KARMELITSYSTRARNA och THE TURN OF THE SCREW, Stockholm Operastudio, Årsta Teater, föreställning 38 29/5 2017

KARMELITSYSTRARNA av Francis Poulenc, Regi: Clara Svärd, Musikalisk ledning: Henrik Löwenmark, I rollerna: Angelica Gliesmann, Marika Larsson, David Bergman, Grainne Lönnqvist, Hanin Hamad, Amelie Böiers,Astrid Banck Linderoth, Lovisa Ferm, Maria Sveinungsen, Karolina Åsberg, Jacob Ingvarsson, Joakim Wennergren, Frans Evaldsson, Elever på Stockholm Operastudios Klassisk sång-linje

THE TURN OF THE SCREW, Musik: Benjamin Britten: Libretto: Myfanwy Piper, Regi: Patrik Bergner, musikalisk ledning: Mikael Nellborn, I rollerna:  Ingrid Berg, Agnes Thörn, Mikaela Thomson , Clara Mårtensson, Maria Kinnman, David Bergman, Ellinor Olmarken

Efteråt, när vi cyklade hem från Årsta teater, pratade vi om konst. Scenkonst, speciellt. Det låter kanske mer pretentiöst än det var, för varken jag eller min kompis Patti-Li Leuk är några konstvetare eller filosofer, och vi pratade egentligen bara om vad det är som gör vissa föreställningar magiska, medan andra saknar någon som helst förtrollning.

Det hade varit en lång dag. Varken jag eller Patti-Li är lätt att köpa födelsedagspresenter till, så sen några år tillbaka har vi istället överraskat varandra med händelser. Förra året  bjöd jag honom på  vegetarisk buffé Växt Söder, som då låg på Kungsholmen, innan vi cyklade ut till Djurgården för ett besök på Abba The Museum, följt av en middag på Bitter Pills. Och tidigare i år, för min födelsedag, överraskade han mej med en Händelkonsert, en upplevelse som blev lite utöver det förväntade. 

I år tar jag med honom till Södertälje. 

Stockholm Operastudio är en tvåårig studiemedelsberättigad operautbildning på Kulturama, och varje år - så länge jag har följt dom - har dom haft sina slutliga uppspel på Årsta Teater. Jag har sett dom göra CARMEN, SAGOR OM KÄRLEK: (DEN LISTIGA LILLA RÄVEN, I CAPULETI E I MONTECCHI, och BARBERAREN I SEVILLA), KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT (ORFEO ED EURIDICE och KÄRLEKSDRYCKEN), TAMERLANO, och POPPEAS KRÖNING/PELLEAS & MELISANDE och XERXES, och deras uppspel brukar alltid bestå av minst två operor, ofta rejält förkortade, med en paus emellan.

Francis Poulenc skrev sin andra opera, KARMELITSYSTRARNA, 1956, och den hade världspremiär 1957, på La Scala i Milano. Den började ursprungligen som en novell av Gertrude von Le Fort, och var tänkt att bli en film, men manuset, av George Bernanos, ansågs undermåligt, och man lade ner projektet 1947. För att stödja hans arvingar, efter manusförfattarens död, sålde man manuset som pjäs, Dialogues des Carmélites, och den hade premiär i tysk översättning, Die begnadete Angst (The Blessed Fear), 1951. 

1953 började Poulenc jobba på en opera, byggd på pjäsen, men upptäckte att det förelåg en schism om vem som ägde rättigheterna till verket, von Le Fot, Barnanos, hans litterära förläggare Béguin, eller en amerikansk författare, Emmery Lavery, som redan 1949, av von Le Fot, erhållit alla rättigheterna till sceniska verk byggd på hennes bok, och det tog ända fram till 1955 innan man lyckats lösa dispyten och Poulenc kunde fortsätta sitt arbete. 

Det utspelar sej under den franska revolutionen, 1789-1794, och handlar om hur nunnorna i ett kloster förbjuds bära nunnedok och praktisera sin religion, och hur dom avrättas när dom vägrar lyda.

Vissa människor dras till dragshow och opera av samma anledning, av en kärlek till det stora, expressiva uttrycket. Extasen. Hatet. Raseriet. Vansinnet. Det nyanserade, melerade, kontrollerade, är inget för dom. Varför vara introvert när kan explodera? Varför leta efter känslor, anledningar, när det är utbrottet i sej man dras till? Varför mima till Karen Carpenters Superstar när man är övertygad om att man kan toppa Jennifer Hollidays känslokrevad i And I am Telling You I’m Not Going? 

I alla fall är det skönt att få försöka. 

Vissa föreställningar byggs utan att man riktigt har ett svar på vad man har för mål, man liksom undersöker och känner efter, på vägen. Här, i kvällens första opera, tror jag att man har gjort precis tvärtom, man har utgått från ett slags idéal, en färdig bild av hur det ska ska se ut, vilka känslor som ska spelas, och så försöker man nå dit. Ibland lyckas man, ibland inte, men det är aldrig tråkigt. Och det är mycket riktigt i skolmiljö man ska ha möjligheten till den här typen av scenisk excess. Det här är en uppsättning av personer som inte mesar, som satsar allt, som inte är rädda för att trampa in i expressionism, melodram, in i det överdrivna idealet.

Man ackompanjeras av ett ensamt piano, och kanske tänker jag, är detta en spelstil som kräver ett tiotal stråkar och några cymbaler.

Nu kan jag slå vad om att du undrar vad sjutton vi gjorde i Södertälje?

Jag hade sagt till Patti-Li att vi skulle träffas vid Årstabergs pendeltågsstation, oförskämt tidigt, någon gång så tidigt som vid nio på morgonen. Och trots att jag nästan har en mindre fobi för biljettköp och allt vad det innebär av krångel med tidtabeller, så hade jag lyckats klura ut hur automaten funkade, och betalat för två enkelresor. Jag hade också släpat med ett gäng resehandböcker från exotiska platser som jag hittat och köpt på andrahansbutiker under det gångna året, och nu, när vi satt på tåget, lämnade jag över dom, tillsammans med den lite mer seriösa presenten: ett vattentätt fodral till hans iPhone, med vilket man kan filma under vattnet. 

Inte ens när vi steg av i Södertälje sa han sej ha en aning om vart vi var på väg, och det var inte förrän vi stod utanför dörren på Tom Titts Experiment som han fattade att detta var målet. 

Har du någonsin varit där? Det är väl värt ett besök, men det hjälper lite om man är ung, eller oförsvarligt barnslig. Vi snurrar, klättrar, stänker och skvätter, äter och fikar, skrattar och åker rutschkana från översta våningen genom hela huset, cyklar på en felstyrd cykel och tar en tur i Spaceball, en sån där maskin där man spänns fast, lite som Leonardo da Vincis Vitruvian Man, och sen tumlar åt alla möjliga håll, nästan som om man vore viktlös.

Och plötsligt har hela dagen gått, och vi tar pendeln tillbaka in till Årstadal, för den sista etappen av hans present: en kväll fylld av opera. 

Efter paus ger man THE TURN OF THE SCREW, av Benjamin Britten. 

Min musikaliska palett är ganska outvecklad; jag känner sött och salt, men inte skillnaden på muscavado- och turbinadosocker , eller vad som är himalayasalt och vad som är havssalt, men jag gillar Benjamin Britten, konstigt nog. Jag menar, hans musik är inte Mozart, Bizet eller Liszt, den är inte klassisk på det där omedelbara, lättnynnande sättet, men det ligger något både lite twistat och ärligt i hans musik.

Det började som en följetång i tidningen Colliers, 1898, skriven av av Henry James, författaren till bland annat Portrait of a Lady, The Americans, och The Wings of the Dove.

Den gotiska spökhistorien är en genre i sej, som började på mitten av 1700-talet, och är en slag romantisk skräckgenre som ofta utspelar sej i ett förfallet hus, gärna en neogotisk byggnad.

Här handlar det om en guvernant som anställts för att ta hand om två barn, en pojke och en flicka, av en man som har ansvaret för dom, sen deras föräldrar dog. De bor i ett sommarhus i Essex, i sydöstra England, tillsammans med en hushållerska, och guvernanten har knappt kommit dit innan hon börjar se okända personer, en man och en kvinna, på markerna runt huset, och eftersom ingen annan verkar se dom drar hon slutsatsen att dom är övernaturliga. Hushållerskan berättar att guvernantens föregångare och en manlig anställd hade en sexuell relation, och att de nu båda är döda, och guvernanten misstänker att spökena är ute efter barnen. 

Boken har legat till grund för flera andre verk, bearbetningar och adaptioner, filmer, baletter, tv-program, pjäser och operor, där kanske . En pjäsversion The Innocents, kom 1950, och låg till grund för filmen som kom 1961, med Deborah Kerr som guvernanten, och i en broadwayrevival 1976 spelade Sarah Jessica Parker ett av barnen. 

Benjamin Brittens opera beställdes av Biennalen i Venedig, och hade premiär 1954, på Teatro La Fenice, med ett libretto av Myfanwy Piper.

Det finns vissa elevuppsättningar som borde fått ett liv utanför skolan, där läsningen, regi- och scenografilösningar är så inspirerade att föreställningen förtjänar att ses av fler, under mer gynnsamma förutsättningar. Och i det här fallet: en helkvällsproduktion, utan musikaliska strykningar. 

Ärligt talat kunde det ha gått hur illa som helst. Där uppsättningen innan paus ibland var inne och snuddade på överspel, melodram och ofrivillig komik, lyckas man här utföra ett nästan omöjligt balansstycke, baserat på ren vilja och strålande talang. 

Produktioner med spöken, det övernaturliga och sånt som skräms, är väldigt lätt att misslyckas med, och att göra en minimalistisk uppsättning av en spökhistoria, med ganska stora krav på den enkla scenografins funktion, och sångarnas förmåga att förmedla, kräver mod. Eller, kanske, avsaknaden av fallenheten att vela, att väja, att tveka och vända om. Det kräver först och främst en stark vision.

Scenografin består av några kuber, målade svarta på ena sidan och vita på den andra, några sängkläder, och ett stort tygstycke som via en smart scenlösning med snören i de fyra hörnen kunde höjas och sänkas, ligga som ett tak över scenen, fungera som fond eller en slags ridå långt fram, transperant eller opak beroende på hur den belystes.  

Även här har man bara en pianist, men resultatet är lite annorlunda. Det ensamma pianot blir spöklikt, som klinkandet på en cembalo i en övergiven viktoriansk villa, eller det plötsliga klingandet från en speldosa i en barnkammare man vet är tom.

Men förutom den sparsmakade, återhållna iscensättningen, är det eleverna som imponerar. Dom verkar veta exakt vad dom håller på med, och jag menar inte musikaliskt, utan i undertexter, i rolltolkning, i scenisk tydlighet och i intentioner. 

Det blir ibland riktigt, riktigt obehagligt, framför allt för att vi ser hur lite det egentligen krävs för att skrämma oss.

Innan vi skiljs, vid Årstabron, försöker vi definiera vad det var som gjorde föreställningen så imponerande, vad det var som plötsligt hade infunnit sej, men vi kommer bara fram till att det måste vara någon mystisk sanning, någon magiskt verklighet, den där förtrollande känslan man får av något man kan ibland vågar kalla för konst. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

I AND YOU, en reading på Playhouse Teater:

”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland. 

Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”

Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/i-and-you-reading-playhouse-teater.html 

INTO THE WOODS, med SMU, på Oscarsteatern: 

Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.

Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/into-woods-stockholm-musikalartist.html

COMEDY ACTS med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 2:

”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, och plockar upp sin telefon.

”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.

”Och snygga kläder!”

”Eller hur!” 

Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.

Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också. 

”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.

”Eller hur!”

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/comedy-acts-stockholm.html