Av Werner Schwab, Med Alexandra Lindholm, Anna Eklund | Elina Mattsson | Hjalmar Wide | Marianne Berg Olsson | Martin Skoglund | Rasmus Gisby, Regi Hjalmar Wide, Scenografi Linn Henriksson Strååt, Kostym Ulrika Lindqvist, Mask Sabina Heitmann, Ljus Michael Forsberg, Musik Andreas Huumonen, Regiassistent Sanne Bornesten, Tekniker Jonas Pomo, Produktionsassistent Julia Brinkhagen, Översättning Ulf Peter Hallberg, Förlag Nordiska AsP | Colombine teaterförlag
Ouch ! You're stepping on my pouch !
To the bear said the kangaroo.
Oh ! You're stepping on my toe,
to the kangaroo said the gnu.
Unk ! You're stepping on my trunk,
to the gnu said the elephant.
The seal flipped his flippers,
swallowed several kippers,
then they all began to chant:
Let us out, let us out, let us out, let us out.
The zoo is overloaded !
Let us out, let us out, let us out, let us out !
The population has exploded !
Eek ! You're stepping on my beak,
said the pelican to the moose.
Watch out , you're stepping on my snout,
said the moose to the honking goose.
Heck ! You're stepping on my neck
said the goose to the tall giraffe.
Ouch ! My pouch ! Oh ! My toe !
Unk ! Eek ! Ow ! Oh ooh !
That's what is new at the zoo.
What’s New At The Zoo
ur DO-RE-MI
MUSIK: Jule Styne
TEXT: Betty Comden och Adolph Green
Efteråt kände jag det som om jag måste ha missat något. Som om jag inte riktigt hängt med, hittat in, hajat grejen.
Det var som den där gången i sjuan, för länge, länge sen: I högstadiet delades vår klass upp, och föstes ihop med en annan, delad klass, och framför mej i ett av ämnena, satt plötsligt en ganska okänd flicka. Nu minns jag inte ens hennes namn. Karin? Eva? Lena?
I alla fall: det var i början av den första veckan, och jag såg plötsligt att hon hade ett par glasögon liggande framför sej på bänken. Jag hade inte sett henne ha några glasögon, och med ungars krav på att allt måste uttalas, frågade jag, trots att jag egentligen visste svaret:
”Har du glasögon?”
”Nej,” svarade hon, leende, ”jag gillar att ta mej ett glas ibland.”
Och det här var innan jag fattat det där med ironi, eller en viss slags humor. Jag förstod ingenting, och bara tittade på henne. Vad menade hon? Det låg ju ett par glasögon framför henne, var dom inte hennes? Och vad menade hon med ”Ta sej ett glas”? Menade hon dricka sprit? Men hon var väl för liten för att dricka alkohol? Eller gjorde dom saker annorlunda på den andra skolan, där hon kom ifrån?
Hon måste ha förstått på min uppriktigt förvirrade min att hon låg år före mej i utvecklingen, så hon ändrade sej, och sa, vänligt:
”Ja, det är mina glasögon, jag har dom bara när jag ska läsa på långt håll, som på tavlan, eller så.”
”Aha…” sa jag.
Hon vände sej tillbaka, böjde sej över vad det nu var vi pluggade, och lämnade mej med en känsla att det var något jag missat, något jag inte riktigt förstått.
Teater tillsammans är en fri grupp som har nischat tyskspråkig dramatik. Jag har tidigare sett deras uppsättningar DJURENS RIKE, av Roland Schimmelpfennig och JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN, av Martin Sparr, både regisserade av Julia Beil Amarilla. I år regisserar Hjalmar Wide.
Det handlar om ett hyreshus, och tre hushåll: längst ner bor en religiös mamma med sin vuxne son, ovanför dom bor en invandrad framilj: mamma, pappa, och två döttrar, och längst upp bor husets ägare, en änka. Dom ska också ses som olika samhällsklasser, den lägsta, förstås, längst ner, och så vidare. I första akten är scenen uppdelad: på höger sida bor bottenskrapet, på vänster bor familjen, och efter paus är vi uppe hos änkan.
Dramatikern, Werner Schwab, var en österrikisk skulptör som började skriva dramatik 1990, och som söp ihjäl sej 1994, 36 år gammal. På de fyra korta åren han var verksam skrev han 16 pjäser, och hans stil beskrivs grotesk, och hans språk är svåröversatt, eftersom han använder sej av neologism, ett nytt sätt att använda ord och uttryck. Hans pjäser innehåller också textila kollage och intertextualitet, vilket är när man till exempel använder i ett annan sammanhang än den ursprungligen var ämnad för.
Jag har alltid lite svårt för teater där jag upplever det som om jag hålls på avstånd, där det inte känns som man försöker få mej att förstå, eller själva ens försöker förstå, utan man står en bit ifrån materialet, och pekar finger.
Det är också knepigt när en absurd text används i ett absurt sammanhang och med en absurd spelstil. När det inte finns någon återhållsamhet, inga gränser, undertexter, eller trovärdiga relationer är det - för mej i alla fall - svårt att bli engagerad.
Kanske hade det kunnat bli mer dynamiskt, gett en dramatisk, scenisk spänning, om man inte hade spelat så mycket ”teater”? Om man istället hade låtit texterna framträda, inte fullt så karikerade, om man låtit invektiven landa, och vi hade fått se skådisen ta in hot och hädelse, och sen fått se vad som görs med den informationen?
Och för mej blir det inte provocerande, eller tänkvärt, utan påminner om en slags barnteater som havererat. Jag vet inte om dom försöker spela komedi, försöker vara roliga, eller om det uttrycket bara är en slags grinande mask. Det finns ingenstans jag tänker: ”Det där stämmer,” eller ”Det där var nytt!”, eller ”Oj, det där har jag aldrig tänkt på.”
Jag har tyckt mycket bra om gruppens tidigare uppsättningar, så jag vet att dom inte är en inkompetent amatörteatergrupp som gör så gott dom kan, utan jag förstår att alla deras val är medvetna. Det är bara det att jag inte förstår deras val.
Och det konstiga är, att efter föreställningen så minns jag inte mycket av texten, av det som blir sagt på scenen, trots att det är för sina texter, mer än för den rena dramatiken, som författaren är känd. Jag kommer ihåg det som händer, för det är inte vidare mycket, men relationerna karaktärerna emellan förbli otydliga; man säger en massa, men jag vet inte vad som är sanningar, och vad som är lögn. Allt blir på något sätt gränslöst, vilket gör att det blir meningslöst, så det slutar med att jag inte tror på något. Pappan verkar ha ett slags incestuöst förhållande till sina döttrar, men i denna amoraliska värld vet jag inte ens om det ska vara något avskyvärt, och jag är förresten inte övertygad om att dom är hans döttrar, om han är gift med sin fru, om alla bor i varsina lägenheter, eller om allt bara utspelar sej på en scen.
Mamman på bottenplanet spelas av en man, och hennes son talar skånska. Är det medvetet? Ska han tala skånska, för att visa någon slags distans till dom andra, eller är det bara så skådisen privat uttrycker sej? Varför spelas mamman av en man, är detta ett grepp som ska säga något om kvinnor, eller är det bara något man tyckte var kul?
Jag hittar inget att hänga upp mitt intresse på.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teater Tillsammans! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HÄXORNA med Kamraterna, på Årsta Teater:
"Men det är ganska spännande att se vad olika regissörer och dramaturger menar med feministisk läsning. Ibland är det väldigt subtilt, bara en slags svag, vag vinkling av berättandet, något nästan omärklig. Det är ofta dom uppsättningarna jag gillar bäst, för jag går ofta hem och upplever det som att det är jag själv som har kommit på ett helt nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att se på verket eller en roll. Jag har blivit påverkad."
Låter det intressant? Här är resten:
KALLOCAIN, med Den Nya Generationen, på Reflexen:
För några veckor sen satt jag på Söder, på en solig uteservering, och fikade med min kompis Adrian Neutknaeppa. Vi pratade feminism.
”Allt är männens fel,” sa han. ”Det är dom som startar krig, det är dom som våldtar, förtrycker, utnyttjar, det är dom som super, slåss och förstör.”
Jag käkade en dyr vegetarisk sallad, han knaprade på en charkuterimaxad macka, och när vi tidigare hade fått vår mat hade han sagt att han beundrade min vegetariska kosthållning, politiskt och miljömässigt, och han skulle gärna själv gå över till en helt plantbaserad kost, om det inte vore det att han tyckte så mycket om kött.
A CHORUS LINE, med SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: ”Man glömmer aldrig sin första gång,” brukar flickorna säga, på teve, eller i filmer. Killarna burkar aldrig säga det, vad jag vet. Om det inte är tillsammans med en mycket äldre, erfaren kvinna.
I alla fall är jag glad att jag väntade. Om sanningen ska fram så skulle jag säkert ha gjort det tidigare, men det är bara det att ingen verkar ha velat sätta upp den, förrän nu. Så det här är första gången jag ser A CHORUS LINE. Och jag, precis som flickorna på teve, är glad att jag väntade.
Det var värt det.
