tisdag 13 november 2018

SHAKESPEARE IN LOVE, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 36, 22710 2018.


 Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard, Scenversion Lee Hall, Översättning Calle Norlén, Regi Ronny Danielsson, Komposition Martin Östergren och Mathias Venge, Koreografi Roger Lybeck, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Annsofi Nyberg, Mask Katrin Wahlberg, Ljus Fredrik Jönsson, Ljud Petter Samuelsson, medverkande Will Shakespeare Alexander Karim, Philip Henslowe Dan Ekborg Hugh Fennyman Christer Fant, Richard Burbage Robin Keller, Christopher”Kit"Marlowe Shebly Niavarani, Ned Alleyn Jan Mybrand, Webster Bahador Foladi, Ralph Kardo Mirza, Sam Victor Morell, Nol Anders Johannisson, Peter Magnus Borén, Robin Oskar Roslund*, Adam, Max Ulveson** Wabash Tim Dillman, Quickly Odile NunesPaulina Elsa Fryklund, Viola de Lesseps Sofia Ledarp, Sir Robert de Lesseps Kardo Mirza, Lady de Lesseps Odile Nunes, Lord Wessex Peter Gardiner, Amman Gunilla Röör, Elizabeth I av England Katarina Ewerlöf, Sir Edmund Tilney, Lars Lind

Som Harvey Fierstein sa: ”This is not going to be pretty…”

”Jag antar att han är en bra arbetsledare,” avslutar jag, när jag och min kompis Soleil efter föreställningen står och småhuttrar vid våra cyklar och diskuterar genrepet vi just har sett. Vi har inte varit imponerade, och vi har mest stått och diskuterat regissören. 

Det är lika bra att jag kommer ut: jag har aldrig varit en stor fan - eller ens ett litet fan - av någon av Ronny Danielssons uppsättningar. Faktum är att jag har avskytt de flesta. Det är inte det att jag inte vill att han ska göra fler produktioner - även om jag nog inte ska gå och se några fler - men jag är förvånad att inga andra, mer kapabla regissörer har kommit och axlat hans mantel.  Det verkar inte så svårt att göra ett bättre jobb. Är det storleken på produktionerna som skrämmer dom andra?

Det finns vissa regissörer som hjälper och gör skådespelarna bättre än dom tidigare varit, där dom i samarbetet hittar nya sidor, utvecklas, blir tydligare, och kan lita på att det yttre ögat i salongen är där för deras skull. Jag antar att Ingemar Bergman var en sån.

Jag tror inte Ronny Danielsson ligger högt upp på någon skådespelares lista över regissörer dom vill arbeta med. I de flesta fall blir skådespelare lite sämre - många gånger mycket sämre -  när det arbetar med honom, och de som klarar sej bäst är de som kan regissera sej själva, som har förstått att de inte kommer att utvecklas, få någon hjälp, eller ingående personregi, skådisar som själva bestämmer om dom ska gå till höger eller vänster, när dom ska stå still och hur och vad dom levererar. Bäst i den här produktionern klarar sej personer som Dan Ekborg, som liksom känner sitt eget brand, sin egen image, och förstår vad de är där för att leverera. 
Ronny Danielssons storhet, tycker jag, ligger inte i regin, utan i att han faktiskt sätter upp vad han sätter upp, och att han lyckas ro projekt iland, i tid. Jag tror att han hade kunnat bli en bra producent, en sån där amerikansk producent som har en övergripande kreativ vision, men som inte lägger sej i finliret med regi.

I en musikal märks bristen på personregi inte så mycket, då stor scentid upptas av sång och dans, och där mycket styrs av musiken. Det är lite värre när man sätter upp en pjäs.

Jag var så där underbart brinnande vansinnig när jag gick hem från föreställningen. Gick? Jo, det visade sej när jag skulle börja cykla att jag fått punktering, så jag tog det exekutiva beslutet att leda cykeln hem till Midsommarkransen. Vilket var tur. Det tog någon timme, och jag fick liksom osa av mej det värsta. Om du var en av dom som följe min Instagram Story den dagen fick du det tveksamma nöjet att höra den ocensurerade versionen av vad jag verkligen tyckte.

Att säga att jag är besviken är en underdrift. Det fanns ärligt talat inte mycket jag tyckte om här, förutom många av skådisarna, och scenografin, även om jag många gånger upplevde den som onödigt ödslig och kanske verkade höra hemma mer på en operascen än i en pjäs om det överbefolkade, trånga, skitiga renässanslondon. Jag hade också uppskattat det om man hade kunnat arbeta med ett större och mindre scenrum. 
Vanligtvis brukar det finnas en massa vitvaror i en Ronny Danielsson-uppsättning, men här har de ersatts av en viktoriansk järnsäng som också fyller alla de funktioner som kundvagnar brukar fylla i hans tidigare produktion: den liggs i, när den får vara sängs, sitts i, när handlingen ska utspela sej på ett värdshus, och stås och klivs i lite däremellan, och när dom rullar ut den förstår jag inte varför dom gör det just då, och inte tidigare, och varför dom inte bara låter den stå kvar, när vi ändå har vant oss vid den.
Mask- och perukdesignen av Katrin Wahlberg, tyckte jag mycket om, men kostymerna var jag mer ambivalent inställd till. De kändes lite plastiga, och även om det är kul med färg hade jag uppskattat mer historisk exakthet, och en hel del patina, för nu såg kläderna så gott som oanvända ut. De fick mej att tänka på hur det hade kunnat se ut om konfektionsföretaget Zara hade gett ut en Shakespelare-linje.
Jag förstår att man vill säga att detta inte utspelar sej i en specifik tidsperiod, utan mer är en lek med det, men jag hade uppskattat en definitiv datering, då ämnena den avhandlar, som Shakespeare, kvinnoförbud på scenen, är starkt historiskt hållna. 
Den förvirrade, ofokuserade regin gör också att jag har svårt att hänga med i berättelsen, och trots att jag kan filmen nästan utantill, blir jag flera gånger tvungen att tänka efter: vem är skyldig vem pengar, vem äger vilken teatern, och vad är det egentligen som står på spel? Att berätta detta borde var det primära, det absolut viktigaste med att regissera: att fableln kommer fram. 
Det kan vara värt att notera att man inte gjort någon distinkt skillnad i spelstilen vad gäller om man agerade på scenen - det handlar trots allt om den fiktiva tillblivelsen av en klassisk pjäs - eller om man var privat. Flera gånger missförstod jag och trodde att det var Romeo som talade, när det var Shakespeare själv. Det kanske ska tilläggas att jag vid det här laget var lite uppgiven. 
Jag bög hängde jag också upp  mej på en scen när Shakespeare för första gången kysser vad han tror är en man. Kyssen övergår från att vara en teaterkyss till att bli en utdragen, äkta kyss, och när den är över väntar jag spänt på en reaktion från den heterosexuelle Shakespeare: något som visar för publiken att detta inte tillhör vanligheterna. Men ingen reaktion kommer. Han agerar som om han hela tiden visste att det var en kvinna han kysste, och publiken kan vara lugn; man försöker inte säga något om bisexualitet eller förbjudna, nya känslor. 
Det är också intressant - speciellt i dessa tider - att en kvinnlig teaterchef sätter upp en pjäs med så många manliga roller, och så få kvinnliga. Visst, pjäsen handlar någonstans om att kvinnor inte fick agera, men det budskapet - som så mycket annat - sjabblas bort. På något sätt lyckas man återigen hindra att kvinnan tar plats på scenen. Och jag förstår problematiken, jag anser absolut inte att man ska försöka klämma in några kvinnor bara för att det ska vara kvinnor på scenen, men jag saknar en kommentar.

Shakespeare in Love, filmen, kom 1998, den nominerades för 13 Oscars, och vann 7, däribland bästa film, bästa kvinnliga biroll, till Judi Dench, och bästa kvinnliga huvudroll, till Gwyneth Paltrow, vilket ledde till det böligaste tacktalet tills Halle Berry kom några år senare, och verkligen sopade banan.

Filmen är skriven av en av mina favoritdramatiker, Tom Stoppard, tillsammans med den inte fullt så produktive filmförfattaren Marc Norman, och är en slags underbar fantasi om hur det skulle kunna gått till när Shakespeare skrev Romeo och Julia.

Det är också något av en omöjlighet att översätta den här pjäsen från engelska till svenska, utan att förlora något. I filmversionen hör man alla referenser till repliker ur andra verk, på svenska är de inte lika bekanta.

När nu Lee Hall, mest känd för filmmanuset till Billy Elliot, gör en pjäs av filmen, förlorar den något, och kanske, i en annan uppsättning, hade den vunnit något. Den förlorar det fullproppade berättandet, de många snabba klippen, de snabba referenserna till andra verk, den naturalistiskt, historiska scenografin, och jag saknar också scenerna med ”psykologen”.
Kanske hade den vunnit något i att en pjäs om skapandet av en pjäs, om livet på en teater, sätts upp på en teater. Om detta hade varit en bra uppsättning.
För mej handlar det - pjäsen, inte uppsättningen - om poesi, om skapandet, om passionen till det kreativa, om dikt och drama. Om varför vi som älskar teater älskar teater. 

På scenen visas något som mer verkar vara tillrättalagt och riktat till en utseendeintresserad tonårspublik.

Under föreställningen sitter jag och funderar lite på #metoo och vad den verkar ha medfört. Den har gett en massa förbud och förordningar, vilket är bra, men den verkar inte ha förändrat något av det vi ser på scenen.
Jag trodde att man efter att bland annat ha fokuserat på den felaktiga fixeringen vid skådespelares utseende, att vi skulle få se en annan typ av människor på scenen. De fula, de inte fullt så fagra, men de mer kompetenta. Uppenbarligen har det inte slagit igenom. Jag hänger ogärna ut skådespelare, men jag är övertygad om att Alexander Karim, som säkert är en kapabel filmskådis, och som här spelar Shakespeare, har fått rollen mer för sitt utseende, än för sin kompetens att framföra sonetter, för hans textbearbetning lämnar mycket i övrigt att önska. Nog måste det väl ha funnits mer kompetenta, men kanske inte fullt så sköna skådisar? 
Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


GHOST på Chinateatern

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 


KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.


DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?


Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.




torsdag 8 november 2018

Toi, Toi till SOMETHING ROTTEN på Wermland Opera!!!


Om det finns en föreställning jag ser fram emot den här säsongen, så är det Wermland Operas uppsättning av SOMETHING ROTTEN, den vansinnigt roliga musikalen som hade premiär på Broadway 2015, och nominerades till tio Tony Awards. 

Den utspelar sig i renässansens London och handlar om två bröder som driver en teatertrupp i direkt konkurrens med Shakespeare. De kontaktar Nostramdamus inte fullt så klarsynte brorson Thomas Nostradamus, för att han ska avslöja för dom vad som är nästa stora sceniska hit, och han berättar att det kommer att bli något som kallas en "Musikal", och att Shakespeare håller på att skriva en succé som heter Omelett. 

Det är en galen musikalkomedi, lite i samma anda som Monty Pythons SPAMALOT, THE PRODUCERS och THE BOOK OF MORMON.

Föreställningen är regisserad av en av mina absoluta favoritmusikalregissörer, Markus Virta, enligt min mening den bästa i sin genre, och som också satte upp PARADE och EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera.

Scenografin är av Tony-vinnaren Nigel Hook, som också gjorde den fantastiskt vackra EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD

Att man sen har en ensemble fylld med många av mina favoritmusikalartister är nästan onödigt underbart.

Mitt största problem med Wermland Opera, precis som med Göteborgs- och Malmö Opera, är att den inte ligger i Uppsala. Jag kan liksom inte poppa dit på någon timme, se en föreställning och sen ta ett sent tåg hem. Men det är också mitt enda aber.

I skrivande stund planeras det för hur, och när jag tar mej dit. 

Biljetter hittar du HÄR. 

Om du inte kan hålla dej, eller är lite nyfiken på vad detta är för något, så kolla in den här bootleggen från Broadway:


tisdag 6 november 2018

GHOST, Chinateatern, föreställning 36, 20/10 2018


Originalmanus: Bruce Joel Rubin, Sångtexter: Bruce Joel Rubin, Dave Stewart, Glen Ballard, Kompositörer: Dave Stewart, Glen Ballard, Regi: Anders Albien, Biträdande Regi: Klas Wiljergård, Svensk översättning: Anders Albien & Amanda Albien, Koreografi idé: Jennie Widegren, Koreografi Spooks: Bianca Fernström, Koreografi ensemble: Åsa Engman, Musikaliskt ansvarig: Janne Radesjö, Scenografi: Andreas Bini, Magikonsult: Mark Parker, Ljusdesign: Palle Palmé, Ljuddesign: Oskar Johansson, Kostymdesign: Camilla Thulin, Mask & Peruk design: Sara Klänge, Videodesign: Philip Sundbom & Johan Larsson, med Peter Johansson, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Gladys Del Pilar, Bruno Mitsogiannis, Stefan Clarin, Malick Afocozi, Elenor Margarita Eriksson, Clarissa Krabbe, Sanna Martin, Kristina Lindgren, Joanna Perera, Nils Närman Svensson, James Lund, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn, Mario Perez Amigo, Alexandr Antochvili, David Rigo Chatchai Rasrisut, Joanna Holewa Chrona, Timothy "XHRK" Kakeeto

Ghost, filmen, hade premiär 1990, och var den mest inkomstbringande filmen det året. Den nominerades för Bästa Film, Bästa Klippning, och Bästa Filmmusik och vann för Bästa Manus. Whoopie Goldberg, som också vann en Oscar, var den andra svarta kvinnan i historien att vinna i kategorin kvinnlig biroll, efter Hattie McDaniel, 1939. Det skulle dröja ytterligare sexton år innan Jennifer Hudson vann för Dreamgirls, 2006, men efter det verkar det ha gått lite bättre, med ytterligare fyra vinster. Dessutom, 2016, var tre svarta kvinnor nominerade för priset. Det närmsta man kommit till något sådant, tidigare, var när Oprah Winfrey och Margaret Avery var nominerade för The Color Purple, 1985.

GHOST THE MUSICAL hade världspremiär i Manchester, England, 2011, förflyttades till West End samma år, och sattes upp på Broadway 2012. Den var ingen succé, även om den nominerades för tre Tony Awards, Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Scenografi och Bästa Ljusdesign, och den lades ner fyra månade senare, efter bara 136 föreställningar.
Efter att ha sett en bootleg av Broadwayversionen på Youtube förstår jag att den inte var en hit, och det största problemet är musiken, som är en slags anonym, lättglömd, skvalig rockpop signerad Dave Steward, den skäggige i Eurythmics, och detta är inte en rockhistoria, utan en romantisk, spännande tragedi. 
Det är svårt, för en musikal, när musiken är det stora problemet. 
Steward har även varit inblandad i sångtextförfattandet, och jag undrar hur det hade gått för musikalen om man haft en kapabel person, en författare med känsla för dramatik och poesi, inblandad. Eftersom sångtexterna är så intetsägande upplever jag det också som om man inte riktigt lär känna huvudpersonerna, vilket gör att jag inte riktigt blir berörd. De förblir lite vaga, lite odefinierade. Här hade behövts sånger som Pity the Child, I’ll Only Miss Him When I Think of him, The Man That Got Away, Someone to Fall Back On, och Since Your Stayed Here. Sånger som berättar något.
Jag har inget emot en bra jukeboxmusikal, och kanske hade den här lyckats bättre med ett gäng torchsongs? Är det nåt jag minns av filmen så är det Demi Moores tårar och publikens snörvlande.

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 
Och det är en väldigt bra historia: Ett ungt par, han en välbetald bankman och hon en inte så framgångsrik, men begåvad skulptris, flyttar in i ett loft i Brooklyn, och på väg hem från ett restaurangbesök där de bestämt sej för att gifta sej, blir mannen rånmördad, men kommer tillbaka som ett spöke, oförmögen att få kontakt med de levande, tills han träffar ett medium, som inte själv trodde hon hade gåvan att kunna prata med det döda. När det sen visar sej att hans död inte riktigt var den tillfällighet han först trodde, då börjar det blir riktigt otäckt och spännande. 
Malick Afocozi, som spöke,  och Nils Närman Svensson, som den lejde mördaren, är riktigt, verkligt otäcka, och det är också som thriller, mer än som romantisk, musikalisk komedi, som den hittar hem. Jag hade önskat att man hade vågat trycka lite mer på spänningen, så hade nog det roliga blivit mer efterlängtat och uppskattat. Nu känns komiken lite inkilad, lite forcerad, som om man inte vågade lita på vad man hade. Tyngden måste ligga på spänningen, på det tragiska, romantiska: det är väldigt sällan man biter på naglarna när man ser en komedi, men det finns faktiskt många komiska scener i de flesta rysare. 

Eftersom manuset bygger på en film, finns här många scener, vilket medför många scenbyten, och är det något man är bra på på Chinateatern, så är det scenteknik och en lyxig, påkostad scenografi. Teatern är en gammal biograf, så det finns inte mycket utrymme vare sej på sidorna eller bakom, så det är nästan ett mirakel hur de lyckas manövrera den ambitiösa scenografin. Saker flyger in, lyfts upp, vecklas ut och fälls ihop, och man använder den mycket funktionella LED-väggen på smart att det ibland är mycket svårt att veta vad som verkligen finns, och vad som bara är blinkande ljus. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.


DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?


Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.


MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."



måndag 29 oktober 2018

KALLSKÄNKEN, med KAMRATERNA i ett Gästspel på Brunnsgatan Fyra, förställning 35 17/10 2018


Av: Jenny Wrangborg, Dramatisering: Birgitta Prejborn och Dan Turdén, Regi: Dan Turdén , Scenografi: Marie Abildgaard Moberg, Dramaturg: Eva Sunmo, Musik: Safoura Safavi, Foto: Maximilian Mellfors, Marknadsföring: Eva Sunmo, På scen: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken
Pianisten, som stått inklämd i ett hörn i den inre foajén, är klädd i kock- och kallskänkskläder: vit dubbelknäppt jack, svart tygmössa, och för att få in lite flärd har har han virat en röd fjäderboa runt halsen. Hans repertoar, fram till nu, har varit utmärkt; ackompanjerad av en trummaskin har han framfört syntversioner av Sweet Home Alabama, My Heart Will Go On, och andra melodier jag känner igen, men inte kan varken namn på, eller sångtexter till.

Min mormor jobbade i kallskänk. I ärlighetens namn var det på ett hotell som hon och min morfar ägde, i Mörbylånga på Öland, men hon slet lika mycket - om inte mer - som vilken anställd kallskänka som helst. Jag minns gurkor, tomater och persilja, kall Crème brûlée, och kladdig plastfolie. Jag minns när dom köpte den första mikron, stor som en teveapparat, och hur vi alla var lite rädda för den. Jag minns den lilla skrubben under trappan upp till matsalsvåningen, fylld med kryddor i kartonger, och stora kylskåp man kunde gå in i, där det stod enorma grytor med skalad potatis i kallt vatten, och andra hinkar fyllda med brun sås som stelnat i kylan.
Men jag minns inte stressen, inte där nere, i köket. Jag antar att jag inte fick vara där, när det verkligen gällde. När jag var där var det lugnt och fint, det var ordnat och städat och varmt och mysigt som om det funnits en öppen spis, och en radio verkade alltid stå på, och all musik var aningen Beatles eller Siw Malmkvist, och alla nyheter verkade handla om sånt som hände i Stockholm.
Fast jag minns stressen när jag 20 år senare började jobba bakom, i köket, på Börsen. Jag jobbade extra i mathissen, vilket innebar att jag hämtade beställd mat nere i köket, kånkade brickorna till mathissen, åkte upp och lämnade av, hämtade disk, åkte ner, hämtade mat, åkte upp… 
Men jag flöt liksom utanför. Stressen var inte min. Jag jobbade fort, så fort jag kunde, men jag behövde inte prestera. Jag var lite som en maskin, bara, en förlängning av hissen. Ett par armar. Ett par ben. 
När passet var över var de rostfria stålväggarna i hissen alldeles kladdiga av fett från de smörslungade tomaterna, den gräddkokta potatisgratängen, från bearnaisesåsen, från smördegsinbakad tourndos.
Och nu, när jag tänker på det, jobbade jag som diskare också, i korta perioder, på en restaurang på Torsgatan, på en sylta långt halvvägs till Arlanda dit bussresan tog nästan lika lång tid som arbetspasset. Och så den där sommaren på ett hotell i fint hotell i Skärgården där jag bara minns att jag sov och jobbade, jobbade och sov, och  då ingen kommit ihåg att beställa diskmedel, eftersom det inte var någons ansvar, och jag fyllde maskinen med dunkar av vinäger och ättika.

Och jag är tillbaka där, helt plötsligt, när de fyra, svarta svängdörrarna som utför scenografin slås upp, och skådespelarna stressar ut, in, skrikande, kånkande. Jag minns ljuden, skriken, stöket, stanken, ciggen som släcktes på klacken och stoppades tillbaka i paketet, inför nästa, korta paus, de fullastade brickorna, ”bakom!”, linneservetter och karotter. 

Jag kände inte till något om poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg, eller hennes diktsamling Kallskänken, men jag förstår ganska fort att det där, det måste vara hon, kvinnan som skanderar på skånska. Det är skillnad på henne och dom andra. Dels spelar hon här ägaren till restaurangen, antagonisten i diktsamlingen hon och hennes kollegor kämpade emot, dels är henne spelstil annorlunda. Hon har en stil. En röst.
De andra, kan jag se, är skådisar. Vansinnigt skickliga skådisar. Jag har ett nästan alarmerande dåligt minne, men jag tror mej inte ha sett någon av dom förut. Var har dom varit? Var har jag inte varit?
Jag tror jag har en liten fan-crush på dom allihop.

Föreställningen är en - som alltid med Kamraterna - mycket smakfull. Den är en vansinnigt rolig, och nästan knökigt kreativ kabaré om livet i kallskänken någonstans vid Avenyn i Göteborg. Det är en slags poetisk, personlig, politisk fars. Det slås i dörrar, det stressas, intrigeras och skriks, och mitt i alltihop finns det något vackert, mänskligt, förhöjt. Och precis som i fars, i bra fars, finns här en millimeterfin exakthet, ett hårt koreograferat, precis utfört scenspråk.

Genom sång, dans och spel får vi följa ett berättande om livet är på andra sidan disken, och det framförs med sån humor, glädje och exakthet att jag bara glatt sitter och gapar. Det här är något så ovanligt som något jag skulle vilja se igen.

Jag har sett många revyer och kabaréer. Det är såhär man gör dom. Den är ypperligt på två plan: dels hur det specifika ämnet i sej behandlas, men även scenspråket, infallen, idéerna, som skulle kunna appliceras på andra diktsamlingar, andra verk, andra ämnen.

Regissören, Dan Turdén är för mej mest bekant som en mycket intressant operaregissör, med en underbar och överraskande infallsvinkel, och detta är en ny sida hos honom. Hans storhet, som hos Markus Virta, ligger inte bara i hur han berättar, utan också vad han väljer att berätta.

Detta är en kabaré för Parkteatern, för Soppteatern, för Riksteatern, för SVT, för diverse gästscener, för LO och för HRF.

Föreställningen är också något så ovanligt som verkligt initierad arbetarteater, något mycket ovanligt i detta land av idel ädel medelklass.

Det visar sej, när jag kommer hem och letar runt lite i min blogg, att jag visst sett  dom förut, alla tre:  Johanna Lazcano har jag sett på stadsteatern, i ILYA, Alexander Ohakas har jag sett i ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION i ett gästspel på Teater Tre, och Kajsa Ekström har jag sett i både SATANS DEMOKRATI och OLIVER TWIST.

Som sagt: mitt minne…

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?


Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.


MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."


VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen."