Well, everybody hurts sometimes
Everybody cries
Everybody hurts sometimes
And everybody hurts sometimes
So hold on, hold on
Hold on, hold on, hold on, hold on, hold on, hold on
Everybody hurts
Everybody Hurts
R.E.M
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och med en bok om Gilbert &Sullivan i sin vintage fjällrävenryggsäck som står och tittar på en publikrepetition av Lars Rudolfssons uppsättning av Roland Schimmelpfennigs DET FLYGANDE BARNET fullständigt hatar det här. Hans fötter värker. Hans rygg gör ont. Han ställer sej på vänster ben. Han byter till höger ben. Vänster. Höger. Han svankar. Han kröker ryggen. Den någorlunda knubbiga mannen i tensonparkas, bok, fjällräven -
DEN ANDRA RÖSTEN: - vänder sej om, bort från scenen. Undrar varför i helvete dom inte kan få sitta ner?
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han vill sitta ner.
DEN FÖRSTA OCH ANDRA RÖSTEN: Varför får han inte sitta ner?
DEN TREDJE RÖSTEN: Vems idé var det här?
DEN ANDRA RÖSTEN: Det finns ingen anledning till att dom ska stå upp, utom någon slag missriktad romantiserad bild av att man gjorde så på Shakespeares tid, och att dom fattiga då älskade det. Att få stå. Att bli tvingade att stå.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: En och en halv timme tidigare.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och en vintage fjällrävenryggsäck, och en annan man, vokalisten, med skägg och glasögon, sitter inne på Restaurangen Reggev och Hummus på Ringvägen, inte långt från teatern.
DEN TREDJE RÖSTEN: Tensonjackan ligger ihopvikt på en barstol bredvid dom.
DEN ANDRA RÖSTEN: Den vintage fjällrävenryggsäcken står där under.
FÖRSTA RÖSTEN: Den nyinköpta boken om Gilbert and Sullivan ligger i ryggsäcken.
DEN TREDJE RÖSTEN: På bordet framför dom står tallrikar.
DEN ANDRA RÖSTEN: På tallrikarna ligger hummus.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: På Bordet framör dom står glas.
DEN TREDJE RÖSTEN: I glasen, på bordet, framför dom, finns en slags mynta- och citrondricka.
DEN ANDRA RÖSTEN: En karaff.
DEN TREDJE RÖSTEN: På bordet.
DEN ANDRA RÖSTEN: Mellan dom.
DEN TREDJE RÖSTEN: Kvistar i karaffen.
DEN ANDRA RÖSTEN: Kvistar av mynta i karaffen.
DEN TREDJE RÖSTEN: På bordet, framför dom.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen, nu utan sin tensonjacka, som ligger ihopvikt på en barstol bredvid, över en vintage fjällrävenryggsäck, i vilken det ligger en nyinköpt bok om Gilbert and Sullivan, säger att han ser fram emot föreställningen.
DEN ANDRA RÖSTEN: Han säger att det här att stå skrämmer honom lite.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han säger att han hoppas att det betyder att dom ska gå, och inte bara stå, lite som han har hört att dom gör i SLEEP NO MORE i New York.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Vokalisten, i skägg och glasögon, på en barstol mittemot honom, säger att han har hört att volymen är hög.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Mycket hög, säger Vokalisten.
DEN TREDJE RÖSTEN: Det är nog inte så farligt, säger den någorlunda knubbiga mannen, och ler. Han säger också att han ser fram emot föreställningen. Han säger att han tycker mycket om författaren, Schimmelpfennig, att han tyckte mycket om GYLLENE DRAKEN, som gästspelade på Fria Teatern i Högdalen förra våren.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Och han tyckte om Dramatens uppsättning av VINTERSOLSTÅND, även om han hade föredragit att skådisarna framfört de repliker som nu levererades inspelade.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Två timmar senare.
DEN ANDRA RÖSTEN: De två äldre kvinnorna som var de första att ge upp, som lämnade publikhavet, som vände sej bort, som gick, sitter nu längst bak på varsin stol.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Kvinnan som var den första att ge upp, som lämnade publikhavet, och vände sej om och gick, ser på den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och ser att han ser henne när hon ser honom.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Hon är lite irriterad. Inte på mannen i tensonjacka -
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Jo, på mannen i tensonjacka, också.
DEN ANDRA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka förstår: ja, man stod på Shakespeares tid, på the Globe.
DEN TREDJE RÖSTEN: 400 år tidigare. 1615. The Globe. En någorlunda spinkig man utan tensonjacka och utan fjällrävenryggstäck, och utan en aning om vem Gilberg and Sullivan var, står framför scenen och tittar på en föreställning. Han tänker: jag önskar att jag hade råd att sitta ner.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Men det kunde vara värre: jag står på marken, som är mjuk och stötdämpande, om något gyttjig. Jag har tur som inte står på betong. Men jag önskar att jag hade en stol. Det hade verkligen kunnat förhöja min upplevelse.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: 400 år och en kvart senare. Mannen i tensonjacka funderar på om det är med regissörer som med vanliga människor: att man kan inte tycka om alla, allihop. Att det med vissa människor är så att man med en gång, första gången när man träffar dom, känner att man inte tycker om dom.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Han tänker att det ju är så med honom själv och Kristina Lugns författarskap, och han kommer nu att tänka på att det nog är så med saker som Lars Rudolfsson regisserar.
DEN TREDJE RÖSTEN: Han tycker inte om det.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Det kanske är dags att han börjar fatta galoppen?
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Alla regissörer passar inte all publik.
DEN TREDJE RÖSTEN: Han hoppas, att eftersom detta bara är ett rep, att man ändrar sej och ställer in stolar, så att publiken får sitta.
DEN TREDJE RÖSTEN: Han är trött, han vill gå hem.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Två minuter senare.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbige mannen sitter på en stol, som han har hittat.
DEN TREDJE RÖSTEN: På betonggolvet framför honom ligger hans tensonjacka och en vintage ryggsäck från fjällräven. I ryggsäcken ligger en bok om Gilbert and Sullivan, som han köpt, samma dag.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han kan inte se scenen. De som fortfarande orkar stå skymmer sikten. Men han kan höra.
DEN TREDJE RÖSTEN: Som radioteater är det ganska intressant.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen med tensonjacka och en vintage fjällrävenryggsäck tycker synd om Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten, som försöker framföra en föreställning om ett par som förlorar ett barn.
DEN ANDRA RÖSTEN: Föreställningen, pjäsen, verkar bra, det lilla han orkar se, när han ställer sej upp, innan han sätter sej igen.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Han tycker synd om Roland Schimmelpfennig, vars verk liksom inte får den uppmärksamhet det kanske borde ha.
DEN ANDRA RÖSTEN: Mannen, som är någorlunda knubbig, och har en tensonjacka och en vintage fjällrävenryggsäck, tänker att detta verk av Schimmelpfennigs påminner lite om Stig Dagermans ATT DÖDA ETT BARN.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Han tänker också att Schimmelpfennigs författande påminner lite om Gertrude Steins.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han tänker också att det är en konstig tillfällighet att barnet i pjäsen, pojken, har hittat en matchbox bil, när han själv, den knubbige mannen i tensonjacka och med en vintage fjällrävenryggsäck, bara för några dagar sen hörde en podcast om dom leksakbilarna på Stuff You Should Know.
DEN TREDJE RÖSTEN: Han tänker inte på att han har en bok om Gilbert and Sullivan i ryggsäcken.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Därborta på scenen spelar dom för fullt, men den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och en vintage fjällrävenryggsäck har gett upp. Han är fly förbannad.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Han ser ingen anledning till att publiken ska stå. Han förstår inte vad det ska tillföra.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Skilja agnarna från vetet? Sortera ut dom gamla och svaga?
DEN ANDRA RÖSTEN: Han anser att det är förnedrande att man ska behöva be om en stol, för att kunna sitta.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Att stolarna inte bara står framställda.
DEN TREDJE RÖSTEN: Han hatar det här. Han verkligen hatar det här.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Två timmar senare: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjackan och en vintage fjällrävenryggsäck och vokalisten i skägg och glasögon går nerför Hornsgatan, mot Hornstull. Dom skrattar.
DEN ANDRA RÖSTEN: I fjällrävenryggsäcken ligger en nyinköpt bok.
DEN TREDJE RÖSTEN: Dom sjunger.
DEN ANDRA RÖSTEN: Högt.
DEN TREDJE RÖSTEN: Dom har börjat skriva om texten till One Day More från Les Misérable.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Snälla Lars,
DEN FÖRSTA RÖSTEN: sjunger den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka.
DEN TREDJE RÖSTEN: På hans rygg hänger en vintage fjällrävenryggsäck.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Varför ska ingen här få sitta ner? Vill du att ingen här ska titta mer?
DEN TREDJE RÖSTEN: Sjunger vokalisten med skägg och glasögon.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Din pjäs är inte särskilt lång, men vi, vi står här på betong, sjunger den någorlunda knubbige mannen i tensonjacka.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Tre timmar senare.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Nyss hemkommen sitter den någorlunda knubbige mannen framför sin dator.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Hans tensonjacka hänger ute i hallen.
DEN ANDRA RÖSTEN: Hans vintage fjällräven står på en stol, under tensonjackan, som hänger på en krok.
DEN TREDJE RÖSTEN: Stolen är av metall, och sitsen är klädd i grön tyg.
DEN FJÄRDE RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen har själv klätt om den, med ett tyg han köpt på Stadsmissionen.
DEN ANDRA RÖSTEN: Det är tyst. Utanför ligger snön. På bordet framför honom står en kopp te. Lipton.
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Earl Gray.
DEN TREDJE RÖTEN: Han funderar på varför det inte någonstans på Orionteaterns hemsida står vem som gjort scenografi, kostym och vem som ljussatt.
DEN FÖRSTA RÖSTEN. Ute i hallen, på en metallstol med grön tygsits står en ryggsäck.
DEN TREDJE RÖSTEN: I ryggsäcken -
DEN FÖRSTA RÖSTEN: - en fjällrävenryggsäck -
DEN TREDJE RÖSTEN: - ligger en nyinköpt bok om Gilbert and Sullivan.
DEN ANDRA RÖSTEN: Den någorlunda knubbige mannen börjar skriva:
VALJEAN:
Snälla Lars!
Varför ska ingen här få sitta ner?
Vill du att ingen här ska titta mer?
Din pjäs är inte särskilt lång
men vi, vi står här på betong!
Snälla Lars
MARIUS:
Kan någon skaffa fram en stol?
Jag orkar inte stå här mera
VALJEAN:
Snälla Lars…
MARIUS & COSETTE:
Är det ett sätt att verka cool?
Ett helt nytt sätt att regissera?
EPONINE:
Snälla Lars, hur tänkte du?
MARIUS & COSETTE:
När ni strök varenda stol?
EPONINE:
Snälla Lars, nu får det räcka
MARIUS & COSETTE:
Jag har ont i rygg och ben
EPONINE:
Alla här misstänker ju
MARIUS & COSETTE:
att ditt hjärta är av sten
EPONINE:
Snälla låt mej sitta ner!
ENJOLRAS:
Snälla Lars, det är kotym
MARIUS:
att publiken ska må bra
ENJOLRAS:
Det slår lock för mina öron.
MARIUS:
Har nåt mätt ert decibel?
ENJOLRAS
kan man dra ner på volym?
MARIUS:
Vilken skräll! Vilken smäll!!
ENJOLRAS:
Varför är det såhär högt?
ALL:
Vi hör ju knappt nog någonting!
VALJEAN
Snälla Lars,
JAVERT:
Snälla Lars, nu får det räcka
För vi orkar inte mer
Vi har satt oss ner på golvet
Vi hör bra, men ingen ser
VALJEAN:
Snälla Lars,
M. & MME. THENARDIER
Pjäsen är ju bra
scenrummet är ballt
Varför ska du då
till att förstöra allt?
Schimmelpfennigs språk
Kräver en publik
som har ork att lyssna
trots all hög musik
Students (2 Groups):
Det är synd om dom på scenen
Det är inte deras fel!
Regissören har fått spel
Regissören har fått spel
jag har kramp i båda benen
Jag har slutat höra på
ALL:
Varför gör du så mot oss?
MARIUS:
Jag går snart hem, jag har fått nog!
VALJEAN
Snälla Lars!
MARIUS & COSETTE:
Du gör det svårt att hänga me’
EPONINE:
Snälla Lars så oaktsam!
MARIUS & COSETTE:
Jag tror min trumhinna är borta
JAVERT(overlapping)
Finns det inte någon sittplats
Några stolar, någon pall?
Snart så ligger vi på golvet
Det är varmt i alla fall!
VALJEAN
Snälla Lars,
MARIUS & COSETTE
Du gör det jättesvårt att se
EPONINE
Alla långa står längst fram
MARIUS & COSETTE
och längst här bak står alla korta
JAVERT(overlapping)
Jag har ont i hela kroppen
ryggen värker; knäna med
Jag har tinnitus och diskbråck
THENARDIERS(overlapping)
Hur långt är det kvar?
När tar pjäsen slut?
Nu tar vi och drar
Vi bara måste ut!
VALJEAN:
Nu måste slutet komma snart
Nu måste allting vara klart
ALL
Nu ser jag dörren öppnas
och vi stapplar ut på stelna ben
Det är klart
Det är slut
Snälla Lars!
FÖRSTA RÖSTEN. Tio timmar senare.
ANDRA RÖSTEN. Tesonjackan hänger på en krok.
FÖRSTA RÖSTEN: Den nyinköpta boken om Gilbert and Sullivan ligger bortglömd i ryggsäcken, som står på en stol i hallen.
DEN ANDRA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen stiger upp, gör sej en kopp kaffe och sätter sej och skriver det här.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Repbiljetter, tack Orionteatern och Bill Hjätte! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
MORSNING OCH GOODBYE med Magnus Härenstam på Intiman:
"Först känner jag inte igen honom. Jag har läst att han har haft cancer, och jag tänker: är det där en peruk? Har cellgifterna gjort att han tappat allt hår, och detta är en peruk, och om detta är en peruk, varför valde han denna peruk? Han hår är fluffigt, lockigt, och på något sätt tycker jag nästan frisyren ser ut som om han ska spela den ”manligare” huvudrollen i La Cage aux Folles.
Och jag minns plötsligt inte längre hur han brukade se ut."
Låter det intressant? Här är resten:
PSYKOMANIA av Leo Spauls:
"Jag känner igen kvinnan i kassan, som också sköter tekniken, från Mälarhöjdes teater, och killen i Clark Kent-glasögon bakom disken bryter charmigt på spanska och bjuder mej på en kopp kaffe. Toaletternas väggar är svampade, jag antar att teatern legat här sen 80-talet.
I väntan på att få gå in bläddrar jag i en medhavd biografi över Lord Byron och tjuvlyssnar på när teknikern berättar att hon ibland blir skrämd av alla dockor, som stundtals verkar röra sej. Hon säger att hon tror att det bara är vindrraget som får dom att röra sej…"
Låter det intressant? Här är resten:
FRANKENSTEIN 2.0 på Boulevardteatern:
"Du vet hur man ibland sitter och rollbesätter föreställningar i huvudet, samtidigt som man sitter och ser dom? Man plockar bort skådisar och sätter dit andra, eller man tar en skådis och stoppar in den i andra saker man vill se? Jag gör det ganska ofta, och ibland sätter jag ihop Dreamteam i huvudet: Vad händer om hon och han och den där skulle spela tillsammans i den eller den pjäsen? Med kläder av den där? Och i hennes regi?
Jag, Jennie Blåtå, Malvolio Morrhår och Claveria DuChopps är på genrep av FRANKENSTEIN 2.0 på Boulevardteatern, och knappt har den kvinnliga huvudrollen öppnat munnen innan jag sitter och plockar in henne i andra roller i andra musikaler: The Last Five Years, Next To Normal, My Fair Lady, men framför allt: Kristina Från Duvemåla. Hon är som klippt och skuren för den rollen. Vem är hon? Hon är suverän. Tydlig, bra, oteatral, älskvärd och begåvad. "
Låter det intressant? Här är resten:
