söndag 25 maj 2014

OLIVER TWIST, i Margaretaparken i Enskede, föreställning 109, 2014

Av Charles Dickens, Regi & dramatisering Johanna Huss, Musik, Magnus Larsson, Scenografi Nina Fransson, Mask & kostym, Paulina Åhnberg, Ljus Lina Benneth, Producent Kajsa Nordin, Platsproducent Pelle Wittsäter, Regiassistenter Anna Adolfsson, Malin Byman, Margareta Bjeren, Nellie Strand, Sara Björnstedt Qvarsell, Barnhemsbarnen/jury mm, Adeline Karlborg, Agnes Edgren, Astrid Danielsson, Bea Grettve, David Sandman, Disa Malmhester, Elsa Nordgren, Emma Danström, Erica Rönnestam, Esmeralda Sunar, Felix Paulsson, Frida Borup Olsson, Hugo Juth, Inez Björkman, Ingrid Molin, Lo Tidholm Jonsson, Lova Skagerstam, Matteus Engström, Meja Blomqvist Jonsson, Miriam Wiman, Olivia Kings, Rut Huett, Rutan Dahlberg, Salme Stintzing, Samira Favilla Waernhoff, Selma Sundewall, Selma Wallin, Siri Karlsson Nordström, Stella Lindeberg Rydén, Tove Bjelving, Tove Göransson, Tuva Dahl Hedenborg, Varja Wentzel, Vera Mannheimer, Yrma Åhnberg, Zoe Ackerman, Barnhemsbarn/domare, Ester Landgren, Movits Sunar, Stefan Molin, Barnhemsbarn/notarier, Nadja Tigerschiöld, Thara Gawell, Barnhemsbarn/barnen Sowberry, Joy Ghavi, Teodor Wennö, Barnhemsbarn Barnlag 1, Alice Borup Olsson, Anna Hill, Olle Juth, Otis Geijer, Saga Nilsson, Tilde Vinthagen Simpson, Unn Dunås, Barnhemsbarn Barnlag 2, Elvira Holm, Gunnar Magnusson, Malla Thomsgård, Ruben Hall, Simon Saveland, Valeria Säfström, Barnhemspersonal/bokhandlaren, Helena Kettner Rudberg, Barnhemspersonal/folk, Elin Westin, Emma Vintemon, Bedwin/doktor, Angelica Rubertson, Betsy, Clara Henriksson, Estelle Gyôrki, Brownlow, Margaretha Björkman, Bumble, Anders Palm, Bumbles assistenter, Isak Saveland, Viggo Karlin, Charlotte, Emma Tönnes, Tora Kirchmeier, Corney, Ami Hedenborg, Doktorn, Gabriel Norrby, Simon Mothander, Fagin, Göran Swartz, Martin Skånberg, Nils Granberg, Fagins gäng, Alma Andersson Nording, Celia Karlborg. Esther Arndtzén, Hedda Paulsen, Hedvig Heijbel, Laura Pálsdóttir, Leon Lindgren, Louise Radon, Nora Roxell, Uma Gawell, Vilma Jenssen, Zackrias Barkefors, Folk, Jessica Alvsilver, Karin Camitz, Marianne Schvarcz, Marika Frykholm, Petra Landgren, Ulf Bjerking, Fru Sowberry/folk, Maria Westerståhl, Herr Sowberry/Grimwig, Jan Sandberg, Korparna Barnlag 1, Anna Juth, Daria Mattsson, Hedda Dahlberg, Inez Bruckner, Marcus Roxström, Paula Tigerschiöld, Tilde-li Alvsilver, Korparna Barnlag 2, Edgar Crabo, Ida Rose Ackerman, Igor Ullman, Kerstin Vintemon, Lotten Johansson, Maja Ekström, Korpar olik föreställningar, Hanna Sjöberg, Olivia Sjöberg, Monks, David Saveland, Nancy, Moa Silén, Noah, Hampus Forslin, Oliver, Dante Wensby, Elsa Öberg, Jesper Arrhenius, Leo Axelsson, Noâ Ringart, Olof Neppelberg, Pernilla Kettner Rudberg, Sandra Ringdahl, Vilmer Geijer, Olivers mamma/Rose, Angelica Örnberg, Sofia Hjort, Räven, Johanna Burman, Louise Brandt, Lova Hiselius, Siri Neppelberg, Tilda Wahlström, Sally/folk, Anna Johansson, Polly/folk, Johanna Ullman, Sikes, Jonas Åhnberg, Sikes gäng, Alma Vinthagen Simpson, Alva Bränström, Daniela Thörngren, Filip Sigrand, Freja Nilsson, Johanna Berling, Liv Aldén, Minna Dunås, Selma Karlsson Nordström, Siri Winell, Tilda Barkelius, Styrelsen/folk, Annie Bragderyd, Björn Widstrand, Håkan Sundewall, Leni Hillström Ellburg, Patrik Bruckner, Styrelseordförande/Grimwig, Catrin Söderman, Enskedespelen, Margateaparken i Enskede

Det började inte så lovande. Någonstans mellan Globen och Enskede får Achromotrichias bakdäck punktering. Ingen liten pyspunka, utan från fullpumpad till sorgset slapp och sladdrig på bara någon minut. Jag sällskapar honom tillbaka till Globen, där han låser fast sin cykel och försöker ringa den där ambulerande cykelreparatören man ser nere vid Slussen, som visar sej vara i Skåne. 
Achromotrichias hoppar på tunnelbanan, och jag styr cykeln mot Enskedespelet. Solen skiner som om vi hade midsommar bakom oss, och det är varmt, mycket varmt. Jag irrar runt lite när jag kommer till Enskede, på jakt efter Margaretaparken, men när jag ser ett stor cirkustält torna upp sej över talltopparna börjar jag ana att jag är på rätt spår.
Det här är inte något jag direkt ser fram emot. Jag tycker alltid att det är roligt att se en föreställning, men en amatöruppsättning av Oliver Twist känns lite… West Side Story, liksom. Söndertjatat. Och barnskådisar kan imponera en och en, men i klunga kan det bli lite väl sockersött och hellre-än-bra.
Jag leder min cykel runt det stora tältet, letande efter något som liknar en kassa.  Vita partytält, och såna där blåmålade baracker politikerna brukar envisas med att kalla skolsalar, står på baksidan av det stora tältet. Genom öppningar kan jag se rad efter rad av kläder i armérak ordning. Hattar och peruker står uppställda, och rekvisita ligger sorterade blå och grå backar. Någon har en imponerande ordning. 
Achromotrichias ringer. Han hade hoppat på fel tåg, och sitter nu och väntar på en tunnelbana som kan ta honom tillbaka till Globen. 
Överallt i den gassande solen ligger smutssminkade barn i grå trashankskläder, och i skuggan av tall och tält ser jag vuxna i asymmetriska beetlejuice-sminkingar, klädda i svart eller vitt, rutigt, randigt eller prickigt. Det här är inte något schablonsmink av en tonårstjej med make-up-artistdrömmar, eller kostymer lite sådär på måfå ihopsamlade av en någorlunda klädintresserad tant som gör det mer för att ingen annan ville. Här anas en tanke. En talang. En vision.
Jag börjar se fram emot det här. 
Vid kassan står ett litet kafétält. Jag tar en kaffe och lite hembakt. Och en godisrem. Och ett program. Man säljer t-shirtar med tryck av föreställningens affisch. Man säljer tygpåsar med enskedespelets logga. Man säljer dvder från svunna föreställningar. På anslagstavlan sitter recensioner inplastade, tillsammans med omnämnda sponsorer. På en stor tavla sitter ännu fler sponsorer nämnda, i tre olika kategorier. 
Det här är inte en liten amatöruppsättning. Det här är ett monster av företagsamhet. 
Achromotrichias dyker upp, varm och svettig. Han hade inte lust att vänta på nästa tåg till Sandsborg eller Sockenplan, utan har knappat in Margaretaparken i kartfunktion på sin iPhone, och helt sonika spatserat i motionsfart. 
Det börjar bli gott om folk, men Achromotrichias - som köpt sin biljett på nätet - säger att det var långt från slutsålt, så vi sitter snällt kvar i skuggan och surplar java. Vi ler lite åt alla som redan står och stampar i kö framför entrén till tältet. 
När man börjar släppa in, dricker vi ur i lugn och ro, tar ett affsichfoto och så sluter vi upp, sist i kön, men trygga i att vi ska nog inte ha problem med att hitta sittplats. 
Vi kommer in i tältet. Man har byggt upp publikläktare på tre sidor därinne, och den fjärde är en byggnad med dörrar, luckor och en slags balustrad-terass på taket. Vi ser oss om efter lediga platser och inser: Det här är inte halvdant sålt. Det här är knökfullt! 
Vi hittar en plats längst upp, nästan längst ut till vänster, med spelplatsen rakt framför oss. Det är varmt häruppe. En man som pratar franska har redan börjat fläkta sej med sitt sittunderlag. 

En kvinna i privatkläder kommer in på scenmanegen och förklarar var nödutgångar ligger och uppmanar oss att inte springa omkring bakom gradängerna, eftersom det är farligt, och man kan skada sej. Jag antar att hon med det sista vänder sej mer till den yngre publiken. 

Det börjar, och nästan med en gång inser jag att det här är ett slags mästerverk. Regi, dramatisering, kostym, scenografi, mask, peruk och musik är av så inspirerad, hög kvalitet och så väl genomförd att jag ibland undrar om publiken, mest bestående av inte så teatervana föräldrar, inser vilken fantastisk prestation detta är. 
Regin är total, övergripande och Skolverket skulle inte kunna ha sån här ordning på barnen. Det är total koncentration, total närvaro. Någonstans har jag hört siffran 150 man på scenen, och det låter inte helt otroligt. Det väller in folk, våg efter våg, alla suveränt sminkade och kostymerade, alla utan tvekan, med tydlig riktning. 
Jag har aldrig sett såna hatt-glädje. Jag anar en kostymör med modistdrömmar. Scenlösningarna är lysande. Stämningsmusiken borde finnas att köpa på iTunes, eller i alla fall som tillval på iMovie. 
Jag har sett tillräckligt många bygdespel, amatöruppsättningar och slottsspel för att inse att det här är omöjligt. Det låter sej inte göras. Och ändå gör dom det. 

Rollen som Oliver byts hela tiden mellan flera rödhåriga barn, och Fagin görs av tre män, simultant, som delar replikerna mellan sej. Bara några få roller, de lite större, eller lite mer invecklade, dubbleras inte.
Man jobbar utan myggor, och taltekniken är imponerande. Jag har sett elever på slutuppspel, fullt amplifierade, som ändå inte förmår göra sej hörda, som inte verkar det minsta insatta i vikten av att projicera rösten. Inga repliker sägs med ett mentalt steg bakåt.
Och det här är ingen sockersöt saga, eller museal, litterär teater. Det är rykande aktuellt. Man tar klar social ställning.
I pausen är vi lite tysta. Vi var inte förberedda på det här. Jag försöker samla mina tankar. Det går inte. 
Jag tänker att det här måste ses. Av alla. Jag tänker att det här måste in till stan.   Kanske mitt på Stadion? Eller Humlegården? Plattan?
Och sen tänker jag igen. Nej, Stan måste ut, hit, till Enskede. Mohammed måste komma till Berget. Det är här det händer. 

Efteråt, när jag cyklar, längs Nynäsvägen, längs Götgatan, längs Skeppsbron på väg till en Operakonsert på Kungliga Slottet, blixtrar bilder förbi: Små, små barn som rusar över scenen, föreställande Fagins korpar. Barnhemsförestånderskan Corny som under en dialog hela tiden försöker arbeta sej ett steg bort från det besvärliga. Nancy, självklar, levande och dödsdömd, en av alla kvinnor som inte lämnar sina män. De tre Fagins, millimeterexakta i replik och fysik. Tim Burton-styrelsen. De två stackars Charlotte och Noa. Medmänsklighet och Det Onda. Offer. Och alla barn. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Friplåt, tack Kajsa och Enskedespelet. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5550:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

IN MEDIAS RES - EN TRANSSVENSKSUELL VANFÖRESTÄLLNING på Paulikaféet i Dramaten.
"Och det är så väldig befriande. I ett Sverige som har blivit lite av ett minfält vad gäller politiska och social frågar, där jag känner att jag hela tiden måste rannsaka mej själv, censurera mej själv, ifrågasätta mej själv, resonera med mej själv, kan jag plötsligt slappna av. För här är två killar som har tänkt efter lite mer än jag har. Här är två killar som vågar skämta om saker som de flesta av oss inte ens vågar prata om, om vi inte är absolut säkra på att inte bli missförstådda."
Låter det intressant? Här är resten: 

"POPPEAS KRÖNING/PELLEAS & MELISANDE" OCH "XERXES" med Stockholm Operastudio på Kulturama år 1 och 2 på Årsta Teater

"Akt II börjar, och känslan är helt förändrad. Det här är helt underbart! 
Tre kvinnor, alla tre med röda clownnäsor och klädda som gycklar-mimare, som en slag Gelsomina-trio ur Fellinis La Strada, sitter längst bak på scenen när vi kommer in i salongen. Dom bara tittar på oss. Apatiska. 
Så kommer de övriga aktörerna in, klädda i en slag moderniserad Rokoko, i Converse All Stars, men fullt sminkade och friserade. Dom vandrar över scenen, vokaliserar, övar skalor, rullar sina rrrr och värmer upp rösterna. Så sätter sej en av dom vid flygeln, blir pianisten, och allt börjar. "

Låter det intressant? Här är resten:


THE GREAT GRAND MOTHER på Opera Showroom, Folkoperan.

"Vi kommer ut från Folkoperans stora salong, och ut i den intre foajén, jag och Achromotrichia. Ett stort orange tyg är utspänt över rummet, som ett slags hopknycklat cirkustält, eller en stor textil skulptur. Den formar ett slags torn, och längst upp sticker sångerskans, the Great Grand Mothers, torso upp, i höglockig barockperuk och vidhalsad pipkrage. Hon sjunger Mahler, utan ackompanjemang"

Låter det intressant? Här är resten: 




#OliverTwist, #JohannaHuss, #ObligatoriskTeater, #NinaFransson, #PaulinaÅhnberg, #Amatörteater, #Ja!, #Charles Dickens, #1838, #Enskedespelen,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar