

Tell me no dreams, filled with desire

If you're on fire, show me!

Jag antar att vi alla har en inre bild av hur vi vill att våra litterära personer ska vara. Vår egen Heathcliff, vår egen Dorian Gray, vår egen Frankenstein eller Dracula och våra egna Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Jag hade förväntat mej en mycket mer karismatisk Gösta Berling. En bad boy, en Lord Byron, en Casanova, nån som får det att hetta till, nån som får dej att göra dumheter. 

Den här Gösta Berling förstår jag inte alls. Jag sitter liksom och irriterar mej på honom, eftersom jag inte fattar varför han gör det han gör, och varför alla talar om honom som han vore så  karismatiskt och personmagnetisk. Jag tänker på ett avsnitt av Seinfeld, där mesiga, nerviga George får rykte om sej att han är en farlig kille, och hur speciellt en kvinna, som tidigare förkastat honom, nu får upp ögonens för honom. Den här Gösta Berling är för mej en ganska sympatisk, lite fumlig herre, mer en som i det fördolda lustar efter kvinnor som inte ens ser honom än som någon som får kvinnorna i värmlandsskogarna att falla som furor. För mej känns han mindre som en ledare och mer som Tove Janssons Råddjuret, ur teveserien om Mumintrollet, du vet, han som samlar på knappar? 

Ann Petréns majorska blir för mej också ganska blek, som en inhoppare som får ta över kostym och rolltolkning efter en större skådespelerska med annat sinnelag. För mej känns hon slagen, stukad, från första stund, och jag märker inget av allt det där jäklar anamma, som de andra påstår att hon har. 

För mej finns det så mycket slöseri i den här föreställningen: både på en bra historia, men framför allt på bra skådisar. Jag sitter och småkokar när jag tänker på all den talang som förbli outnyttjad. Beundransvärda skådisar som Per Myrberg används i roller som är knappt större än statistroller, och trots att kavaljererna på Ekeby är på scenen nästan hela tiden har jag efter föreställningen ingen klar bild av dom som personer, för dom förblir en grå massa.

En av skillnaderna mellan litteratur och dramatik är att man på scen kan introducera personer, händelser och situationer, liksom i förbifarten, vilket i en bok kanske bara kan bli förvirrande. Är relationerna klara och tydliga på scenen kan man ta in bra mycket mer under en blick än vad som kan beskrivas i ett par kapitel. Blickar, rörelser, ambitioner, undertexter, till och med frånvaron av saker som kanske borde varit där, borde ha hänt, och vars avsaknad talar tydligare än om dom vore där.

Här har man valt att berätta historien som om den fortfarande var en bok. Istället för att låta de olika historierna gå in och ur varandra, så väljer man att beta av dom en efter en, som kapitel. Nu händer det här. Nu är det över. Nu händer det här, istället… Och kanske är det rätt, men jag tror att vi nog hade kunnat klara av att följa ett slags backstory-berättande, också. 

Kostymerna är medvetet bleka, förenklade empireversioner, och jag hade kanske uppskattat något lite mer teateralt i denna ganska nakna, renrakade uppsättning. Av någon anledning har kostymören tyckt det passande att förse några av dom med pälsrockar som dom fullkomligt drunknar i. Jag antar att målet var ett ge dom kraft, styrka, men många av dom påminner mej vid entre om ewokerna ur Star Wars.

Uppsättningen till trots finns det folk som imponerar. Kirsti Stubø, lyckas nästan helt på egen hand - för hon möter inte direkt något motstånd på scenen - att frammana en slags gripande desperation i scenen där Marianne Sinclair av sin far stängs ute i snön. Morten Løvstrøm Olsen klämmer all möjlig humor ur sin mimbo Henrik Dohna, och jag hittar lite av den där berättarglädjen jag är ute efter. Sten Ljunggren behöver bara visa sej på scenen för att jag ska tro på honom, och Sofia Ledarp lyckas liksom gör sin roll levande på egen hand, som om hon bara har bestämt sej för att få det att funka, som en levande människa som har irrat sej in i bland en massa skådisar på Astrid Lindgrens värld. 

Jag älskade Royal Shakespeares uppsättning av Nicholas Nickleby, och jag var även helt såld på Peter Oskarsons uppsättningen av Carl Jonas Love Almqvists Drottningens Juvelsmycke, och en av anledningarna till att jag är så besviken är att jag kanske förväntade mej att detta på något sätt skulle påminna om dom produktionerna. 

Men jag tycket mycket om musiken. Anders Åkered, Jon Nilsson, Adrian Jones och Leo Svensson Sander arbetar både som musiker och har roller som fyra av kavaljererna, och dom ger en slags lustfylld njutning till det dom gör, både musikaliskt och teatralt, och det är alltid trevligt att ha något trevligt att titta på. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Friblijett, tack Magnus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2510:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HAKUNA MATATA, ett elevuppspel av Kulturama Gymnasium:

Det är en gymnasieklass, vet vi, så man kan inte förvänta sej för mycket, men det är på Kulturama, så man kan i  alla fall förvänta sej ganska mycket. Jag förmodar att man varken kan eller får efterlikna originalet, så jag undrar hur man har löst det hela. Det är ju en musikal om djur, om lejon och hyenor och apor och sånt.

”Kanske har dom dockor?” säger jag till Malvolio där vi går, den långa raksträcken mot den relativt nya stadsdelen. 

”Dockor?”

”Ja, lite som Avenue Q, eller så? Eller: kanske är det sockdockor? Lite som Staffan Westerberg möter Broadway?”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/04/hakuna-matata-pa-kulturama.html

BASE23 ATTITUDE, på Oscarsteatern, föreställlning 93 2014.

SMU PÅ OSCARSTEATERN, Stockholm Musikalartist Utbildning, text och musik av bland andra Bo Wastersson, Ture Rangström, regi och koreografier Hans Marklund, Stefan Marling, Gerrard  arter, Roine Söderlundh, Denise Bethke, sånginstudering till Man in the Mirror kerstin Ryhed Lundin, Scenchef Lukas Ohlson, Pianist Anna Landström, Kerstin Ryhed Lundin, Teaterlärare Stefan Marling, Sånglärare Maria Den-Haji, Anders Mårtenssson, Kerstin Ryhed Lundin, Kostymdesign, Eva Johnson, Stefan Wåhlberg, Lotta Borgman, Scenografi Dan Hohansson, Ljusdesign Staffan Sahlström, Ljudteknink Niclas Granström, Affisch och Programdesign Marcus Söderberg, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, 
Jag älskar elevuppspel. Det finns en glädje, en energi, en jag-har-inget-att-förlora-inställning som skiljer dom från proffsuppsättningar. Det är kanske första gången eleverna möter oss, och det är oftast första gången vi möter dom. Dom är så fullproppade av utbildning att dom nästan spricker av kunskap, av saker dom ännu inte förstått och av sånt dom vill prova. Ingen är blasé, ingen lutar sej tillbaka på hur det brukar göras, och ingen har gett upp drömmen för att bara försörja sej. 

Det händer spännande saker. Vi, publiken, får möjlighet att upptäcka något nytt, att förälska oss, och dom får i vissa, lyckligt förtrollade fall, upptäcka hur det känns att vara älskad av en publik. 

Och när det - som här - sen visar sej att eleverna både har talangen och utbildningen att leverera, då är det julafton på Oscarsteatern. 

Första delen är en slags workshop av en nyskriven svensk musikal, Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga, med musik av Bo Wastesson, text av Ture Rangström, regi och koreografi av Hans Marklund och även regi av Stefan Marling. 

Hur lyckliga är inte dom här eleverna? Hur många får chansen att under sin utbildning delta i en workshop av en nyskriven svensk musikal? Har det nånsin hänt? Tänk att vara den elev som är den första som får bita i ett helt nyskrivet material. Att få vara med och jobba, att få vara en liten del av något som förhoppningsvis ska bli en färdig föreställning. 

Och för den delen: hur lyckliga är inte dom här upphovsmännen? I ett land som har en tendens att inte workshoppa verk har dom hittat det perfekta medlet: elever.  Här kan dom utan tidskrav på en professionell uppsättning leka, testa och förkasta. 

Det finns nämligen en svårighet med att workshoppa i Sverige. Det finns inte den ekonomin. I länder där en hit kan gå sex dar i veckan infinitium har man råd att investera miljoner i att utveckla en produkt. I vårt land brukar en superhit gå max fyra dar i veckan i åtta månader. Det finns inte tillräckligt många föreställningstillfällen att spela in de pengar man investerat i en workshop. Det får bära eller brista. Och för det mesta brister det, och verket överges. Upphovsmännen går vidare. 

Kanske borde någon ta tag i Garbo, Stars, eller Sol, Vind och Vatten och se om det finns något värt att rädda? Att betrakta den tidigare uppsättningen som en workshop att utgå ifrån?

Vi får höra nio låtar ur musikalen, inscensatta, instuderade, i kostym och med en enklare scenografi. Och jag måste erkänna att jag inte är så hemma på Göstas liv och leverne, och mycket av min tid gick åt till att försöka återknyta en bekantskap med en bok läst för länge sen. 

Verket är mer släkt med Kristina Från Duvemåla än med Les Miz, mer Onegin än Carmen, och kanske mer stadsteater än privatteater.  Både musik och text kräver ganska mycket av sin lyssnare, för det här är inte Andrew Lloyd Webber. 

Av låtarna som presenteras är en övervägande del av typen ”Här och Nu”, det vill säga sånger där sångaren berättar hur det känns här och nu, vilket gör att riktningen framåt, själva berättelsen, stannar av. Men man får inte glömma att detta bara är en slags presentation, en ”best of-”, ett nedslag i nyckelscener. Och dramatiskt är det kanske lite väl svårt för elever, både vad gäller ålder och känslomässigt spann.  

Det ska bli hemskt spännande att se det färdiga materialet. Jag ser redan nu lite av Royal Shakespeare Companys ”Nicholas Nickleby” framför mej. 

Andra delen handlar om musical comedy. Vi får höra Bye Bye Blackbird, Det Måste Finnas Något Bättre ur Sweet Charity, Teach me how to Shimmy ur Smokey Joes Café, Man Måste Ha En Gimmick ur Gypsy, En Sång Som Går Så Här ur Spamalot, Buddys Blues ur Follies, Med Dig ur Pippin, Är Han Från Europa ur Legally Blonde, America ur West Side Story, Döden Väntar Bakom Hörnet ur Familjen Addams och Man In The Mirror. 

Det här är svåra grejer. Det kräver sång, dans, humor och det där odefinierbara ämnet som gör dej sceniskt intressant. Ska vi kalla det scenpersonlighet? Och en output. Ett förhållningssätt. En attityd. Publiken ska skratta, dras in, roas. Det räcker inte att vara prickfri och perfekt.

Jag har faktiskt svårt att se många av våra mer etablerade musikalstjärnor klara av det här.

Fotografering verkar vara tillåten, och jag ångrar att jag inte plockade upp min iPhone, för det här är nummer jag vill se om och om igen. Och om jag ska säga något negativt är det att jag tycker man borde ha mer än ett speltillfälle, både för att kunna ge notes, för att kunna förbättra det som kanske inte gick som man ville, och för att jag garanterat hade suttit där, längst fram, applåderandes och busvisslandes.
Kostymt är det all out, lyxigt och effektivt, och jag imponeras av den budget det såg ut som om kostymörerna fått, men som jag nog tror dom inte hade en bråkdel av. 

Och jag har aldrig sett ett sånt här elevuppspel, där standarden på koreografi och regi av de framförda numren är så hög att man skulle kunna lyfta dom rakt upp ur elevuppspelet, fylla dom med proffs - i vissa fall kunde nog elever få hänga med - och sätta upp musikalerna i sin helhet. Snacka om att eleverna får börja på toppen. I en värld av en handfull sönderspelade musikaler skulle ingen skulle bli gladare än jag åt lite Pippin, eller Follies, Gypsy, eller Smokey Joe’s Cafe. 

Och det är en eloge till skolans undervisning att eleverna inte drunknar, bleknar eller försvinner i materialet. Ingen blir bara dansare, bara sångare, bara tredje personenen från höger. Många gånger briljerar dom, någon enstaka gång tappar dom bollen, men för det mesta är det en standard så hög att det måste byggas nya teaterhus för att hysa all denna talang. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Hans. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET, följd av en slags debatt på Kulturhuset Stadsteatern. 

"Jag tycker nämligen att själva upplevelsen av en föreställning är viktig. Den är den primära anledningen till att jag sitter där i publiken, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Känslorna jag får när jag tittar. De medvetna och omedvetna tankarna som vaknar. Associationerna. Minnet av det jag sett är viktigt för mej. 

Och det är väldigt lätt att förstöra minnet av en upplevelse. Anta att du har sett en fantastisk uppsättning av Hedda Gabler, och du är helt upprymd och helt tom, och ljuset tänds i salongen och masserar dina sönderklappade händer och börjar samla ihop dina saker. Du är liksom i en liten bubbla, upplyft, berikad, nästan frälst. Då vill du inte höra någon säga:

”Gud vad hon såg fet ut i den där klänningen,”"

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/vart-forakt-for-svaghet-inspirerad-av.html

THE HOUSE, gästspel på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern

"Och så finns där två inbrottstjuvar, som försöker stjäla skattkistan. Och en advokat, som fått i uppdrag av den gamla kvinnan att skriva ett nytt testamente, som istället för att ge sina pengar till sin brorson, vill ge dom till sina två söner, som hon inte längre har kontakt med. Gissa om Krematoriekärringen står och tjuvlyssnar och beslutar sej för att göra nåt åt saken?

Och så finns där en hund. Och en yxa."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/the-house-ide-regi-produktion-design.html

SARAH BERNHARDT, på Kulturhuset Stadsteatern

” Scenografin är magiskt vacker. Scenen är täckt av vatten och föreställer en strand i Bretagne. På en brygga står några trädgårdstolar och -bord i grönt järnsmide och på en  dagbädd av snirkligt grönt järn, med ansiktet skyddat från solen av en spetssjal, ligger Sarah Bernhardt, klädd i en slags beige linne-muumuu, som ett stort påslakan. I det bakåtslickade hennade håret, vid tinningen, har hon några Billie Holliday-blommor. ”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/sarah-bernhard-memoarer-av-john-murrell.html