fredag 28 juli 2017

ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio, föreställning 44, 20/7 2017.


Director Marianne Elliott, Designer Ian MacNeil, Costume Designer Nicky Gillibrand, Lighting Designer Paule Constable, Choreographer and Movement Robby Graham, Music Adrian Sutton, Sound Designer Ian Dickinson, Puppetry Director and Movement / Puppet Designer Finn Caldwell, Puppet designer Nick Barnes, Illusions Chris Fisher, Aerial Director Gwen Hales, Fight Director Kate Waters, Dialect Coach Hazel Holder, Company Voice Work Jeannette Nelson, Company Voice Work Charmian Hoare, Associate Director Harry Mackrill, Associate Set Designer Jim Gaffney, Staff Director Miranda Cromwell, Med Andrew Garfield, Susan Brown, Denise Gough, Nathan Lane, Amanda Lawrence, Nathan Stewart-Jarrett, Russell Tovey, James McArdle, Understudies: Mark Arnold, Arun Blair-Mangat, Kate Harper, John Hastings, Mateo Oxley, Paksie Vernon, Angel Shadows: Laura Caldow, Stuart Angell, Becky Namgauds, Claire Lambert, Becky Namgauds, Stan West, Lewis Wilkins

 Jag stirrade på honom med öppen men, pekade på böckerna som låg på soffbordets undre plan, och väsfräste, avundsjukt: ”Apa!”
Han, Lars Larsson Molin, var tillsammans med sin partner Benjamin Barker, en av värdarna för kvällens fördrinksfestlighet, och böckerna var två feta folios; Grace: Thirty Years of Fashion, och Grace: The American Vogue, båda av Grace Coddington, stylist och creative director at large på amerikanska Vogue. 
Jag är lite hälsosamt besatt av henne, ända sen dokumentärfilmerna The September Issue, och In Vogue: The Editors Eye, och för några veckor sen, när jag och min kompis Skäggige Skalman var och såg Irving Penn-utställningen på Fotografiska Museet, så hittade jag en av böckerna i museibutiken, och stod och övervägde om jag skulle köpa den. Jag försökte övertyga mej själv att jag på något sätt var värd en så dyr blädderbok, men jag hittade inga tillräckligt starka argument. Jag vill är liksom inte ett tillräckligt vägande skäl. Och jag har heller inget under plan på mitt soffbord. 
Anledningen till att jag är här, pekar på litteratur, dricker drinkar, utstöter okvädningsord och är mitt vanligt charmanta och konversanta jag, anledningen till att vi alla är här, är att Bio Rio visar Londons Nationals Theatres uppsättning av Tony Kushners ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES.
Precis som för några år sen, när Bio Rio visade en direktsänd föreställningen av BILLY ELLIOT, från Victoria Theatre i London, har värdparet bjudit in en skara teaterintresserade medelålders herrar - med vissa yngre undantag - för några drinkar och diskussioner innan föreställningen började. 
Jag sitter med ryggen mot fönstret, i deras breda, djupa, ljusa soffa, försiktigt surplande otaliga deliciösa drinkar försedda av värdparet i en slags alkohollangandes skytteltrafik. 
Bredvid mej, lika försiktigt surplande, i samma takt, sitter min kompis Ricky de Split, och vi pratar om stilen i den stiliga, stilsäkra, stilfulla lägenheten. Den är attraktiv utan att vara stylad, personlig utan att vara utstuderad, mysig utan att vara mesig. Vi skulle flytta in här i ett nafs, jag eller Ricky, men, som han sa:
”Jag skulle inte kunna hålla den här ordningen i en timme ens. Bara jag skulle komma hem och lägge ner min iPhone på matsalsbordet så skulle allt implodera.” 
Innan vi går försöker jag skapa ett rykte om att lägenheten har ett tredje rum, fullt av allt gytter och gemäng som inte fick finnas här ute, men ingen verkar köpa det.
”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar. 
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. 
”Jag vet,” gnäller han, ”och de är så vansinnigt trevliga och servila: sen du gick på toa har jag fått två nya drinkar, den ena efter den andra. Jag hinner knappt svepa en så står det en ny och väntar. Om dom fortsätter såhär så kommer jag att känna mej tvungen att ge dom dricks innan jag går…”
”Om du fortsätter såhär, så kommer du inte kunna gå när du går,” svarar jag. 

Jag tänker inte säga var de bor, men det tar oss minde än fem minuter att långsamt vingla till biografen. 
Här är det ännu fler medelålders män, uppblandade med teaterintresserade skådespelare, gaygrabbar, och skådespelande, teaterintresserade gapgrabbar. Och en hel del bekanta från alla läger. 
Dramaten sätter upp pjäsen nästa år, och jag känner igen både några av skådisarna och regissören. Det verkar betryggande, för detta är en väldigt bra uppsättning, och jag föredrar att man låter sej inspireras, än att man försöker försöker variera, bara för sakens skull. Konst kan bli så konstigt om man konstrar till det.

Jag missade Stockholms Stadsteaters uppsättning av pjäsen 2011, där man tydligen avslutade med en Madonnna-sing-a-long, men jag såg den första uppsättningen 1996, i regi av Rickard Günther, och jag fullständigt hatade den. På den här tiden var det inte vidare vanligt med homohistorier på scenen, och jag upplevde det hela som om man mer försökte provocera än porträttera. Vi är inte rädda att böga oss, kolla vad äckliga vi vågar vara, verkade man ropa, trygga i sin heterosexuella, sjukdomsfria verklighet. Jag minns också att de många scenbytena tog oändligt lång tid, och att väntan på dom skulle rulla in en yttertrappa varade längre en själva scenen som dom använde trappan till. 
På den tiden hade jag fortfarande vänner som dog, och jag tror inte att jag riktigt kunde ta in pjäsens andra teman: Det här var en pjäs om Aids, punkt slut. Jag är ganska säker på att jag gick i den första pausen.

2003, när teveserien från HBO kom, med Meryl Streep, Al Pacino och Emma Thompson, köpte jag DVD:n och bänkade mej, men jag tror inte - även om jag gillade den - att jag riktigt hängde med och hajjade alla vändningar och vindlingar.
Kanske är det så att jag har blivit bättre på att se teater, eller kanske är det bara så att detta är en jäkligt bra och tydlig uppsättning, för nu, för första gången, känner jag att jag får en överblick, ett sammanhang. 

Det utspelar sej 1985 och 1986, i ett New York och i en värld där unga män dör i en relativt okänd, obehandlingsbar sjukdom. Det handlar om Louis som överger sin pojkvän Prior när han får vetta att denne har AIDS. Det handlar om den unga mormonen Joe som berättar för sin pillermissbrukande fru att han är bög. Det handlar om den korrupte republikanske advokaten Roy Cohn - en man som i verkligheten arbetade åt bland annat Donald Trump -  som just fått veta att han har AIDS. Det handlar om änglar och om spöken, om föräldrar och förfäder, det handlar om kärlek som dödar och hat som håller vid liv. 
Scenografi är avancerad, och förefallande enkel. Tre vridscener snurrar in och ut och föreställer barer, sovrum, sjukhussalar, restauranger, gator och gränder, ofta omgivna av en slags lysrörsestetik jag känner igen från serier som Miami Vice. 
Föreställningen är tre timmar och trettio minuter lång, med två femtonminuterspauser, och tiden flyger förbi. Jag har suttit på soppteaterföreställningar som har känts längre. Det är vansinnigt välspelat, regisserat utan krusiduller och konstnärlig pynt av Marianne Elliott, som också är ansvarig för såna fantastiska och fantasifulla hits som The Curious Incident of the Dog in the Night-Time och War Horse.
Eftersom vi alla köpt biljetter mer eller mindre var för sej, så sitter vi spridda i salongen, och strålar ihop ute på gatan i pauserna, alla eniga om det bara blir bättre och bättre. Det sägs så mycket sanningar, så mycket citatvänliga repliker, det är så välspelat, så välregisserat, och framför allt: så välfilmat att man glömmer bort att man inte är där. 
Och nu, tjugotalet år efter att den sista vännen dog, inser jag att jag kan se den på ett annat sätt, att den handlar om så mycket mer än sjukdomen som formade min generation.

När jag cyklar hem, uppfylld, uppsluppen och uppeggad, tänker jag på verkligheten, och hur vag den är. Jag tänker på feberdrömmar, dagdrömmar, på fantasier. Jag tänker på vad det innebär att svika, och att vika, jag tänker på mormonhustrun Harper, vek som dimma, som väjer in i pillerdiset, på Louis som sviker, på Joe som inte kan svika, på Roy som inte viker en uns, inte ens när han rasar ihop av smärta, och på Prior, den vekaste och starkaste av dom alla. 
Jag tänker på de få pjäser jag verkligen älskar, och inser att jag har fått en ny favorit. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE,  med Teater7 i Vinterviken: 


Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen.


DET BLÅSER PÅ MÅNEN, på Dramaten: 

Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?


ENLEVERINGEN, av Kamraterna, på Årsta Teater: 

"Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt: 
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud."

#Angelsinamerica #milleniumapproaches #theatre #Teater #Stockholm #Biorio #Livebio #Gay #Aids #1984
Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)