måndag 31 juli 2017

ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, National Theatre, Live på Bio Rio, föreställning 45, 27/7 2017


Director Marianne Elliott, Designer Ian MacNeil, Costume Designer Nicky Gillibrand, Lighting Designer Paule Constable, Choreographer and Movement Robby Graham, Music Adrian Sutton, Sound Designer Ian Dickinson, Puppetry Director and Movement / Puppet Designer Finn Caldwell, Puppet designer Nick Barnes, Illusions Chris Fisher, Aerial Director Gwen Hales, Fight Director Kate Waters, Dialect Coach Hazel Holder, Company Voice Work Jeannette Nelson, Company Voice Work Charmian Hoare, Associate Director Harry Mackrill, Associate Set Designer Jim Gaffney, Staff Director Miranda Cromwell, Med Andrew Garfield, Susan Brown, Denise Gough, Nathan Lane, Amanda Lawrence, Nathan Stewart-Jarrett, Russell Tovey, James McArdle, Understudies: Mark Arnold, Arun Blair-Mangat, Kate Harper, John Hastings, Mateo Oxley, Paksie Vernon, Angel Shadows: Laura Caldow, Stuart Angell, Becky Namgauds, Claire Lambert, Becky Namgauds, Stan West, Lewis Wilkins

Det blir aldrig som man tänkt sej. 
Jag bara säger. 
Givetvis blir det ibland som man tänk sej,  men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”

Jag hade planerat att i god tid ta mej till biografen, låsa fast min cykel, gå in på restaurangen, beställa en vegetarisk burgare och sen i lugn och ro sitta där och se alla mina vänner och bekanta anlända för att se del två av en föreställningen som vi såg del ett på för en vecka sen.
Hur det gick? Det gick så långt som att jag låste fast min cykel. Sen gick det inte längre. 
”Det är helt mörkt på toaletterna,” informerade någon barpersonalen när jag kom fram till baren. 
”Det är är elavbrott.”
”Kan man beställa ett glas vin ändå?”
”Givetvis… Varsågod.”
”Tack.”
”Betyder det att köket inte funkar?” 
Det där sista var jag. En hungrig jag. En vegansk hamburgersugen jag.
”Nej.”
”Funkar det?”
”Vad?”
”Köket?”
”Nej.”
”Köket funkar inte?”
”Nej. Köket funkar inte. Det är elavbrott.”
”Nu funkar ljuset igen!” ropar nån bortifrån toaletterna.
”Betyder det att köket funkar igen?” Det var jag igen. En hoppfull, hamburgerhungrig jag.
”Nej.”
”Nej? Men elen är ju tillbaka?”
”Men kocken är fortfarande sjuk. Han var varit sjuk hela dagen. Det finns några mackor…” Hon pekar på några något trötta smörgåsar som lutar lite i sommarvärmen. Jag ler lite oförbindlingt och backar ut på gatan.
Det blir aldrig som man tänkt sej. Jag borde suttit där borta vid fönstret nu, sugande nåt genom ett sugrör, vinkade åt vänner. Istället travar jag mot tunnelbanan. Jag resonerar så att både Delivore och det veganska Galleri Café på den här nedre delen av Hornsgatan är stängda, liksom STHLM RAW på Långholmsgatan, för klockan är över sju, så jag hoppas att någon av snabbmatsställena i Hornstulls tunnelbana är öppna. 
Nope.
Näpp.
Nicht.
Nein.
Och nu var jag inne i en sån där idiotisk loop där jag liksom inte kunde resonera, och tiden bara tickade iväg. Nu var det bara 45 minuter tills filmen började. De ställen som serverade den typ av mat jag ville ha var stängda, och de ställen som var öppna var inte de ställen man gick in och bara vräkte i sej nåt. De var restauranger. 
Jag slog en lov runt korvkiosken utanför Hornshuset, tittade bort mot 7-eleven, men det slutade med att jag köpte en mixad vegetarisk tallrik på Stora T Kolgrill och Kebab.
Det blir aldrig som man tänkt sej. Det betyder inte att det blir sämre än man tänkt sej. Jag sitter på uteserveringen, petar i mej pommes och annat friterat och läser i How To Be Parisian Wherever You Are, en bok jag köpte på Stadsmissionen i Liljerian på vägen hit, och som jag tror riktar sej uteslutande till kvinnor, för det är mycket snack om kjolar, smink och såna där floskler som vissa verkar behöva höra från andra för att våga göra det dom gör: 

She says hello to everyone but wants to talk to no one. 
She drinks vodka in the evening and green tea in the morning.
She buys very expensive shoes but never polishes them.

Att vara parisisk verkar betyda att man kan göra vad man vill, bara för att man är parisisk. 
 Mitt försök att verkar parisisk uttrycker sej såhär: 

He buys a kind of expensive mixed vegetarian plate, but hasn’t got the time to finish it - and leaves, sans regret. 

När jag kommer till Bio Rio är jag - istället för som planerat, en av de tidigare - en av de sena. Vi verkar vara färre den här gången. Jag stöter ihop med värdparet från förra veckan, Lars Larsson Molin och Benjamin Barker, och några andra löst sorterade bekanta, men jag är sen, och det är snart dags att gå in.

Den här gången, den här delen, är ännu bättre! 
Jag sitter lite längre fram, den här gången, och lite längre in mot mitten. Stolarna är nästan kriminellt sköna, och det går inte många minuter innan jag hör hur herrn till vänster om mej börja snooza. Han börjar aldrig snarka, bara lugna, djupa skvallrande andetag.

Nu, när jag sitter och tittar, är jag osäker på om jag någonsin tittade igenom hela HBO-teveserien, för jag har ingen aning om vad som ska hända, innan det händer. Jag skrattar, och jag är lite sugen på att gråta ibland, för livet kan vara så vidrigt och vackert. Vissa scenlösningar golvar mej, som när Prior, som är uppe i himlen, stiger ner i ett hål i golvet, som blir ett hål i taket i hans sjukrum, eftersom hela rummet hissas upp ur golvet.

I den här delen blir Roy Cohn långsamt sämre och sämre, Louis och Joe bryter upp, och Harper ger sej av, lite som Diana gör i slutet på NEXT TO NORMAL. Ängeln, som man kanske trodde bara fanns i Priors fantasi, visar sej varar verklig, för Joes mamma, som kommit till stan, kan se den.
I den första delen använde man sej mycket av tre vridscener, och snurrande rum, men här, nästan med en gång, dras hela den delen av scenen bakåt, och man jobbar mycket mer med en stor, tom scen. Ängeln som dök upp i slutet av förra delen, har mer scentid nu, och dock-förarna som manövrerar henne och hennes vingar, hjälper också till vid scenbyten. Dom är klädda i en slags mörka, melerade kroppsstumpor, lite som en nedmörkad variant av en sån där medicinsk teckning av en människa utan skinn, du vet, där muskler och nerver ligger blottade. Dom rör sej som ett gäng dansanta Gollums, och det verkar alltid finnas någon kvar lite för länge när ljuset tänts, lite som en silverfisk som inte hunnit försvunnit när du tänder badrumslampan.
I pauserna träffas vi ute på gatan, och alla är vi överens: Det blir bara bättre och bättre!
Vi pratar om den kommande Dramatenuppsättningen, och hoppas att man håller den lika enkel, lika ren, lika verklig. Min kompis Kristiandstads-Ralf tror att dom kommer att trycka mer på migrationstemat, och andra har bestämt sej för att inte gå innan dom fått veta vad man gjort med pjäsen, men jag är egentligen inte orolig. Dels tyckte jag mycket om regissören Farnaz Arbabis uppsättning av JAG RINGER MINA BRÖDER, på Kulturhuset Stadsteatern, som i sitt scenspråk inte skiljde sej mycket från hur jag tycker man ska sätta upp ANGELS IN AMERICA,  dels är det så att när man har sett en fenomenal uppsättning av en pjäs, så stannar den liksom kvar. Jag kan se riktigt pretentiösa, inkompetenta uppsättningar av Tjechovpjäser, och ändå bli berörd, tack vare att jag tidigare har sett några riktigt bra föreställningar: 
Det är som om pjäserna i sej vore verkliga minnen, och regissören visar upp sin syn på vad som hände, och om jag inte gillar vad man har gjort kan jag tänka: Nej, sådär var det inte, det var inte så det gick till, och så tänker jag på hur det verkligen var.

Men oavsett om jag kommer att gilla nästa uppsättning eller inte, kan man bara vara säker på en sak:
Det blir aldrig som man tänkt sej.
Om man inte är parisisk, förstås.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio Rio: 

”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar. 
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. "


ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE,  med Teater7 i Vinterviken: 


Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen.


DET BLÅSER PÅ MÅNEN, på Dramaten: 

Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?


#angelsinamerica #biorio #nexttonormal #livepåbio #delivore #Stockholm #Teater 

fredag 28 juli 2017

ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio, föreställning 44, 20/7 2017.


Director Marianne Elliott, Designer Ian MacNeil, Costume Designer Nicky Gillibrand, Lighting Designer Paule Constable, Choreographer and Movement Robby Graham, Music Adrian Sutton, Sound Designer Ian Dickinson, Puppetry Director and Movement / Puppet Designer Finn Caldwell, Puppet designer Nick Barnes, Illusions Chris Fisher, Aerial Director Gwen Hales, Fight Director Kate Waters, Dialect Coach Hazel Holder, Company Voice Work Jeannette Nelson, Company Voice Work Charmian Hoare, Associate Director Harry Mackrill, Associate Set Designer Jim Gaffney, Staff Director Miranda Cromwell, Med Andrew Garfield, Susan Brown, Denise Gough, Nathan Lane, Amanda Lawrence, Nathan Stewart-Jarrett, Russell Tovey, James McArdle, Understudies: Mark Arnold, Arun Blair-Mangat, Kate Harper, John Hastings, Mateo Oxley, Paksie Vernon, Angel Shadows: Laura Caldow, Stuart Angell, Becky Namgauds, Claire Lambert, Becky Namgauds, Stan West, Lewis Wilkins

 Jag stirrade på honom med öppen men, pekade på böckerna som låg på soffbordets undre plan, och väsfräste, avundsjukt: ”Apa!”
Han, Lars Larsson Molin, var tillsammans med sin partner Benjamin Barker, en av värdarna för kvällens fördrinksfestlighet, och böckerna var två feta folios; Grace: Thirty Years of Fashion, och Grace: The American Vogue, båda av Grace Coddington, stylist och creative director at large på amerikanska Vogue. 
Jag är lite hälsosamt besatt av henne, ända sen dokumentärfilmerna The September Issue, och In Vogue: The Editors Eye, och för några veckor sen, när jag och min kompis Skäggige Skalman var och såg Irving Penn-utställningen på Fotografiska Museet, så hittade jag en av böckerna i museibutiken, och stod och övervägde om jag skulle köpa den. Jag försökte övertyga mej själv att jag på något sätt var värd en så dyr blädderbok, men jag hittade inga tillräckligt starka argument. Jag vill är liksom inte ett tillräckligt vägande skäl. Och jag har heller inget under plan på mitt soffbord. 
Anledningen till att jag är här, pekar på litteratur, dricker drinkar, utstöter okvädningsord och är mitt vanligt charmanta och konversanta jag, anledningen till att vi alla är här, är att Bio Rio visar Londons Nationals Theatres uppsättning av Tony Kushners ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES.
Precis som för några år sen, när Bio Rio visade en direktsänd föreställningen av BILLY ELLIOT, från Victoria Theatre i London, har värdparet bjudit in en skara teaterintresserade medelålders herrar - med vissa yngre undantag - för några drinkar och diskussioner innan föreställningen började. 
Jag sitter med ryggen mot fönstret, i deras breda, djupa, ljusa soffa, försiktigt surplande otaliga deliciösa drinkar försedda av värdparet i en slags alkohollangandes skytteltrafik. 
Bredvid mej, lika försiktigt surplande, i samma takt, sitter min kompis Ricky de Split, och vi pratar om stilen i den stiliga, stilsäkra, stilfulla lägenheten. Den är attraktiv utan att vara stylad, personlig utan att vara utstuderad, mysig utan att vara mesig. Vi skulle flytta in här i ett nafs, jag eller Ricky, men, som han sa:
”Jag skulle inte kunna hålla den här ordningen i en timme ens. Bara jag skulle komma hem och lägge ner min iPhone på matsalsbordet så skulle allt implodera.” 
Innan vi går försöker jag skapa ett rykte om att lägenheten har ett tredje rum, fullt av allt gytter och gemäng som inte fick finnas här ute, men ingen verkar köpa det.
”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar. 
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. 
”Jag vet,” gnäller han, ”och de är så vansinnigt trevliga och servila: sen du gick på toa har jag fått två nya drinkar, den ena efter den andra. Jag hinner knappt svepa en så står det en ny och väntar. Om dom fortsätter såhär så kommer jag att känna mej tvungen att ge dom dricks innan jag går…”
”Om du fortsätter såhär, så kommer du inte kunna gå när du går,” svarar jag. 

Jag tänker inte säga var de bor, men det tar oss minde än fem minuter att långsamt vingla till biografen. 
Här är det ännu fler medelålders män, uppblandade med teaterintresserade skådespelare, gaygrabbar, och skådespelande, teaterintresserade gapgrabbar. Och en hel del bekanta från alla läger. 
Dramaten sätter upp pjäsen nästa år, och jag känner igen både några av skådisarna och regissören. Det verkar betryggande, för detta är en väldigt bra uppsättning, och jag föredrar att man låter sej inspireras, än att man försöker försöker variera, bara för sakens skull. Konst kan bli så konstigt om man konstrar till det.

Jag missade Stockholms Stadsteaters uppsättning av pjäsen 2011, där man tydligen avslutade med en Madonnna-sing-a-long, men jag såg den första uppsättningen 1996, i regi av Rickard Günther, och jag fullständigt hatade den. På den här tiden var det inte vidare vanligt med homohistorier på scenen, och jag upplevde det hela som om man mer försökte provocera än porträttera. Vi är inte rädda att böga oss, kolla vad äckliga vi vågar vara, verkade man ropa, trygga i sin heterosexuella, sjukdomsfria verklighet. Jag minns också att de många scenbytena tog oändligt lång tid, och att väntan på dom skulle rulla in en yttertrappa varade längre en själva scenen som dom använde trappan till. 
På den tiden hade jag fortfarande vänner som dog, och jag tror inte att jag riktigt kunde ta in pjäsens andra teman: Det här var en pjäs om Aids, punkt slut. Jag är ganska säker på att jag gick i den första pausen.

2003, när teveserien från HBO kom, med Meryl Streep, Al Pacino och Emma Thompson, köpte jag DVD:n och bänkade mej, men jag tror inte - även om jag gillade den - att jag riktigt hängde med och hajjade alla vändningar och vindlingar.
Kanske är det så att jag har blivit bättre på att se teater, eller kanske är det bara så att detta är en jäkligt bra och tydlig uppsättning, för nu, för första gången, känner jag att jag får en överblick, ett sammanhang. 

Det utspelar sej 1985 och 1986, i ett New York och i en värld där unga män dör i en relativt okänd, obehandlingsbar sjukdom. Det handlar om Louis som överger sin pojkvän Prior när han får vetta att denne har AIDS. Det handlar om den unga mormonen Joe som berättar för sin pillermissbrukande fru att han är bög. Det handlar om den korrupte republikanske advokaten Roy Cohn - en man som i verkligheten arbetade åt bland annat Donald Trump -  som just fått veta att han har AIDS. Det handlar om änglar och om spöken, om föräldrar och förfäder, det handlar om kärlek som dödar och hat som håller vid liv. 
Scenografi är avancerad, och förefallande enkel. Tre vridscener snurrar in och ut och föreställer barer, sovrum, sjukhussalar, restauranger, gator och gränder, ofta omgivna av en slags lysrörsestetik jag känner igen från serier som Miami Vice. 
Föreställningen är tre timmar och trettio minuter lång, med två femtonminuterspauser, och tiden flyger förbi. Jag har suttit på soppteaterföreställningar som har känts längre. Det är vansinnigt välspelat, regisserat utan krusiduller och konstnärlig pynt av Marianne Elliott, som också är ansvarig för såna fantastiska och fantasifulla hits som The Curious Incident of the Dog in the Night-Time och War Horse.
Eftersom vi alla köpt biljetter mer eller mindre var för sej, så sitter vi spridda i salongen, och strålar ihop ute på gatan i pauserna, alla eniga om det bara blir bättre och bättre. Det sägs så mycket sanningar, så mycket citatvänliga repliker, det är så välspelat, så välregisserat, och framför allt: så välfilmat att man glömmer bort att man inte är där. 
Och nu, tjugotalet år efter att den sista vännen dog, inser jag att jag kan se den på ett annat sätt, att den handlar om så mycket mer än sjukdomen som formade min generation.

När jag cyklar hem, uppfylld, uppsluppen och uppeggad, tänker jag på verkligheten, och hur vag den är. Jag tänker på feberdrömmar, dagdrömmar, på fantasier. Jag tänker på vad det innebär att svika, och att vika, jag tänker på mormonhustrun Harper, vek som dimma, som väjer in i pillerdiset, på Louis som sviker, på Joe som inte kan svika, på Roy som inte viker en uns, inte ens när han rasar ihop av smärta, och på Prior, den vekaste och starkaste av dom alla. 
Jag tänker på de få pjäser jag verkligen älskar, och inser att jag har fått en ny favorit. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE,  med Teater7 i Vinterviken: 


Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen.


DET BLÅSER PÅ MÅNEN, på Dramaten: 

Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?


ENLEVERINGEN, av Kamraterna, på Årsta Teater: 

"Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt: 
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud."

#Angelsinamerica #milleniumapproaches #theatre #Teater #Stockholm #Biorio #Livebio #Gay #Aids #1984

torsdag 27 juli 2017

ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE, teater7, Vinterviken, föreställning 43, 15/7 2017


Manus och regi: Micke Klingvall, Kostym: Amanda Jalmberger, Skådespelare: Amanda Jalmberger, Ola Wallinder, Simon Varchi och Amanda Arvidsson

Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen. 
Just den här dagen verkade vädret lite osäkert på vad jag skulle ta mej till. Den var inte säker på om jag var ute och cyklade för att lägga mej och sola, eller om jag var på väg någonstans där ett soligt väder kunde irritera, som ett gym eller ett restaurangbesök, så den rev runt lite hotande med några rökiga cirrusmoln, och några rejäla duniga cumulusmoln, men aldrig så nära solen att de skuggade. Dagen verkade vänta på vad jag skulle ta mej till. 
Några dagar tidigare hade jag upptäckt Todrick Halls Straight Outta Oz, och blivit helt besatt, och nu, när jag cyklade till Vinterviken Trädgård spelade jag låten Low, om och om igen. Man hinner med en himla massa gånger, för det är längre än man tror. 
Vädret velade fortfarande när jag kom fram, låste fast min cykel och ställde mej i kafékön. Jag är inte hungrig, men det känns som om jag borde köpa något, jag antar att samarbetet mellan teatern och trädgården bygger på att publiken ska medföra försäljning. Det blir en läsk utan bubblor, en Raberberdrik från Søbogaard. Kvinnan i kassan varnar mej för att den inte är kolsyrad, och trots att jag inte förstår varför man inte skulle vilja att allt man dricker är mousserande, så smakar det mums. Rabarebersaft på flaska, liksom.

Som vanligt är jag ute i god tid, så jag dräller runt i trädgården, instragrammar foton på getingar i lavendelstånden, och lägger ut en instragramstory om var jag är och vad jag gör. Och så lyssnar jag en sista gång på Low, innan det är dags att plocka upp biljetten och gå och sätta sej.

Jag var här förra året, på samma plats, för att se samma grupp spela samma slags teater, men i år, förstås, är det en annan pjäs, och några nya skådisar. Även den här gången sitter vi borta vid den lilla dansbanelika scenen, på smala träbänkar, under ett vitt tygtak som skyddar både mot sol och regn. 
En av skådisarna, en ung man i julröda kläder, en tjock svart mantel och en fez står vid ingången och tar emot biljetter. Vädret, som verkar ha förstått att jag inte tänker sola, bestämmer sej för att bränna på, och det är plötsligt väldigt varmt. Jag har shorts, men det måste vara hur varm som helst för biljettkillen. För att inte tala om de andra, som gömmer sej bakom scenen i tjocka lång klänningar, vitsminskningar och peruker. 

Commedia dell’arte betyder i översättning De Proffessionellas Teater, och är alltså den första teatern med yrkesarbetande skådisar. Konstformen, som uppstod i Italien under 1500-talet, var den första västerländska teaterformen som tillät kvinnor på scenen. Vanligtvis höll man sej med en trupp om tio personer; två äldre män, fyra förälskade ungdomar, två tjänare, en kapten och en tjänarinna. 
Här håller man sej till fyra skådisar, där vissa dubblerar i roller, men också som musikanter: när man inte har några sceniska uppgifter smyger man ner från scenen, sätter sej vid ett litet trumset på höger scensida och ackompanjerar och kommenterar spelet genom att slå på tummor och blåsa i tutor så fort någon får en tung bok i huvudet, eller en smäll i nyllet. 

Det handlar om Leandro och Isabella, ett ungt par som vill gift sej, men hennes pappa, den kulinariskt intresserade Il Dottore, övertalas av sin tjänare Pedrolino att istället gifta bort henne med den gamle, förmögne men snåle Pantalone. 
Vissa roller, som sed, bär traditionella masker, medan andra har en stiliserad sminkning. De historiska kostymerna, precis som förra året, är väldigt snygga, och känns fantastiskt påkostade, medan scenografin är enkel; en rosa, uppspänd backdrop som ger möjlighet till entre från höger eller vänster sida.

Detta är något så ovanligt som en nyskriven commedia dell’arte-föreställning. Intrigen är inte direkt ovanlig, men det är inte för att få se vad som berättas som man tittar på commedia dell’arte, det är hur det berättas. 
Den här typen av teater har ofta en ganska enkel premiss, eller handling, som alltid har att göra med ganska basala teman: sex, kärlek, avundsjuka, ofta avbrutna av lazzi, välrepeterade komiska rutiner, som till exempel här; det älskade paret tappar bort varandra och den ena springer bakom backdrop-tygets högra sida för att leta efter den andra, samtidigt som den andra kommer in på scenen från den vänstra sidan. En slags avancerad titt-tut, liksom. Man har också en fäktningsscen på tre personer, och en misslyckad självmordsscen mellan två personer, komplett med snara och allt.
Men den här teaterformen, mer än någon annan, bygger på publikkontakt och improvisation, och som publik måste jag säga att vi var både för få och för försynta. Jag satt längst fram, ensam på min bänkrad, och de gånger man riktade sej mot mej med en fråga, flinade jag mest, som en välvillig turist med dåliga språkkunskaper. 
Det är en trevlig föreställningen, nånstans mellan gatuteater, barnföreställning, clowneri och buskis, och det känns som om det här är ett slags övergångsverk, på väg mot något intressant. Den ganska föråldrade och förenklade handlingen, och de fasta, ärketypiska rollerna, är på väg att rubbas, och det ska bli intressant att se om man kan närma sej ett mer modernt, relevant berättande, med nya berättelser och nya karaktärer, utan att offra konstformen i sej, lite som en modern ballett på klassisk grund. 
Mot slutet, till exempel, visar det sej att Il Capitano inte önskar gifta sej med Isabella, utan är förälskad i Pedrolino, och ger sej ut för att leta efter honom. Tyvärr spelas båda rollerna av samma skådespelare, så man lyckas inte få till något romantiskt möte mellan de två männen, men det hade varit väldigt intressant om de hade försökt, kanske genom dubbleringar eller andra illusioner, för nu känner man sej lite lurad på en situation som verkar omöjlig, men lovande, men sen inte fullföljs. 

När jag cykler hem, under en sol som flörtigt tittar fram bakom mulliga, massiva moln, försöker jag tänka ut titlar till kommande, mer moderna  commedia-föreställningar. Vad sägs om Prideparaden som Gick Vilse, Förstahandskontraktet, Subban som Vägrade Sopsortera och Hela Sveriges Hester Hansson - Historien om en Idoldeltagares Uppgång och Fall?


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DET BLÅSER PÅ MÅNEN, på Dramaten: 

Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?


ENLEVERINGEN, av Kamraterna, på Årsta Teater: 

"Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt: 
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud."


FLAGGAN I TOPP, ett genrep på Turteatern:

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.

”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.


#ettskamlöstförfarande #vinterviken #commediadellarte #utomhusteater #Stockholm #teater7