måndag 24 juli 2017

ENLEVERINGEN, Kamraterna, Årsta Teater, föreställning 41 19/6 2017.


Musik - Wolfgang Amadeus Mozart, Text - Gottlieb Stephanie, Sångtexterna i bearbetning av Ulla Dahlbäck-Hägglund, i sin tur bearbetade av  Dan Turdén, Regi och manus - Dan Turdén, Musikalisk ledning och arr. - Anna Christensson, Översättning – Carl Johan Holzhausen, Scenografi och kostym - Marie Moberg, Mask - Angelica Ekeberg, Regiassistent - Oskar Bergström, Repetitör - Adam Dalström, Tekniker - Jonas Dillner, Webb, layout och affischfoto - Maximilian Mellfors, Föreställningsbilder – José Figueroa, Konstruktör, snickare - Pelle Wittsäter, Ekonomi – Erik Ljungqvist, Producenter – Teresia Pettersson och Mette af Klint, Medverkande - Selim Tomas Engström, Konstanze Natalie Hernborg, Blonde Elsa Ridderstedt, Belmonte Ulrik Björklund, Pedrillo Pär Lindskog, Osmin Anders Nyström, Musiker - Piano Anna Christensson , Violin 1 Ylva Larsdotter, Violin 2 Aleksander Settersrtöm, Viola Matilda Brunström, Cello Natalia Goldmann

Om jag skulle försöka göra som en vinprovare, du vet "Det här vinet smakar torv, en knivsudd sparris, och har en fläkt av jordkällare och Åland," och försöka beskriva den här uppsättningen, så skulle det se ut lite såhär: 
"Den här föreställningen fick mej att tänka på The Unbreakable Kimmy Schmidt, Stephen Kings Lida, Dunderklumpen, Gunnel Lindbloms Ensam Hemma Åker Gungstol, Alice i Underlandet och När Lammen Tystnar.
Låter inte det vansinnigt intressant? 
Det var det. 

Hela dagen hade jag suttit och skrivit på ett blogginlägg om musikalen FUN HOME på Stadsteatern, och det kändes lite som om jag kört fast. Jag hittade inte in, och kunde inte komma på någon intressant vinkling, och det jag skrev blev bara längre och längre. Jag strök och skrev nytt, stuvade om och steg upp från min stol och tog liksom planlösa promenader i lägenheten. 
Klockan tre bestämde jag mej för att det fick vara nog, gick ut på Youtube, letade upp en textad version av operan, slängde mej på min sackosäck och började titta.
Jag har nämligen märkt att det hjälper att vara lite insatt när man ser opera. 

I original handlar det om  Belmonte, vars älskade Konstanze tillsammans med sin kammarjungfru Blonde, och Belmontes betjänt Pedrillo, har blivit kidnappad av pirater och såld till paschan Selim, för att hon ska ingå i hans harem, vaktade av den onde Osmin, och hur Belmonte försöker rädda henne genom att utge sej för att vara arkitekt. Det hela är ganska odramatiskt, och jag kan tänka mej att det enda som gjorde verket populärt var Mozarts musik och dåtidens fascination vid allting turkiskt, något som ansågs exotiskt, fashionabelt och spännande.

Sanningen är den att jag inte orkade ta mej igenom hela filmen. Efter tjugotalet minuter började jag hoppa, för att se om jag hittade några intressanta scener, och efter en halvtimme lade jag ner projektet och gick istället ut på Wikipedia för att läsa istället för att lyssna.

Librettot var ursprungligen skrivet av tysken Christoph Friedrich Bretzner, men det skrevs inte till Mozarts opera, utan till ett verk som kom ett år tidigare, 1781, med musik av Johann André, en man som var en av de första som hade ett musikförlag, och var den som började använda litografitekniken för att trycka noter. 
Gottlieb Stephanie bara snodde alltihop, gjorde de småändringar som Mozart ville ha, och kallade sej librettist. Anledningen till att han överhuvudtaget fick en roll i den här röran, är att han var chef för den nationella Singspiel, nåt som startats av den tysk-romerska kejsaren Josef II för att författa operor på tyska, istället på det mer populära - och mer lättsjungna - italienskan.

När jag läser handlingen blir jag nästan lite deppig, den verkar så urfånig, med ett riktigt deux ex machina-slut, där paschan bara förlåter alla, och låter dom han hållit fångna gå.

Att säga att jag var överväldigad vore att överdriva. Faktum är att säga att jag var underväldigad vore att underdriva. Jag kunde inte fatta hur Kamraterna kunde få för sej att sätta upp något sånt här. Gruppen har alltid gjort intressanta produktioner, och jag har djupt respekt för regissören, men vad sjutton skulle dom kunna göra av det här?

Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt: 
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud.

Scenbilden är i två plan: ett övre, bakre, täckt av konstgräs, där orkester sitter, och ett plan framför, nedanför, där gräset ersätts av svart fond, som en genomskärning av den övre jordskorpan, där den grönskande marken ersätts av mörk jord. Detta är en underjordisk bunker, dit man tar sej genom att lyfta ner en stege. Här nere ligger bara en madrass på golvet, ett täcke och en skolväska.

I en prolog får vi se Konstanze som liten flicka ge sej av till skolan, grälande med sin bror, innan hon blir en av de där flickorna som plötsligt bara försvinner, bortförd av en främmande man.
När vi träffar henne igen har tiotalet år gått, och hon bor under jorden, och de enda vänner hon har är några leksaker hon hade med sej i sin skolväska; en Lilla My-docka och en Action Man som sjunger de partier som vanligtvis sjungs av kammarjungfrun och betjänten. Hon har också fått en kanin av sin kidnappare, och han sjunger vad som vanligtvis sjungs av Osmins, den onda väktaren i Seraljen. Rollen som hennes fästman har övertagits av hennes bror, som både i hennes drömmar och i verkligheten aldrig har givit upp hoppet om att hitta henne. 
Av en ganska fånig, ovidkommande historia har man skapat en mycket relevant rysare. Eftersom merparten av handlingen utspelar sej i Konstanzes fantasi får verket en slags overklig, mardrömslik lutning, ungefär som jag kan tänka mej att man mår när man långsamt håller på att bli galen. 
Det handlar om att bli vuxen, om att våga ge sej ut i det okända, istället för att vänta på att saker ska hända, till skillnad mot många andra kvinnoroller, som bara väntar på att riddaren ska komma. Konstanze är lika mycket fången av de yttre omständigheterna som av sina egna, inre. Hon bär sitt fängelse, sina begränsningar, med sej, för när hennes kidnappare glömmer låsa dörren, vågar hon inte fly, rädd för det okända, trygg i vad hon känner till. Det här inte förrän hon kan överkomma sin egen rädsla som hon kan bli fri.

Kostymerna, med sina blandning av Östersjöfärjan-maskotar och vanlig, verklig vardag, blir också skrämmande, eftersom det hotfulla ligger i det ofarliga, det bekanta: i en gosig kanin, eller i ett par pösiga city-gross-jeans och tubsockor nedstuckna i kardborrsknäppta sandaler.

Jag antar att det är något sånt här som kundvagnsregissörer försöker krysta fram, men här märker jag inte en vilja att vara originell bara för sakens skull, att variera sej bara för att var ovanlig, utan här finns en lust att fördjupa sej, att hitta något nytt i originalet. Det handlar inte i första hand om att placera handlingen i en annan, överraskande miljö, utan om att ge verket andra ramar, andra omständigheter, för att på så sätt få oss att se på något bekant på ett nytt sätt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


FLAGGAN I TOPP, ett genrep på Turteatern:

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.

”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.


PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, på Dramaten: 

"Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt. 
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism."


KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)