Jag missade Apatiska för Nybörjare när den gick på Kulturhuset Stadsteatern. Ibland är det bara så: föreställningar liksom rinner mellan fingrarna, man tror att dom ska gå för evigt och så plötsligt inser man att det är sista föreställningen nästa vecka, och man har redan köpt biljett till Operan den dagen, eller att den var förra vecka, i onsdags, när man inte gjorde någonting, eller någon gång i September, redan.
Så när det här elevuppspelet plötsligt dök upp var det bara att hoppa upp på cykeln och pedala till Skärholmen. Det är inte så långt om man har podcasten Stil i P1 i lurarna. Det handlade om tabuleringar på ditvägen, och Paul Poiret på hemvägen.
Och solen skiner som om inget kunde stoppa sommaren.
Något positivt som det otäcka politiska läget i vårt land har fört med sej, är en ny slags medveten teater. Det känns plötsligt angeläget att gå på teater. I många fall har det blivit en politisk handling. Familjedramer känns lite mossiga, om dom inte kan ankras i arbetslöshet, rasism, främlingsfientlighet, bostadsbrist eller psykisk ohälsa.
Bara det att en gymnasieklass sätter upp en föreställning om asylsökande och det journalistiska, politiska och rättsliga haveriet som gällde de apatiska barnen som avvisades. På min tid satte vi upp Pygmalion och något mossigt av grekerna. Det är skönt att kunna impas av de yngre.
Jag dräller runt lite i Skärholmen, handlar alldeles för mycket böcker på Stadsmissionen, käkar keso- och avokadosallad på Foodcourten och tar en titt in på TGR. Och så blir det lite yoghurtglass. En liten klick för 45 kronor.
På teatern är det mest föräldrar och familj. Jag vet inte om jag är den ende utomstående, men det känns så. Vi är inte många, trots att det är premiär.
Framför mej, på första raden, sitter en kille, kanske i lågstadieåldern. Jag tror han kanske har en storasyster på scenen. Han kan knappt sitta still, även om han och mamma har haft ett snack om hur man uppför sej på teater. Det är så spännande, det måste börja snart!
För kanske 20 år sen såg jag en högstadieklass elevuppspela Besök Av En Gammal Dam av Friedrich Dürenmatt, och jag minns det fortfarande som en väldigt stark föreställning, mycket tack vare att eleverna bara försökte berätta historien, och det man inte förstod, eller de repliker man inte begrep eller de känslor man inte kunde framföra, bara levererade man, och vi, de vuxna i publiken, läste in det vi ville.
8 elever spelar 30 roller. Och dom gör det tydligt och övertygande. Dom berättar historien. Någon gång ibland kanske man festas att ta i, att leverera något man inte har täckning för, men vi känner hela tiden ett underliggande engagemang, en vilja att kommunicera, att tillsammans berätta den här mycket viktiga historien.
Det gäller handledaren som försöker utreda vad det var som egentligen hände när vi i Sverige plötsligt bestämde att man skulle utvisa flera apatiska ungdomar.
Dialogen är fantastiskt bra skriven, och eleverna levererar de invecklade replikerna som värsta skådisarna.
När det börjar sväras på scenen blir den lillkillen framför mej både överförtjust och förfasad. Hans mun är vidöppen, hans käke faller ner, han tittar på sin mamma, han vet inte hur han ska ta det här. Dom svär på scenen. Hans storasyrra säger fula ord! Och ingen säger åt dom! Han hade inte kunnat vara mer chockad om det hade kommit in en naken tant på scenen. Hans mamma ser hans inre kamp, ler, biter hon sej i läppen för att inte le, och ger sin väninna en blick, som för att säga:
”Jag tror jag måste ha ett snack med Hannes sen…”
Eller Emil, eller vad han nu kan heta.
Det är en väldigt bra pjäs. Det är en väldigt, väldigt bra pjäs. Och en väldigt, väldigt bra pjäs är en pjäs som får en att tänka. Som liksom ruckar en. Som får en att känna sej utmanad och ifrågasatt. Som inte presenterar svar. Det är lite som en moraliskt deckare: Hon är boven! Nej, Hon! Han! Dom! Vi?
Och man inser långsamt att det inte finns några absoluta svar.
När jag cyklar hem tänker jag att killen framför, senare ikväll, efter pjäsen, när storasyster har hyllats klart, när man har ätit glasstårta eller pizza eller vad det nu är man firar speciella tillfällen med, och allt återgår till det någorlunda normala, kommer att smyga iväg och låsa in sej, kanske i sitt rum, eller kanske på toaletten, och försiktigt, tyst för sej själv, testa att viska ett av dom där fula orden, och så fort, lägga händerna över munnen för att tysta det bubblande, frustande fnisset som kommer av den där skräckblandade förtjusningen när man gör något förbjudet.
Jag inser också att alla jag kommit i kontakt med under dagen, personalen på Stadsmissionen, expediten på TGR, kvinnan i kassan i Foodcourten, tjejen som delade ut blommor på teatern, har haft sina rötter i andra länder än Sverige. Det känns ganska skönt. Betryggande.
Det är inte 1939. Inte än.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
20:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5280:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KULTURAMA: LUNCHKONSERT MED MUSIKALLINJEN 1A, på Kulturama
”Pang! Jag känner igen henne! Jag vet vem hon är. Hon var en av kvinnorna i Länsteatern Gotlands gästspel på Klara Soppteater!
Det känns lite som om världen imploderar.
”Men, men…” stammar jag och försöker samla ihop tankarna och vänder mej till Achromotrichia, förklarande: ”Det är hon…”
Achromotrichia ger mej en blick av välvilligt oförstånd. Jag vänder mej till kvinnan:
”Det är du!”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/lunchkonsert-med-musikallinjen-1a-pa.html
SAMTALSTON på Folkkulturcentrum.
” På golvet, i blå pyjamas, under en tunn filt på ett slags liggunderlag av cardboard ligger en slank fotogenic man med oförskämt tjockt hår. Han sover. Vi hör röster och förstår att han drömmer mardrömmar. En blond kvinna, i beige pyjamas och mörka pumps kommer in, från bakom publiken. Jag hoppar till, för det är så oväntat. ”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/samtalson-en-dromrapsodi-text-och-regi.html
TRÄD på Kulturhuset Stadsteatern.
"Vad jag såg på scenen var en person i ett slags chocktillstånd. Jag tänkte på två krockade cyklister jag satt med till ambulansen kom, och en förvirrad kvinna jag en gång mötte när jag sålde bröd i tunnelbanan. Det fanns en känsla av: Något är fel, jag borde känna något, men jag känner inget, är det fel? "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/trad-tre-koreografier-on-avmed-ulrika.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar