Jag ligger efter med mitt rapporterande. Det finns för mycket att se och för lite tid för att skriva. Det är som en plötsligt pollenexplosion av elevuppspel, konserter och absolut sista föreställningen. Jag väger föreställningar mot varandra, väljer, ratar och ångrar mina val.
För att kunna se den här föreställningen var jag tvungen att välja bort en redovisning av politisk teater på STDH. Jag kände mej, och känner mej, lite som Sophie Zawistowski.
När det gäller obekant opera har jag en devis, ett motto, en maxim, en paroll: Plugga Librettot! Och lyssna gärna igenom musiken. Att känna till handlingen är ofta ingen spoiler i dessa sammanhang, det är inte något av Agatha Christie eller Next to Normal vi ska se.
Jag wikipedickar operorna, förvandlar informationen till PDF och för över till min iPad, sätter mej på cykeln och pedalar till Årsta Teater. Det är svettig varmt, men det är inte så långt. Inne i foajén håller dom på att organisera kassan. Det är premiär. I ett rum någonstans i byggnaden håller ett band på att soundcheckar. Det är inte inför föreställningarna, tjuvlyssnar jag, utan för en fest. Någon har hyrt en festlokal, och man har lyckats göra en deal att dom inte börjar musicera under pågående föreställning.
Ute på torget skiner solen. Jag sätter mej i skuggan, plockar upp min iPad och börjar plugga.
Holy Cow! Synopsisen till Poppeas Kröning från 1643, är som en hel säsong av storylines från vilken såpa som helst. Mord, kärlek, svartsjuka, svek, landsförvisning och gudomliga ingrepp. Jag läser igenom tre gånger och försöker få ett grepp om väsentligheterna: Ottone är kär i Poppea som låter sej uppvaktas av kejsar Nero, som är gift med Ottavia, som beordrar Ottone att mörda Poppea. Okej. Nu, fort: vem är Ottone kär i? Och vem beordrar vem att döda vem och varför?
Kapsejsade valplakat vajjar i vårvinden, solen skiner, jag pinnar över vägen till Lidl och köper en glass, innan jag sätter mej och tar tar i nästa opera.
Pelleas och Mélisande, från 1902, är lite enklare. Nej, stryk det: det är inte lika mycket folk inblandade, men det händer desto mer: Prins Goland hittar Mélisande i skogen och gifter sej med henne, hon förälskar sej i hans bror Pelléas, som älskar henne, vilket upptäcks av Goland, som dödar Pelléas, och Mélisande dör av sorg.
Jag tittar i gratisprogrammet jag plockade upp i kassan: jo, dom ska riva av båda dessa mastodonter i första akten. Man behöver inte vara översmart för att fatta att dom måste ha strukit en himla massa. Men vad, och hur? Spelar man bara scener ur de två operorna, eller får vi allt, men i förenklad version?
Det börjar, och det visar sej att man tyckte det skulle vara intressant att väva ihop de två operorna. Varför göra det enkelt?
En flygel på scenen, en säng, två bänkar på var sida, och ett schackspel.
Jag försöker minnas om ett schackspel hade någon viktig roll i någon av historierna. Det snurrar i mitt huvud. Jag känner igen situationer ur Poppeas Kröning, men Pelléas och Mélisande verkar mej helt obekant. Jag måste ha läst fel synopsis? Är han Pelléas eller är han Goland?
Det här är svåra saker, och jag ser hur dom kämpar. Man går in för allvaret. De stora känslorna. Det yttre, tomma, teatrala uttrycket. Man sätter upp ett emotionellt mål, och så försöker man nå dit. Det är modigt. Och det är omöjligt. Skorna är för stora. Man kan ha ett mål, men man måste ta babysteg dit.
Poppeas föräldrar sitter på första bänk, framför mej. Hennes mamma plockar fram sin iPhone och aktiverar kameran så fort dottern gör entré. Det blir lite absurt när dottern ligger och skrevar med benen i vädret, eller rider Nero, och stolt mamma knäpper bilder.
Stolt pappa tar upp sin smartphone och lyckas aktivera blixten.
I pausen tar jag för säkerhet skull upp min iPad och läser på om Xerxes:
Romilda och Arsemane älskar varandra, men hennes syster, Atlanta, älskar också Arsemane, och hans bror, Kung Xerxes älskar Romilda, och Amastre älskar Xerxes, och klär ut sej till man för att spionera.
”Åh, herregud,” tänker jag, ”Mer av samma sak.”
Akt II börjar, och känslan är helt förändrad. Det här är helt underbart!
Tre kvinnor, alla tre med röda clownnäsor och klädda som gycklar-mimare, som en slag Gelsomina-trio ur Fellinis La Strada, sitter längst bak på scenen när vi kommer in i salongen. Dom bara tittar på oss. Apatiska.
Så kommer de övriga aktörerna in, klädda i en slag moderniserad Rokoko, i Converse All Stars, men fullt sminkade och friserade. Dom vandrar över scenen, vokaliserar, övar skalor, rullar sina rrrr och värmer upp rösterna. Så sätter sej en av dom vid flygeln, blir pianisten, och allt börjar.
Det här är så bra att det borde filmas. Det är fingertoppskänslig komedi av ett gäng som lirar som värsta fotbollslaget. Ingen tappar bollen. Det är otroligt när man tänker att det här är elever på en skola. Dom skapar något som påminner om en tonsatt förväxlingskomedi av Shakespeare.
Det är så mycket stolliga situationer och finurliga scenlösningar att jag liksom glömmer bort att det är opera jag tittar på. Musiken och handlingen växer ihop till en perfekt helhet, och jag hoppas att det är såhär Xerxes kommer att göras i framtiden, för det är såhär jag vill se den.
Den övergripande regin, och personregin i synnerhet, tillsammans med den lekfulla, respektlösa uppfinningsrikedomen gör detta till något som inte borde spelas några gånger på en scen i Årsta, det här är sånt som Parkteatern borde be en stilla bön om att få sätta tänderna i.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
120:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5400:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE GREAT GRAND MOTHER på Opera Showroom, Folkoperan.
"Vi kommer ut från Folkoperans stora salong, och ut i den intre foajén, jag och Achromotrichia. Ett stort orange tyg är utspänt över rummet, som ett slags hopknycklat cirkustält, eller en stor textil skulptur. Den formar ett slags torn, och längst upp sticker sångerskans, the Great Grand Mothers, torso upp, i höglockig barockperuk och vidhalsad pipkrage. Hon sjunger Mahler, utan ackompanjemang"
Låter det intressant? Här är resten:
ANTI - THE REVOLUTION WILL BE FEMINIZED, en del av Opera Showroom på Folkoperan:
“Det här händer. Vi får inte veta varför det händer, eller vad man kan göra åt det. Situation efter situation målas upp, med lite Händel insprängt när det blir för starkt, och jag känner mej lite som när Alexander DeLarge i Clockwork Orange som försökskanin av Ludovicotekniken tvingas titta på våldsfilmer och lyssna på Beethovens Nia.”
Låter det intressant? Här är resten:
KWEER MUYZIK på Opera Showroom på Folkoperan.
"En av dom, vi kan kalla henne Krösa-Maja, måste vara den där sorten som - när hon går på Kungliga Operan, inte nöjer sej med lyssnarplatser. Hon vill se.
Problemet är att artisterna hela tiden rör sej. Dom sjunger lite uppe i trappan, så går dom ner på den lilla scenavsatsen, eller ner till gatuplanet…
Krösa-Maja, röjer runt som en ryskt turist vid en middagsbuffé på ett All Inclusive-Hotell i Turkiet."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/kweer-muyzik-av-gideon-sakss-och.html
#Wikipedickar, #Poppeas Kröning, #Kulturama, #Operastudion, #Årsta Teater, #Pelleas och Melisande #C. Monteverdi #C.Debussy, #Eva Haglund, #”Xerxes, #G.F Händel #Patrik Bergner, #Opera,#Årsta, #Teater, #Opera,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar