tisdag 28 februari 2017

BANKDIREKTÖR BORKMAN, Genrep, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 6, 2/2 2017


Av Henrik Ibsen, Översättning Klas Östergren, Regi och bearbetning Dritëro Kasapi, Bearbetning Sofia Fredén, Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg, Ljus Patrik Bogårdh, Ljud Michael Breschi, Ljud Johan Ehn, Mask Maria Lindstedt, Video Visual Relief Med Peter Andersson, Kajsa Ernst, Emil Ljungestig, Chatarina Larsson, Helena af Sandeberg, Jan Mybrand, Mari-Helen Hyvärinen

I original är den här föreställningen runt fyra timmar lång. Här har man strukit ner den till 90 minuter, och förlorat en hel del på vägen.  

Det handlar om före detta bandirektören Borkman som förskingrat en massa pengar, hamnat i fängelse, kommit ut, och nu, sen åtta år, på nåder får bo på övervåningen i en gammal flickväns hus, utanför stan. På undervåningen bor hans fru, den gamla flickvännens syster. 

JOHN GABRIEL BORKMAN, som pjäsen egentligen heter, var Ibsens näst sista pjäs, och skrevs när dramatikern var 68 år gammal, 1896. Den hade premiär 1897, i Helsingfors, samma år som Allmänna konst-och Industrihutställningen hålls på Djurgården, och Djurgårdsbron invigs, och detta är  första gången varm korv säljs i Sverige, Bram Stokers Dracula publiceras, Oscar Wilde släpps ur fängelset, och det är första gången som Nyårsklockorna läses på Skansen. Filmskådespelerskan Gloria Swanson, piloten Amelia Earhart, författaren Enid Blyton och kostymskaparen Edith Head föds. Ingen intressant person verkar ha dött.

Detta var ett genrep, så mycket kan ha hänt innan premiär. 

Under föreställningen sitter jag och funderar på vem som har regisserat. Förr brukade jag alltid kolla upp sånt, men ibland är det intressant att inte ha en aning och försöka gissa. Är det en man eller en kvinna? Är regissören ung eller gammal? Jag får för mej att det är en väldigt ung person, kanske nyutexaminerad, eller någon regielev från STDH som med den här uppsättningen gör sin praktik. Det känns väldigt omoget, pretentiöst, och oformligt. Ofokuserat, och utan en klar läsning. Personregin känns som om skådespelarna har fått mål, dit dom ska försöka ta sej, utan att egentligen har fått någon underbyggnad: ”Här får du ett utbrott, här blir du hysterisk, här får du ett raserianfall…” 
Detta gör att skådespeleriet känns ogrundat, forcerat, man spelar sina känslor, i en egen bubbla, och man verkar inte lyssna på de andra, och ta impulser från motspelaren. De talar inte till varandra, man säger det man ska säga, utan att jag förstår riktigt varför. Man är arg, glad ledsen, lite som om man dragit känslolappar i en improvisationsövning.
Nuet, sekunden, verkar vara utan vikt. Vändpunkterna slarvas över. Ingen har några hemligheter eller mål. Det är nästan som om karaktärerna vore lika främmande för dom på scenen som dom är för oss i publiken. 
Jag antar att regissören är en ung man, för jag tycker mej sakna en övertydlig feministisk läsning, en sån jag hade förväntat mej om en regissör som regisserat något sånt här var en kvinna.
Och det känns som jag har sett den här pjäsen förut. Den känns bekant, på något sätt, men jag inser efter en stund att den klingar av två andra ibensuppsättningar: ROSMERSHOLM, som jag såg på Dramaten 2014, och EN FOLKEFIENDE, som jag såg på Kulturhuset Stadsteatern 2015. Båda, eller alla tre, handlar liksom om en man som är övertygad om att han har rätt i sin övertygelse, och att alla andra har fel. Och vi får aldrig riktigt veta om han, dom, hade rätt eller fel. 

Scenografin föreställer två rum i ett hus på landet. I fonden finns ett stort fönster, som egentligen är en filmskärm, där man projicerar ett snöigt landaskap, och som mycket effektivt används när man ska visa övervåningen, och låter utsikten liksom följa med, i något som för oss i publiken känns lite som om vi flyger. 

Scengolvet är täckt av parkett, en flygel står nere till vänster, en fåtölj, ett litet, runt soffbord i naturfärgat trä, och en ikea-stol av genomskinlig plexi står till höger. Lite överallt står flyttkartonger. Som om man inte riktigt, trots att man bott där i åtta år, har flyttat in. 
Kostymerna är moderna, och jag hade föredragit att dom istället varit tidstypiska. Det blir - för mej - alltid lite konstigt när man försöker modernisera äldre pjäser, men inte går hela vägen. Ska det vara nutid: släng in mobiltelefoner, facebook, internet, moderna människor, som du och jag. Det blir konstigt med människor i nutida kläder, men föråldrade förutsättningar: När den skrevs var det inte konstigt att en fru bara levde på sin man, idag hör det till ovanligheterna. Då kunde man sympatisera med en kvinna som gift sej med en förmögen man och upptäcker att pengarna gått förlorade. Hon hade ingen utväg. 
Idag tänker man: skaffa dej ett jobb, ett liv.

Mitt stora problem är att jag inte förstår varför man sätter upp den här pjäsen. Om man hade gjort en museal uppsättning, för att liksom kunna påvisa att man visst sätter upp klassiker, det hade jag förstått, men när man nu styrker ner den och sätter den i moden tid, då begriper jag inte mycket.  
Eftersom det handlar om en bankdirektör som fällts för ett ekonomiskt brott så skulle jag kunna tänka mej att man vill säga något om de som handhar våra pengar, men jag blir inte klok på vad, eftersom jag tycker att det ändå finns ett inbyggt tvivel till vad Borkman har gjort: han förskingrade inte för sin egen skull, utan för något han trodde var till allas bästa. Eller?

När man har strukit en väldig massa text är det ibland förvånande vad man inte har strukit. 
Jag vet inte vad man kallar repliker som egentligen bara är till för att förklara, påminna, förtydliga. I en fyratimmarspjäs kanske man behövde påminnas om vem som var vem, och i vilken relation alla stod till varandra, men här, där bara ett slags skelett är kvar, känns vissa repliker mossiga och överflödiga:
”Jag talar om din son, Erhart?”
Hur många söner har hon?
”Min son, Erhart?”
Nej, din gamla klasskompis Erhart.
”Kom till mej, min älskade son Erhart!”
Till skillnad mot din avskydda son Erhart?
Jag menar: en gång är okej, men att älta det är som om man spelade teater på ett hem för patienter med lättare släng av alzheimer. 
Vem var Erhart nu igen? Och vem är han son till?

Sen har vi björnhuvudet, som ett skolexempel hämtat ur boken Teatral Symbolism inom Scenkonsten: paret Borkmans son har ihop det med en äldre kvinna - och i vilken värld Helena af Sandeberg gäller för äldre kvinna vet jag inte - som har en dotter som av någon anledning kommer till herr Borkman och spelar piano för honom. Och man verkar tycka att det vore intressant om hon kom in med ett björnhuvud på sitt eget huvud. För jag antar att det inte är Ibsen, utan ett grepp. 
Det fick mej att tänka på en uppsättning av LES MISERABLES som jag såg i Malmö för några år sen: en person med varghuvud dök upp i flera scener, vilket gjorde att många av oss i publiken försökte hitta varghuvudet i varje ny scen. Efterfrågningar visade att han skulle symbolisera ondskan, tydligen.

Jag har rätt, och fel, förresten, visar det sej, vad gäller regissören. Det är en man, men han är inte en ung student. Han har varit verksam i tiotalet år, och är nytillträdd biträdande scenkonstchef i huset.

Mer hittar du HÄR.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


PETRA MEDE, DEN OFRIVILLIGA DIVAN, på Maxim: 

De senaste åren har jag inte tittat på melodifestivalen, speciellt inte den svenska tävligen. Det är nog över tio år sen jag satt ner i en soffa, oståbågar i näven, gin och tonic i glaset, och verkligen kollade in programmet. Jag tänker inte raljera om varför, men det hela känns lite väl som en formel, som något som kopierar något som en gång var unikt. Som en remake på en remake.


Det är därför jag har en lite oklar bild av vem och vad Petra Mede är. 


Jag har sett BOOK OF MORMON på Chinateatern: 

Trots det relativt lilla scenutrymmet lyckas man alltid - med stor hjälp av LED-skärmar - trolla fram en scenografi som håller Broadwaystandard. Jag vet inte hur dom gör det: ena stunden känns scenen översållad av hyddor, skjul och baracker, för att i nästa stund vara helt rensad, utan att jag tycker mej ha sett en enda människa vare sej bära eller putta på något. Det är lite Brynolf & Ljungvarning, ärligt talat. 


GLADA ÄNKAN på Kungliga Operan: 

"När det är som bäst påminner det om Broadway, om Hasse och Tage, om Galenskaparna och After Shave, om Bröderna Mozart och farsen Rampfeber, och när det är som sämst måste jag ha blinkat, för jag hittar ingenting att hacka på."



måndag 27 februari 2017

PETRA MEDE, DEN OFRIVILLIGA DIVAN, Maxim, föreställning 5, 27/1 2017,


Medverkande: Petra Mede, Konstnärligt team Regissör & scenograf: Anders Lenhoff, Manusförfattare: Per Wickström, Manusförfattare: Samuel Åhman, Koreograf: Anna Vnuk, Musik: Jan Lundkvist, Produktionsteam, Scenchef: Simon Bellini, Ljusteknik: Kim Pons, Grafik: Pxlsld, Ljudteknik: Hans Anderson, Make up och kostym: Shada Gharib, Management: Clara Pawlo, MCM Management AB, Management: Maria Olanders, MCM Managemnet AB, Fotograf: Mattias Edwall, Föreställningsbilder: Håkan Larsson, Formgivare: Pär Wickholm,Wickholm Formavdelning, Produktionsledare: Myrna Samuelsson, Groundfloor production, Projektledare: Erik Gullberg, Groundfloor production/ Sofie Tallberg, Villman Produktion, PR: Rickard Werecki, Werecki Promotion, Ekonomi: Eva Gambel, Villman produktion, Foajé och biljettchef: Rickard Åberg, Maximteatern, Marknadsföring: Viktoria Ersmark, Villman produktion, Teaterchef & producent: Agneta Villman, Villman Produktion

I'm a-a diva (hey), I'm a, I'm a-a diva (hey)
I'm a, I'm a-a diva (hey), I'm a, I'm a-a diva
I'm a, I'm a-a diva (hey), I'm a, I'm a a diva
I'm a, I'm a a diva (hey), I'm a, I'm a a di...

Na-na-na, diva is a female version of a hustla, of a hustla, of a, of a hustla...
Na-na-na, diva is a female version of a hustla, of a hustla, of a, of a hustla...

Stop the track, lemme state facts:
I told you, gimme a minute and I'll be right back
Fifty million round the world and they say that I couldn't get it;
I done got so sick and filthy with Benjis, I can't spend it
How you gon' be talking shit? You act like I just got up in it;
Been the number one diva in this game for a minute!
I know you read the paper - the one that they call a queen,
Every radio round the world know me cause that's where I be (first!)

Diva,
av Beyoncé Knowles 
Shondrae Crawford 
Sean Garrett

De senaste åren har jag inte tittat på melodifestivalen, speciellt inte den svenska tävligen. Det är nog över tio år sen jag satt ner i en soffa, oståbågar i näven, gin och tonic i glaset, och verkligen kollade in programmet. Jag tänker inte raljera om varför, men det hela känns lite väl som ett forumla, som något som kopierar något som en gång var unikt. Som en remake på en remake.

Det är därför jag har en lite oklar bild av vem och vad Petra Mede är. Jag menar, jag har ingen historia med henne, vet inte när och var hon slog igenom, och blev Petra Mede med svenska folket. Var det melodifestivalen? 

Det intressanta, för mej, när jag ser den här föreställningen, förutom showen i sej, är att jag förstår att hon leker med någon slags bild av sej själv, men eftersom jag inte har koll på den bilden, så har jag lite svårt att hänga med i driften. Kanske har hon anklagats för att vara divig? Kanske har hon fått kritik för sina klädval? Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll: det är som gå på en föreställning utomlands och se någon man inte känner till, men som man förstår på den övriga publikens gensvar, är omtyckt och respekterad.

En enkel googling, nu, såhär efteråt, och jag har min bild: Dansare som skadade ryggen, blev långtidssjukskriven, började med stand up, och började leda olika galor, medverka i humorprogram och gästa morgonsoffor.

Genrepet som jag och min vän Majorka Estate går på, är igångsparken på några föreställningar på Maximteatern, innan en liten vårturne´. Samma show har varit ute förut, men nu har hon jobbat om materialet, och testar det på oss. Vissa saker bombar, andra funkar fint. Det är ingen föreställningen fylld av asgarv, utan den är bitsk, fnissframkallande och underhållande.
Det är kul att se den här typen av bastant stand up: ett längre pass som förefaller ge oss en insikt i någons liv, någons inställning till sin omgivning. Hon avhandlar tiggare, sommarpratare och politik med en oförutsägbar humor, och skämten jag hör är nya, i alla fall för mej. 
Allra bäst är hennes teknik när hon levererar poängen i en slags bisats, så att man som publik  nästan missar skämtet. Jag är lite nyfiken på hur det funkar om hon uppträder för en grupp människor som fått sej några glas. Men hon kanske bara anpassar materialet och talar långsammare. 

Scenografin är enkel, men är mer ambitiös än jag hade förväntat mej. Till höger: ett litet, runt guldmålat sidbord bredvid en röd, stoppad sammetsfåtölj av den där typen som kallas badkars-fåtölj, för att det är lite som att sitta i ett badkar, eftersom rygg och armstöd är lika höga. 
Till vänster: en röd sammetsskärm på hjul, bakom vilken divan byter om. Två gånger. Vilket är minst en gång för mycket, kan jag tycka. Kanske vill man ha något nytt, visuellt, men - och nota bene att detta var ett publikrep - bytena tog så lång tid att resultaten hade behövt vara mer effektfulla för att rättfärdigas. 
Men kanske är det så att scenografi och kostymbyte är där för att poängtera att detta inte bara är en standup?

Kvinnor är roligare än män, tycker jag, men jag har sett några kvinnliga standuppare/komiker som använder sej av sin könstillhörighet som ett slags  angreppssätt och image, och som hela tiden ställer sej själv i förhållande till Det Manliga Könet, som om någon sagt till henne: din infallsvinkel är att du är kvinna, jobba på det, det är ditt genus som utmärker dej. 
Som om dom var den enda kvinnan som nånsin ställt sej på en scen.
Jag menar inte att man inte ska medge att man är kvinna, eller undvika ”kvinnliga” ämnen, men när man påpekar att man är en kvinna - ”som kvinna tänker jag, eller tycker jag, eller känner jag” - så blir upplevelsen liksom allmän, som om vilket kvinna som helst skulle kunna ställa sej upp och säga det som blir sagt. 
Petra Mede blir aldrig allmän, en av många, en i mängden.

Jag tror att det kreativa teamet tyckte att ”Den Ofrilliga Divan” var en kul titel, men jag tycker inte jag märker så mycket av det, och det är absolut inget jag saknar. Jag hade varit rädd för en slags överdramatisk, överspelad stereotypdiva, men jag tycker att jag får Petra Mede, som jag tror att hon är. Vass, kul och lite egen.

Mer om föreställningen hittar du HÄR, och biljetter köper du HÄR


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


Jag har sett BOOK OF MORMON på Chinateatern: 

Trots det relativt lilla scenutrymmet lyckas man alltid - med stor hjälp av LED-skärmar - trolla fram en scenografi som håller Broadwaystandard. Jag vet inte hur dom gör det: ena stunden känns scenen översållad av hyddor, skjul och baracker, för att i nästa stund vara helt rensad, utan att jag tycker mej ha sett en enda människa vare sej bära eller putta på något. Det är lite Brynolf & Ljungvarning, ärligt talat. 


GLADA ÄNKAN på Kungliga Operan: 

"När det är som bäst påminner det om Broadway, om Hasse och Tage, om Galenskaparna och After Shave, om Bröderna Mozart och farsen Rampfeber, och när det är som sämst måste jag ha blinkat, för jag hittar ingenting att hacka på."



"För den verkligt stora behållningen är huvudrollsinnehaverskan. Hon golvar mej, och man blir lite förälskad i hennes rollfigur. Det finns inga stora, dramatiska uttryck, à la grekiska dramer, med hjärta, smärta, hat och hämnd, utan det är i det totalt normala, smått komiska lilla livet som figuren får liv."





tisdag 21 februari 2017

BOOK OF MORMON, publikrep, Chinateatern, föreställning 4,19/1 2017


Manus & Musik - TREY PARKER, ROBERT LOPEZ & MATT STONE, Originally Directed by CASEY NICHOLAW and TREY PARKER Regi & översättning Anders Albien, Koreograf Siân Playsted, Musikaliskt ansvarig Janne Radesjö, Scenograf Andreas Bini, Kostymdesigner Camilla Thulin, Mask & Perukdesigner Linda Kebbon, Ljusdesigner Palle Palmé, Ljuddesigner Oskar Johansson, Scengrafik/video Johan Larsson & Philip Sundbom, Producent Christoffer Bendixen, 2Entertain, Medproducent Vicky von der Lancken, Projektledare Nanette Hayes, Produktionsledare Charlotte Ryding, Marknadsföring Annika Cardell, Ekonomi Pernilla Wahlberg, Biljettansvarig Elisabeth Johansson, Kapellmästare / Keyboard Janne Radesjö, Keyboard Kristian Kraftling, Trummor Magnus Fritz, Gitarr Torbjörn Stener, Bas Mats ”Limpan” Lindberg, Träblås Mats Sundström, Trombon Anders Nordkvist, Trumpet Lars Almkvist, MED LINUS WAHLGREN, SAMANTHA GURAH, PER ANDERSON, PETER GARDINER, ANTON LUNDQVIST, CAMILO GE BRESKY, LARS GÖRAN PERSSON, ALEXANDER LARSSON, KIRALINA SALANDY, SARA ÖSTBERG DIAKITÉ, ELENOR MARGARITA ERIKSSON, CLARISSA KRABBE, STEVE SHUNGU, MALICK AFOCOZI, ANDREAS ÖSTERBERG, TONY JAMES-ANDERSSON, TOMAS STRÖMBERG, JAMES LUND, MARTIN REDHE NORD, NICKLAS BERGLUND, ROBERT SILLBERG, JESPER BLOMBERG, SIMEN GLOPPEN, SIVERT HAUGE

Many nights we prayed
With no proof anyone could hear
In our hearts a hope for a song
We barely understood
Now we are not afraid
Although we know there's much to fear
We were moving mountains
Long before we knew we could, whoa, yes
There can be miracles
When you believe
Though hope is frail
Its hard to kill
Who knows what miracles
You can achieve
When you believe somehow you will
You will when you believe

When You Believe
ur The Prince of Egypt 
av Stephen Schwartz

Det här är nog den produktion jag har sett fram emot mest den här teatersäsongen, hösten 2016 och våren 2017. Och jag har väntat med kanske lika delar hopp som rädsla. Hopp om att det skulle bli en fantastisk produktion, lika provocerande och rolig och politiskt inkorrekt som originalet, och rädsla för att man kanske skulle backa, inte ta ut svängarna, eller för att media skulle försöka skapa någon slags pk-driven proteststorm, med mormoner och representanter från afrikanska ambassader skanderande och upphållande protestplakat. 
Jag hade inte behövt vara orolig - utom för mina egna fördomar. 

BOOK OF MORMON hade premiär på Broadway i Mars 2011, på Eugene O’Neill Theatre, där man bland annat visat ANNIE, THE ODD COUPLE, THE BEST LITTLE WHOREHOUSE IN TEXAS, THE FULL MONTY och CAROLINE, OR CHANGE. Den följde musikalen FELA! som gått där i två år. 
Musikalen är skriven av Trey Parker, Robert Lopez och Matt Stone, som alla tillsammans skrivit manus, musik och text. 
Robert Lopez är mest känd för att tillsammans med Jeff Marx skrivit musiken till musikalen AVENUE Q, för vilket han fick en Tony, och för att tillsammans med sin fru Kristin ha skrivit musiken till filmen Frozen, för vilket dom fick en Oscar. Han är den yngste av bara tolv personer som har vunnit en Emmy, en Grammy, en Oscar och en Tony, och den som har vunnit dom snabbast, på bara tio år. 
Trey Parken och Matt Stone är mest kända för att ha skapat den animerade tv-serien South Park, men dom ligger också bakom musikalen CANNIBAL! THE MUSICAL.
2011 nominerades musikalen till 13 Tony priser, och vann 9: Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Text och Musik, Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Regi, Bästa Orkestrering, Bästa Scenografi, Bästa Ljusdesign och Bästa Ljuddesign. Andrew Rannells och Josh Gad, de två manliga huvudrollerna, var också nominerade, men priset gick till Norbert Leo Butz, för rollen i CATCH ME IF YOU CAN, och Rory O’Malley, nominerad för bästa manlig biroll, förlorade till John Larroquette för HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING. Bästa koreografi gick till Kathleen Marshall för ANYTHING GOES, och Bästa Kostymdesign gick till PRISCILLA QUEEN OF THE DESERT.

Det är lite synd att vi inte har några teaterpriser i Sverige, för det hade blivit ett spännande år. Kanske inte för BOOK OF MORMON, som nog hade kammat hem det mesta, utom möjligtvis kvinnliga biroll, där man skulle ha fått tävla mot Helene Sjöholm och Shima Niavarani i BULLETS OVER BROADWAY, och Sara Jangfelt i BILLY ELLIOT. 
Och det skulle vara svårt att välja vem av dom som priset skulle gå till: Linus Wahlgren eller Per Andersson? Kanske skulle den splittande nomineringen göra att priset helt enkelt gick till Henrik Dorsin för DEN GLADA ÄNKAN, på Kungliga Operan?

Det är nämligen så att det är ganska svårt att avgöra vem som har den manliga huvudrollen. I början är man ganska säker på att det är Linus Wahlgren, han är den snygge, som man är säker kommer att finna kärlek och framgång, och Per Anderson är hans komiske kumpan, men i andra akten skiftar berättandet, och det är plötsligt den andre personen vi följer, vilket är väldigt ovanligt, och inget man lär ut på manusförfattarseminarier, där man ofta talar om hjältens resa, och ofta propagerar för att berättelsen ska berättas ur en synvinkel, om en person. Här byter man liksom båt, mitt i forsen. 

Vad handlar det om, då? Jo, två unga mormonmissionärer som tillsammans med sina klasskamrater från LDS Church Missionary Training Center i Utah ska skickas ut i världen för att berätta om The Book of Mormon, en skrift som är helig för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och andra mormonkyrkor. Alla klasskamrater paras ihop, och den stilige, ambitöse Elder Price, som drömmer om att bli skickad till Orlando, Florida, skickas tillsammans med den något misslyckade Elder Cunningham till Uganda, en plats som styrs av militärer, man sysslar med kvinnlig könsstympning och där majoriteten av befolkningen har aids.
På missionsstationen har man inte lyckats omvända en enda ugandabo. Det vill säga, tills Elder Cunningham, med sin breda kunskap i sfi-fi, Harry Potter, Star Trek och Star Wars, börjar fabulera, i ett försök att stoppa våldtäkt av barn.
Inte den vanliga handlingen i en musikal, n’escafe?

Produktionen på Chinateatern är den första i världen med att ha en icke-engelsktalande version, och för tillfället kan man bara se BOOK OF MORMON i USA, på Broadway och i två turnéversioner, på West End, en splitter nyöppnad I Australien, och så den svenska. Om du lyckas få en biljett, vill säga. 

Detta är inte en franchisemusikal, i den betydelsen att den måste se likadan ut i alla produktioner, världen över, som MAMMA MIA!, eller THE PHANTOM OF THE OPERA, på Cirkus, eller PRISCILLA, QUEEN OF THE DESERT, som gick på Göta Lejon för några år sen, där det kommer ett engelsktalande team och lär det svenska teamet hur det ska göras. 
Trots detta håller den här produktionen en oändligt hög internationell standard, vilket i och för sej är något jag har kommit att förvänta mej av Chinateatern, av regissören Anders Albien och hans team. Bara på den här teatern är han ansvarig för många av de stora succéerna, från CHINAREVYN och HAIRSPRAY till ROCK OF AGES, FLASHDANCE THE MUSICAL, och JERSEYBOYS, men står även bakom såna stockholmsimporter från skånska Nöjesteatern som SPAMALOT och SÄLLSKAPSRESAN.
Trots det relativt lilla scenutrymmet lyckas man alltid - med stor hjälp av LED-skärmar - trolla fram en scenografi som håller Broadwaystandard. Jag vet inte hur dom gör det: ena stunden känns scenen översållad av hyddor, skjul och baracker, för att i nästa stund vara helt rensad, utan att jag tycker mej ha sett en enda människa vare sej bära eller putta på något. Det är lite Brynolf & Ljungvarning, ärligt talat. 

Branding, i betydelsen varumärkesmarknadsföring, är lite av en död konstform inom teatersverige, och det är ganska förståeligt, då knappt den största publiksuccen går längre än två säsonger, och det knappt finns ett behov av en logga, en font, ett bildspråk, en t-shirt eller en mugg. 
Här behöver man kanske inte, eller i alla fall kanske det känns onödigt ambitiöst att marknadsföra en produkt med något motsavarnde CATS ikoniska kattögon, PHANTOM OF THE OPERAS vita halvmask, eller HAMILTONS svarta personsiluett som den femte spetsen i en svart stjärna mot en bakgrund av bladguld. Men när man, som här, använder sej av originaluppsättningens layout och bildspråk, då blir det bland det bästa jag har sett i affischväg, på väldigt länge. Inte bara konstnärligt, utan rent igenkännligt. Då jag skulle ha svårt att beskriva många andra affischer, vilka bilder, vilka skådisar, vilka färger, motiv och fonter som används utan att först ta en titt, har jag inget som helst problem att beskriva Chinateaterns trycksaker och manérbilder. Jag behöver bara se en dörrklocka, eller en mörkorange bokstav, eller ett svartvitt, överexponeart foto, och jag vet vilken produktion det gäller. Man har en look.
Annars är det egentligen bara Turteater som har sitt eget, tydliga bildspråk, där det inte råder något tvivel om vilket teater det handlar om, även om produktionen i sej kanske inte är så tydlig. 

Per Andersson har aldrig haft en så här bra roll, och han har heller aldrig varit så här bra. 

Jag tror jag upptäckte Linus Wahlgren när han gjorde Gaston i SKÖNHETEN OCH ODJURET, på Göta Lejon, 2005-2006. Innan dess var jag nog en av dom där illinformerade jönsarna som bara antog att han hade fått jobbet för att han var en av dom, en Wahlgren, utan att egentligen fundera över att det kanske finns en anledning till att dom får jobben: dom är nämligen en begåvad familj. Efter föreställningen var jag sådär tröttsamt imponerad, som om jag egentligen hade förväntat mej att han knappt skulle kunna sina repliker, eller nåt. Det var inte bara det att han var bäst: han var så väldigt mycket bättre än alla andra, kanske med Ola Forssmed tätt bakom. Han var självklar, rolig, sexig och musikaliskt begåvad. Och han är en sån där som jag återupptäcker, och imponeras av, gång på gång på gång. När jag några år senare såg honom i AVENUE Q gjorde jag det igen: sa till mej själv: ”Han är ju faktiskt överraskande bra.” 
Som om det fortfarande vore en överraskning. 

Men här trodde jag nog nästan att han bitit av för mycket för att kunna tugga: inte skådespelarmässigt, utan musikalt. Speciellt låten ”I Believe” är en liten beltardänga från helvetet. Men han fixar det, den, och allt annat, utan problem. 
Jag bugar.

För att vara en historia om i stort sett tre personer, utnyttjas och synliggörs ensemblen så mycket att alla kommer till sin rätt, och alla får framträda. Många spelar så många roller att det blir ett binöje att försöka känna ingen vem från tidigare sen som gör vad. Snacka om snabba byten, för att inte tala om kostymkaskaden som måste ske bakom scen, när saker rivs av och andra slängs på. 
Till skillnad från andra produktioner där jag ibland kan vara lite osäker på om alla i applådtacket verkligen har medverkat på scenen, eftersom man knappt ha sett dom, då mycket av deras insatser har skett i bakgrunden, eller i halvmörker, känns det här mer som om de är omöjligt få: de människor jag ser har alla haft mindre roller, och jag väntar en stund på att den verkliga ensemblen ska välla in, när jag inser att det här, de här 20-talet människorna, är alla. 

Det kändes länge som om den här musikalen skulle vara en omöjlighet att sätta upp i Sverige. Den var för modern, på något sätt. För laddad med pk-ammunition. Det kändes som om vi som land måste ta ett demokratiskt beslut om ifall detta var något som fick visas upp, innan vi släppte något så kontroversiellt över våra gränser. 
Konstigt nog är det inte den senast skapade musikalen som går i Stockholm: BULLETS OVER BROADWAY, som går på Göta Lejon, hade premiär 2014.


Och så är vi framme vid mina fördomar, eller man kanska ska säga en inställningen som jag inte ens hade insett och ifrågasatt. 
Jag tror på humorn som vapen, och jag tror att skratt kan och ska verka avväpnande, inkluderande, och normaliserande. De sista tio åren har det kommit en strömning som propagerar på en viss toppstyrning och en tydligt separation av vad man får skämta om. En kock som bryter på franska, norska, engelska, tyska, går bra, en spanskbrytande kock är inte helt okej, speciellt om han jobbar på en mexikansk restaurang, och en kock som jobbar på en indisk restaurang kan bara vara rolig om han inte har en förväntad brytning. Man kan visa en vit man som går omkring och tigger, men att visa en romsk kvinna som sitter utanför Ica är att förstärka fördomar, även om det mer hör till ovanligheterna att ingen sitter utanför en mataffär, och inte är ett problem om någon gör det. 
Som bög föredrar jag att man kanske visar upp en grov parodi på en fjolla mot att man av missvisad hänsyn tar bort honom helt ur historien. Det är först när stereotypen inte längre är rolig som man har vunnit, normaliserats, accepterats. 
Jag menar inte att jag nödvändigt vill slåss för att för att få skämta om allt och alla, men jag vill uppmärksamma att om vi inte visar upp alla i en skrattspegel så osynliggör vi många. Det är som om dom inte finns. Om det här fortsätter, och snaran dras åt, kommer man till slut bara våga skämta om rika vita, blonda, blåögda män, och inga andra kommer att synas.
Detta till trots var det flera gånger under musikalen som jag tänkte: ”Nej, nu, det här går inte, nu går dom för långt…” för att i nästan stund inse att dom inte alls gått för långt, att det mycket väl går. 
Min fördom låg i att jag inte hade något som helst problem med att man visade upp vita män som fullständiga idioter, med en nästintill tecknad intelligens, men när man gjorde samma ska med svarta, då höll jag hela tiden undermedvetet på att kolla om det verkligen var okej att skratta. Privat har jag inga som helst problem att skratta åt och med mina vänner med utanförskandinaviska rötter, men om man ställer dom på scenen vill nån liten pk-gen i mej tydligen att dom plötsligt ska vara tråkigt och opersonligt representativa, som stadsmän på besök. 
Gudskelov varade det här pk-anfallet bara i några minuter. 

Kanske det mest underbara med den här musikalen, är att man tror att det handlar om hudfärg, och så visar sej att det inte alls har med det att göra, utan med kultur. Det är olika kulturer, olika religioner som skiljer oss människor, inte hur vi ser ut.
Men det visste du väl redan?

Biljetter hittar du HÄR.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


GLADA ÄNKAN på Kungliga Operan: 

"När det är som bäst påminner det om Broadway, om Hasse och Tage, om Galenskaparna och After Shave, om Bröderna Mozart och farsen Rampfeber, och när det är som sämst måste jag ha blinkat, för jag hittar ingenting att hacka på."



"För den verkligt stora behållningen är huvudrollsinnehaverskan. Hon golvar mej, och man blir lite förälskad i hennes rollfigur. Det finns inga stora, dramatiska uttryck, à la grekiska dramer, med hjärta, smärta, hat och hämnd, utan det är i det totalt normala, smått komiska lilla livet som figuren får liv."


ROMEO OCH JULIA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 2, 15/1 2017

Det hade varit skönt att se någonting riktigt, något som kändes, smärtade, rev och rappade. Jag hade velat se en föreställning där det var nära att jag ställt mej upp och skrikit: Nej, gör det inte, vänta, hon kommer att vakna!