tisdag 18 juli 2017

FLAGGAN I TOPP, genrep i Kärrtorp, föreställning 40, 16/6 2016


Bearbetning & Regi  Adde Malmberg Manus – Franz Arnold & Ernst Bach Förlag – Arvid Englind AB, Producent – Johan Von der Lancken,  Exekutiv producent – Vicky von der Lancken, Scenograf – Magnus Ahlström Kostymdesign – Camilla Thulin Mask- och perukdesign – David Julio, Marknadsförare & Projektledare– Annika Torstenson & Johanna Cervin, Foto – Mats Bäcker, Grafisk design – Therese Sandström   PR – Rickard Werecki Lycknert, Produktionsbolag Teatersviten, Med Robert Gustafsson – Per Svensson- Allan Svensson – Rachel Mohlin – Jeanette Capocci- Andreas Nilsson – Nadine Kirschon Blanck – Siw Erixon

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.
”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.

En av mina favoritfilmer är The Ritz, med ett manus av Terrence McNally som bygger på hans pjäs. Nej, nu ljuger, jag, det är inte min favoritfilm, det är den film som innehåller en av mina absoluta komediprestationer. Rita Moreno, i rollen som Googie Gomes, snor varenda scen hon är med i, utan att det verkar som om hon anstränger sej. Hon bara är. 
Jeanette Capocci är lite likadan. Här spelar hon husets hus, och hon behöver bara gå in genom en dörr för att jag och Lady Lake ska börja fnissa. Jag vet inte hur hon gör det, och jag vill inte veta. Men nånstans borde dom uppkalla en teater efter henne. 

Ofta kan äldre farser vara ganska pratiga och planlösa, som Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, Noël Cowards HAY FEVER, PRESENT LAGUGHTER och BLITHE SPIRIT, eller Brandon Thomas CHARLIES TANT, där det är väldigt mycket set-up innan man börjar smasha in bollarna, och även då krävs det för det mesta att humorn i sej är så ogrundad i situationen att skådisarna måste gå in rent clowneri. 
Här är det inte alls så, vilket får mej att under första akten börja fundera om detta är ett nyskrivet verk. Det är för effektivt, på något sätt, i sitt berättande. Man använder sej av samma beprövade ingredienser, som otrohet, svartsjuka, lögner och lidelse, men har på något sätt lyckats koka ihop en helt ny soppa.
Skådisarna kan lita på humorn, kan luta sej tillbaka mot en dramaturgisk medvind, utan att behöva fjanta till det. 

Vi är ute i Kärrtorp, på turteatern, och ser en repetition av en föreställning som repas i Stockholm, men som kommer att spelas på Krusenstjernska Gården, i Kalmar. Det här är det tionde året man gör en sån här produktion, och jag vet, från mina föräldrar, som bor i området, att man lokalt är väldigt stolt över dessa uppsättningar. 
Och det borde man vara, det fanns ingenting så här påkostat och proffsigt när jag bodde där nere: det enda jag minns är nyårsrevyer, historiska slottsspel, och att riksteatern ibland gjorde besök med så konstnärligt förvirrade produktioner att jag alltid kände mej riktigt, riktigt dum efteråt. 

Det utspelar sej i ett luftigt, ljust vardagsrum i en sekelskiftesvilla i Kalmar, inredd lika mycket i Carl Larssonstil som i jugend: vitmålade, rakryggade karmstolar med gulddetaljer, palmer i vita krukor på piedestaler i välvda nischer, lampetter med frostade porslinskupor, lindblomsgröna tapeter inramade av smala olivgröna trälister, och givetvis - eftersom detta är en fars - en massa dörrar. Några skjutdörrar leder in ett bibliotek, någon annan leder ut i en hall, med det är tre eller fyra dörrar till som jag inte har en aning om vart dom leder.

Det handlar om en man och en kvinna som just ska fira sin första bröllopsdag, när han av sin advokatvän får veta att en person ur hans förflutna söker honom, just idag, när hans svärmor och svärfar är på väg. Hur ska han lyckas smita iväg utan att berätta sanningen för sin fru, hennes väninna, och sina svärföräldrar? Han hittar på en vän att besöka, en känd författare, utan att veta att personen bakom pseudonymen redan befinner sej i huset… 

Kostymt är det väldigt intressant, nästan lyxigt snyggt, speciellt vad gäller kvinnorna, som var för sej representerar ett decennium från förra seklets början: Mamman är klädd i pepparkaksbrun linneklänning med vita detaljer och spets vid byst och handled, med smal midja, utsvängd klänning, fokus på bröst och bak, och med  en frodig belle epoquefisyr: en vågvolme av hår, uppsvept i en slags pompadourlik maräng. Dottern är klädd i första värdskrigets snävare siluett, i duvblått, tunnt ylle, men med sobrare, manligare detaljer, och har även hon uppsatt hår, men i en inte fullt så pompös frisyr, utan i en stil jag kallar can-can-knut.
Så har vi den högst moderna väninnan, flapper-flickan; i raka linjer, kort page, kort klänning i tunt, ljusgrönt tyg i veck och volang med vita pärldetaljer.
Det här är designglädje, och det gör mej mycket glad, för det hade varit så enkelt att bara sy upp något stormönstrat i bomull, för ingen förväntar sej ambitiösa, tidstrogna kostymer i en fars.

Förr i tiden var det ganska vanligt att den här typen av uppsättningar hade en rolig roll: en känd person som hade clownrollen, en Nils Poppe, och dom andra skådisarna var liksom där som bollplank, för att ha något att studsa skämten emot, inte mycket mer än pappdockor.
Vanligtvis satt man bara och väntar på att komikern skulle komma in, men här finlirar man på så hög nivå att jag hinner glömma bort att vänta, jag är så underhållen att när väl Robert Gustafsson dyker upp, då är det mer i form av parmesanen på pasta puttanesca - för att inte säga grädden på moset - och trots att jag egentligen vet att han ska komma, så blir jag ändå glatt överraskad. 

Vad jag älskar med föreställningen är att det är tänkande teater: det finns inga logiska luckor och ingen behöver spela dum, det är vansinnigt roligt ändå, och man agerar nästan som om du och jag skulle göra, om våra liv vore lite roligare. 

Och nej: det är inte en nyskriven pjäs. Den skrevs redan 1926. 
Men det här är en fantastiskt bra bearbetning.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, på Dramaten: 

"Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism."


KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.


I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar