fredag 27 november 2015

Just nu ser jag fram emot -

- nästa vecka, och onsdagens besök på Wermland Operas uppsättning av:
En Gentlemans Handbok i Kärlek & Mord


Från deras hemsida: 
Fantastiska nyheter! Monty får reda på att hans släkt är idel ädel adel och att han har möjlighet att bli nästa greve av Highhurst.
Det finns bara några mindre problem; de åtta släktingar som står före honom i kön till titeln! För att nå ända fram till titeln och godset får Monty använda en stor portion charm… och en liten nypa mord!

I huvudrollen som gentlemannen Monty får publiken möta Jonas Schlyter, bland annat från musikalsuccéerna Evigt ung, Crazy for you och Parade. Medlemmarna i familjen D'Ysquith, som måste röjas undan för att de står i vägen för Montys arv och titel, spelas ALLA av Christer Nerfont. Han får ta sig an smått skruvade karaktärer i form av en dandy, en greve, präst, välgörenhetsdam, bankdirektör, firad skådespelerska med flera, vilka alla får sätta livet till på de mest fantastiska sätt! Sibella, Cecilie Nerfont Thorgersen, och Monty älskar varann men Sibella kan inte tänka sig att gifta sig av så banala skäl som kärlek. Hon får dock oväntad och ovälkommen konkurrens av Montys nyvunna kusin, den vackra Phoebe D'Ysquith, Anna Maria Krawe. AnnLouice Lögdlund spelar Miss Shingle som också har ett finger med i spelet kring Monty och hans öde. 

Dessa karaktärer flankeras också av ensemblen Karin Funk, Hanna Ulvan, Jenny Bergqvist, Emil Schillén, Tord Hansson och Tore Norrby, vilka väver ihop historien med sina lätt bisarra och galna rollgestalter.

Musikalen regisseras av Markus Virta som senast regisserade musikalen Parade i Karlstad. Nigel Hook, vars arbeten Wermland Operas publik förut har upplevt i Crazy for You och Shrek, har designat den fantasifulla scenografin och de härliga, detaljrika och färgsprakande kostymerna. I orkesterdiket sitter Wermland Operas orkester, vilka spelar under ledning av dirigent Johan Siberg.

Musikalen utnämndes till USA:s bästa musikal 2014 och den går fortfarande för fulla hus på Broadway. Först i hela Europa kommer musikalen nu till Sverige och Wermland Operas Stora scen i svensk översättning av Calle Norlén.


Text och sångtexter      Musik och sångtexter
Robert L. Freedman         Steven Lutvak
Baserad på romanen ”Israel Rank” av Roy Horniman.
Framförd med tillstånd av JOSEF WEINBERGER LIMITED
på vägnar av  MUSIC THEATRE INTERNATIONAL of New York.

Medverkande: 
Monty Navarro Jonas Schlyter
Miss Shingle AnnLouice Lögdlund
Sibylla Hallward Cecilie Nerfont Thorgersen
Phoebe D’Ysquith Anna-Maria Krawe
Familjen D’Ysquith Christer Nerfont
Ensemble Jenny Bergqvist
Ensemble Karin Funk
Ensemble Tord Hansson
Ensemble Tore Norrby
Ensemble Emil Schillén

Ensemble Hanna Ulvan

Översättning: Calle Norlén
Regi: Markus Virta
Dirigent: Johan Siberg
Scenografi & kostym: Nigel Hook
Ljusdesign: John Bishop
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Maskdesign:: Christina Hednar
Ljuddesign: Johannes Medelius



Spelperiod: 5 november - 31 december 2015

torsdag 26 november 2015

MARODÖRER, på Kungliga Dramaten, föreställning 136 17/11 2015


av Hannes Meidal och Jens Ohlin, Regi Jens Ohlin, Scenografi och Ljus SUTODA, Kostym Jenny Linhart, Peruk och mask Lena Bouic-Wrange, med Bahar Pars, Hannes Meidal, Thérèse Brunnander, Per Svensson, Alexandra Rappaport, Leonard Terfelt, 

She said give me that hand please
An itch you can't control
Let me teach you how to handle
All the sadness in your soul
Oh we'll work that silver magic
Then we'll aim it at the wall
She said love may make you blind, kid
But I wouldn't mind at all

It's the bitch of living (bitch, just the bitch)
Nothing but your hand (just the bitch, yeah)
Just the bitch of living
As someone you can't stand

See,each night it's like fantastic
Toss and turning without rest
'cause my days at the piano
With my teacher and her breasts
And the music's, like, the one thing
I can even get at all
And those breasts, I mean god
Please just let those apples fall

It's the bitch of living (bitch, ah ah ah)
With nothing going on (nothing going on)
Just the bitch of living
Asking "What went wrong?"

BITCH OF LIVING
ur SPRING AWAKENING 
av Duncan Sheik

När jag cyklar hem från den öppna repetitionen på Dramatens lilla scen, är det med minnet av vackra kläder, färgen turkos, massor av ridåer, Hannes Meidals kropp, Alexandra Rappaports komiska öppningsscen, och hur mycket Leonard Terfelt påminner om Jake Shears, sångaren i Scissor Sisters, du vet. Inte mycket mer. 

Det handlar om en man och en kvinna, och omöjligheten i det hela. En man träffar en kvinna, tar ett steg tillbaka för att hon ska få komma fram, och när hon sen tar plats, hans plats, ångrar han sej. Här är hon en kvinnlig serietecknare, han en uppburen författare, son till en nobelpristagare, som bor i en enorm lägenhet, och när hon skriver en bok som hyllas av alla, och han, som börjat skriva feministiskt, kritiseras, kommer grottmannen fram. 

Visst, det sägs en del intressanta saker, omedvetet eller inte, som att en man aldrig på samma villkor som en kvinna, kan vara feminist. Det är, när korten ligger på bordet, i en diskussion om feminism mellan en man och en kvinna, inte hans kamp. Hon kommer alltid att vinna. Hon har trumfkortet.

Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.

Kostymerna är sådär vackra som dom bara kan vara på Dramaten. Brokad, ylle, tunn chiffong, med inspiration från Rocoon, Renässansen, och med starka drag av krinoliner, de fjättrande underklänningarna av valben och rotting som kvinnor tvingades - eller själva tvigade sej - att bära en bit in på 1900-talet. Färgerna är midnattsblå, pool-turkost, medelhavsgrönt. Jag tror att den överväldigande nyansen kallas petroleum. Kläderna känns som något som fram till våren skulle kunna dyka upp i NK:s skyltfönster, innan dom lite längre fram, i budgetversioner, dyker upp på Zara och H&M. 

Scenografin är - i första akten - en massa grönblå fonder, som dras ifrån, den ena efter den andra, och jag hoppas verkligen att dom dyker upp på en utförsäljning nån gång, för jag skulle kunna tänka mej att introducera väggar, heltapetserade på såt sätt, här hemma. Golvet är en slags marmorliknande matta. I andra akten har allt tagits bort, eller håller på att stuvas ner. Kvinnan börjar sittande i en ljusrigg över scenen. Mannen rusar runt bland avlånga packlådor, där fonderna ligger ihopvikta.

En gång hade jag en diskussion med en kvinna som sa att det var dags att kvinnliga komiker, stand-upare, släpptes fram. Jag svarade att jag inte tyckte att någon skulle ’släppas fram’. Det ligger något nedlåtande i hela inställningen, tyckte, och tycker jag. Som om man hade med barn att göra. Som den där scenen i Mommie Dearest när Joan Crawford låtsas simma långsammare för att hennes dotter Christina ska vinna, men sen visar att hur det verkligen ligger till, att hon alltid kan vinna, för att hon är starkare. Visst, ingen ska hållas tillbaka, eller motas, på grund av sitt kön, sin sexualitet eller kultur, men det ligger också något väldigt odemokratisk i att kvotera människor för att dom anses svagare. Vi förväntas alla slåss, var för sej, i ett land som privatiseras och sålts ut, och vår pension och sjukvård är inte längre en demokratisk, rättvis fråga. Några måste förlora på sina vårdval och sin pension, för att andra ska kunna vinna, i ett Sverige där solidaritet, till och med inom socialdemokratin, har blivit ett fult ord.

När jag gick gymnasiet var man tvungen att ha högsta betyg för att komma in på frisörlinjen. Det var den gymnasieutbildning som det var absolut svårast att komma in på. Om du var kvinna. Om du var man tror jag knappt du behövde ha ett komplett betyg. Det gick några killar med mekanikerdrömmar och lärde sej rulla papiljotter, minns jag, men dom varade inte länge. 

Som bög är jag ganska ointresserad av relationen Man och Kvinna, i stort. Som privatpersoner, eller som karaktärer, absolut, men när dom bara blir idéer, företeelser, som i en rent biologiskt studie - såhär gör Hanen mot Honan i en relation, så här gör Kvinnan mot Mannen - blir jag lite pömsig, och ofta ganska ordentligt uttråkad. 
Det är som att se en iscensättning av hur femtio gifta, straight par tjabbar. Dom är inte påväg någonstans i sin diskussion, det finns inget slut, detta är sättet dom relaterar till varandra, detta är sättet dom interagerar. Det kan vara underhållande i sina detaljer, men om man generaliserar så börjar mitt huvud nicka, och… snark. 

Det är i det specifika det intressanta finns, det är det som håller mitt intresse.

Jag gillar att gå och se teater för dramatiken, och för historien man berättar. Relationerna, spänningen, komiken, tragedin. En bra, intressant dramatiker kan införa temat, teorier, åsikter om relationer, men göra det så omärkligt att det liksom inte stör berättandet, själva historien. Visst, en karaktär på scenen kan nästan alltid tolkas som att representera en hel grupp, men det är som individ dom är intressanta. Othello och Desdemona kan tolkas som att handla om två personer, i parrelation, men man kan inte säga att varje relation mellan två personer med olika hudfärg slutar med att den mörkhyade tar livet av den ljushyade. Man kan inte heller påstå att alla med missbildad ryggrad är blodtörstiga tyranner, som i RICHARD III. Eller att alla kvinnor är maktgalna, utseendefixerade och använder sex för att komma fram, som i EVITA.

Detta verk tar avstamp i två verk av Strindberg, Kamraterna, och något som jag aldrig hört talas om, Marodörer. Strindberg hade en hel del att säga om Hanen och Honan, mEn han var en så pass intressant och begåvad dramatiker att han ibland lyckades säga precis motsatsen till det han ville säga. Eller i alla fall kan man i många fall tolka det så. Han hade en åsikt, något han ville förmedla. Jag vet inte riktigt vad Meidal och Ohlin vill säga. Att vrida och vända på Strindbergs verk är en sak, men här frångår man ursprungspjäsen/-erna utan att riktigt lämna den/dom. Man uppdaterar, vinklar, ändrar, men verket blir aldrig tillräckligt intressant för att kunna stå på egna ben, utan måste hela tiden luta sej tillbaka mot sitt ursprung, eller så känner jag det i alla falla, som inte har sett originalen/-et. 


Jag kan för övrigt tycka att det blir alltid ganska ointressant att se idéer vandra omkring på scenen, speciellt om det är laddade idéer, eller åsikter. Om det bara var Rokokon, Barocken och Renässansen som gick runt och diskuterade i något slags konstruerad handling, säg en inredningsaffär, där de alla jobbade, så skulle jag nog vara ganska road. Men byt ut det till Muslimen, Juden och Den Kristne, och jag är inte alls intresserad av vad man har att säga, om man inte bara håller sej till ren teologi. 
Om juden sätter sej undrar man: Varför får Juden sitta, varför måste Muslimen stå? Om Den Kristne går ut undrar man varför han inte får vara med, eller varför han inte engagerar sej, eller om han tar avstånd. Problemet, när det är idéer, och inte människor på scenen, är att allt dom gör blir ett ställningstagande, ett uttalande, ett påstående. 
Varför sitter kvinnan? Anses hon för svag för att själv kunna stå, eller anses hon mer värd en plats? Varför går mannen ut? Har hon divit bort honom, eller har han friheten att bara går, något hon inte har, bunden till sin stol.

Faktiskt, och jag menar detta utan att vilja verka nedlåtande: det intressantaste med föreställningen var att se scenpersonalen mellan akterna, när dom rev upp marmormattan och hakade ner alla fonder: Det var män och kvinnor, människor som jobbade tillsammans, det kvittade vem som var vad; man gjorde det som behövde göras.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition, tack Hans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

URINETOWN, på Teater Pero:

"Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. "


KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:

"Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket. 
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. "

LA CAGE AUX FOLLES, Uppsala Stadsteater:

"Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut. "

Låter det intressant? Här är resten:



onsdag 25 november 2015

URINETOWN, på Teater Pero, föreställning 135 11/11 2015

Musik Mark Hollmann, text Mark Hollmann och Greg Kotis, manus Greg KotisProducent/ Regissör: Robin Karlsson, Koreograf: Josefine Rosman, foto/ Affisch/ Hemsida: Daniela Baettig, På scen: Daniel Tufvander, Samuel Linderström, Cilla Silvia, Einar-Hugo Strömberg, Margareta Hallqvist, Rebecca Riggo, Arvid Von Heland, Emelia Sallhag, Johan Sömnes, Sofia Börjesson, Victor Haskel, Maria Dahlin, Maja Stopp, Helena Sundman, Beatrice Stefansdotter, Elin Heppling, Musiker John Bjurström, Maja ?, Jessica Björnmark  Joel ?, Koreograf: Josefine Rosman, ljud/ljus Henric Carlsson. 

There's a fine, fine line between a lover and a friend;
There's a fine, fine line between reality and pretend;
And you never know 'til you reach the top if it was worth the uphill climb.

There's a fine, fine line between love
And a waste of time.

There's a fine, fine line between a fairy tale and a lie;
And there's a fine, fine line between "You're wonderful" and "Goodbye."
I guess if someone doesn't love you back it isn't such a crime,
But there's a fine, fine line between love
And a waste of your time.

THERE’S A FINE, FINE LINE
ur AVENUE Q
av Robert Lopez Jeff Marx


Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. 
Och gudskelov är det inte WEST SIDE STORY, CABARET eller LA CAGE AUX FOLLES man sätter upp, det överlämnar man till landets kanske lite mer fantasilösa institutioner, utan här finns ett genuint intresse, och jag upplever det som om man verkligen letar noggrannt och med urskillning när man väljer vad man ska sätta ut. 
Jag ser redan nu fram emot PRINSESSAN PÅ ÄRTEN med Poff!, även om jag tycker att den originaltiteln, ONCE UPON A MATTRESS, hade kunnat översättas bättre, om så bara för att visa att det inte är rena rama H. C. Andersen för småbarn, dom sätter upp. 
En annan musikal som vi nog aldrig får se på en större teater, är URINETOWN, en musikal som var nominerad till tio Tony awards 2002, och vann tre; bästa regi, bästa manus, och bästa originalmusik, och jag tror i ärligheten namn att man hade tur, för de enda konkurrenterna det året var THOROUGHLY MODERN MILLIE och MAMMA MIA. Man hade haft premiär den 20:e September, 2001, en period när producenter inte direkt skyndade till New York för att investera i uppsättningar på Broadway.

Nu gästar man Teater Pero med sex utsålda föreställningar, och jag och min kompis Patti-Li Leuk har lyckats får biljetter till en av dom. Den näst sista. 
Tidigare på dagen hade jag varit och skrivit om CLYBOURNE PARK på Teater Playhouse, för att sen skynda in till Soppteatern för att se KREUTZERSONATEN,  och sen cyklat hem för att börja skriva om LA CAGE AUX FOLLES på Uppsala Stasteater, för att sen återigen cykla in till stan för att lyxa till det med en vegetarisk lasange på Organic Green, på Rehnsgatan 24, innan det var dags att möta Patti-Li utanför teatern. 

Det är inte så många musikalnördar här. Inte så många jag känner igen, i alla fall. Jag antar att dom redan har varit här, eller väntar till sista föreställningen, som är i morgon. Jag ser några yrkesverksamma musikalartister, och medelåldern på oss som trängs i foajén är låg. Vänner och kompisar till den unga ensemblen. Några föräldrar, eller kanske mor- eller farföräldrar, förresten. 
En ironi, i en föreställning som handlar om att urinerandet är begränsat, är att toalettsituationen på teatern är lite ansträngd. Kön till damernas är lång, och när jag står inne på killarnas och tvättar händerna kommer två hoppfulla tjejer in, men backar lite småförskräckta ut när dom upptäcker killen vid urinoaren. 

Musikalen handlar om en värld där regnet har slutat falla, och vattnet tagit slut, vilket har medfört att människor inte får urinera var dom vill, utan måste gå till speciella offentliga inrättningar. Och genom en slags förvirrad logik så måste människor, istället för att tjäna pengar på att kissa, betala för att få gå på toaletten, och dom som inte inrättar sej, blir skickade till Urinetown, en plats varifrån ingen återvänder. Den manliga huvudrollen sitter i kassan på den smutsigaste av alla toaletter, och när hans pappa, som inte kan betala, blir skickad till Urinetown, beslutar han sej för att göra något. Han träffar också en ung kvinna, som visar sej vara dottern till ägaren av det stora bolaget, Urine Good Compay, som äger alla offentliga toaletter. 

Kostymerna är ambitiösa, och imponerar, speciellt med tanke på att man inte kan ha en speciellt hög budget. Man har också en levande orkester, vilket är en fantastisk lyx, när det vore så väldigt lätt att bara nöja sej med lite back-tracks. Scenografin är enkel, lite stolar och en fond, men det är fullt tillräckligt, speciellt för en musikal när man byter lokal väldigt ofta. Jag hade önskat att man hade struntat i att försöka låta yngre skådespelare sminkas till äldre, för i en så här löst hållen historia behövs inte den typen av realism, speciellt inte när det finns så mycket som man tack och lov inte tar hänsyn till.
Koreografin känns fräsch, innovativ, komisk, inspirerad, och inför mycket av den respektlösa ironi jag tror att man är ute efter.

Detta är en svår musikal att sätta upp, för liksom XANADU, TOXIC AVENGER, ROCKY HORROR PICTURE SHOW, ANYONE CAN WHISTLE, BAT BOY, och REEFER MADNESS, rör den sej i ett ganska knepigt gränsland, i en kitch- och camp-estetik, som verkar lätt att imitera, men som är svår att bemästra. Man agerar i ett slags ironiskt, uppriktigt, affekterat och sentimentalt land, där man både driver med historien, samtidigt som man tar den på allvar, och det är en svår balansgång att få publiken att engagera sej, när man ena stunden är ironisk, och i den andra är fylld av patos. Man liksom både ger, och tar tillbaka. Det kräver ganska mycket av regissör och ensemble, och kvällen är fylld av högt och lågt, av vansinnigt roliga scener, och av sånt som faller helt platt. 
Men framför allt är det i det ärliga och uppriktiga man inte når fram. För att kunna driva med en genre måste man någonstans tro på den värld man presenterar, och här lyckas man aldrig engagera publiken i den melodramatiska delen, vilket gör att när man sen tar ett steg tillbaka och kommenterar handlingen så fungerar inte ironin. Som publik blir jag aldrig riktigt berörd. 
Man har också gjort valet att låta skådisarna titta över huvudet på publiken, och rakt in i spotlightsen - eller i alla fall verkar det så - inte bara några gånger, som för att ironiskt understryka ett känslofylt ögonblick, utan nästan hela tiden, och speciellt i kärleksparets fall blir relationen ganska knepig, när det verkar som om dom aldrig riktigt ser varandra, och hela tiden spelar mot lamporna bakom, över oss. 
Paret har det också ganska motigt, eftersom man har valt att låta dom agera i lite skilda stilar. I hennes fall är det nästan fullt ut ironi, i hans fall på gränsen till realistiskt. 
Alla på scen håller en mycket hög nivå, och de gånger det inte fungerar har nog mer att göra med att regissören inte lyckats klargöra hur man ska gå tillväga och exakt vad det är han vill ha. Och i vissa fall är det kanske så att han inte riktigt själv vet vad han vill ha, eller hur han ska berätta historien. 
Det är, som sagt, en mycket svår artstil, och denna speciella komik är svår att ta isär och analysera, och det är lätt att bara spela över, men de som fattar stilen, firar triumfer. Arvid Von Heland, som den vettskrämde, kärlekskranke officer Barrel, påminner mej om Ralph Wiley, i REEFER MADNESS: THE MOVIE MUSICAL, och Johan Sömnes har ett bra bett i repliken, som är tydligt till och med i när han dubblerar i den lilla rollen som gammal gubbe. Viktor Haskel och Maria Dahling, som i första akten kanske bordet hållits tillbaka lite, tar i andra akten - där dom får lite mer utrymme att visa var dom står som individer - igen det, med råge. 
För mej är kvällens absolut största behållning ett skämt som jag är överraskad att varken jag eller någon annan  tänkt på förut: Lilla Sally kommer tillbaka till rebellerna och ska berätta vad hjältens sista ord var, musiken börjar, och vi förstår att hon ska börja sjunga en sång, och när introt är över, och det är dags för henne att ta första tonen, blir hon avbruten av en av rebellerna, som, immun mot stämningsmusiken frågar:
”Så vad sa han?”


