Av & med: Michal Axel Piotrowski, Originaltext: James St. James, Regi: Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt, Koreografi: Joséphine Wistedt, Ljusdesign: Fredrik Lundqvist & Olle Axén, Ljuddesign: Fredrik Lundqvist, Mask & kostym: Michal Axel Piotrowski, Körtekniker: Johanna Burman, Emma Edell, Siri Neppelberg, Textredigering: Zuzanne Ohlson, Foto: Viveka Thalin I samarbete med ABF Stockholm.
You think you got the best of me
Think you had the last laugh
Bet you think that everything good is gone
Think you left me broken down
Think that I'd come running back
Baby you don't know me, cause you're dead wrong
What doesn't kill you makes you stronger
Stand a little taller
Doesn't mean I'm lonely when I'm alone
What doesn't kill you makes a fighter
Footsteps even lighter
Doesn't mean I'm over cause you're gone
WHAT DOESN’T KILL YOU
av TAMPOSI, ALEXANDRA / KURSTIN, GREGORY /
ELOFSSON, JORGEN / GAMSON, DAVID
Jag missade DÖ KLUBBDÖDEN, på Dramalabbet, för några år sen. Eller, missade och missade, det fanns inga biljetter kvar, helt enkelt. Det är det som är det lite tråkiga med mindre teatrar; har dom en succé kommer inte alla att kunna få se deras produktion, man kan inte ta in tillräckligt många personer för att tillfredsställa alla. Det är därför jag väldigt sällan ser något på Galeasen, till exempel: det är nästan som om man försöker göra det så exklusivt som möjligt, vänder sej till en elit liten grupp, den första vågen, dom som är mer selektiva i sitt teatertittande. En slafsig, hafsig teaterbesökare som jag, har liksom inte koll på lång sikt, utan jag går på det som dyker upp, och när små mediadarlings har premiär är det ofta redan utsålt, så produktionen är en succé oavsett vad recensenter och publik egentligen tycker om dom. För mej blir det nästan som om dom inte spelar eller har spelat alls: eftersom dom är omöjliga att gå på, är det som om dom inte finns, som en fest jag inte blivit bjuden till.
I alla fall: DÖ KLUBBDÖDEN bygger på James St. James memoarer, Disco Bloodbath eller Party Monster, och handlar om hans tid som klubbunge i New York i slutet av 80-talet och början av 90-talet, och mordet på en drogdealare.
Här har skådespelaren som spelade James St. James i DÖ KLUBBDÖDEN, Michal Axel Piotrowski, tagit tag i ett annat verk av författaren, FREAKSHOW, en roman från 2007, och dramatiserat den till en monolog i en akt.
Vi sitter inne i Turteaterns lilla salong. Man håller på att bygga om resten av teatern, verkar det som, kanske inför ÄLDREOMSORGEN I ÖVRE KÅGEDALEN, vad vet jag? På scenen står några pinnstolar, flera flyttkartonger, fyllda med kläder och handrekvisita, som fjäderklädda speglar och annat som en dragqueen kan behöva.
Det handlar om Billy Bloom, en kille som har vuxit upp med sin excentriska, frånskilda, möjligtvis alkoholiserade mamma, som en dag kommer på sin son i en av sina klänningar. Hon är den där typen av kvinna som tycker att när det verkligen behövs, då är det en mans uppgift att ta tag i saker, så hon skickar sin son att uppfostras av sin far, i Florida.
Pjäsen börjar den första skoldagen. Billy är bög, lika sprakande som ett tomtbloss, och lika fjollig som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. För att tona ner sej själv och smälta in klär han ut sej till pirat - den manligaste av kostymer, han tonar ner sin mejk till det mest nödvändiga och gör storstilad entré i biologiklassen.
Några dagar senare ligger han på sjukhus, i koma, efter en omfattande misshandel på skolan.
För mej handlar det om hur man skapar ett monster. En Jame 'Buffalo Bill' Gumb, han som tvångsmatade och flådde kvinnor i När Lammen Tystnar, en Micheal Myers från Halloween-filmerna eller en Jason Voorhees från Fredagen den 13:e. Eller Un monstre sacré, a sacred monster, ett heligt, okränkbart monster, en offentlig person som trots avvikande beteende lämnas i fred.
Vissa människor kan man inte knäcka, låter sej inte knäckas. Som maskrosor genom betong skjuter dom upp, kommer tillbaka, starkare än förut. Det är som vad dom väljer att komma tillbaka som är det viktigaste. Som Bruce ”Batman” Wayne, eller som Oswald ”The Penguin” Cobblepot.
Jag tänker på Richard III öppningsmonolog:
But I, that am not shaped for sportive tricks
Nor made to court an amorous looking-glass;
I, that am rudely stamped, and want love's majesty
To strut before a wanton ambling nymph;
I, that am curtailed of this fair proportion,
Cheated of feature by dissembling Nature,
Deformed, unfinished, sent before my time
Into this breathing world, scarce half made up,
And that so lamely and unfashionable
That dogs bark at me as I halt by them--
Why I, in this weak piping time of peace,
Have no delight to pass away the time,
Unless to see my shadow in the sun
And descant on mine own deformity.
And therefore, since I cannot prove a lover
To entertain these fair well-spoken days,
I am determinèd to prove a villain
And hate the idle pleasures of these days.
Föreställningen slutar lite rumphugget, när det är som mest spännande, och jag känner att dramaturgin är något ranglig, berättelsen känns ganska stympad, och slutet kommer lite väl plötsligt. Det hade gärna fått hålla på längre, och jag hade gärna kommit tillbaka efter en paus.
När jag cyklar hem finns det mycket jag funderar över: hur blev han behandlad på sin tidigare skola? Eller blev han hemskolad? Hur gick hans mamma från att vara en slags Auntie Mame till att bli en moralens väktare? Och framför allt: vad hände sen? Pjäsen har känslan av en mycket lång prolog följd av en abrupt epilog.
Jag har inte läst något av James St. James. Jag visste faktiskt inte ens att han var en författare, för mej är han känd som den skallige mannen som låter sej sminkas av en massa dragqueens från RuPauls Dragrace på WOWpresents’ Youtubekanal.
När jag kommer hem och läser en synopsis om boken så förstår jag varför verket känts lite slaktat: berättelsen är mycket längre än så här. Och jag kan fylla i lite av det jag missat: jag trodde nog att huvudrollen var yngre än 17 år, för jag upplevde honom som både barnsligt naiv och brådmogen. För mej gick han i 7:an eller 8:an. I den åldern är ett år mer eller mindre ganska viktigt. I min ålder glömmer man nästan om man fyllt 50 eller 60.
Men det här är skådespelarens föreställning. Jag älskar en bra framförd monolog. Han talar rakt till oss, och det känns nästan som om han tar in hur vi tar emot hans text, för ibland känns det som om han utvecklar eller förklarar, bara för att han ser att vi inte förstår. Det är nästan som ett samtal.
På föreställningen jag besöker sitter en ung dramatenskådespelerska i publiken, och i en scen drar han upp henne på scenen för att hon ska spela hanschaufför, eftersom han blir körd till skolan. Det är underbart att se henne sitta där och mima att hon kör bil, hon lika fnissig som vi, lika generad över att plötsligt sitta där som du och jag skulle vara. Eller, du i alla fall. Eller, jag, i alla fall. Och det är modigt, eller generöst, av henne att inte brösta upp sej och visa vad hon verkligen kan, utan nöja sej med att spela en liten, liten biroll. Många hade nog blåst upp sej av ren nervositet.
Jag brukar ibland sitta och irritera mej på att skådespelare har gjort för tydliga val, att dom inte låter sina karaktärer överraskas på scenen, utan hela tiden spelar personer som alltid vet vad dom känner, vad dom tycker och vad dom ska säga. Jag förstår att aktören vill veta vad den håller på med, men ibland smittar det liksom över till rollen, som också är helt klar i alla lägen, och med det försvinner något intressant.
Den här skådespelaren både charmar och stöter ifrån, drar in oss i en slags logisk värld, för att sen gå över gränsen. Det är som om han leker med oss, som om texten kommer till honom i stunden. Jag hade - som sagt - kunnat sitta minst en timme till. Släng in en paus och jag sitter kvar hela boken ut.
Och plötsligt, i salongen, slår det mej:
Han borde spela Blanche.
Fattar du vad jag menar? Blanche DuBois från A STREETCAR NAMED DESIRE, Tennessee Williams pjäs från 1947, om kvinnan vars alla broar bränts, och som tvingas flytta in hos sin gifta syster och hennes man i New Orleans French Quarter. Hon som har fått sparken från skolan efter en affär med en av eleverna?
Jag menar inte att han ska spela rollen som om han vore en kvinna, utan som om han vore Stellas fjolliga bror, vilket inte är en väldigt lång väg, Blanche är lite av en dragqueen. Är det inte glasklart? Jag kan se scenen där hennes syster ligga på BB, och han klär upp sej i drag, och hur hans svåger kommer hem, och den där eventuella våldtäkten. En man som våldtar en annan man för att visa sin dominans.
Jag kan förstå Stanleys attraktion och avsky. Jag kan förstå tiarorna, fjädrarna, de rosa lampskärmarna. Och Blanches förhållande med Mitch, Stanleys arbetspolare, blir på detta sätt väldigt laddat.
Som Tim Gunn säger: Make it happen, Turteatern - fast han säger inte Turteatern, förstås - sätt upp en naturalistisk produktion, där det enda okonventionella är en manlig Blanche. Jag lovar att jag kommer.
Jag kommer att fika efter friplåtar, men jag kommer.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Turteatern! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
REVISORN på Moment:teater:
Det handlar om Sverige, i framtiden, efter nästa val, när Järnrörspartiet och deras nya kumpaner KD har vunnit en jordskredsseger och ska styra vårt landet med egen majoritet. På en liten förortsteater, här kallad Monemt:teater, helt beroende av kulturstöd, förstår man att man - om man vill överleva - måste börja dansa till en annan pipa.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/revisorn-momentteater-forestallning-125.html
EN HANDELSRESANDES DÖD, på Kulturhuset Stadsteatern:
"”Är det en inhoppare?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
”Vem?” viskar han tillbaka.
”Hon som spelar mamman?”
Han tittar på mej, i mörkret. Någon bakom oss i salongen hostar, långt, rosslande. Nån annan, längre fram, svarar med en kort, torr hostring. Det är lite som läten om natten i djungeln, om man antar att alla djuren vore lungsjuka.
”Det är ju den nya teaterchefen, ju,” viskar han, och jag hör på hans röst att han tycker det är något jag borde ha veta.
Jag tittar på kvinnan på scenen. Den nya teaterchefen? Ojdå. Då måste man tänka till. Och tänka om. Och med man menar jag mej. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/en-handelsresandes-dod-pa-kulturhuset.html
DEN FJÄTTRADE PROMETEUS, på Dramaten:
"Och här är det nästan fråga om någon slags magi. Och är det inte dags att vi tar tillbaka ordet förtjusande från plattityderna? Det här är förtjusande. Förtrollande. Det är lite som om det spökade i det gamla elverket.
Scenografin och musiken, det går nästan inte att skilja dom åt, får mej att tänka på en opera av Mozart. Jag tänker på Barocken, och på Rokokon, på den klassiska musiken och på operakonstens födelse. Visst har jag väl läst någonstans att operan uppstod eftersom man under renässansen trodde att grekerna sjungit sina dramer?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar