torsdag 6 juli 2017

INTO THE WOODS, Stockholm musikalartist utbildning årskurs 3, Oscarsteatern, föreställning 36 14/5 2017.


Text & musik av Stephen Sondheim, Manus av James Lapine, Regi: Hugo Hansén, (HEDWIG AND THE ANGRY INCH, SPRING AWAKENING), Koreografi: Linda Hansson, Scenografi & Kostym: Annsofi Nyberg, Sånginstudering: Kerstin Ryhed Lundin, Musikarrangemang för SMU: Pelle Arhio, Svensk översättning:  Ulricha Johnson, Regissör för originaluppsättning på Broadway: James Lapine, Original Orkestrering: Jonathan Tunick, Ljusdesign: Mikael Kratt, Ljuddesign: Timmie Malmberg, Scenmästare: Lukas Ohlsson, Följespot: Katja Aiha, Kevin Pons, Medverkande Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3:  Emilia Hallstenson, Nathalie Neuman, Sigrid Thomas-Lyri, Jessica Larsen, Alfred Olsson, Therese Frimansson, Anna Saintout, Elin Lindqvist, Maja Nilsson, Clara Nyström, Therese (Tess) Persson, Amanda Larsén, Izabella Tancredi, Evelina Lind, Jakob Agerlo, Pelle Holmström, Orkester: Adam Dahlström – kapellmästare, Lilly Rung Klint – tvärflöjt, Linnéa Lundgren – klarinett, Clara Lindström – violin, Loke Underdal – kontrabas

Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.
Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén. 
Han har nämligen knäckt koden för hur man sätter upp musikaler som inte är passande för skolproduktioner, antingen beroende på rollernas ålder, kön, eller verkets invecklade och krävande problematik, och på så sätt lyckas göra föreställningar som håller en hög kvalitet, med en intressant läsning. 

INTO THE WOODS hade premiär på Old Globe Theatre i San Diego 1986, och året därpå, 1987, kom den till Broadway och till Martin Beck Theatre, sen 2003 kallad Al Hirschfeld Theatre, där KINKY BOOTS går för tillfället. Musikalen skrevs och regisserades av James Lapine, och musik och sångtexter var av Stephen Sondheim. Föreställningen gavs 765 gånger, och den lades ner 1989.
Man nominerades till tio Tony Awards, och vann tre: Bästa Text och Musik, Bästa Manus av en Musikal, och Bästa Kvinnliga Huvudroll. Bästa Musikal vanns det året av PHANTOM OF THE OPERA 

Det finns vissa verk där jag älskar första delen och har lite svårt för den andra. Hasse och Tages filmer Att Angöra en Brygga och Picassos Äventyr räknas dit, liksom Sondheim och Lapines SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE och INTO THE WOODS. Det känns som om dom själva varit vansinnigt roade av sin första del, men sen kände att dom måste klämma in en nästan övertydlig sensmoral för att bli tagna på allvar. Och jag tror också att min aversion har att göra med att första delen skulle kunna stå på egna ben, medan den andra liksom bara är ett slags respons, eller replik, på den första, den har liksom inget egenvärde. Jag vet ingen som säger: ”Jag älskar andra akten på SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE; jag sitter som på nålar: hur ska det gå! Och Chromolume #7 är ett scenografiskt mästerverk!!!”, eller: ”Jag spelar alltid förbi Lena Nyman och Margaretha Krook i Picassos Äventyr, och börjar titta först när Lena Olin kommer in i handlingen.” 

Jag såg filmversionen, den med Meryl, när den kom, 2014, men jag föredrar den filmade Broadwayversionen, med Bernadette och Joanna Gleason, och jag har faktiskt bara sett den live en gång, när Stockholms Musikalkompani satte upp den på Södra Teatern, 1998.  

Det handlar om sagor, om ansvar, om våra barn och andras ungar, om närvarande mödrar och om frånvarande fäder, om vad som händer när drömmar slår in, när man får det man vill ha, om att våga vara obekväm, att inte bara tänka på sej själv och egen vinning, utan att se till den större nyttan. 
Vi befinner oss i en sån där Shrekliknande värld, där sagofigurer som Askungen, Rödluvan och Snövit lever sida vid sida, och alla har en längtar dom efter något, en önskan till något. För att knyta ihop berättelserna har man konstruerat en saga om en bagare och hans fru, som önskar att bli föräldrar, men upptäcker att Rapunzels häxa har lagt en förbannelse över dom.
För att få det dom vill ha måste alla ge sej ut i skogen. 

Andra akten handlar om vad som händer på andra sidan, efteråt, när man fått det man vill, när man nått det man vill ha. 
Tyvärr, tycker jag, har Sondheim och Lapine fumlat lite, för andra akten känns väldigt oorganisk, väldigt konstruerad. Som en slags helvetesversion av en deus ex machina dyker änkan till jätten som Jack - han med bönskälken - dödat, och hon vill ha hämnd, eller snarare rättvisa.
Problematiken - vad som händer efter att du fått vad du vill ha - är plötsligt inte längre intern,  utan får symboliseras av en extern kraft, som likt en naturkatastrof stampar runt och trampar ner oskyldiga i jakten på den skyldige. Det känns lite som om man konstruerat en dramatisk situation, en premiss, som man inte har kunnat lösa på något annat sätt än genom att skicka in en tornado, för att röra runt. Det blir lite som om man löst sista akten av EN MIDSOMMARNATTSDRÖM genom att låta det bli skogsbrand, och ena alla genom att dom hjälper till att släcka.
Det är som om man vill säga; Tillsammans kan vi, men vi måste ha en gemensam fiende. 

Spelplatsen på Oscarsteatern är täckt av greenscreengrönt konstgräs, till och med fonden, som en välvd förlängning av scenengolvet, likt en enorm skateramp, en gräsklädd alpvägg, fortsätter upp mot taket. 
Eleverna, klädda i grälla gympakläder kommer fram till scenkanten och börjar förklara för publiken: 
”Det var en gång en flicka som hette Evita, och som ville bli berömd…”
”Nej, det var en gång en fantom, som bodde nere i en källare, under en opera-”
”Nej, det var en gång ett gäng som hette Sharks, och ett annat gäng som hette Jets-”
”Nej, det var en gång en flicka som hette Eliza, som ville lära sej tala som en fin dam-”
Det tar några sekunder innan vi är med på noterna, men så fattar vi, och de behöver inte säga mycket innan vi förstår vilken musikal dom pratar om:
”Nej, det var en gång en Jesus-”
”Nej, det var en gång en nunna-”
”Nej, det var en gång en nanny-”
Och plötsligt börjar någon berätta musikalen INTO THE WOODS, och blir på så sätt berättaren. Det är så enkelt, så organiskt, och så rätt. Någon får ett manus tillstucket, och antar så rollen som Askungen, någon annan blir Jack, någon blir hans mamma, och jag sitter och förundras över vad dom har för undertexter, vad dom har fått för regi, för dom lyckas balansera mellan att inte veta mer än vad som händer just i stunden, som om sagan, handlingen, vore ny för dom, precis om den är för rollen, samtidigt som dom verkar veta exakt vem det är dom spelar. 
Och nu gör det plötsligt inget att de flesta är för unga för sina roller, eller att en del kvinnor spelar män: de har bjudit på sina förutsättningar: dom är en klass som framför en musikal, som berättar en saga, och dom vet inte mycket mer än vad vi gör, dom upptäcker verket på samma sätt som vi gör, i stunden.
Det är en mycket bra läsning. 

Och kostymt är den lite genial: istället för att falla i fällan att spöka ut folk i rosa prinsessklänngar och prinsar i page, så låter man kostymerna långsamt utvecklas, med träningskläder som bas: när föreställningen börjar är man klädda i varierande gymnastikkläder, i bladade färger och mönster, och så långsamt, i takt med att rollerna utkristalliseras, kommer killen som först kanske hade en röd-gulrutin nike-hoodie in med en tröja i samma blå nyans som hans byxor, och hon som hade en röd t-shirt har bytt från grå byxor till en röd kjol och röda leggings. Nästan omärkligt har kläderna blivit kostymer. De är fortfarande elever i träningskläder, men nu, utan att dom behöver påvisa det, är dom del av något större. 

Eleverna på den här skolan är väldrillade och har fått en väl avrundad utbildning, och det är egentligen bara på ett sätt dom visar att dom inte är så erfarna: det här är andra föreställningen, och det nio dagar sen dom gjorde den första, och jag upplever det lite som om dom faller i fällan att försöka upprepa vad dom gjorde då, inte vad som händer nu: dom trycker lite för hårt, försöker piska in den energi som fanns förra gången, rycker i publiken istället för att varsamt dra för att få igång oss. 
Men den läxan är också den sista dom lär sej på skolan, och den lektionen är egentligen anledningen till att man har den här typen av slutspel: 
Att upprepa utan att förvänta sej samma respons.

Klänningen som Marlene Dietrich hade på sej på det där fotot, är förresten av Jean Louis, designen som också gjorde Marilyns Happy Birthday, Mr President-klänning. 
Bara så du vet.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

COMEDY ACTS med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 2:

”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, och plockar upp sin telefon.
”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.
”Och snygga kläder!”
”Eller hur!” 
Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.
Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också. 
”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.
”Eller hur!”


RÖVARE, ett elevuppspel, på StDH: 

"Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”
Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var. 

Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod."


SMILE på Kulturama: 

Förstår du nu vad jag menar med att vi musikalnördar har tur att vi har Kulturama, för vem annars skulle hitta, och våga sätta upp, den här typen av musikaler? Hur mycket enklare, men tråkigare, hade det inte varit att bara sätta upp WEST SIDE STORY, RENT, och HAIR, i rotation, år efter år?
Men det finns förstås också ett problem med detta: Så gott som hela publiken känner inte till historien, och har aldrig hört musiken eller texten förut.



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)