Av Dimitris Papaioannou, Med Pavlina Andriopoulou, Costas Chrysafidis, Ektor Liatsos, Ioannis Michos, Evangelia Randou, Kalliopi Simou, Drossos Skotis, Christos Strinopoulos, Yorgos Tsiantoulas, Alex Vangelis, Produktionsteam, Tina Papanikolaou, Stephanos Droussiotis, Pavlina Andriopoulou, Julian Mommert, Foto Julian Mommert, Producerad av Onassis Cultural Centre-Athens, Samproduktion mellan Dansens Hus (Sweden) CULTURESCAPES Greece 2017 (Switzerland), EdM Productions, Festival d'Avignon (France), Fondazione Campania dei Festival – Napoli Teatro Festival Italia (Italy), Les Théâtres de la Ville de Luxembourg (Luxembourg), National Performing Arts Center-National Theater & Concert Hall | NPAC - NTCH (Taiwan), Seoul Performing Arts Festival | SPAF (Korea), Théâtre de la Ville - Paris / La Villette - Paris (France), Executive Producer: 2WORKS, Med stöd av ALPHA BANK, Resesponsor, AEGEAN Airlines
När jag var liten rev dom ett hus i centrala Mörbylånga, precis vid torget, där den nya posten ligger. Jag antar att skyddslagarna såg annorlunda ut då, för jag kommer inte ihåg några avspärrningar eller skyddande staket; vi ungar tog oss in i det delvis raserade huset, smög runt, nyfikna och härligt förskräckta, beredda på monster och mördare. Istället för att frakta iväg rivningsmaterialet till en förväntad soptipp, körde man ner det till sjöbacken, där majbrasebråte redan väntade, och bredde ut väggar, tak och golv över allt, så att det såg ut som om det var här huset hade stått, innan det rasade ihop.
Nu var det ännu roligare att klättra runt, eftersom det var praktiskt taget livsfarligt. Vi ålande, klängde och klättrade ner, in, under allt, som grottutforskare.
30:e April var en sorgens dag det året.
Det är lite det jag tänker på när jag ser scenografin till Dimitris Papaioannous THE GREAT TAMER, där stora svartmålade plywoodskivor liksom ligger utströdda över scengolvet, men dom ligger inte platt, ordnade, utan det ser ut som om det bågnar, välver sej, lite som om man försökt täcka över ett kuperat landskap. Och det är inte så att skivorna är fixerade, det lyfts, vänds, flyttas och bräcks, så intrycket blir att all bråte ligger lös.
Det är inte utan att man blir lite nyfiken på vad som finns därunder.
Om det var nåt vi visste om den här föreställningen, jag och Skäggige Skalman, så var att det skulle bjudas på nakna män. På Youtube-videon som Skalman skickade när han bjöd in mej, var det inte så att nakenheten for förbi, flyktigt, nej, det var nästan som om fotografen varit osäker på om vi riktigt hade fattat: såg ni att denna man var helt naken? Och den här? Och den här? För säkerhet skull tar jag och zoomar in lite…
Nakenhet på scenen brukar göra mej lite obekväm. Det är lite laddat, liksom. Lite väl personligt. Det är inte det att jag är pryd, men när en skådis klär av sej blir det hela plötsligt inte längre en illusion. Det är inte Hamlet eller Ifigenia som står där, utan skådisen. Hans högt privata pillesnopp, hennes egna blottade bröst. Vem visste att Stanley Kowalski ansade busken, och att Fröken Julie var en äkta blondin? Illusionen försvinner och verkligheten klampar in, liksom.
Men här löser man det på ett mycket bra sätt: Man avdramatiserar den uppbyggda förväntningen genom att det första som händer är att en man tar av sej alla kläder, och bara står där, så att alla kan titta, tills det inte längre är så… kittlande. Och alla de manliga dansarnas kroppar ser mer eller mindre likadana ut, så när de andra tar av sej känns det lite som att har man sett en har man sett alla. Dessutom finns det ingen direkt dans där folk hoppar, snurrar och trampar runt, så inget floppar, flänger, slänger och dänger, när resten av kroppen sen länge sen står still.
Det är en underbar, lång, fascinerande föreställning, där det bjuds på underbara, förtrollande, tänkvärda bilder och situationer, men där man också kräver en hel del av sin publik. Det är smockfullt av intryck, infall och innovationer, och helst skulle jag vilja ha allt på film, dels för att jag är säker på att jag missade en hel del, dels för att jag skulle kunna bjuda in personer som var smartare än jag, stoppa filmen och fråga:
”Det här? Vad tänker ni nu? Och här? Vad för associationer får ni? Vilka referenser dyker upp?”
Under föreställningen får jag lite av en insikt. Eller kanske mer en tanke, ett infall, en slags oformulerad åsikt, egentligen inte mycket mer än en fråga. Jag tänker plötsligt på den nakne manskroppen som en slags norm, lite som Leonardo Da Vincis Vitruvian Man.
Majoriteterna av dansarna på scenen är män, och de tar av sej kläderna mycket oftare än kvinnorna gör, och när kvinnorna gör det känns det nästan som att man måste göra det för att det inte ska verka som om de särbehandlas, undantas, exkluderas.
Om det hade varit lika mycket nakna kvinnor som män, eller övervägande kvinnor, så hade jag börjat tänka på sexism, på exploatering, på den manliga blicken, men här, där den nakna kroppen överväldigande är manlig, blir nakenheten på något sätt normal. Mannen som ett exempel på människan, på mänskligheten.
Jag får för mej att om man flashade fotografier för folk, och bad dom säga ett enda ord för att beskriva varje foto, så tror jag de skulle säga Naken, om en bild på en naken man, men Kvinna om en bild på en naken kvinna. Eller? Kanske inte.
Efteråt, när jag och min kompis Skäggige Skalman går genom Stockholm, nerför Vasagatan, genom Gamla Stan och uppför Hornsgatan, bubblar vi över av intryck som måste uttryckas. Vi talar om Gipsmannen, en man med stora delen av kroppen i gips, som om han varit med om en svår olycka, och som befrias genom att hårda kramar krossar hans skal. Vi pratar om Pilsäden, där en naken man ligger under några plywoodskivor, medan de andra kommer in och kastar vetestrån, kompletta med ax, men med vad som måste vara något liknande dartpilsspetsar i botten, så att de när de kastas ställer sej upp, genom att spetsen borrar ner sej i plywoodskivorna. Vi pratar om skorna som har ett rotsystem under sulorna, vilket gör att de blir omöjliga att gå i, vi pratar om flörten med flera kända tavlor, bland annat Sandro Botticellis Venus Födelse, och alla de där flamländska obduktionsmålningarna.
Kanske var det lite såhär det var när man började med performance art på 50-talet. När man plötsligt såg något nytt, innan allt blev en variant av något annat som man redan sett? Lite som första gången jag såg en segway, eller vad dom nu heter dom där rullande grejerna som inte är mycket med än ett rullande hjul, med två fotställ på var sida: Man inser att man inte sett allt, att det fortfarande går att hitta på nya saker, nya nya rörelser, nya bilder.
Allt som krävs är geni.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
LINDA, av Penelope Skinners, en reading på Playhouse Teater:
Jag, som aldrig varit speciellt snygg, gjorde en gång ett test om olika personlighetstyper, där det visade sej att jag var excentrisk, eftersom jag inte brydde mej så mycket om vad andra hade för uppfattning och intryck av mej, så kanske är jag inte rätt person att prata om skönhet, och lusten därtill. Men jag anser att folk som lägger för mycket vikt vid det egna utseendet ger betraktaren för mycket makt.
Låter det intressant? Här är resten:
OIDIPUS/ANTIGONE, ett genrep, på Dramaten:
Spelstilen är vad jag skulle kalla återhållen. Inga onödiga åtbörder, inget travande fram och tillbaka, ingen spelad naturalism.
Varje rörelse blir betydelsefull, varje riktning, varje ord, blir relevant. Här finns inget futtigt, inget fånigt. Allt är viktigt, allt har värde. Det lilla blir monumentalt.
Som Gwendolen säger i Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, vilket sen upprepades av Willy Wonka:
”The suspense is terrible. I hope it lasts.”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/oidipusantigone-av-sofokles-genrep-pa.html
SANNINGEN, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Skådisarna, som inte är dummare än att dom inser att det är drömläge, att målet är fritt, att banan är borstad - jag tror jag är ute och trampar i nån slags curling-metafor här - och dom gör det där dom gör så bra - dom spelar skjortan av varandra. Dom missar inte en passning, tappar inte en boll - vad är det med mej och sporttermer idag? - men tar heller inte i för hårt och spelar över. Långsamt, nästan omärkligt, avslöjas lager efter lager i en verklighet som hela tiden förändras. Vad är egentligen sanningen, och vad, i sej, är en sanning?"
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/11/sanningen-av-florian-zeller-publikrep.html
