onsdag 16 oktober 2019

Jag vill passa på att varmt rekommendera -

Foto: Elisabeth Toll

- Ann-Sofi Bárániys ÄLSKARINNOR, på Årsta Folkets Hus Teater, i regi av Philip Zandén. 

När det är som bäst påminner det mej om AFFÄREN DANTON, som gick på Stadsteatern någon gång runt 1986, och THE INHERITANCE, som gick på Noel Cowards Theatre i Londons West End 2018.

Jag har längtat efter en svensk föreställningen som jag kan se om, om och om igen, läsa på, och komma tillbaka med nya insikter om kvinnorna, deras verk och tiden de levde i. 

Det handlar om ett gäng lesbiska kvinnor som träffas i ett Paris mellan världskriget, och är något så underbart som en pjäs om kvinnor som inte definierar deras kön eller sexualitet i förhållande till mannen. Här är han inte fienden, eller antagonisten.  Han är knappt närvarande, och de gånger han är det verkar han vara varken fördömande eller fientlig. Detta är kvinnornas värld, men den existerar inte som en motpol till eller protest mot den heterosexuella mannens värld. 

Det är en underbart lekfull, superrapp och fantastiskt välspelade föreställning, nästan lite som en fotbollsmatch där ingen någonsin tappar bollen. Och det underlättar nog om man är lite påläst.

När jag cyklar hem försöker jag minnas vad det var Elisabeth Carlsson - en underbar Alice B Toklas - sa när hennes Gertrude hade dött - också hon suveränt spelad av Maria Kulle. Det var något om att varje dag som levts utan den älskade var en bortkastad dag. Och att 20 år var många bortkastade dagar. Jag minns inte ordagrant vad det var hon sa, men jag minns att jag fick en klump i halsen och hur allt blev lite suddigt, nästan som om jag var på gång att börja gråta, lite grann. 

Du hittar biljetter här

Idag ser jag fram emot -

foto Sören Vilks
- att se Ann-Sofie Báránys ÄLSKARINNOR, på Årsta Folkets Hus Teater, i regi av Philip Zandén. Två kollegor gick och såg genrep för någon vecka sen, och älskade den, så jag är mycket hoppfull. 

Hemsida hittar du här.

torsdag 10 oktober 2019

FRI, Reading på Ö2, föreställning 22, 30/9 2019


FRI av Mikael Göransson, Moderator Anki Larsson, Skådespelare Matilda Tjerneld.

Efteråt, på cykeln hem, kom alla dom där frågorna jag inte hade ställt i eftersnacket. 
Som: Varför hade man valt den här pjäsen? Vad var det man hade tyckt var intressant med den? Vad var det med den som gjorde att man kände att man ville ha en reading av den? Funderade man på att sätta upp den, eller var det bara en reading för att ha en reading? Varför hade man en reading över huvud taget?

Jag har varit på en genomläsning av pjäsen FRI, av Mikael Göransson, på Ö2 SCENKONST, en slags källarteater med ett mycket stort och luftigt scenrum och sköna sittplatser. 

FRI är en monolog som framförs av en före detta flygkapten som var den enda som överlevde en flygolycka där han var den ende överlevande. Det handlar, i stort, om skuld. 

Vi var inte många i publiken, och pjäsen var ganska kort. Som många andra läsningar bestod den av en skådespelare - bekant med texten - som satt på en stol och läste högt ur manuset. 

Eftersnacket, med manusförfattaren, men utan skådespelerskan, var ganska intressant, även om jag tror att moderatorn hoppat in i sista sekunden, för hon kändes mycket illa förberedd, och gjorde ett ganska hafsigt intryck: hon glömde presentera författaren, informerade oss inte hur långt eftersnacket skulle vara, och förklarade inte vad hon tyckte var intressant med verket. Hon verkade heller inte vidare intresserad av vad vi i publiken sa, eller vad vi tyckte om verket.

Min behållning - var humorn i texten. 

Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu. 
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?
I det här fallet, en berättelse om en pilot som dekat ner sej, så finns det ett värde i om hela berättelsen är en tillbakablick, att han liksom har nått slutet, att han redan nått katarsis, att han väljer hur han berättar historien, eller om vad vi ser är nedslag i hans liv, och att, vi publiken, når katarsis i samma stund han gör det. 

Med här menar jag var vi är. Är vi på samma plats hela tiden, tillexempel under en bro, eller flyttas vi till Bankok eller barndom, eller är vi på en helt annan plats, säg dödens väntrum, och allt det som händer händer inom skådespelaren? 

För mej var det här inte så mycket en pjäs som en novell som höglästes. 

Jag saknade också en person som läste scenanvisningar, för nu fick skådespelaren läsa dom, och det blev lite förvirrande om det var repliker eller bara förtydligande beskrivningar.

Många gånger föredrar jag en reading framför en full produktion. Det är naknare, renare, mer minimalistiskt. Inte så många kockar har varit inblandade. Det handlar för det mesta om manuset och skådisen. 

Här hade man i alla fall lyckats ”konstla” till det: Huvudrollen är en man, och här hade man låtit en kvinnlig skådespelerska läsa den. Jag har inget emot något sådan i vanliga fall, om man från början hade förklarat att en kvinna läser en manlig roll, men som det var nu så trodde jag att verket var skrivet för en kvinna som framförde en mans tankar, och att pay-offen skulle vara att hon egentligen var en av de två kvinnorna piloten pratade om i texten, och att han egentligen också var död. 
Men så intressant var det inte. Den är skriven för en man, och vad jag förstå så har författaren - som också är skådis - skrivit den till sej själv. 

När jag frågade varför man gjort så, eftersom jag utgick ifrån att fler än jag hade antagit att det fanns ett konstnärligt värde, en meningen med det hela, svarade man att man tyckte det kunde vara intressant om en kvinna istället för en man läste rollen.
”Som ett slags experiment bara?” undrade jag.
”Ja?”
Jag borde ha frågat om man fått ut vad man ville med experimentet, om man hade haft en hypotes med det hela, ett förhoppning om vad som skulle ske, vad det hela skulle ge, eller om man bara gjort det för att göra det, på samma sätt som man kunde låtit 40 personer läsa en mening var i manuset och se vad det kunde ge. 
Och framför att varför man tyckte att en reading var ett bra tillfälle att experimentera, när det är verket, och inte tolkningen av det, som borde vara i fokus. 

Jag ser fram emot nästa reading. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 






DÖVHETEN på Drottningholms Slottsteater: 

En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum. 
En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen. 
Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite.

Låter det intressant? Här är resten: DÖVHETEN


SPELMAN PÅ TAKET på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ronny Danielssons storhet, anses jag, ligger inte i det konstnärliga, utan i att han får saker i hamn. Att sätta upp en musikal är oändligt mycket mer komplicerat än att sätta upp en pjäs. Det är så många bitar som ska passa ihop: de många scenbytena, dansen, musiken, kostymerna. Där många andra regissörer kanske skulle tveka, vilja ha mer tid, större resurser, lyckas han pussla ihop bitarna. Han hade kunnat bli en fantastisk hands-on-producent, om han koncentrerat sej på det övergripande och låtit någon annan regissera.


Låter det intressant? Här är resten: SPELMAN PÅ TAKET

onsdag 9 oktober 2019

Idag ser jag fram emot -


- premiären av AVGÅNG 23: med STHLMS MUSIKTEATER. 

”Är vi döda?” frågar 17 åriga Elle Vinge när de möts på en spårvagn mot okänd destination strax före midnatt. Vilka är de andra fem i vagnen? Är de alla döda? Har Vinge svaren? Och finns det en returbiljett?
Den 9 oktober är det Världspremiär för SthlmsMusikTeaters föreställning Avgång 23:11 på Scalateatern i Stockholm.

Regi: Andreas Boonstra (REVISORN)
Musik: Stefan Levin
Kapellmästare: Anders ”Zibbe” Holzt
Efter en pjäs av Don Allen (Tram 23.11).
Svensk översättning av Jonas Nerbe.
Dramaturg: Erik Fägerborn.
Sångtexter : Fägerborn/Levin/Nerbe
Scenografi/Kostym: Sara Kander
Smink : Cais-Marie Björnlod

Med; Aida Jabbari I våras släppte denna fantastiska sångerska sitt debutalbum "Röst är det som Återstår" där hon tonsatt två poeter Forough Farrokhzad och Karin Boye
Sanna Martin Några axplock där Sanna bjudit på sitt stora artisteri:  Ghost, Phantom of the Opera, Förklädet, Jonas Gardells show Mitt Enda Liv och egna föreställningen Hon som kom före.
Jasmine Heikura Rutinerad skådis som dubbat över 500 karaktärer bl.a. Hermione Granger, Askungen och Miss Piggy.
Antonio Tengroth Skådespelare och regissör som medverkar i musikaler som Chicago, Carmen Jones, Grease, West Side Story i Uppsala och kommer att synas i ”Vår Tid är Nu”
Evelina Klavéus Nyutexaminerad i år på Stockholms Musikalartist Utbildning på Base23.
Zardasht Rad Tung skådis som arbetat på bl. a. Dramaten, Sthlms Stadsteater, Teater Giljotin. Film: Operation Ragnarök och Ankdammen
Jonas Nerbe Som förste svensk vann han pris som ”Bästa artist” ” i New York på Amerikas största internationella teaterfestival N.Y. Fringe för sin rolltolkning av William Shakespeare i enmansmusikalen ”William”.







torsdag 3 oktober 2019

HÄXORNA I EASTWICK, Genrep, föreställning 32, 18/9 2019


A Musical Comedy by JOHN DEMPSEY and DANA P ROWE, Svensk översättning: Edward af Sillén och Daniel Réhn, Director: Rachel Kavanaugh, Associate Director: Edward af Sillén, Directors Assistant: Git Brännström, Choreographer: Andrew Wright, Choreographer Assistant: Emily Goodenough, Musical Director: Julian Bigg, Musical Arrangements: Stephen Metcalfe, Musical Arrangements: Tom Kelly, Set & Costume Designer: Colin Richmond, Costume Supervisor: Chris Cahill, Props Supervisor: Jonathan Hall, Props Supervisor: Chris Marcus, Make Up & Wig Supervisor: Betty Marini, Light design: Tim Lutkin, Associate Light design: Tim Van't Hof, Sound design: Paul Gatehouse, Associate Sound design: Vicky Wilkinson, Projections: Douglas O’Connell, Keyboard Programing: Stuart Andrews, Programing projections: Dan Bond, Production Electrician: John Tapster, Magic Consultant: John Bulleid, med Peter Jöback, Kayo Shekoni, Vanna Rosenberg, Linda Olsson, Sussie Eriksson, Hanna Ulvan, Martin Redhe Nord, Jan Mybrand, Kitty Chan, Karin Funk, May Schjörlien, Jenny Holmgren, Cecilia Wrangel, Sofia Jung, Lovisa Lindberg Lekfalk, Ulrica Ånäs, Emma Kumlien, Rachael Ireson, Denny Lekström, Isak Bendelin, James Lund, Nils Sundberg, Emil Schillén, Hjalmar Freij, Carl Martin Prebensen, Max Jansson, Emilia Brown, Stefan Johansson

Det handlar om tre ensamstående kvinnor i en liten stad som alla önskar sej en man. Och när han, Daryl van Horne, väl kommer visar han sej inte riktigt vara vad de ville ha. Eller?

Jag börjar med det positiva: Sussie Eriksson. Jag har aldrig sett henne vara något annat än helt enkelt utmärkt, men här är det som om någon har sett henne på ett annat sätt, och krävt något nytt, något mer, en annan nyans. 
Plötsligt ser jag potensen till en Dolly Levi, en Mama Rose, en Mrs Lovett. Hon har, anser jag, den bästa scenen i föreställningen, och den enda där jag tycker att anslaget är absolut rätt. Jag menar hennes dödsscen, ett obehagligt, ofrånkomligt, ödesmättat bravurnummer med smak av förruttnelse, spindlar, kackerlackor och kräldjur. 
Just så här borde hela musikalen ha spelats, med ett hot om en underliggande, otäck ondska. För mej är detta nämligen en ganska otäck historia. Hur man än vrider och vänder på den finns det nämligen ingen hjälte, ingen segrare. 
Tyvärr, kan jag tycka, borde man gjort manuset lite mer effektivt och strömlinjeformat och strukit rollen som Clyde, hennes make, mannen som till slut - och ganska oförstående, slår ihjäl henne.  Han har egentligen ingen funktion, annat är som älskare till en av häxorna - och som offer och bevis för hur vidrig Sussie Eriksson karaktär är. I filmen, innan #metoo och Josefin Nilsson-dokumentären, mottogs makens mord som något chockande, men berättigat, som en hunsad man som äntligen stod upp mot sin kvinna. Här, trots att man från produktionen har ansträngt sej att hennes mord ska locka till skratt - i föreställningen jag såg slog han ihjäl henne genom att slå henne i huvudet med toalocket, kanske kom de på något inte fullt så idiotiskt sätt till premiären - så möts hennes död av tystnad. Och jag förstå egentligen inte varför hennes död inte skulle kunna få vara otäck och tragisk, och fungera som den verkliga vändpunkt den har för häxorna: i och med hennes död så vänder historien, de inser att den makt de fått är farlig.

Kanske har pendeln slagit över så långt, att om rollerna varit omvända: en man hade hunsat en kvinna på samma sätt, så hade mordet varit mer välkommet. Vilket i och för sej kanske skulle kunna säga att en kvinna idag ändå inte har så mycket makt att hon kan bli tillräckligt farlig så att hennes mord är "förtjänt". Men jag väljer istället att tänka att det inte funkar för att publiken helt enkelt tycker för mycket om rollen. Vi vill inte vara utan henne.

Linda Olsson och Vanna Rosenberg, har jag alltid vetat, är fenomenala, men varje gång jag ser dom blir jag alltid överraskad över hur bra dom faktiskt är. Linda Olsson har något både komiskt och tragiskt över sej, och jag kan se henne spela både Mamman i RAGTIME, Mrs Hannigan I ANNIE, och hon har något nördigt som skulle göra henne till en underbar Gypsy Rose Lee i GYPSY. Och det finns minst fem roller i NINE där hon skulle vara fenomenal. Vanna Rosenberg är här helt förtjusande, och lyckas vrida komedi ur varje möjlighet, och väljer hela tiden helt oväntade medel att locka till skratt. Alla gånger jag tror jag vet hur hon ska agera, väljer hon ett annat sätt. SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE, anyone?
Kayo Shekoni, som jag hade förväntat mej skulle vara lite svagare i jämförelse, överraskar med hur stark hon faktiskt är. Det är som om detta bara är ännu en av en radda musikalroller hon har avverkat, och jag ser fram emot vad hon ska göra härnäst, för hon är en talang som det finns plats för. CHICAGO? DAMN YANKEES? THE KISS OF THE SPIDER WOMAN?
Peter Jöback är en av de få svenska musikalstjärnor som är tillräckligt känd att bära en föreställning, och jag önskar att han hade fått material som var honom värdigt. Här får han många gånger försöka krama vatten ur en sten, eftersom han förväntas att med sin talang kunna rädda mångt och mycket. Det är faran med att vara en stjärna: det förväntas att de går in och bara är fantastiska, de tvingas levitera för egen hand, för ingen annan hjälper till. Jag uppfattar det lite som om man strukit Being Alive och Marry Me a Little i musikalen COMPANY, och bara lämnat huvudrollen att sjunga Someone is Waiting, och ändå förväntar sej samma resultat som om sångerna var kvar.
Martin Redhe Nord, i rollen som den unge älskaren som inser att han är bög, snor en bra bit mer än han borde. Och det är helt rätt. Från en ganska anonym roll i första akten lyckas man bygga ut en stor underhistoria i andra akten. Hans historia är en av de få i föreställningen som är tydlig och tilltalande. Dock tycker jag att man borde flaggat lite för hans sexualitet tidigare, för nu, i denna föreställning om förhäxning och trolleri, så var jag lite avvaktande eftersom jag inte var säker på att det inte skulle visa sej att Daryl van Horne tillfälligt ”gjort” honom gay, och att han - som de unga älskarna i EN MIDSOMMARNATTSDRÖM - snart ska vakna ur förtrollningen. Vilket han gud ske lov inte gör, men en liten antydan tidigare i föreställningen hade varit betryggande.
Hanna Ulvan är en underbart rolig, och bra skådis, och det är tur, för tyvärr har man i rollen som dottern till Sussie Eriksson och Jan Myrbrand, som båda dör, och flickvän till en Martin Redhe Nord som kommer ut, lämnat henne lite åt sitt öde. Vilket är ganska oförlåtligt. I första akten har hon och Martin Redhe Nord en slags Romeo och Julia-relation, då hennes mamma upptäcker att hon har ihop det med en av häxornas son, och skickar iväg henne till collage. I andra akten verkar man inte alls veta vad man ska göra med henne. Dramaturgiskt känns det som om enda anledning till att hon kommer tillbaka är så att Daryl van Horn ska ha någon att gifta sej med, och enda anledningen till att han ska gifta sej med henne, är för att man dramaturgiskt måste pressa häxorna att agera. 
I början av föreställningen säger hennes mamma något om att hon, dottern, borde bo i det vackra huset dit Daryl van Horne flyttar, och när hon sen är på gång att gifta sej med honom, trots att häxorna försöker döda honom, tänker jag att hennes karaktärs båge skulle få ett fint avslut, eftersom hon skulle ärva honom och flytta in i huset. Minns du filmen Auntie Mame? Minns du scenen där hon satte några antisemitiska republikaner på plats genom att köpa deras granngård i Connecticut och byggde om den till ett hem åt föräldralösa judiska flyktingbarn? Något sånt hade jag förväntat mej. En hämnd, ett straff, en underdog som segrar. 
Istället har man i och med att hennes pojkvän kommer ut, och den andre dödas av häxorna, liksom lämnat henne åt sitt öde. Hennes roll nästan skriker ut sin brist på en knorr, där hon står på scenen, sysslolös. I en föreställningen som handlar om kvinnor som slutar drömma om att en man ska komma och ge deras liv mening, har man tilldelat henne den klassiska ingeny-rollen, och både skådespelerskan och rollen förtjänar något mer.

Jag tyckte mycket om kostymerna och scenografi, av Colin Richmond. Speciellt vad gäller kläderna är det skönt att se något eklektiskt, något så underbart rörigt, ambitiöst och intressant, där inga val känns liknöjda eller likgiltiga, men heller inte spektakulära bara för att vara det.  Här finns underbara hattar, handskar och handväskor, solglasögon och smycken. Ensemble har lika intressanta kläder som huvudroller, och verkar ha minst lika många byten, och alla förefaller vara stylade med siktet på en helhetsbild. Var för sej blandas rutigt och randigt och blommigt med glada vaxkritfärger, men som helhet är det mycket effektivt: någons förkläde matchar någon annans tvättkorg, någons stumpor matchar någon annans slips. Istället för att dämpa ner och försöka ge ensemblen en dov helhet, gör man tvärtom, och låter alla sticka ut, vilket gör att man får en klart intressant helhetsbild. 
Kostymerna är befinner sej epokmässigt i ett slags ingemansland, någon gång efter 60-talet, men många av dom skulle kunna ses på stan idag. Jag önskar att vissa frisyrer inte haft fullt så kraftig tidsmarkör, då vissa kvinnor verkar vara klart förankrade i 60-talet.

Det finns koreografer som koreograferar danser där ingen egentligen rör på sej. Jag menar, ingen förflyttar sej i rummet. Koreografin är lite som merparten av ett friskispass: man står på samma ställe, även om man hoppar och skuttar och sprattlar och spritter. Man kan, som publik, i lugn och ro sitta och räkna dansare, se vem som är vem, och vem som är med.
Så finns det koreografer som Andrew Wright, där man lyckas få en ovanligt stor ensemble att se ut som en enormt stor ensemble. Jag får nästan whiplash när jag försöker hänga med i svängarna. Ingen står stilla tillräckligt länge för att jag ska kunna få en överblick, och det är precis så jag vill ha det. 
”Är det där hon, den där, hon som var med i den där….” viskar jag till min kompis Tailor, och försöker peka.
”Va?” viskar han tillbaka.
”Hon, som var med i den där musikalen i Uppsala?”
”Jag såg inte den!”
”Men! Hon som var med i den där i somras, som du såg, och jag såg, men vi såg den inte tillsammans?” Jag har själv en lite oklar bild av vad det var för föreställningen det var vi såg, var för sej.
Han bara glor på mej.
”Musikalen?” förtydligar jag.
”Elvira Madigan?”
”Ja! Cirkusdirektören!?
”Sofia Jung?” Han tittar upp på scenen: ”Nej, hon är inte med…”
Men det är hon. Det är bara det att hon inte står still tillräckligt länge för att vi ska se henne. 
Det är inte förrän i andra akten som Tailor armbågar mej i sidan och viskar: ”Jo, du hade rätt, det är hon, hon är med!”

Och om jag har givit intrycket att ensemblen inte verkar få ta plats, utan mest flänger runt på scenen, då har jag varit otydlig. De får ta mycket stor plats. I en ganska statiskt föreställningen - i ett parti är det fyra duetter på raken - så forsar  de in för att få lite liv i det hela. Och dom lyckas. Kanske hade jag föredragit om de inte varit fullt så mycket tecknade Disney-figurer, men jag tror att man använder dom för att föra in lite välbehövd humor. 

Jag tycker mycket om Edward av Silléns översättning, även om jag önskar att originaltexten hade varit intressantare, mer komplex och kompetent. 

Nu till det negativa. Manus, musik och regi

Musiken var inte en hit första gången föreställningen sattes upp, och det är lite förvånande att så mycket av den finns kvar, för den är helt enkelt inte intressant. Den är showig, ironisk, glansig och glittrig, där den borde vara mustig och märgig. Men svårast har jag för sångtexterna. Sällan har jag hört en musikal där man sjunger så mycket, men säger så lite. Tematiken i många av sångerna är otydlig, och när ett nummer är över har jag svårt att minnas vad det handlade om, vad som blev sagt, och vad som var meningen med numret. Om något sägs så sägs det i de första tio raderna, och resten är bara en upprepning eller en variation, lite som texten i många popsånger. 
Till exempel: När Daryl van Horne ska förföra de tre kvinnorna har han en duett med var och en av dom, när det sceniskt borde vara mycket mer intressant och ekonomiskt att gör dessa tre scener till en gemensam. Vi vet alla vad som ska hända, så att upprepa det hela tre gånger, blir monotont.
Jag tänker på sången SOON, NOW, LATER, ur Stephen Sondheims A LITTLE NIGHT MUSIC. Nånting sånt hade funkat utmärkt.

När jag cyklade från föreställningen var det med en övertygelse att den regisserats av en gubbe som hade åsikten att feminism och me-too var något som var lite inne. Lite som manchester eller kanariefågel-gult ligger lite i tiden. Kanske, tänkte jag, trodde han till och med att han lyckats säga något viktigt, att han gjort ett inlägg i debatten, tagit ställning…
Det kom lite som en chock när jag förstod att detta var något som regisserats av en kvinna. 
Hon har nog blivit överkörd av det mansdominerade kreativa teamet, tänkte jag först, innan jag rättade mej och tänkte att det var ganska chauvinistisk av mej att förutsätta att en kvinnlig regissör inte kunde vara tillräckligt stark att stå för sina åsikter, och ta egna, tvivelaktiga beslut.

Vad gäller regin tycker jag att anslaget är fel. Verket, i stort, har regisserats som  stor, bred, ytlig sitcom-komedi, när det egentligen handlar om intressanta saker.

Men regin är inte den största boven: manuset är väldigt, väldigt spretigt. Problemet ligger redan i titeln. I boken är kvinnorna redan häxor, men här handlar det om tre kvinnor som lär sej lite trolleri av en man de på något sätt har lyckats önska fram. Men de är aldrig häxor, de är tre kvinnor som följer recept i en bok. 

Problemet med vad man berättar är att man inte verkar ha en klar linje med vad man säger. Vad man påstår. Vad man har för utgångspunkt.
Man kan se det hela som en feministisk historia: tre kvinnor retar sej på stadens matriark och dödar henne genom magi, och männen har inte någon egentlig konsekvens i berättelsen. 
Man kan också se det som en historia där det måste till en man för att förlösa tre kvinnors inneboende kraft, och hur en annan man slår ihjäl sin fru, och där kvinnorna egentligen är offer, inte förövare.

Vad jag tror man hade behövt är någon slags dramaturg. Någon som kunde bena och reda upp, någon som stod lite utanför med en nykter blick. Och kanske har man haft det. Och kanske har det varit lönlöst. Kanske har det helt enkelt bara varit för många kockar.

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DÖVHETEN på Drottningholms Slottsteater: 

En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum. 
En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen. 
Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite.

Låter det intressant? Här är resten: DÖVHETEN


SPELMAN PÅ TAKET på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ronny Danielssons storhet, anses jag, ligger inte i det konstnärliga, utan i att han får saker i hamn. Att sätta upp en musikal är oändligt mycket mer komplicerat än att sätta upp en pjäs. Det är så många bitar som ska passa ihop: de många scenbytena, dansen, musiken, kostymerna. Där många andra regissörer kanske skulle tveka, vilja ha mer tid, större resurser, lyckas han pussla ihop bitarna. Han hade kunnat bli en fantastisk hands-on-producent, om han koncentrerat sej på det övergripande och låtit någon annan regissera.

Låter det intressant? Här är resten: SPELMAN PÅ TAKET

ELVIRA MADIGAN på Parkteatern: 

Jag vill också nämna Joanna Perera Eriksson och Sofia Jung, inte bara för att dom är fenomenala, utan för att jag tycket det är dags att de får något rejält att bita i. Vad sägs om att damma av AIN’T MISBEHAVIN’ och ringa Gladys eller Sharon, Kalle och Rennie eler Malick Afocozi, och sen höra av sej till Roine Söderlund, Stefan Wåhlberg och Johan Mörk? 
Som Tim Gunn säger: Make it happen

Låter det intressant? Här är resten: ELVIRA MADIGAN

måndag 23 september 2019

THE WITCHES OF EASTWICK

Jag håller på och skriver om musikalen HÄXORNA I EASTWICK, och eftersom jag gillar att läsa på så blir det en massa grävande, och här kommer ett litet guldkorn, en dokumentär från uruppförandet på Theatre Drury Lane, 2000, med vår egen Peter Jöback i en av rollerna. 







tisdag 17 september 2019

DÖVHETEN, Genrep, Drottningholmsteatern, föreställning 31, 4/9 2019


Av Niklas Rådström, Regi Peter Langdal, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Kapellmästare Maria Lindal, Ljus Torben Lendorph, Musiker Stråkkvartett ur Drottningholmsteaterns orkester, med Andreas T Olsson, Johan Rabaeus, Per Svensson, Grynet Molvig. 


”Vi borde tagit med oss våra solfjädrar,” viskar min kompis och kollega Tailor. Han fyllde nyligen 40, och alla gäster på hans skiva fick en regnbågsmönstrad solfjäder, att fläkta sej med i den ganska kvava källarlokalen där festen hölls.
Nu, i salongen på Drottningholmsteatern, hade det varit underbart att ha dom till hands, att fläkta runt den varma, syrefattiga luften. I pjäsen nere på scenen ältar man text, men det är ganska svårt att engagera sej. Det är inte skådisarnas fel att vi nickar till. Det är i första hand författarens.

Jag känner mej ibland lite som en turist, på tillfälligt besök i verkligheten. Jag har inte haft en teve på över tio år, så när vänner pratar om populära svenska medihändelser, som teveserierna med Sissela Kyle (Nånting om mataffärer och feminism?) eller Suzanne Reuter (Ett hotell?) så känner jag det ofta som om jag kommer från en helt annan kultur.
”Du måste se det här programmet, det går på SVT play!” hojtar vänner, och en del, i sin inver, skickar till och med länkar. Men det verkar som om det aldrig blir av. 

Jag läser också väldigt sällan böcker på svenska, och jag har inte läst en enda bok av Niklas Rådström, vilket är lite synd, för vad jag förstår är en han en väldigt bra författare. Jag känner bara till honom som dramatiker (NÄR DET KOMMER TILL KRITANBIBELN.), och det är inte en vidare varm bekantskap. 
För mej är han en författare, inte en dramatiker. Jo, det är skillnad. En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum. 
En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen. 
Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite. 
För mej är en pjäs lite som en väv: varpen är tiden, och inslaget är hur man berättar. I vissa fall, som det här, så känns det som om man skulle behöva gå igenom allt med en kam, för att reda ut alla trådar. Vad hör dit, och vad är onödigt ludd som bara råkat hamna i vävstolen? Vilka trådar är bärande, nödvändiga, och vad är bara trassel?

Det är svårt att säga vad den här föreställningen handlar om. Man berättar om tonsättaren Beethoven, och det börjar 1824, tre år innan hans för tidiga död vid 56 års ålder, och det rullar liksom på tills han dör. 
Det är ett fascinerande liv, och det är märkvärdigt att det inte har blivit en intressantare pjäs. Det är som om det saknas en åsikt, en synpunkt, en infallsvinkel. Jag förstår inte varför författaren har valt att skriva om Beethoven, och vad det är han vill berätta. Det finns en intressant pjäs här: den måste bara skrivas av någon annan. 
Runt Beethoven snurrar tre personer - fyra, om man räknar spöket av Mozart - hans piga, hans kopist, och hans brorson, men trots att pjäsen är lång - och den verkar längre - så lär man inte känna någon. Allt och alla blir liksom berättade på distans. Det är som en skiss. En väldigt lång skiss. 

Den stora behållningen är skådespelarna, speciellt birollerna som lyckats hitta något slags liv i det endast ytligt målade. Andreas T Olsson är till sin fördel i rollen som Mozart, men som den frihetslängtande brorsonen önskar jag att han hade fått mer att bita i. Rollens stora dröm är att bli soldat, och jag skulle vilja att vi i publiken fick en uppfattning om ifall han har en fallenhet för det livet, eller om han är en klåpare som bara vill bort från sin farbror. 
För övrigt vill jag att man sätter upp Tom Stoppards ARKADIEN, med Andreas T Olsson i rollen som Bernard Nightingale.  

Jag tycker mycket om musiken. Det händer något väldigt intressant - men oförlöst - när bara Beethoven kan höra musiken som spelas. En döv man som hör något som de hörande inte hör. Som sagt: någon borde skriva en pjäs om det här. 

Vad jag önskar är att man hade bestämt sej om man berättade Beethovens historia, eller de omgivandes: Antingen hur det känns att bli döv, hur man kan höra musik, skapa musik, trots att man inte längre hör tonerna, att vara den instängde, eller hur det känns att vara de utstängda, de som ser geniet utifrån. 

Vad gäller regin är det svårt att ha en uppfattning, eftersom texten är så odramatisk. Jag vet ärligt talat inte vad man kunde ha gjort. 
Jag hade önskat att man inte hade använt sej av Drottingholmsteaterns maskineri. Jag förstår att det är frestande, men eftersom alla scener utspelar sej i Beethovens hem så blir det bara förvirrande när man vevar in skogar och kolonner. 

I pausen står vi i mörkret utanför teatern och tar stora, syrerika andetag, och flaxar med armarna för att kyla och väcka våra kroppar. 
”Vi borde verkligen vara inne i det nu,” säger jag.
”Vaddå?”
”I pjäsen. Vi borde vara helt engagerade. Så här dags borde vi veta vad det är för slags berättelse vi ser, vad det handlar om.”
”Vad menar du?”
”Jo, ta till exempel en film: den kan börja lite hur som helst: mitt i ett 1600-talskrig, eller ett trapphus i Paris, eller en rymdstation, men ganska snart börjar berättelsen, och man förstår efter ett tag att det handlar om en liten trumslagarflicka som letar efter sin bror som är soldat, eller en katt som jobbar som vaktmästare och vill bli music-hall stjärna, eller jordens undergång. Det finns en vilja, en ambition, en framåtriktning. 
I en välbyggd pjäs borde man gå ut i pausen och egentligen vilja vända, för man vill veta vad som ska hända. Men jag minns inte ens vad det var som hände innan man tände. Och ärlig talat känns det inte som om jag bryr mej,” säger jag. 

Jag tror att detta skulle ha kunnat bli en ganska bra bok, till skillnad från en ganska - som bäst - medioker pjäs. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


SPELMAN PÅ TAKET på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ronny Danielssons storhet, anses jag, ligger inte i det konstnärliga, utan i att han får saker i hamn. Att sätta upp en musikal är oändligt mycket mer komplicerat än att sätta upp en pjäs. Det är så många bitar som ska passa ihop: de många scenbytena, dansen, musiken, kostymerna. Där många andra regissörer kanske skulle tveka, vilja ha mer tid, större resurser, lyckas han pussla ihop bitarna. Han hade kunnat bli en fantastisk hands-on-producent, om han koncentrerat sej på det övergripande och låtit någon annan regissera.

Låter det intressant? Här är resten: SPELMAN PÅ TAKET

ELVIRA MADIGAN på Parkteatern: 

Jag vill också nämna Joanna Perera Eriksson och Sofia Jung, inte bara för att dom är fenomenala, utan för att jag tycket det är dags att de får något rejält att bita i. Vad sägs om att damma av AIN’T MISBEHAVIN’ och ringa Gladys eller Sharon, Kalle och Rennie eler Malick Afocozi, och sen höra av sej till Roine Söderlund, Stefan Wåhlberg och Johan Mörk? 
Som Tim Gunn säger: Make it happen

Låter det intressant? Här är resten: ELVIRA MADIGAN

YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, med Spångs Orkester på MOMENT: TEATER: 

"Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det. 
För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:
”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. "


Låter det intressant? Här är resten: YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF