tisdag 11 juni 2019

YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, Spångs Orkester på MOMENT: TEATER, föreställning 26, 7/6 2019


Regissör: Sanne Bornesten & Maja Frykberg Andersson På scen: Rasmus Gisby, Frida Spång, Hjalmar Wide, Johanna Hovergren, Maja Frykberg Andersson Koreografi: Ester Olofsson Kompositör: Robert “Printa” Larsson Ljusdesigner: Christoffer Lloyd Scenograf: Fuji Hoffmann Kostym: Ulrika Lindqvist Maskör: Catharina Lundin Inspelad röst: Sanna Persson Sannerholm Producent: Laila Snijder Produktionsassistent: Elin Hensch Art director: Heidi Edström

Jag var lite nervös, när vi gick in och satte oss. Jag är det ibland, nu för tiden, men speciellt mycket den här gången, eftersom jag bjudit med mej min kompis Tailorch, en man som visserligen inte var ovan vid teater, men som inte hade någon direkt erfarenhet av politisk teater. När vi innan föreställningen satt på THE BAGEL vid Skrapan, på Söder, och käkade en varsin vegansk oumph-bagel, frågade jag honom vad han förväntade sej för en slags föreställning. 
”En seriös,” svarade han. ”Jag tror att jag kanske kommer att somna…”
Jag lovade att jag skulle pipa honom i sidan om han började snarka, och så fortsatte vi mumsa.

Anledningen till att jag är nervös är att jag tycker att teater ganska ofta har blivit präktig, politiskt korrekt och provokationslös. Det är absolut inte det att jag vill bli provocerad bara för att bli det, men antingen vill jag se ett riktigt välskrivet, välregisserat och välspelat drama, eller också vill jag se något som får mej att komma på andra tankar, att se världen lite annorlunda. 
Jag vill inte ha mer av samma sak. 

Ofta, känner jag, när det gäller politisk teater, är skådisarna - och i förlängningen regissör och ibland författare - nedlåtande, och talar ner till mej, som om dom tycker att dom har kommit längre, vet mer, och vi, pöbelpubliken, behöver uppfostras. Såna produktioner kanske borde ägna sej åt uppsökande verksamhet, de borde spela på gator och torg, där de har chansen att nå någon de kan påverka, eller, som det känns i vissa fall: anfalla. 
Kanske är det tillfredställande, en eller två eller tre gånger, att se en uppsättning som tar ställning emot homofobi, eller rasism, sexism, eller särbehandling, men den fjärde gången känner jag att jag vill ha något mer.
Det är som vissa vegankonton på Instagram där dom försöker påverka och omvända köttätare genom att visa upp plågade, misskötta djur, utan att inse att alla som följer dom redan är veganer. Jag, som är vegan, har valt att inte äta kött, så jag behöver inte övertygas. Vad jag kan behöva är gulliga filmer på djur i frihet eller på reservat, eller ett gäng läckra veganska recept. Jag har slutat följa de konton som jag tycker slår in öppna dörrar. 
Varför visa våldsbilder för en pacifist?

SPÅNGS ORKESTER är en Stockholmsbaserad teatergrupp som har funnits sedan 2013, de har ingen fast scen, utan samarbetar med flera Stockholmsscener. Den här gången är de ute i Gubbängen, på MOOMENT: TEATER. 

Även om jag inte har sett några av gruppens tidigare produktioner, har jag sett flera av skådespelarna i gästspel här ute på Moment, i DJURENS RIKE, FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, och JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN. Den gemensamma nämnaren för många i gruppen verkar vara TeaterTillsammans, en teatergrupp med inriktning på tyskspråkig scenkonst, som tyvärr verkar ligga i vila. 

Det handlar om Flashback, ett svenskt internetforum som har en miljon registrerade användare, och mellan 5 000 och 10 000 inlägg per dygn, och var tredje internetanvändare i Sverige har någon gång varit inne på sidan. Och jag måste tyvärr erkänna att jag aldrig varit där. Lite har det väl att göra med att jag inte är så intresserad av vad folk har att säga, men mest är det nog för att jag trodde att det var en sajt som bara ägnade sej åt homofobi, rasism, nazism och sexism och sånt.

Det börjar intelligent, och lite lurigt: en kvinna i vit kroppsstrumpa och tutu går runt och sprätter på den annars ganska tomma scenen. Då och då lyfter hon på kjolen och visar att hon har mens: en röd fläck har läckt igenom hennes trikå mellan benen. I publiken sitter de övriga skådisarna, och klappar och tjoar åt hennes poserande.
Jag antar, hoppas och utgår ifrån att detta var ett smart grepp att liksom samla publiken, att sänka våra förväntningar och ge oss det vi var rädda att vi skulle få, för att sen komma igång med föreställningen.

Du vet hur du kan träffa någon, på en fest, eller så, och ni klickar med en gång? Det finns inga tystnader, inga tveksamheter, inga missuppfattningar, eller brist på referenser?
Så är det ibland med viss teater. Det känns som om vi har mötts förut. Som om vi förstår varandra. Den här föreställningen är sån. Jag förstår vad man försöker säga, och jag gillar hur man säger det.

Det är överraskande roligt. Mycket, mycket kul, faktiskt. Ofta är det inte vad man säger, utan hur man säger det, som roar mej. Små klockrena tonfall, några underbara vändningar, många underfundiga repliker. 
Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det. 
För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:
”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. 

Andra guldkorn är ”Hur dansar man som kille på nattklubb?”, ”Varför spelas det så lite Strindberg?” och scener där man talar om yttrandefrihet och visar hur lätt det är att hitta information på nätet. 

Visst, det finns bristen: Där det är lite svartare, mycket otäckare,  känns det som om man inte riktigt vågar gå så långt som man borde. Innan föreställningen börjar varnar man för grovt språk, och det känns ibland som som om man är rädd att trigga publiken. Personligen har jag lite svårt för den här typen av ”Känsliga tittare varnas” eftersom alla som sitter i publiken vet ju att det är på låtsas, att det bara är teater, och om man är så känslig att man tror att man inte skulle klara av vissa scener kanske man inte ska gå på föreställningar som triggar?
Vad jag menar är: varnar man så kan man sen inte mesa från obekväma ämnen. Här känner jag ibland att man viker undan innan man får något sagt. 

Det är också svårt att iscensätta något sånt här rent fysiskt, eftersom det utspelar sej i ett ingenstans, och ofta har man försökt dramatisera övergångarna på ett sätt som känns lite tidsödande och onödigt. 

Jag har också svårt om ett parti där en av skådespelarna agerar "offer” för Flashback, en kvinna som fått delar av sin familj mördad. I flera tidigare scener har vi fått följa en iscensatt detektiv-tråd, där man försöker lösa fallet genom att bidra med information, teorier och fantasier. Kvinnan berättar att när hon hört talas om morden på sin mamma och syskon och gått ut på nätet, hade Flashbackinläggen varit det första som dykt upp, och där upptäckte hon att man lagt ut foton, adresser och information, och hon kände sej utpekad och förnedrad.
Just den här scenen känns ofärdig och saknar en vinkling, funktion och aktion. Kvinnan sitter och berättar hur det känns, och inte mycket mer blir sagt. Vi förstår redan från början att det måste vara ganska jobbigt att läsa om sin mördade familj på nätet, men som dramaturgisk scen blir det lite lamt. 

Senare får vi veta att just den här kvinnan är väninna till en av skådespelarna, och kanske är det därför det känns som om scenen saknar distans och perspektiv: den ligger så nära att det är svårt att ta ett steg tillbaka och se på den objektivt.

Precis som jag önskade i början av det här inlägget så är detta en förställningen som får mej att komma på andra tankar, att se världen lite annorlunda. Det här är inte mer av samma sak.

Roligast, eller vad som gjorde mej mest nöjd, var att Tailorch tyckte så mycket om föreställningen att han redan i pausen rekommenderade den på alla sina sociala medier, och på cykelturen hem var det klart och tydligt att detta varit en riktigt lyckad kväll. 


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

THE THEORY OF RELATIVITY, på S:t Eriks Gymnasium

Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det. 

Låter det intressant? Här är resten: THE THEORY OF RELATVITITY

CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, 

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?



ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh: 

"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."


lördag 8 juni 2019

Jag vill passa på och rekommendera -


- Spångs Orkesters YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, på  Moment:Teater.

Föreställningen handlar om yttrandefriheten, och Flashback, och man har dramatiserat faktiska trådar från olika forum, och resultatet har blivit en smakfull, rolig, respektlös och inte alls politisk korrekt, präktig och tillrättalagd föreställning.   

Man kör endast ett fåtal föreställningar, så skynda att fynda!

mån 10 jun kl 19.00
ons 12 jun kl 19.00 
tor 13 jun kl 19.00
fre 14 jun kl 19.00
lör 15 jun kl 19.00 
mån 17 jun kl 19.00
tis 18 jun kl 19.00 
ons 19 jun kl 19.00


BILJETTER: FINNS HÄR

fredag 7 juni 2019

Idag ser jag fram emot -


- premiären på YTTRANDEFRIHET PÅ RIKTIGT, lr Flashback iaf  av och med en teatergrupp som är ny för mej: Spångs Orkester, även om flera av skådespelarna är bekanta. 

Från deras hemsida

Spångs Orkester är ett stockholmsbaserat teaterkompani som varit verksamma sedan 2013. Den konstnärliga ledningen består av Frida Spång, Maja Frykberg Andersson, Rasmus Gisby, Hjalmar Wide och Anna Belstock.
Spångs Orkester jobbar med nyskriven dramatik och har tillsammans utvecklat ett unikt arbetssätt där regissör, manusförfattare och ensemble jobbar i ett nära samarbete från ett tidigt stadium med att utforma pjäserna och föreställningarna genom diskussioner och improvisationer. De teman vi utforskar berör aktuella ämnen i samtiden. Vi jobbar även i nära samarbeten med andra konstnärer såsom ljus- och ljuddesigners, koreografer, musiker, grafiska designers mm. och lämnar stort utrymme för konstnärlig frihet för att hela tiden vidga perspektiven på teatern som konstform och vad det är.
Spångs Orkester arbetar alltid i största möjliga mån med bred representation i våra rolltolkningar och jobbar även könslöst med våra roller. Vi anser att en skådespelare är en skådespelare och att hen kan tolka alla roller oavsett genus, ålder, etnicitet etc.
Spångs Orkesters föreställningar har beskrivits med ord som “som att var på en fest där ingen är rädd om inredningen”, “som David Lynch fast på scen.” och “ensemblen är rebelliska och coola.” Vi har ett tilltalssätt i våra föreställningar som är ohämmat och direkt, lekfullt och kaxigt. Ett av våra mål är också att göra teater intressant och lättillgängligt för personer som inte vanligtvis skulle välja att se teater och som sällan känner sig träffade av konstformen.
Spångs Orkester har ingen egen scen utan samarbetar med scener runt om i Stockholm.

Spångs Orkester grottar ner sig i det väletablerade nätforumet Flashback. Föreställningen YTTRANDEFRIHET PÅ RIKTIGT, lr Flashback iaf undersöker hur den totala yttrandefriheten som råder på internet påverkar oss som individer och samhälle i stort. 
Vad gömmer sig i detta samhällets och debatternas bakgata, dit vi vänder oss för att skyddade av anonymiteten söka stöd och råd, skvaller och information och där vi tömmer ur oss våra hemliga tankar och känslor? Spångs Orkester bjuder in er till ett utforskande om vad som händer om så kallad total yttrandefrihet existerar.  
Föreställningen bygger på iscensatta trådar tagna direkt från forumet.
Hur hanterar man ångest?
Hur lyckad var din torskdebut?
Och framförallt:
Hur dansar man som kille på nattklubb?

Information om verket: 
Längd: 2h inkl. paus
Pris: 200 vuxen, 100 student
Speldatum: 7, 10, 12, 13, 14, 15, 17, 18, 19 juni
Samtliga föreställningar spelas kl. 19.00
Regissör: Sanne Bornesten & Maja Frykberg Andersson 
På scen: Rasmus Gisby, Frida Spång, Hjalmar Wide, Johanna Hovergren, Maja Frykberg Andersson
Koreografi: Ester Olofsson
Kompositör: Robert “Printa” Larsson
Ljusdesigner: Christoffer Lloyd
Scenograf: Fuji Hoffmann
Kostym: Ulrika Lindqvist
Maskör: Catharina Lundin
Inspelad röst: Sanna Persson Sannerholm
Producent: Laila Snijder
Produktionsassistent: Elin Hensch
Art director: Heidi Edström
Med stöd från Stockholms Stad
I samarbete med ABF

onsdag 5 juni 2019

TOBIAS THEORELL BLIR NY KONSTNÄRLIG CHEF FÖR FOLKOPERAN!



Glada nyheter! Folkoperan ska byta konstnärlig ledare. Jag har inte tyckt om vad  Mellika Melouani Melanis har presterat under sin tid som konstnärlig ledare, så det ska bli kul att se vad Tobias Theorell ska göra. Hans SVARTA DJURET SORG på Dramaten, lämnade djupa spår, och jag gillade hans SWEENEY TODD på Stadsteatern. FIGAROS BRÖLLOP på Dramaten var jag inte lika glad i, men jag tyckte om hans SALIERI VS. MOZART på Folkoperan.

Det är modigt, måste man säga, i dessa dagar, av en teater att våga tillsätta en manlig chef. 

Från Folkoperans hemsida: 
Det är nu klart att det blir opera- och teaterregissören Tobias Theorell som efterträder Mellika Melouani Melani som konstnärlig chef för Folkoperan. Tobias har en bakgrund som skådespelare och regissör för både opera och teater i Sverige och utomlands. Han tillträder den 1 augusti 2020.
-   Vi är mycket nöjda med rekryteringen av Tobias Theorell som ny konstnärlig chef för Folkoperan. I honom får vi en entusiastisk ledare med djup förankring i både teatern och musiken och med lång erfarenhet av att regissera teater och opera på stora scener i Sverige och utomlands. Från tiden på Unga Klara tar han även med sig en stark lust och engagemang för att jobba med förankrings-processer, deltagande och publikutveckling. Dessa erfarenheter i kombination ser vi som starka komponenter för arbetet med att ta Folkoperan in i framtiden, säger Elisabeth Lax, styrelseordförande i Folkoperan AB och ansvarig för rekryteringsgruppen. 
Tobias Theorell är född 1969 och började som skådespelare på bl. a. Unga Klara och Stockholms Stadsteater. Som teaterregissör debuterade han med Caldérons Livet en dröm på Unga Klara 2003. Därefter har han arbetat som teaterregissör vid bland annat Stockholms Stadsteater, Malmö Dramatiska Teater, Det Norske Teatret, Göteborgs Stadsteater och Kungliga Dramatiska Teatern, där han nu är anställd som husregissör. Han har även regisserat ett tiotal operauppsättningar på bland annat Kungliga Operan, Malmö Opera, Drottningholmsteatern, Norrlandsoperan, Opera Hedeland i Danmark, Staatstheater Kassel och Landestheater Coburg i Tyskland (nominerad av Opernwelt till Årets Operauppsättning) samt på Folkoperan där han regisserade Salieri vs Mozart 2018.
- Detta är ett drömjobb för mig. Folkoperan har en unik position i operasverige och jag är full av entusiasm att få vara med och utveckla den, säger Tobias Theorell.
- Det skall bli väldigt roligt att leda Folkoperan tillsammans med Tobias Theorell. Under 2018 regisserade han Salieri vs Mozart här på Folkoperan och då fick vi erfara hans goda egenskaper som ledare både för ensemblen och för övriga medarbetare i huset vilket är viktigt på en liten teater som Folkoperan. Ett särskilt plus är Tobias stora kontaktnät i teater- och operavärlden både i Sverige och utlandet, säger Folkoperans VD Monica Fredriksson.
Tobias Theorell tillträder den 1 augusti 2020 och efterträder då Mellika Melouani Melani som varit konstnärlig chef på Folkoperan sedan 2011. Folkoperan annonserade tjänsten under vintern 2019 och har mottagit ett stort antal mycket kvalificerade sökande.

THE THEORY OF RELATIVITY, S:t Eriks Musikalelever, föreställning 26, 25/5 2019


Manus: Brian Hill, Music och Sångtexter: Neil Bartram Regi: Alex Paterson, Koreografi Kicki Holmqvist och Emelie Winquist, Sånginstudering Annna-Kari Frisk och Kattis Markendahl Duda, Ljud: Leo Mangarelli, Ljus: Joachim Calmeyer, Scenografi: Alice Frisk, Tilda Lundén och Marina Hellöre Revenga, Smink och Mask: Moa Esplund Svensson och Alva Lind, Kostym: Isak Larsson och Kajsa Jansson. Orkester: Tobias Johansson (Kapellmästare och Piano), JOahn MÖrk (Bas), Adam Björklund (Gitarr, Keyboard och Banjo), Daniel Aldenmark (Trummor och Percussion), med Alice, Alva, Isak, Kajsa, Malin, Marina, Moa och Tilda.  

Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det. 
Först gången jag var här hade dom ingen försäljning alls. För ett år sen hade dom ställt upp ett bord längs med fönstret. Jag minns att det var väldigt varmt. I år är det klart svalare, och man har fått lov att husera i kafeterians lokaler. 
Jag köper en kaffe, går bort till Jennie, plockar upp min telefon och gör ett instastory-inlägg:
”Känner du till något om den här musikalen?” frågar jag.
’”Nej,” svarar hon. Hon följer min stories, så hon blir inte förvånad att jag plötsligt börjar filma henne. 
The Canadian Music Theatre Project på Sheridan College i Toronto, Kanada, beställde verket 2012, och Neil Bartram och Brian Hill skrev en föreställningen för college-ungdomar, om ämnen de kunde relatera till. 

Det är en löst sammanhållen musikal, nästan mer en sång-cykel, eller en slags tematisk revy, för den skulle kunna vara sammansatt av en massa sånger med olika ursprung. Lite som PUTTING IT TOGETHER, en revy med Sondheim-sånger. Musikalen är ämnad för skådespelare 18 till 25 år gamla, och kan ha en ensembleuppsättning från 16 ner till 8. 

Här är de åtta på scenen, och det funkar bra. Eftersom man inte följer en eller flera specifika personer  - varje scen/sång är en egen enhet, obunden av de andra  - så märks det knappt att man dubblerar roller. 
Eleverna är välutbildade och välregisserade. Det finns inget amatörmässig eller odisciplinerat i deras prestation,  och kostym, koreografi och mask är mycket ambitiös, och de många scenbytena är snabba och effektivt iscensatt . Den levande orkestern är en mycket stor tillgång. 
Föreställningen börjar med att en massa elever står framför griffeltavlor, med ryggen mot publiken. Så, en efter en, kommer de fram och levererar några korta meningar som har med fysik och relation att göra. 
Här hade jag önskat att elverna hade tagit det lite lugnare, för att det de säger skulle få en chans att sjunka in. Publiken behöver liksom sätta sej in i sättet att tänka. Det är inte alla musikaler som börjar med repliker typ: Person A går i 5 kilometer i timmen, Person B går mot Person A i 5,5 kilometer i timmen. I vilken hastighet uppfattar Person A att person B går? Eller: Newtons första lag: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge vektorsumman av alla yttre krafter som verkar på kroppen är noll, eller specialfallet då inga krafter alls verkar på kroppen.
Jag antar att man var rädd att man skulle förlorar publikens intresse om man inte pumpade på en massa energi i början, men jag tror att motsatsen hade varit mer effektiv, om man liksom dragit oss till sej, lockat oss, gjort oss nyfikna. Fått oss att fundera runt det man försöker säga. 
Sedan följer många fristående musikaliska nummer, på teman kattallergi, bacillfobi, äpplen kontra persikor, abort, föräldrars förväntningar, vänskap, och så vidare. 

I slutet knyts föreställningen ihop av en monolog, där en kvinna berättar för sin nagelskulptris att hon ska på en blind date med fysik-student, och under sessionen pratar hon om vad hon ser, minns och tänker, och det visar sej att allt har att göra med de livsöden och situationer som framförts tidigare.
Det är lite synd - i ett musikaliskt verk - att monologen inte arbetats om till en sång, och jag hade också önskat att  man kanske hade börjat med kvinnan hos nagelskulptrisen. Det är anmärkningsvärt att manusförfattaren inte har använt sej av chansen att börja och sluta på samma plats och i samma situation. Kvinnan ska ju på en date med en fysikstudent, och har läst på om fysik för att imponera på honom, så det vore inte så konstigt att hennes tankar - och berättelsen - skulle röra sej i dessa banor.

I kort skulle jag nog vilja säga att eleverna är bättre än materialet de arbetar med. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, 

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?



ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh: 

"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."


OCH SÅ LEVDE DE LYCKLIGA, på Soppteatern: 

Jag skulle vilja att Soppteatern var lite som en vanlig restaurant, där man liksom hade flera sittningar om dagen. En klockan tolv, och så kanske en 13:30, och en 15:00, och så vidare. Varför? Jag skulle vilja glida in, lite när som helst, sätta mej, surpla soppa och bli underhållen. Det är en underbar liten teater, med en fantastiskt trevlig och proffsig personal där man verkligen känner sej välkommen. Vore det inte underbart, dom där nätterna när du varit ute och inte haft riktigt sådär roligt som du hoppats, att svänga förbi plattan, bara för att kolla om det händer nåt på soppan?


Låter det intressant? Här är resten: OCH SÅ LEVDE DE LYCKLIGA

onsdag 29 maj 2019

OCH SÅ LEVDE DE LYCKLIGA. Föreställning 25, 24/5 2019



Av Lotta Olsson, Regi Sissela Kyle, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Ljus Olle Axén, Musik Fredrik Meyer, Medverkande Meta Velander, Yvonne Lombard, Fredrik Meyer

Vet du vad jag önskar? Jag skulle vilja att Soppteatern var lite som en vanlig restaurant, där man liksom hade flera sittningar om dagen. En klockan tolv, och så kanske en 13:30, och en 15:00, och så vidare. Varför? Jag skulle vilja glida in, lite när som helst, sätta mej, surpla soppa och bli underhållen. Det är en underbar liten teater, med en fantastiskt trevlig och proffsig personal där man verkligen känner sej välkommen. Vore det inte underbart, dom där nätterna när du varit ute och inte haft riktigt sådär roligt som du hoppats, att svänga förbi plattan, bara för att kolla om det händer nåt på soppan? Och där, på scenen, står nån och river av något av Tjechov, eller framför en sångcykel av Brel, Kurt Weill, eller Piaf?

Holly Golightly säger, i filmversionen av Truman Capotes Breakfast at Tiffany’s:
Holly: You know those days when you get the mean reds?
Paul: The mean reds, you mean like the blues?
Holly: No. The blues are because you're getting fat and maybe it's been raining too long, you're just sad that's all. The mean reds are horrible. Suddenly you're afraid and you don't know what you're afraid of. Do you ever get that feeling?
Paul: Sure.
Holly: Well, when I get it the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it. Nothing very bad could happen to you there. 

Teatern, och speciellt soppteatern, är mitt Tiffany’s

Det handlar om två skådespelerskor som ska ha ett minnesgenomdrag av en pjäs de har spelat, och som nu ska upp igen. Eller är det snart premiär? Kanske, visade det sej efteråt, när jag läste på deras hemsida, att jag missförstått lite, och sett föreställningen ur fel vinkel. I alla fall: två skådespelerskor ska repetera en amerikansk pjäs om Snövits och Askungen liv efter sagorna tagit slut. Till sin hjälp har de konstigt nog inte en regissör - vilket var anledningen till att jag trodde det var ett minnesgenomdrag - utan en assistent. En assistent till vem? En regiassistent? Det är lite otydligt vad som är hans position. Han har hand om repetitionen, scenografin och musiken, och det verkar också som om han ska spela med i föreställningen. Hans roll är ett sånt där besynnerligt hopkok av egenskaper och uppgifter som vanligtvis författas av personer med bara en flyktig bekantskap med teatern, och jag är lite förvånad övar att Lotta Olsson, ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD och PRATA HÖGRE KARIN, inte är mer insatt.
Jag vet, mitt krav på logik kanske är överdrivet, men manuset skulle kunna vara mycket bättre. Det känns ganska präktigt, och rent dramatiskt är det inte vidare lysande. Jag vet inte hur långt originalmanuset var, men jag kan slå vad om att det är längre. Det vi får se på scenen känns lite stympat, processerna känns stressade, lite som om lyft ut hela sidor, strykt hela scener, speciellt mot slutet, när man ska komma till någon slags konklusion.
När allt är sagt, är det inte mycket som har blivit sagt.

Finns det någon manlig teaterchef kvar i Stockholm? Har dom inte alla tagit slut? Inte för att jag riktigt bryr mej; jag tror en manlig chef på någon kulturell institution är något av en omöjlighet just nu. De är alldeles för lätta att peta. En kvinna sitter säkrare.
I pjäsen väntar en av skådespelerskorna på att den manlige teaterchefen ska komma till deras genomdrag, vilket får mej att länge sitta och tro att denna pjäs sattes upp nångång under hösten 2017, innan Benny Fredriksson avgick.
Jag tror att dramatikern tycket att det är lite inne, lite kreddigt och populärfeministiskt att skriva in en manlig teaterchef, och på så sätt avhandlat  the male gaze, och patriarkatet, men det är faktiskt rejält smaklöst att skriva så i något som uppförs på en teater som fortfarande - och som i lång tid framöver - fortfarande smärtar av häxjakten på Benny Fredriksson. Det är naivt, på gränsen till enfaldigt och inkompetent, från författare och regissör, att  tro att vi som publik sitter och tänker på någon annan än den man som tog livet av sej för lite mer än ett år sen.
Det hade väl varit ganska enkelt, och mycket smakfullare, att skriva om rollen till en manlig regissör, om man nu absolut måste ha med något om den manlig blicken.
Jag vet att der är lättare att slå underifrån, men det stör mej att författaren bestyrker fördomar att alla teaterchefer är män, som om det är en position där inte kvinnor släpps fram. I skrivande stund basar kvinnor över Dramaten, Stadsteatern, Soppteatern, Galeasen, Orionteatern, Folkoperan, Oscarsteatern,  Turteatern och Kungliga Operan. 

Rent regimässig hade jag önskat att det var större skillnad när skådespelerskorna var av och , som i: när de repeterar pjäsen i pjäsen, och när de är sej själva. Nu är det ganska jämntjockt, och det hade varit intressant att få se hur de beter sej ”privat”. 

Men den verkligt stora behållningen är Meta Velander och Yvonne Lombard, som båda har passerat 90-strecket. Du vet det där dom säger om att vissa skådisar skulle kunna fånga en publik genom att läsa telefonkatalogen? Här är ett typexempel på det. Pjäsen i sej är inte stor konst, men detta är nog inte första gången dessa kvinnor tvingas arbeta med undermåligt material.

Vet du vad jag skulle gilla? Att se dessa två kvinnor sätta tänderna i några av Alan Bennetts TALKING HEADS, ett gäng underbara, välskrivna monologer. 


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, 

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?



ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh: 

"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."

ANDANTE, på Dramaten: 

I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs. 


Låter det intressant? Här är resten: ANDANTE