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

220:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:

"Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket. 
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. "

LA CAGE AUX FOLLES, Uppsala Stadsteater:

"Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut. "

Låter det intressant? Här är resten:


CLYBOURNE PARK av Bruce Norris, på Teater Playhouse:

"Jo, men jag gjorde rätt, säger jag till mej själv, där jag sitter och mumsar på min ostmacka på det tyska kaféet Bäckerei på Drottninggatan, inte långt från teatern. Jag hade liksom blivit lite irriterat, tidigare, och istället för att fräsa till så hade jag bara gått min väg, och jag var lite stolt. Det finns en liten del av mej som njuter av trycka till nån, det är en talang jag har, som Stålmanenns röntgensyn, men jag försöker låta bli. "


tisdag 24 november 2015

KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning134 11/11 2015

Uppläsning Etienne Glaser, Violin Christian Svarfvar, Piano Maria Rostotsky.

I was dreaming of the past
and my heart was beating fast
I began to lose control
I began to lose control
I didn't mean to hurt you 
I'm sorry that I made you cry
Oh my I didn't want to hurt you
I'm just a jealous guy

I was feeling insecure
You might not love me anymore
I was shivering inside
I was shivering inside
Oh I didn't mean to hurt you
I'm sorry that I made you cry
Oh my I didn't want to hurt you 
I'm just a jealous guy

JEALOUS GUY
av John Lennon.

Okej, så tills för några veckor sedan hade jag aldrig hört talas om Kreutzersonaten. Eller, som Beethoven skulle ha sagt det, enligt Google Translate: Okay, also, bis vor ein paar Wochen hatte ich noch nie gehört, Kreutzersonaten. Jag är inte säker på det, men jag tror nog det ligger en hel del grammatiska fel inbäddade i den frasen, översatt av Google. Stuvar inte tyskarna om det? Säger dom inte, typ: Kreutzersonaten, tills för några veckor sedan, jag hört aldrig talas om?
Tolstoj skulle i alla fall - också enligt Google Translate - ha sagt: Хорошо, таким образом, пока несколько недель назад я не разу не слышал о Kreutzersonaten, och vem är jag att tjabba med Tolstoj? 

Jag har haft som ambition, under det gångna året, att varje månad läsa på om en konstnär och en tonsättare, något jag lyckades med fram till Mars, tror jag. Då läste jag lite om Debussy och Da Vinci. Beethoven var september, tillsammans med Turner, som jag inte läst ett ord om. 

Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket. 
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. 

I alla fall, jag läste att man skulle spela något som hette KREUTZERSONATEN på soppteatern, och några dagar innan - på väg till en reading av  CLYBOURNE PARK på Teater Playhouse - dundrade jag in på kulturhuset och skaffade mej en biljett. En av de sista, ganska långt bak, men i mitten. 

Kreutzersonaten, Beethovens Opus 47, i tre satser, är skapad för piano och violin, och döptes så på grund av ett gräl. Ursprungligen hade Beethoven dedikerat verket till violinisten George Bridgetower, som framförde stycket för första gången a vista - utan att först ha spelat igenom eller tidigare sett noterna - 24 Maj 1803, samma år som den svenske prinsen Fredrik Adolf dog, Förenta Staterna köpte Louisiana av fransmännen, som precis hade fått det av spanjorerna, och Amalia Assur, Sveriges första kvinnliga tandläkare, föddess.  
Men, bara några timmar efter premiären, när de båda tagit sej några glas, började dom gräla om en kvinna som Beethoven högaktade, men som violinisten ansåg hade låg moral. Beethoven beslutade på stört att istället dedikera verket till Rudolph Kreutzer, som ansågs vara den tidens bäste violinist, en man som aldrig framförde verket, inte tyckte speciellt mycket om Beethovens musik, och bara träffade honom en gång, kort. 

1889 publicerades Leo Tolstojs Kreutzersonaten, en kort bok, nästan en lång novell, på 65 sidor i 28 kapitel, och handlar om en man, Pozdnyshev, som dödar sin fru av svartsjuka, efter att ha upptäckt att hon varit otrogen med en violinist när de båda spelade Kreutzersonaten. Inte under själva spelandet, kan jag tänka. Han dödar inte fiolspelaren, eftersom denne hinner fly, och Pozdnyshev själv inte har några skor på sej, och tycket det är ovärdigt att jaga någon i strumplästen. Jag tror jag skulle gilla Tolstoj, om jag läste honom. 
Verket censurerades omedelbart av myndigheterna, och Tolstoj fördömdes av moralister världen över. Inte för att han ansågs omoraliskt, utan för att hans moral var för hög: han ansåg att kärlek och sex stod i vägen för större saker, som religion, mänskligheten, nationalism, forskning, och konst. Och det verkar som möjligheten att få nuppa vinner över vilka ideal som helst.

1901 målade René François Xavier Prinet, inspirerad av Tolstojs novell, en målning kallad Kreutzersonaten, föreställande en kvinnlig pianist i en djupt urringad klänning i gul sidentaft som vrålhånglar med en manlig violinist. Hennes högra hand fingar fortfarande på tangenterna, och han släpper inte sin fiol. Jag antar att man måste var musiker för att fatta den grejen...
En massa dramatiseringar följde, med start redan 1902, då en version på yiddish hade premiär.
Över ett dussin filmatiseringar har gjorts, den har inspirerat Leoš Janáček's första ståkkvartett, en balett - Carolina Ballet, där musik av Beethoven, Janáček, och J. Mark Scearce användes  - och målningen av Prinet användes i flera år som reklam för parfymen Tabu, by Dana, skapad av Jean Charles 1932, med uppdraget att skapa en parfym för en hora, un parfym de puta, och den beskriv som "Dess härliga orientaliska blommiga sammansättning börjar med frisk citrus och kryddiga toner. Kryddorna i hjärtat framhäva skönheten i översvallande blommor: jasmin, narcisser, ros och ylang-ylang. Den varma orientalisk basen inkluderar bärnsten, harts, sibet och ädelträ - sandal och patchouli." Som vissa skulle säga: Everything but the kitchen zink. Jag tänker definitivt gå förbi Åhlens och NK och se om jag kan få mej en fläkt ifrån den fina världen. Man bara måste, eller hur?
Den arabisraeliske författaren Sayed Kasjuas novell från 2010, Second Person Singular, berättar om dagens Israel, och använder Tolstojs verk som ett grepp. 
2009 publicerades  Rita Doves Sonata Mulattica : Ett Liv i Fem Satser Och En Kort Pjäs, en diktsamling om den ursprungliga dedikanten, som hade afro-karibiskt, polskt och tyskt påbrå, och om vilken inte mycket är känt. 

Så visst är det ganska konstigt att jag inte hört talas om den, dom, någon av alla?

Det var inte en så bra idé, kanske, att lyssna på Kreutzersonaten, när jag stressade fram på min cykel. Den är lite pådrivande, här och var, kan man säga, och eftersom jag suttit och skrivit på min teaterrapport av DIPLOMATI på Kulturhuset Stadsteatern med ett öga på klockan, så var jag redan ganska stressad. 

Det sitter en kvinna och spelar piano på scenen, när jag kliver in. Hon är klädd som för en konsert, och jag förstår - eftersom jag läst på - att hon inte ska föreställa kvinnan i berättelsen, den gifta amatörpianisten som får ihop det med en proffsviolinist. Hon skulle inte vara klädd så. Hon spelar ingen särskild melodi jag känner igen, men jag antar att det är övningar, stofer ur den ur den kommande konserten. Jag hann inte lyssna igenom hela verket på min stressade cykeltur genom stan, och ärligt talat, så snabbt fastnar den inte. 
Eller, konsert och konsert, förresten: det är en slags blandning; en konsert med Beethovens sonat, och högläsning ur valda delar ur Tolstoj bok.
Jag, som hamnat ganska långt bak vid insläppet, hade förväntat mej att det skulle vara fullt vid mitt bord, men jag är den förste som slår mej ner. Den ende som slår mej ner, visar det sej. Hela bordet är mitt. Inte för att jag utnyttjar situationen, nejdå. Visserligen dricker jag mer kaffe än jag kunnat göra om jag delat kannan, och jag käkar tre kakor istället för den tilldelade ynka, enda, men jag minns inte vilken soppa man serverade, och jag är ganska säker på att jag fick byta ut den mot en vegetarisk, så de andra tre förblir orörda. Det känns extremt lyxigt att sitta där själv, vid ett bord för fyra, men också lite utsatt, som om jag köpt fyra biljetter, men inte har några vänner som vill följa med. 

Jag vet inte vad Beethoven hade för inspiration, eller idéer, om verket, men jag tror inte otrohet och svartsjuka stod högst på hans lista, eftersom dessa teman infördes av Tolstoj, men på något sätt är det svårt att skilja verken åt. Säger du ”Kreutzersonaten” till mej, nu, så tänker jag otrohet och svartsjuka. Det är samma sak, fast tvärtom, som om du sagt ”Målning med mystiskt leende kvinna.”
Jag tänker Mona Lisa. 

Föreställningen är uppbyggd så att musik och litteratur aldrig blandas. Etienne Glaser läser högt ur Tolstojs verk, och däremellan spelar man Beethoven. Det funkar sådär, kan jag tycka. Musiken speglar liksom inte det som händer, och hur man än vill läsa in passion i vissa partier, blir det lite problematiskt. Speciellt om man försöker se det kronologiskt. Första satsen känns inte som knoppande passion, för mej. Den är mer lidande, fallande höstlöv, en jäkla massa spring i trappor och jagande. 
Och jag förstår verkligen att man gjort en balett av det hela. Det är svårt att inte se rörelser framför sej. Jag undrar vad Alexander Ekman, Tim Rushton eller Örjan Andersson hade kunnat åstadkomma om dom fått sätta fötterna i verket.
Musikerna, i de lästa partierna, har fått enkla positioner att förhålla sej i. Violinisten går fram till pianisten, vid ett bestämt ställe i texten. Går runt flygeln, i ett annat parti. Tittar i noterna. Dom försöker aldrig spela det som läses upp, försöker inte förkroppsliga de känslor som beskrivs, och det är skönt: dom låter oss läsa in vad vi tror dom tänker. 
Men för mej blir det lite splittrat. Jag njuter av de båda sätten att berätta, men för mej blir det aldrig att dom berättar samma historia, utan det är lite som när man - på den tiden man hade radio - hoppade mellan kanalerna: lite radioteater, blandad med lite klassisk musik. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

195:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5024:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


LA CAGE AUX FOLLES, Uppsala Stadsteater:

"Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut. "

Låter det intressant? Här är resten:


CLYBOURNE PARK av Bruce Norris, på Teater Playhouse:

"Jo, men jag gjorde rätt, säger jag till mej själv, där jag sitter och mumsar på min ostmacka på det tyska kaféet Bäckerei på Drottninggatan, inte långt från teatern. Jag hade liksom blivit lite irriterat, tidigare, och istället för att fräsa till så hade jag bara gått min väg, och jag var lite stolt. Det finns en liten del av mej som njuter av trycka till nån, det är en talang jag har, som Stålmanenns röntgensyn, men jag försöker låta bli. "

TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), med teater Quimera på Olympiateatern:
Men för mej handlar det om Mannen som verkar vara för bra för att vara sann, suveränt spelad av Pontus Olgrim. Det är nästan som om hans roll i pjäsen är samma som den roll han har i produktionen. Han servar, lyssnar, diskar, plockar undan, reder ut och försöker lösa problem, både som roll och som skådespelare. Den nye mannen. Mannen.2.

Låter det intressant? Här är resten: