tisdag 18 september 2018

Just nu ser jag fram emot -

-kvällens genrep av Don Quijote, på Folkoperan!






#folkoparen #donquijote

EVA & ADA, Teaterverket, föreställning 29,16/9 2018


REGI & LJUD: Yasmin Acosta PÅ SCEN: Zarah Njoki Nilsson & Josefine Nordqvist Svensson, LJUS: Christina Kamma

Min dator dog. Jag gjorde inget konstigt, jag bara satt och skrev på ett blogginlägg, och plötsligt började badbollen snurra. Jag försökte öppna ett annat program, och det funkade, i några sekunder, sen började bollen snurra igen. Var jag än försökte möttes jag av en snurrande, glad badboll. Till slut tvingade jag fram en omstart, men istället för att visa mitt något röriga skrivbord, dök det upp en blinkade, överkryssad mapp-ikon.
Min dator var död.

Jag vet inte när det skulle passa bäst för en dator att dö, men det här var inte tillfället: vi hade precis börjat repa musikalen SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern, och dagarna var långa och många, med bara söndagar lediga, så det tog några veckor innan jag och min kompis Skäggige Skalman kunde stråla ihop och åka ut till Media Markt för att köpa ett nytt vidunder, och sen tog det enda fram till måndagen efter premiären - i dag - innan jag kunde sätta mej ner och börja ta tag i bloggen igen. 

För några veckor sen damp det ner ett brev. Ett mail. Eller; damp, det dök upp, helt enkelt, i mitt mailprogam:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.  

Inbjudan fick mej att tänka på [title of show], en slags metamusikal som handlar om sin egen tillblivelse, från tanken - och öppningsnummret - att delta i New York Musical Theatre Festival, fram till premiären på Broadway.

Men jag blev samtidigt lite nervös. Jag kände inte alls till de inblandade, deras kompetens eller ens ålder. Vad händer om jag inte alls tycker om föreställningen? Vad hände om jag fullständigt hatade den? Vad hände om detta var ett gäng inkompetenta tonåringar? 
Jag tackade ja, skrev in tid och datum i min iCal, och glömde sen nästan bort det hela. Vi hade en premiär på Oscarsteatern att arbeta fram, och sen ett gäng föreställningar att ta oss igenom. 

Temat, kärlek mellan två kvinnor, gjorde mej också lite på min vakt. Jag har sett många uppsättningar där det heterosexuella kärleksparet gjorts om till två flator mest på grund av ett underskott på män, och där man inte riktigt vågade grisa ner sej i skitiga känslor, utan kvinnorna framstod mer som mycket goda vänner, och där den fysiska kontakten inte varit hetare eller respektlösare än mellan två artiga artister.

Teaterverket, på Västamannagatan, nästan uppe vid Odenplan, är något så underbart som en slags öppen scen som drivs en medlemsförening där alla verkar vara välkomna. 

När jag nu en frusen söndag står utanför lokalen inser jag plötligt att jag inte har tagit in vad föreställningen jag just ska se har för namn. Jag har klart för mej att det är något lesbiskt, men namnet hade inte riktigt fastnat.

Jag har varit här förut, en gång för ett se ett genrep för något som en kompis satte upp - för länge sen - och sen någonting om sand. Det är så jag minns föreställningen, när jag står utanför och väntar på att portarna ska öppnas. Något om sand. Långsamt, irrande och virrande letar sej minnet tillbaka: något om en japansk turist i en liten kustby i Japan. Läs mer om KVINNAN I SANDEN av Kobo Abes här. Det visade sej att jag också helt lyckas förtränga ett senare besök, då jag såg ONEHIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK av Alexander Charlamov.

Det är utsålt. En lång, slank man med stilig näsa ställer sej på väntelistan för icke uthämtade biljetter, och jag kryper upp i ett soffhörn i den växthusliknande foajén och väntar, och önskar att jag pluggat spanska istället för tyska på gymnasiet, för jag kan inte alls smyglyssna på kvinnorna som sitter bredvid. 
Jag tar upp ett av programmen som ligger på det låga bordet framför mej. I det sitter en rosa post-it-lapp: Älskling, kan du handla på väg hem idag (Köp KESO). Det är ett totalcharmigt  grepp, och jag plockar upp andra program och hittar andra meddelanden: 
Tack för att du finns. Du är bäst
och 
Måste bara skriva att jag älskar dej.

Mannen på väntelistan får sin biljett. Det är fyra personer som inte har dykt upp, men alla platser fylls. Det lilla, långsmala blackbox-rummet är bekant. Dörren där borta i fondväggen, fönstergluggarna till höger, och så öppning längst fram till höger, där jag sitter. 
En instrumental saxofonversion av Feelings, eller ”Pour Toi” av Louis ”Loulou” Gasté, från 1957, går om och om igen i högtalarsystemet.

En av kvinnorna står vid fondväggen och målar, den andra sitter på golvet, långt fram till höger, nästan vid min plats, och polerar en saxofon med en trasa. Målningen, i svart färg, föreställer en bergstoppar och dalar, så den symboliken är inte svår att förstå, men saxofonen gör mej lite konfunderad. Jag tänker på blåsinstument som symboler för fallos, och funderar på om det ska visa sej att saxofonkvinnan har träffat, drömmer eller längtar efter, en man, för jag utgår från att hon inte kommer att spela på den. Tanken vem som har varit dum nog att låna ut sin saxofon till en teatergrupp surrar runt, och jag kommer fram till att det nog är någons morfar eller farfar som har gått bort och lämnat den efter sej. Eller en pappa som övergett sina Stan Getz-drömmar.
Givetvis visar det sej sen att anledningen till att man har valt en saxofon är för att kvinnan verkligen kan spela sax. Mitt i ”Feelings” börjar hon plötsligt kompa, och istället för ett instrument hör vi istället två, unisont, vilket ger en spännande ljudbild.
På scenen står också en stol, en säng och ett bord, alla i svart. På golvet ligger artificiella blodröda rosenblad. Allt är som bäddat för en dans på rosor.

Redan från anslaget känner jag mej trygg. Det här känns välrepeterat och proffsigt, ljuset är mycket bra, och musiken är mycket välvald. Regin är säker, trygg, inspirerad och uppfinningsrik. Detta är långt ifrån amatörmässigt eller politiskt korrekt präktighet.

Det är en ordlös föreställning som dansas fram. Ingen koreograf är angiven i programmet, så jag antar att skådespelare och regissör har arbetat fram rörelserna, som är mycket intressanta, och väl utförda, och jag sitter och funderar på om de på scenen mer är dansare än skådespelare, eller tvärt om. Det är svårt att avgöra. 
Kvinnorna är klädda i svart; en ärmlös body med spagettiband, lågt skuren i ryggen, och en slags yogabyxor i trikå. De är barfota.

Det handlar om två kvinnor som älskar, äcklas, skils, återförenas och upprepar. Som sensationellt singel - jag har något av ett rekord, tror jag - så har jag aldrig upplevt de här passionerade uppbrotten och försoningarna, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta och förstå, även om jag har lite lättare att identifiera mej med den hjärtekrossade, ångestfyllda, ensamma delen av berättelsen, och inte så mycket den destruktiva relationen i sej.

Jag har två aber, som i sej inte är kritik utan bara en slags reflektion: det ena är styckets titel, EVA & ADA, som är en lek med Adam och Eva, men som man här av någon anledning har bytt på ordningen av namnen, vilket gjorde att jag inte omedelbart såg sambandet. I en onödig voice-over spelar man också upp en slags dialog där de själva reflekterar över deras namn och sambandet med de bibliska figurerna, vilket verkar lite som om man är rädd att vi, publiken, inte har kunnat göra kopplingen.
Det känns också som om verket är över en stund innan det tar slut. Jag förstår att man vill dra berättelsen till sin spets och visa helvetsversionen av relationen, om de inte hade brutit upp, genom att  återgå till öppningen: den ena kvinnan målar, men börjar till måla på sej själv, och den andra spelar, men falskt, men på något sätt känns det som om allt redan har sagts.

Jag har svårt att tänka mej att detta verk inte kommer att ha ett liv utanför dessa väggar: det känns ganska självskrivet på nästa års Pride, på turné inom Sverige och utomlands, och som gästspel på den lilla scenen i Dansens Hus.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du lättast kan nån mej på Instagram. 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."


EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 


söndag 29 juli 2018

THE FOX & SEVEN DEADLY SINS, Kamraterna, Årsta Teater, 20/6 2018


Av Igor Stravinskys och Kurt Weill, Regi: Dan Turdén, Musikalisk ledning: Anna Christensson, Koreografi: Sara Ribbenstedt, Scenografi: Dan Turdén och Per Wittsäter, Kostym: Maria Peterson Ljus: Niclas Lindgren, Produktion: Dan Turdén och Jonas Dillner, Marknadsföring: Eva Sunmo, Foto och affisch: Maximilian Mellfors, Medverkande: Karolina Blixt, Sara Ribbenstedt, William Davis Lind, Wiktor Sundqvist, Linus Flogell, Michael Schmidberger, Piano: Karin Haglund och Anna Christensson

Plötsligt verkade sommaren ha tagit slut. Fastän vi bara var mitt i Juni verkade vi vara någonstans i slutet på September. Det regnade, och i min lägenhet var det så kallt att jag var tvungen att leta fram ett par raggsockor. Dörren till den franska balkongen i mitt sovrum, som brukar stå på glänt från tidig vår, till sen höst, släppte nu in så mycket kall luft att jag mitt i natten var tvungen att stiga upp och stänga den. 
Nu, några veckor senare, när jag sitter framför min dator och skriver, i bara kalsonger och linne, med balkongdörren och badrumsfönster vidöppna för att få få in någon slags luft som det gick att jobba med, känns det nästan omöjligt att det någonsin varit läge för raggsockor. 

När jag kommer till Årsta teater är det knökfullt, och producenten stiger till slut upp i trappan och ropar upp namnen på de som ännu inte har hämtat ut sina biljetter, eftersom det finns fler som vill komma in. Det är en ganska exklusiv uppsättning, eftersom ingen av operorna vanligen sätts upp.

Mitt minne, och min allmänbildning är lite som Sisyfos sten, som gång på gång rullades uppför en kulle: jag läser och sätter mej in i något, och dagen efter är nästan allt borta och det är bara att börja om igen. En liten, löjligt liten procent av vad jag lärt mej stannar kvar, men det känns som om också den informationen bleknar, bara lite mer långsamt. 
Eftersom jag inte är vidare allmänbildad så hade jag på något sätt, till en början, blandat ihop Igor Stravinskys THE FOX med Leoš Janáčeks DEN LISTIGA LILLA RÄVEN, som ingick i Operastudions elevuppspel SAGOR OM KÄRLEK, som jag såg på Årsta Folkets Hus för några år sen, och det var inte förrän jag började läsa på som jag insåg att skillnaden.

När jag ska se något försöker jag alltid informera mej, och eftersom jag inte är vidare insatt i opera, och aldrig hört de här två verken, rasade jag - som Alice - ner i ett kaninhål av virvlande internetinformation. Det var inte så enkelt som att varje ämne ledde till något annat, som en ask som innehåller en ask, utan varje ask innehöll kanske 20 askar, som alla innehöll 20 askar, som alla innehäll 20 askar. 
Jag började läsa om Kurt Weill, och satt plötsligt och läste om koncentrationsläger och mördande hembiträden. När jag försökte läsa om Igor Stravinsky satt jag plötsligt och läste om  Winnaretta Singer, Princesse Edmond de Polignac, en totalfascinerande lesbisk kvinna, en av symaskinsmogulen Isaac Merritt Singers 24 barn, och arvtagerska till en enorm förmögenhet, och den person som ursprungligen hade bestämt THE FOX. En sån där det borde göras filmer, eller i alla fall pjäser, om.

Tonsättaren Igor Stravinsky är kanske inte mest känd för opera. Jag tänker balett, Ballet Russe, ELDFÅGELN, PETRUSJKA och VÅROFFER, och han anses av många som den mest inflytelserika kompositören från förra seklet.

THE FOX, skrevs 1916, tio år efter att Stravinsky slagit igenom med musiken till baletten ELDFÅGELN, och flyttat från Ryssland till Schweiz. 
1916 är vi mitt uppe i första världskriget, och kriget är orsaken till många av årets nyheter. Det året då man utförde den första lyckade blodtransfusionen, Tyskland bombar Paris med hjälp av zeppelinare, och Tyskland och Österrikes kejsare formar Kungariket Polen, något som håller i två år, tills kriget tar slut.
T. E. Laurence, Laurence av Arabien, startar en resning mot Osmanska riket. I USA blir Emma Goldman arresterad för att hon föreläser om preventivmedel, men Margaret Sanger öppnar den första preventivkliniken i landet, den första 40-timmarsveckan införs, på Edicott-Johnsonfabriken i New York, en haj dödar fyra personer i Jersey, vilket över 50 år senare inspirerar Peter Benchley att skriva Hajen, och i Erwin, Tennessee, hänger man elefanten Mary, för att hon har dödat sin skötare. Man undrar om hängning verkligen var det mest effektiva sättet att döda en elefant? 
I Sverige inför vi sommartid för första gången, men hälften av befolkningen struntar i det, vi inviger Liljevalchs konsthall och börjar fira svenska flaggans dag. Sif Ruud och Olivia de Havilland - som i skrivande stund ännu lever - föds. Jack London och Henry James dog.

Självporträtt av Winnaretta Singer
Operan är ett beställningsverk från den vansinnigt förmögna Winnaretta Singer, Princesse Edmond De Polignac, en av arvtagarna till Singers symaskinsförmögenhet, och den marknadsfördes ursprungligen som Histoire burlesque Chantée et joutée, en sjungen och agerad burlesk historia. Librettot bygger på en rysk folksaga sammanställd av Alexander Afanasyev, Rysslands svar på Bröderna Grimm, och koreografin var av Bronislava Nijinska, Nijinskis fru.

THE FOX är en moralisk kammaropera för två basar och två tenorer, en allegori försatt i djurvärlden.

Kamraternas sommaruppsättningar har blivit en slags tradition. Jag har sett deras HÄXORNA, ENLEVERINGEN, BRÖSTEN PÅ TERESIAS, och KÄRLEKSFÖRBUDET, och jag har alltid blivit förförd och förtjust av ett fräsch, högst kapabelt och eget synsätt.

Jag har varit på Årsta teater massor av gånger och oftast ser salongen mer eller mindre likadan ut: en upphöjd scen, med, men oftast utan, ridå. Några gånger har vi suttit upp på scenen, och någon gång tycker jag mej minnas att man helt har tagit bort den förhöjda scenen. Men jag har aldrig upplevt detta. 
När vi släpps in i salongen blir jag nästan lite förvirrad. Jag har förväntat mej en ganska sedvanlig salong; vi sitter här, och som sjunge är där uppe, och istället bjuds jag på - . 
Det är lite svårt att beskriva. Eller, själva den fysiska förändringen är inte så svårt: man har tagit bort alla stolar och ställt in en lång halvmeterhög, smal scen, som löper från vad som förut var salong och in över vad som brukade vara scenen. På var sida om catwalken står publikgradänger, som båda är separerade av en flygel. 
Men det är känslan, upplevelsen som är lite knepig att förmedla. Det känns både på en gång lyxigt, som om vi var på en modevisning, och undergroud, som om vi var på någon slags svartklubb. Rök, som av cigaretter, ligger tät, ljus slår från den långa scenens kortsidor, och det mumlas, lite osäkert, förväntansfullt i bänkraderna. Det är nästan som om vi väntade oss att ett rockband skulle stiga upp på scenen. Jag blir plötsligt medveten om salongens röda tegelväggar, och tycker att det påminner om ett annat rum, och det tar en stund innan jag inser att det är foajén på Operahögskolan jag tänker på. 


Det handlar om Räven, som lyckas fånga Tuppen, men som övermannas av dennes vänner Baggen och Katten. Räven gör ett nytt fångstförsök, men den här gången blir han dödad av Baggen och Katten.

Det är en mycket enkel historia, men sångarna verkar vara fullproppade med undertexter, mening. Det är givet att de har bestämt en alternativ handling som de inte känner att de behöver förmedla med oss, och det är helt rätt: det tillför en mystisk magi. 

Männen är klädda i svarta kavajer, svarta skor och vita skjortor, men ett byxben, är nedstoppat i färgglada strumpor, med olika par hos var och en. Skjortorna är uppknäppta i halsen, och som en slags kravatt sticker det upp päls eller fjäder. På huvudet har man cykelhjälmar, på vilka man har fäst öron, tuppkam eller horn, beroende på vilket djur man är.
Speciellt Baggens rundade, snäckvridna horn imponerar, och höjer den visuella upplevelsen. De är - tror jag - konstruerade genom att vira tunt tyg runt en ståltrådsställning, och de får mej att tänka på både origami, fossiler, en skulptur av ett virvlande tyg, eller ett de där fotona av Herb Ritts, där en modell i öknen helt döljs av ett dansande tyg.

Det är en mycket energisk, fysisk uppsättning, en sån som ger blåmärken, kan jag tänka, men med det vill jag inte säga att den är slarvig, hafsig eller oprecis. Föreställningen är lekfull, både respektlös och respektfull på samma gång.

Det tar ett tag innan jag inser att jag ser en föreställning helt utan kvinnor. Speciellt inom opera är det något väldigt ovanligt, där kvinnor ofta spelar flera av männens roller, vilket gör att det ofta finns fler sångerskor på scenen än vad det skildras egentliga kvinnliga liv. 
Jag försöker tänka vad det innebär, det här att jag inte ser några kvinnor på scenen. Givetvis är det ett val, men jag tror inte det är så att kvinnorna är aktivt bortvalda - även om någon säkert kan argumentera att man genom att inte blir vald blir bortvald - jag tror mer att det handlar om att kompositören ville arbeta med manliga röster. Visst, föreställningen bygger på en ryskt folksaga där djur som Tupp och Bagge är av hankön, men rollerna som räv eller katt är lite mer androgyna, och skulle kunnat spelas av kvinnor, om nu kompositören ville ha in andra röster.
Ibland kan det intressanta med ett verk bli de val som inte gjordes av författare eller regissör: det är intressant att offret, tuppen, den som behöver räddas, inte sjungs av en kvinna. Visst, sånt kanske låter gammaldags, typiskt att det är kvinnan som är den som behöver räddas, men i dessa dagar hade kanske berättelsen om en kvinna som utsätts av övergrepp och en man som dödas därför, fått en helt annat aktualitet. 

Det är också intressant att förövaren, räven, inte spelas av en kvinna, som någon slags lockande, pockande femma fatale som leder den manliga tuppen - med allt vad det innebär av sexuell innuendo - i fördärvet. 
Och - för att fullfölja - hade någon av de två andra rollerna, som varken är offer eller förövare, utan lagen, rätten, eller mobben, beroende på hur man ser det - spelats av en kvinna, hade de heteronormaliserats: de hade blivit folket, mannen och kvinna.
Med detta sagt är det intressantare att ingen av rollerna görs av en kvinna, än om någon av rollerna gjorts av en kvinna. Avsaknaden ger större fokus.

En stor anledning till att det var svårt att hitta en filmad uppsättning av THE SEVEN DEADLY SINS på Youtube, verkar vara att det är synnerligen svårt att få tillstånd att sätta upp den, vilket Kamraterna i pausen, på ett underbart, respektlöst och ändå någorlunda opartiskt sätt illustrerar genom en liten dramatisering av mailandet mellan teatergruppen, förlaget och rättighetsinnehavarna. Två av skådisarna tar av sej sina hjälmar, skor, strumpor och kavajer och sätter sej på stolar i varsin ände av cat-walken, och i mikrofoner läser de lugnt och sakligt ur korrespondensen, och illustrerar så varje vända och varje tur i problemet med att få rättigheterna till att sätta upp den kommande delen av föreställningen.
Det är mycket busigt, och vansinnigt roligt. 

THE SEVEN DEADLY SINS är en satirisk opera som handlar om moral, skuld, om vad som förefaller vara rätt och fel, men låter åskådaren bestämma vad som verkligen är det.

När nazisterna tog makten i Tyskland 1933, insåg Kurt Weill - som jude - och Bertolt Brech - som marxist - att de måste överge Berlin, och Tyskland. Brecht reste till Paris, Prag och Wien, och hamnade slutligen i Carona i Schweitz. Weill och hans fru, sångerskan och skådespelerskan Lotte Lenya, slog sej ner i Paris, där han fick i uppdrag att skapa ett nytt verk om det sju dödssynderna. 
Edward James, av Magritte
Beställaren var Edward James, en rik, brittisk poet, mest intresserad av att stödja den surrealistiska konsten, och konstnärer, som Magritte, Dali, och Picasso, men han var gift med Tilly Losch, en österrikisk dansös, för vilken han beställde flera verk, vilket är anledningen till att operan började som en ballet chanté, en sjungen balett.

Eftersom det två fruarna, Lenya och Losch, sångerskan och dansösen, var mycket lika, skapades de dubbla rollerna för dem. 
Ursprungligen hade Weill avsett att Jean Cocteau skulle skriva librettot, men denne var upptagen med annat, så trots att de vid det här laget avskydde varandra, kontaktade Weill Brecht, och under en vecka låste de in sej i ett parisiskt hotellrum och skrev. Verket är deras sista tillsammans.
Det finns i alla fall ett bevarat samarbete med Cocteau: trots att han inte var vidare bra på tyska, skrev han dikten Es Regnet, och Weill korrigerade hans grammatik och tonsatte den. Det är en fantastiskt vacker sång.

1933 går 15 miljoner går arbetslösa i USA, och president Franklin D. Roosevelt presenterar sin New Deal. I Tyskland går 10 Miljoner arbetslösa, Hitler tar makten och det första koncentrationslägret Dachau, öppnas. Till en början användes det för politiskt oppositionella, kriminella, ”arbetsskygga” och romer, men detta året uppmanar nazisterna till bojkott av judiskt ägda butiker och judar får inte inneha offentliga befattningar. Gestapo etableras.
I Sverige begravs Ernst Rolf och Stockholms gator kantas av 60.000 personer. Tunneln mellan Slussen och Ringvägen invigs, trafikeras av spårvagnar och kallas tunnelbana. Man förbjuder politiska uniformer och upphäver beslutet att svenska poliser bara får ha betong på dagtid, och de får också rätt att bära sabel.
Agatha Christie ger ut The Hound of Dead och Lord Edgware Dies, och från Gertrude Stein kommer The Autobiography of Alice B. Toklas, en av mina favoritböcker.
I Le Mans i Frankrike arbetar de två systrarna Christine Papin och Léa Papin som hembiträden, och dödar sin arbetsgivares fru och vuxna dotter, ett fall som skulle inspirera flera böcker, filmer och kanske framför allt Jean Genets JUNGFRULEKEN. 
Federico García Lorcas BLODSBRÖLLOP och Eugen O’Neillss AH, WILDERNESS! har premiärer.
Joan Collins och Birgitta Andersson föds.

Scenrummet är det samma som i första akten, givetvis, eftersom vi suttit kvar.
Även här är kostymerna mycket smakfulla och effektiva. Paletten är sepia: svart, vit, beigt, brunt, ljusa, torra jordtoner som drar åt vägdamm. De fyra männen, som är desamma som i första akten, har även här vita skjortor och svarta byxor med hängslen, men de är barfota, och kavajlösa, och eftersom de i den här operan i egenskap av en slags kör spelar flera små roller, byter de karaktärer genom att byta hattar och peruker, mer som en slags illustration än något som ska uppfattas som helt igenom trovärdigt.
De två nykomlingarna är kvinnor, och de är klädda i vit grundkostym på vilket utsmyckningar som rosetter eller dekorativa sömmar, har målats med en grov svart pensel.
Det handlar om Anna I och Anna II, två systar som egentligen är två sidor av samma person, som i Freuds Överjaget och Detet, eller vad Brecht kanske skulle kunna kalla Halicken och Horan. 
Sångerskan, som spelar tvånget, eller förnuftet, är klädd i ’manliga’ kläder: byxor, frackväst, och en avklippt fracksjorta med vit fluga, medan kvinnan som spelar känslan eller naturen, har mer ’kvinnliga’ kläder: Klänningar, kjolar, höfthållare, hanskar och hattar.

Om maskerna i första akten imponerade, går man här steget längre, speciellt vad gäller fyra masker som bärs av männen när de föreställer släktingarna: de förefaller vara gjorda av vit, tjock ståltråd, inte olik metalländarna på stringhyllor, men här har de virats och vridits så att den enda tråden formar ett uttryck. Jag tänker på Man Ray, på Picasso, men framför allt på Jean Cocteau, och dom borde ställas ut.


För att försörja sina föräldrar och sina två bröder, ger systrarna sej ut på en sju års resa runt om i USA, med målet att därefter kunna ha nog med pengar att kunna köpa ett litet hus vid Mississippi. Som kvinna, under depressionen, finns inte ett stort urval på arbete, speciellt inte om man vill tjäna nog med pengar för att kunna spara. 
Brech vänder med hjälp av retorik på vad vi i vanlig fall skulle kalla dygder, och visar att det finns ingen absolut sanning.
Till exempel när Anna II som kabaretsångerska inte vill visa lite hud, vilket Anna I tycker att en betalande publik har rätt till, och har kommit för, anses hon vara Stolt, inte kysk eller dygdig. När hon får jobb som statist i Los Angeles, och blir upprörd över orättvisan, osedligheten och omoralen, anklagas hon för Vrede, när hon som dansös måste hålla vikten nere och inte får inte äta, anklagas hon för Frosseri.
När hon sen blir hålldam åt en rik man, men blir kär i en annan, anklagas hon för Lusta, eftersom hon ger bort något som skulle kunna säljas, men när män tar livet av sej för hennes skull, anklagas hon för Girighet, som inte ger dom det dom vill ha. 
I den sista staden, San Fransico, känner hon Avund för dom som inte gjort de val hon gjort, de lättjefulla som är för stolta för att låta sej köpas, de som visar ilska över orättvisa, de som kan ge efter för sina lustar och älska vem dom vill, dom som tar det dom vill ha.  

Uppsättningen  ger en känsla av dekadens och desperation, av cynism, men också av en slags grumlande rättskänsla. Efteråt är det nästan som om jag hade varit lite berusad; intrycken är så många och så starka att de inte har inte hunnit sjunka in och analyseras, och jag känner det precis som när man avslutat en åktur på Liseberg: jag vill sitta kvar och åka en gång till. 

Det är en underbart vettlös, virtuos och vacker avant garde-föreställning, som jag lämnar med känslan av att ha sett ett möte mellan dadaister och ett punkband i en källarlokal, nånstans utomlands, där dom vet hur man gör sån här saker.

Det är med blandade känslor jag cyklar hem i den kalla, regniga kvällen: å ena sidan anser jag att det är dags för Kamraterna att ta nästa steg, att rent kommersiellt sticka ut hakan, ta plats och press, för deras produktioner förjänar längre spelperioder och en större publik, men å andra sidan vill jag egoistiskt behålla dom på en underground-scen utanför tullarna dit bara vi, hardcorefansen, hittar.

Användbara länkar om du vill läsa mer: 



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:


BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."


EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan.