Av Rainer Werner Fassbinder, Regi Sunil Munshi, Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom, Ljus Linus Fellbom, Kostym Camilla Thulin, Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Översättning Lars Bjurman. Med Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff
Du vet hur man ibland känner igen sej i olika konstnärers verk, hur en fras av Tennessee Williams kanske klingar rent och sant, hur man möjligen föredrar John Singer Sargent framför Francis Bacon, eller hur man verkligen känner igen sej i Filifjonkan, eller Gafsan, eller Mumintrollet? Det är inte bara det att man förstår dom, det går lite djupare, man relaterar till dom, sympatiserar, för dom talar ett språk man begriper.
Jag känner inte alls igen mej i Rainer Werner Fassbinders värld, jag kan inte relatera till hans dramatis personae, hans tematik eller historier. För mej är hans universum, personerna och planerna i den, som en kinkigare och mindre fluffig version av något av Kristina Lugn, någon som jag heller inte förstår.
Det här handlar om modeskaparen Petra Von Kant, mamma, änka, och ex, som av sin väninnna presenteras för Karin, en ung kvinna nyss hemkommen från Australien, och Petra blir omedelbart förälskad i henne.
Pjäsen kom 1971, och jag antar att Fassbinders beslut att plantera pjäsen i modevärlden mest bara var ett estetiskt intressant beslut, en ovanlig omgivning med en möjlighet till intressant kostymering.
För det handlar inte om kläder eller design, och några år senare kunde Petra von Kant kanske ha varit en variant på Jackie Collins, eller en berömd illustratör. Hennes yrke har bara funktionen att ge henne en värdig sysselsättning, glamour, självständighet och god ekonomi.
På den tiden, när pjäsen skrevs, innan H&M, innan designermärken och globala modehus, så var det inte ovanligt med små modehus och ganska lokalt framgångsrika designers. Tänk Mah-Jong eller Inger Svenneke, stora, men inte världsberömda, men när man nu ställt föreställningen i modern tid uppstår en massa frågor.
Publiken vet mer om den här världen, tack var filmer och teveserier som Djävulen bär Prada, Absolutely Fabulous, Americas Next Top Model, och Altmans Prêt-à-Porter.
Det är svårt att peta in Petra i dagens instagramstressade, pinterestpressade modevärld, vilket gör att jag sitter och funderar på om Petra är en bra designer, och hur framgångsrik hon är. Hon verkar inte jobba inte mycket, men har ändå råd att leva ett ganska lyxigt liv.
Det utspelar sej i hennes hem, och scenografiskt och kostymt är det intressant och övertygande. Väggar, och golv är av borstad metall, och den industriella inredningen drar åt twistad dermatolog; en dagbädd och stolar av stålrör med dynor av svart läder, en rullvagn i metall proppfull med spritflaskor, och högtalare på stativ. Det är kliniskt och kinky på samma gång.
Det är bara ett problem: den här världen är inte befolkad av verkliga människor. Deras känslor kanske är äkta, men relationerna känns artificiella, inte ytliga som kindkyssar på en kändisfest, utan overkliga. Det är som om ingen verkligen ser någon annan, eller tar intryck eller impulser från något eller någon annan än sej själv. Ibland känns det inte ens som om dom spelar i samma pjäs.
Jag sitter till och med och tänker att så här skulle det kanske se ut om Ingela Olsson, skådespelerskan, skulle komma in berusad på scenen, och de andra försökte fortsätta spela som om hon var nykter, som om hon inte krälade runt på golvet, sprutade sprit, vrålade och vred sej.
I musikalvärlden finns det något som kallas för I Want-sång, och betecknar en sång där en person uttrycker vad den vill ha, eller önskar ska hända, och på så sätt berättar för publiken vad den har för ambition, vad den strävar efter, och vad som antagligen kommer att hända. Typexempel är Corner of the Sky, ur PIPPIN, eller Wizard and I, ur WICKED.
Anledningen till att jag nämner detta, är att jag här saknar någon slags dramaturgiska längtan hos Petra von Kant. Är hon uttråkad med sitt jobb, trött på att vara ensam, är hon frustrerad med sitt liv, är hon framgångsrik, förmögen, eller raglar hon på ruinens brant? Var i livet är hon, när föreställningen börjar, och hon vaknar upp, bakfull, på sin dagbädd? Var var hon kvällen innan? Är detta vanligt, att hon vaknar upp såhär, är hon en högfungerande alkoholist, eller har hon börjat rasa?
Och så är det det här med kärleken, och den plötsliga förälskelsen. Jag brukar försöka att vara extra uppmärksam när jag vet att man på scenen ska framställa kärlek vid första ögonkastet, och alltsomoftast upplever jag det som om jag råkat titta åt fel håll, råkat blunda, eller någon spolat fram bandet, för det verkar som om scenregissörer - till skillnad från filmregissörer, där sånt här ofta åtföljs av smäktande musik - inte tycker att såna situationer är intressanta, inte ens här, där en heterosexuell äldre kvinna plötsligt förälskar sej i en ung kvinna.
Kanske är det inte meningen att det ska vara kärlek vid första ögonkastet, med då vill jag veta när Petra inser vad det är som har hänt.
Vad gäller det lesbiska innehållet kanske man resonerar så att Petra är en värdslig kvinna, och att homosexualitet inte är främmande för henne, men hon borde väl i alla fall på något sätt reflektera över det hela? Jag brukade gilla killar, och nu går jag igång på en tjej: oj.
Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt.
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism.
Kanske, tänker jag, är det lite samma sak här: man vill inte gradera eller sortera sexualitet, så man låter det liksom glida förbi, utan kommentar, vilket gör att det på något sätt blir helt osynligt, och ganska ovidkommande, lite som om man inte vill låstas om det.
För det händer egentligen inte någonting. Pjäsen börjar med att Petra von Kant vaknar på sin dagbägg, fullt klädd, och i stilettklackar, uppenbart bakfull, och det slutar en och en halv timme senare, i en andra kläder, men på samma dagbädd.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW med Stockholm Operastudio på Årsta Teater:
Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/karmelitsystrarna-och-turn-of-screw.html
I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:
”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland.
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/i-and-you-reading-playhouse-teater.html
INTO THE WOODS, med SMU, på Oscarsteatern:
Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.
Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/into-woods-stockholm-musikalartist.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar