onsdag 11 november 2015

DIPLOMATI, Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 130 3/11 2015


Av Cyril Gely, Översättning Lars Lind, Regi Philip Zandén, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Annsofi Nyberg, Ljus Alarik Lilliestierna, Ljud Magnus Ericsson, Mask Anna Jensen Arktoft, med Dietrich von Choltitz Allan Svensson, Helmut Mayer Kalle Westerdahl, Raoul Nordling Tomas Bolme, Werner Ebernach Shanti Roney, Hans Brensdorf Hannes Alin, Hans Brensdorf Balder Ljunggren

I love Paris in the spring time
I love Paris in the fall
I love Paris in the winter when it drizzles
I love Paris in the summer when it sizzles

I love Paris every moment
Every moment of the year
I love Paris, why, oh why do I love Paris
Because my love is here

I Love Paris
av Cole Porter.

”Skönt med lite rejäl teater,” säger min kompis Skäggige Skalman, när vi går hemåt, efter föreställningen. 
”Ja-a,” säger jag, med eftertryck, för det känns som om det var länge jag såg en så här spännande föreställning, där jag hela tiden liksom bytte sida, förstod den ena, förstod den andre, försökte tänka mej in hur jag skull ha handlat, och hur jag helat tiden liksom bytte ben. Du vet, som ANTIGONE?
Det verkar nämligen ibland som om nyskriven dramatik, när den tar upp stora frågor, hela tiden klart tar ställning, istället för att utamana publiken att göra det: Detta är rätt, den här personen har fel, detta är boven och det här är det lyckliga politiskt korrekta slutet. Jag gillar när jag liksom blir omruskad, när jag plötsligt förstår någon, kan identifiera mej med någon jag absolut inte trodde jag skulle kunna förstå. Stå bakom ett obekvämt beslut, förstå varför någon begår en vidrig handling. När teater utmanar mej, istället för att, lite nedlåtande, utbilda mej.

Det handlar om en sann historia, om hur en svensk diplomat, Raol Nordling, under andra världskrigets slutskede lyckades övertala en tyskt nazistgeneral, Dietrich von Choltitz, att inte spränga Paris i luften, något som, förutom att ödelägga en av världens vackraste städer, också skulle döda miljoner.
Och förlåt om jag fnissar, men låter inte nazistgeneralens namn som något som skulle kunna ställa upp i RuPauls Dragrace? Dietrich von Choltitz?

Alan Svensson och Tomas Bolme är fenomenastiska. Bolme, som den svenske frankofilen, är nästan oigenkännlig, och det tog en stund innan jag förstod vem han var. Han har liksom helt gått upp i sin roll, och privatpersonan har försvunnit. Det finns en värdighet, en sofistikering, en humanism, en nästan kunglig kvalitét över honom. Att se dom här två tampas, att försöka komma fram till en lösning, är hur spännande som helst. 
En bra tragedi är när man liksom inte vet vem man ska hålla på, när snaran dras åt, obönhörligt, konflikten verkar olöslig, och man kan bara sitta där och kippa. Och när en tragedi slutar lyckligt, förresten, vad kallar man den då?

De mindre rollerna känns lite slafsigt, nästan lite styvmoderligt behandlade. Soldaterna - med undantag för det utmärkta valet att låta en gymnasie-elev komma in och spela soldat i en armé där man i ren desperation mot krigets slut inkallade tonåringar - som kommer in verkar sakna stringensen som jag tycker skulle vara naturlig för militärer. De känns varken uppgivna eller krigströtta, fanatiskt stridstuppiga eller aggressivt livrädda, bara lite hafsigt metrosexuella. Deras funktion, i föreställningen, tänker jag, är att föra in världen utifrån, kriget, kampen, det tyska hotet mot de båda männen som försöker göra något verkligt stort, osjälvist, och jag tycker nog att dom, soldaterna känns lite… utklädda, vilket inte är en snäll sak att säga, det vet jag. 

Scenografin är hela tiden rummet på Hôtel Meurice i Paris, och jag tycker det är lite synd att scenografen har valt ett slags minimalistisk spelrum: Tre enkla, vita tjocka väggar, toppade med breda odekorerade taklister, varje vägg med en dörrlös öppning, utan stomme eller lister, mer som ett valv i en rappad pizzeriavägg än något man skulle kunna hitta i en svit i ett hotell från 1835, och en stor vit, luxuös matta som täcker hela golvet. Några belle epoque-möbler i guld och vitt, två stolar och ett skrivbord, känns främmande i ett rum där dom logiskt skulle höra hemma. Bara den - för tiden - någorlunda moderna skrivbordsstolen i trä känns som om den passar in. 
Och min kritik av rummet är inte estetisk: i en pjäs där man talar om hur vackert Paris är, hur det måste räddas, bevaras, så tycker jag att man har missat en chans - genom att inte visa upp hotellrummet i all dess prakt - att illustrera vad det verkligen var dom kämpade för. Jag satt länge och väntade på att man skulle börjar projicera exteriör-bilder på de nakna, vita väggarna, men jag antar att det inte var en idé som slagit någon. 
Man hade velat se vad det är dom försöker rädda, vad som stod på spel, och vad det är som hade kunnat gå förlorat. 

Och, som vanligt, tycker jag nog att man kunder patinerad uniformerna lite mer. Det ska kännas - tycker jag - som om dom sovit i dom, sittande, eller liggande under ett bord, på golvet. Nu känns dom lite som om dom precis blivit upp-packade ur en låda, och prislappen har precis plockats bort.

Men inget av det där spelar någon egentlig roll när man har sett dom stora elefanterna dansa.

”Konstigt att man inte har hört talas om honom,” säger Skäggige Skalman, som inte är van att han inte har koll, för han är en sån där som hela tiden vinner i Quizkampen.
Jag håller med, fast jag egentligen bara vet ganska mycket om väldigt lite. 
Vi är nånstans vid Gamla Stan. Det är mörkt, men November känns mer som ett välldigt utdraget September. 
”Vi svenskar brukar ju inte vara sena att slå oss för bröstet,” tycker han.
”Brukar vi?”
”Ja, brukar vi inte? Vi är bäst på det, och vi är bäst på det där, och inget land är så bra som vi…?”
”Ja,” säger jag, ”Vi vet att vi är bäst på saker, att vi kanske är - eller i alla fall brukade vara - världens bästa land, men inte brukar vi säga det? Att framhålla att vi är bäst är lite gauche, som fransmännen skulle säga, även om vi vet att det stämmer. Det är väl därför vi blir så förbannade när sjukvården inte fungerar i Filippas Reinfelds Stockholm, vi var ju landet som uppfann socialvården, vi blir hela tiden itutade att vi har världens högsta skatt, och så har hela systemet brakat ihop - ”
”I alla fall…?” skjuter han in, för han hör att jag är påväg att börja raljera.
Jag tar ett djupt andetag:
”I alla fall: Jag tycker att det är typiskt svenskt att inte skryta. Vi är bäst på det.” 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4829:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CLUB CORNER OF THE SKY, med Glenn Edell som konferencier, på Klara Kaféscen, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det börjar. Albin Flinkas - som, jag är nästan övertygad, måste bo i någon skrubb här vid Soppteatern, för varje gång jag är här, är han också här, är det kvällstid hittar jag honom hängande ljus på scenen, och är det dagtid så är han här och styr upp Soppteatern, när han inte spelar i något, här, eller på stora scenen - hälsar oss välkomna. Han pekar på en bunt notböcker som ligger till höger om scenen, och varnar oss att dom är hans sambos, och att sambon tränar boxning - eller var det brottning, eller tyngdlyftning? - och att detta kanske inte ska uppfattas som ett hot, men att det är det.

Låter det intressant? Här är resten: 

CULLBERGBALETTEN: FIGURE A SEA, på Dansens Hus: 

Inne i salongen står dansarna redan och värmer upp, när vi kommer in. Eller, det ser ut som om dom värmer upp, i verkligheten har föreställningen redan börjat. Den startade liksom utan oss, och den fortsätter lite så. 

Detta känns lite som backstage, minuterna innan ridån går upp till en afton av dans. Alla koncentrerar sej på sitt, gör sina speciella steg, markerar eller gör kombinationen fullt ut. Musiken är sporadisk, incidental, lite som om någon satt och undersökte ljudbilder, i ett annat rum, oberoende av det som hände på scenen. Det dröjer inte länge innan jag sjunker ner i stolen, lite uttråkad.


CIE NON NOVA: AFTERNOON OF A FOEHN på Dansens Hus:

När kultur för barn görs bra, då blir jag väldigt, väldigt lycklig. Har man väl fått in en unge i en salong, en konsertsal eller ett museum, då är det livsviktigt att man vårdar det intresset, man måste göra detta det första mötet till något som ger mersmak, nåt som barn kommer att längta tillbaka till. 
För, som Whitney sjöng: I believe the children are our future audience. Eller har jag fått det där om bakfoten?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar