Konstnärlig ledare Phia Ménard, Assisterad av Jean-Luc Beaujault, Musik/Ljudkomposition Ivan Roussel, utifrån Claude Debussys Afternoon of a foehn (svensk titel Förspel till en fauns eftermiddag), Scenmästare Olivier Gicquiaud, Ljudmästare Olivier Gicquiaud, Claire Fesselier eller Ivan Roussel, Dockor utformning Phia Ménard, Dockor tillverkning Claire Rigaud, Fotografi Jean-Luc Beaujault
But I'm alive,
I'm alive,
I am so alive,
And I feed on the fear
That's behind your eyes.
And I need you
To need me
It's no surprise
I'm alive...
So alive...
I'm alive.
I am flame and I am fire,
I am destruction,
Decay and desire
I'll hurt you...
I'll heal you...
I'm your wish,
Your dream come true,
And I am your darkest
Nightmare too
I've shown you...
I own you.
And though you made me,
You can't change me
I'm the perfect stranger
Who knows you too well.
And I'm alive,
I'm alive,
I am so alive,
And I'll tell you the truth
If you let me try.
I’M ALIVE
ur NEXT TO NORMAL
avTom Kitt och Brian Yorkey
Kommer du ihåg American Beauty, och den där platspåsen som dansade i vinden? Eller kommer du ihåg när du var i New York, och du hade irrat dej ut på åttonde Avenyn, i jakt på en second hand-butik, och du mötte en sån där uppblåst spökgubbe i tunn plast som fladdrade och flaxade när man blåste luft igenom den. Visste du att den kallades för en airdancer, eller skydancer, förresten?
Eller, har du tänkt på att sjögräs ser nästan ut som om det dansar när vågarna slår över dom?
Jag är på dansens hus, och den här veckan verkar Stockholm ha något som heter höstlov. Jag kommer faktiskt inte ihåg om vi hade det när jag var liten, men det är mycket möjligt. Min mamma har sagt att man hade höstlov från skolan när hon var liten, för att böndernas barn skulle hjälpa till med skörden. Morfar var inte bonde, men jag minns att mamma berättade - när hon ville att jag skulle göra något så fånigt och ypperligt tråkigt som att städa mitt rum - att hon brukade hjälpa till att skrapa plåtar i hans bageri innan hon gick till skolan, men det gjorde hon nog hela året, tror jag, höstlov eller inte. Bondbarnen hade det lätt, kom jag ihåg att jag tänkte: dom behövde bara jobba en vecka om året. Jag var tvungen att städa mitt rum typ jämt.
I alla fall: höstlov innebär att en massa barn måste sysselsättas av en massa föräldrar, eller mor- och farföräldrar, och smarta personer, som dom på dansens hus, har kommit på att vad som behövs är dansföreställningar för barn.
Det är ganska tomt när jag kommer dit, men jag är som vanligt tidig. Sporadiskt droppar dom in, barnen och deras… Jag är lite osäker på vilka dom är, dom som kommer här i sällskap med barnen.
Alla mina vänner, mina bekanta, väntade väldigt länge med att skaffa barn, och några få, mera undantag än regel, fick barn sällsynt tidigt, vilket har gjort att många i min ålder kryper runt på alla fyra, på stela knän, på köksgolv och ryamattor, och leker med lego, bilar eller rosa små figurer, men vissa är mor- eller farföräldrar, medan andra gör det här för första gången, som äldre mammor och pappor.
Så jag vet inte vilka dom här äldre personerna är. Mamma eller mormor? Pappa eller farfar? Barnen är tysta, i alla fall, lugna och väluppfostrade. Kanske är det för att detta inte är ungar som har teven som barnvakt, eller iPaden som sällskap, barn som är vana att få följa med på kulturella tillställningar, eller snackar jag om sånt jag verkligen inte har att göra med, och vet ännu mindre om?
Vi blir varnade att vi måste gå på toaletten nu, för man får inte gå ut under föreställningen, man måste sitta still, man får inte röra något, och så släpps vi in i lilla salongen.
Mitt på scenen är en stor öppen cirkel, och runt den står fläktar, i silvrig metall, och mellan dom står lampor, såna där riktiga teaterlampor. Ett skrivbord, lite längre bort.
Barnen, tysta, respektfulla, sätter sej på varsin stol, och gör som dom blivit tillsagda. Dom rör ingenting. Dom sparkar lite med benen, men det kan dom inte hjälpa, benen går liksom av sej själva. Två killar, gamla nog att nå mej till bältet - hur gamla är man då, tre eller elva? - sätter sej två stolar bort, med sin mamma-mormor-farmor-faster-mormor-barnvakt. Dom är bästisar, det kan man se, dom viskar till varandra och håller varandra i handen när det blir lite läskigt. När det blir riktigt läskig, då kramar dom om varandra, men dom blir aldrig rädda på riktigt, det är bara skönt att bli lite skrämd.
En man, i mörk mössa och tjock överrock - vi vet inte om han är snäll eller elak, för han verkar lite läskig - klipper sönder två plastpåsar, såna där tunna, prassliga påsar med handtag, såna man får när man köper frukt på hötorget. Han tar fram en tejprulle och börjar klistra ihop de olika avklippta bitarna. Handtagen och själva påsen på en av dom blir ben och kropp, och handtagen från den andra påsen blir armar. Jag vet inte vilken del som blir huvud, men ett huvud blir det. Jag minns inte heller vilken färg det var på pås-figuren, för det kom flera sen; rosa, gröna, blå, randiga eller enfärgade.
Så hör vi musiken ur Debussys L'après-midi d'un faune, och mannen går runt och sätter på fläktarna, påsen fylls med luft, och figuren börjar långsamt röra på sej, som något som har levt förut, och som försöker känna i kroppen hur det var man gjorde. Armarna slår ut, och faller ner. Magen häver sej. Huvudet rycker till och tittar upp. Luftdraget är riktat neråt, och studsar i golvet och skapar en uppåtström.
Plastpåsefiluren reser sej plötsligt upp, och lyfter, långsamt, från golvet, som ungarna i barnkammaren när Peter Pan lär dom att flyga. Den bara lyfter och svävar upp. När den kommit upp en bit blir vindrraget för svagt och den dalar ner igen, för att med en gång lyfta, igen.
Pojkarna två stolar bort är helt förtrollade. Dom tittar på varandra, på mamman-mormorn-farmorn-barnvakten, för att se om hon också tycker detta är något specillt, eller om detta alltid är något som händer på teatern, dom har bara varit för unga för att få vara med om det förut, men dom ser på henne att detta är något speciellt, och dom ser tillbaka på den dansande påsen, förtrollade
Så drar mannen upp fler plastpåsar ur sina fickor, och kastar in dom i ringen. Dom vecklar alla ut sej, och börjar far runt. Några verkar nästan ta tag i varandra, och snurrar runt, som i en vals. Andra far bäst för sej själva. Fler och fler, blir dom, tills dom till slut liknar ett stim maneter, som dom i Hitta Nemo.
Det är fruktansvärt vacker, och fenomenalt fantasitriggande. Plastpåsfigurerna virvlar runt, runt, upp, ner, dom blåser upp sej och dom viker sej till nästan ingenting. Det är en dans, en koreografi, ett snurrande och ett tumlande. Kanske hade vad som helt varit vacker till den här musiken, men musiken i sej är ett perfekt val. Lite mystiskt, hemlighetsfull, lite som en solstråle som tittar in en söndagmorgon, en katt som sträcker på sej, eller en virvlande, irrande svala, högt däruppe.
När kultur för barn görs bra, då blir jag väldigt, väldigt lycklig. Har man väl fått in en unge i en salong, en konsertsal eller ett museum, då är det livsviktigt att man vårdar det intresset, man måste göra detta det första mötet till något som ger mersmak, nåt som barn kommer att längta tillbaka till.
För, som Whitney sjöng: I believe the children are our future audience. Eller har jag fått det där om bakfoten?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
BILLY BLOOM - ENSAM SOM GUD, gästspel på Turteatern:
Pjäsen börjar den första skoldagen. Billy är bög, lika sprakande som ett tomtbloss, och lika fjollig som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. För att tona ner sej själv och smälta in klär han ut sej till pirat - den manligaste av kostymer, han tonar ner sin mejk till det mest nödvändiga och gör storstilad entré i biologiklassen.
Några dagar senare ligger han på sjukhus, i koma, efter en omfattande misshandel på skolan.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/billy-bloom-ensam-som-gud-gastspel-pa.html
REVISORN på Moment:teater:
Det handlar om Sverige, i framtiden, efter nästa val, när Järnrörspartiet och deras nya kumpaner KD har vunnit en jordskredsseger och ska styra vårt landet med egen majoritet. På en liten förortsteater, här kallad Monemt:teater, helt beroende av kulturstöd, förstår man att man - om man vill överleva - måste börja dansa till en annan pipa.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/revisorn-momentteater-forestallning-125.html
EN HANDELSRESANDES DÖD, på Kulturhuset Stadsteatern:
"”Är det en inhoppare?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
”Vem?” viskar han tillbaka.
”Hon som spelar mamman?”
Han tittar på mej, i mörkret. Någon bakom oss i salongen hostar, långt, rosslande. Nån annan, längre fram, svarar med en kort, torr hostring. Det är lite som läten om natten i djungeln, om man antar att alla djuren vore lungsjuka.
”Det är ju den nya teaterchefen, ju,” viskar han, och jag hör på hans röst att han tycker det är något jag borde ha veta.
Jag tittar på kvinnan på scenen. Den nya teaterchefen? Ojdå. Då måste man tänka till. Och tänka om. Och med man menar jag mej. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/en-handelsresandes-dod-pa-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar