VEM VAR GUD GRANNE MED?
Jag kunde inte låta bli. Jag hade tänkt att det skulle bli en föreställningslös kväll, men så såg jag att det fanns gott om biljetter till den här dansföreställningen, och plötsligt var jag här, i ett stort, tomt rum med parkettgolv, fönster ut mot plattan och en stor inglasad trappa, som en slags permanent installation. Publiken är ovanligt ung, lite utspökad, några flickor i mormors korta päls, förvånansvärt många lite äldre på kryckor. Jag funderar på om dom är uttjänta dansare, i väntan på nya höftkulor, eller titanknän.
En äldre, smal, gråhårig kvinna, en sån som man tror knappt ska känna till internet, står och diskuterar Skype med en väninna. En unga man i glasögon är så blond att jag först tar honom för en gråhårig, krum gammal gubbe.
Det är tid. Vi går in.
Jag har sett föreställningar i KulStas hörsal, men jag har aldrig sett rummet så här. Inga skyddsgardiner täcker de stora fönstren. Jag ser rakt ut längs med Sveavägen, men jag kan inte se själva gatan. Jag ser Hötorgsskraporna, jag ser tak och fasader. Det känns som om vi är väldigt högt upp. Stockholm känns plötsligt som en storstad. Men jag ser inga människor. En tom, stor stad.
Scenen är en övergiven plats, fylld med kvarlämnade saker. En massa golftees i naturträ ligger utstjälpta på golvet, som träspikar hopfösta så att dom bilder en slag livsfarlig, beige ryamatta. Några slitna träramar, manshöga och breda nog att stå för sej själva, står uppställda som jättelika dominobrickor. Baljor fylla med sand, kulor, jord? Några stora rullar står staplade, eller ligger ikullvälta, såna där som som elpersonal använder, och som man tänker skulle bli fräsiga soffbord, men som man förstår skulle bli omöjliga att få hem, och uppför trapporna, och in genom dörren.
En övergiven industrilokal.
Fotograferna Yves Marchand och Romain Meffre har tagit fantastiska foton av en stad i förfall, kallade Ruins of Detroit, och det är med dom bilderna jag fyller i resten av scenografin, resten av huset, resten av denna post-apokalyptiska värld vi befinner oss i. Tänk hur snabbt allt vi byggt upp kan förfalla?
Fem unga dansare, fyra män och en kvinna, kommer insmygande, var för sej. Upptäcker dom platsen först nu, eller har dom varit här tidigare? Bor dom här?
Jag tänker på när jag var liten, ung, tonåring. Fascinationen med övergivna platser. När man var ute i skogen och hittade det där övergivna huset. Eller det där fallfärdiga skjulet bakom planket? Man rev ett helt kvarter i köpingen där jag bodde, och vi, några unga, hade en härlig vinter och vår, tills lastbilarna kom och allt slutade som majbrasa nere vid stranden. Jag minns hur vi smög in i de övergivna silosarna vid hamnen. Hur vi plötsligt var ensamma i hela världen, på upptäcksfärd. Jag minns husen dom rev för att ge plats åt Liljeholmskajen. Hur jag och Skäggige Skalman, bara för några år sen, smög runt, kikade in, sakletande.
Dansarna är klädda i långkalsonger eller chinos, barfota eller gympaskor. Linnen eller skjortor. Vardagskläder i färger från vattenglaset när man försöker måla en akvarell föreställande en aprikos och ruttnande löv.
Dom verkar inte rädda. Dom undersöker. Vad händer om man gör såhär? Som djur, som snokar. Som katter som river ner böcker, bara för att se dom falla. Dominobrickorna faller. Man börjar förstöra. Sin omgivning och varandra.
Det var så, minns jag: det började med en slags vördnadsfull upptäcksresa, och slutade alltid med att något gick sönder: Rutor krossades, stolar slängdes i väggen, lådor blev kaffeved. Man respekterade inte något, för man var inte tvungen. Lite det där som Tjechov pratar om i Måsen: man förstör för att man kan, för att man får.
Någon går rakt ut i spikmattan och lägger sej, ansiktet neråt, som någon som drunknat i ett bollhav. Jag rycker till, förväntar mej blod. Tre unga män bildar en mänsklig pyramid lutad mot glasrutan och världen därute. Man hittar en slags mikrofoner som tar upp ljudet av vibrationer. Man lyssnar. Förkastar. Går vidare.
Det är inte så mycket dansen i sej, utan stämningen. Jag tänker på Flugornas Herre, på apor, på den naturliga motsatsen till det konstruktiva, på ett eskalerande regellöst kaos.
Man hittar borstar, och snart flyger träspikarna genom rummet, som i en slags curling från helvetet. Saker välts, det är en underbar frustrerad urladdning. Galenskapen. Vansinnet. Och så: lugnet. Efterdyningarna av en destruktiv orgasm.
Till slut står bara en man kvar. Han har plockat upp sand ur en balja, och låter den långsamt rinna ut mellan sina fingrar. Den fallande sanden bildar en slags rök, fast åt fel håll. Sanden rinner ut. Det är över.
Innan jag lämnar rummet kan jag inte låta bli: jag böjer mej ner över scengolvet, sätter handflatan över en av träspikarna. Det gör inte ont. Jag plockar upp den, och försöker sticka mej, Törnrosa-style. Det borde göra ont, men det gör det inte.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Sista minuten 110:-, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:
"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du är hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"
Låter det intressant? Här är resten:
SPINDELKVINNANS KYSS av Manuel Puig på Uppsala Stadsteater:
"Det är som om någon beskriver en fantastisks tavla, på scenen, utan att vi får se den. Eller en melodi, en doft, en smak. I vår fantasi blir det lika underbart som den berättande tycker det är, för vi gör våra egna val. Om man sen ställer fram något som ska föreställa tavlan, spelar musiken, sprayar doften, smakar, då tror jag de flesta i publiken skulle säga: nej, det där stämmer inte. Det där är inte tavlan, melodin, doften, ni har gjort fel, gör om, gör rätt. Det är omöjligt. Fantasin vinner alltid."
Låter det intressant? Här är resten:
INGEN KAN VARA INGENSTANS, av Joel Nordström, på STDH.
Jag ser på honom, i mörkret. Han märker att jag tittar på honom, men han fortsätter titta rakt fram, så att jag bara ser honom i profil. Så, långsamt, ler han. Och nickar:
Ja, det är jag.
Jag fnissar till, tyst, mer som en plötslig, rytmisk utandning.
Verkar det intressant? Här är resten:
