tisdag 17 maj 2022

HUR JAG FICK MIN SOLFJÄDER


I det här avsnittet går jag och ser SÅ SOM I HIMMELEN PÅ MALMÖ OPERA.

LINKS: 

”HOW I STOLE MANURE”:

On instagram: https://www.instagram.com/tv/CdZUpWKrAA0/?utm_source=ig_web_copy_link

Or youtube: https://youtu.be/Hl1ZlC6-ctE

 #såsomihimmelen #magnusboren #malmöopera #musikal #minstengångiveckan #solfjäder #malmö #magnusboren #show #föreställning #publik #scen #musik #musikteater #skådespelare #sångare #dansare #artister ##j220510

lördag 14 maj 2022

DET HÄR SKA BLI EN KYRKA


I det här avsnittet går jag på SMU:s uppsättning av Chicago. 

 #chicago #chicagothemusical #chicagomusical #isabellepatricola #maximteatern #performingarts #musikal #favoritmusikal #show #stockholm #koreografi #bobfosse #fosse #sverige #svenska #kostymer #scenljus #elever #j2205

torsdag 5 maj 2022

EN VÄLDIGT SORGLIG SÅNG


Jag letar efter en försvunnen Annie-docka, för jag och Martin har blivit inbjudna av Ludvig Ryman att se musikalen ANNIE på Intiman i Stockholm 


#intiman #annie #anniethemusical #musical #musikal #anniemusikalen #anniedoll #docka #doll  #stockholm #thesunwillcomeouttomorrow #norrmalm #odenplan #bibliotek #svenska #teater #föreställning #dagbok #minstengångiveckan #gay


Genrep MORBOR JANNE på KULTURHUSET STADSTEATERN


Produktion Av Anton Tjechov Regi och bearbetning Alexander Mørk-Eidem Scenografi Erlend Birkeland Kostym Jenny Ljungberg Ljus Ellen Ruge Ljud Daniel Rejmer Mask Carina Saxenberg Motiv på mattan i scenografin Høst © Bendik Riis / Bildupphovsrätt 2021

På scenen: Peter Andersson, Lina Englund, Isabelle Kyed, Sissela Kyle, Jörgen Thorsson, Björn Bengtsson, Jan Mybrand, Susan Taslimi

Det är är en bearbetning av Anton Tjechovs Onkel Vanja, där händelserna förlagts till Dalsland. Jag såg ett förberedande genrep. Det handlar om Morbror Janne som bor på en bondgård med sin systerdotter Sonja som är kär i en alkoholiserad läkare som är kär i Sonjas unga styvmor som tillsammans med sin man har kommit för att sälja gården för att flytta till Florens. Om den här föreställningen hade varit avsevärt kortare hade den passat för en publik som har lite svårt att hänga med i en vanlig Tjechovföreställning. Det är enkelt, det är tydligt, och det finns en massa roliga svenska ingenkänningsfaktorer , som the Crown, Corona, och svenska Akademien, och dessutom en massa dialekter som man kan skratta åt. Tyvärr tillhör jag dom där som gillar Tjechov, och eftersom jag kan Onkeln Vanja lite utan och innan, så är berättelsen inte längre intressant, utan hur den berättas. Och här vet jag inte riktigt hur dom berättar den. Jag hör vad dom säger, men jag förstår inte varför dom säger det dom säger, varifrån dom hämtar intryck och inspiration. Alla åsikter och uppfattningar verkar redan färdigformulerade, ingen verkar uppleva något i stunden, alla ställningstagande är redan tagna. Mitt stora problem är att jag inte känner något för någon. Ingen har min sympati. Rollerna verkar regisserade och agerade på avstånd, med säker distans. Man försvarar ofta inte, man förlöjligar. Jag tycket mycket om scenografin, som dominerades av en stor matta, och jag skulle önska att kostymerna var lite mer personliga, att de berättade lite mer om dom som bar dom. Speciellt Helena, den unga hustrun, hade jag svårt att läsa, vad gäller hennes kostym. Den var väldigt anonym och sa mej ingenting om den som bar den. Det låter som en bra idé att låta karaktärerna i Onkel Vanja hamna tillsammans i en Coronabubbla på en gård i Dalsland. Men tyvärr genomförs den inte ordentligt. Corona blir en slags punchsline, och jag upplever det som ganska stötande. De tar inte pandemin och omständigheterna på allvar. Det finns ingen rädsla för att bli sjuk, och när man på något sätt tar in omständigheterna är det för att skratta åt företeelser som armbågshälsningar. Två personer i riskgruppen - den gamla småsenila mamman och Sonjas pappa - får ingen som helst särbehandling, och läkaren som kommer på besök har varken munskydd eller visir. Det är synd, för dessa yttre omständigheter hade kunnat göra föreställningen så mycket intressantare: viljan till, och rädslan för närhet, och dödsångest och dödsförakt hade kunnat ankra handlingen, gett motivation och fungerat som drivkraft. Eftersom jag inte är så intresserad av föreställningen tillbringar jag mycket tid med att fantisera var det gick fel - för jag utgår från att det fanns en god idé i grunden - och jag leker med tanken att man från början gick runt med munskydd, men att man av praktiskt skäl - skådisarna hördes inte, och man kunde inte se deras ansiktsuttryck - slutade använda dom. Och där föll hela tolkningen. Kvar är bara skelettet av Tjechovs drama och ett gäng dialekter som kommer och går.


onsdag 27 april 2022

BUBBLOR I BLODOMLOPPET


I det här avsnittet åker jag till min kompis Christians Ateljé, vi dricker skumpa och väntar på Anna och Felix, och sen drar vi till Kulturhuset Stadsteatern och tittar på MÅNEN OCH DE ANDRA PLANETERNA. #theatre #théâtre #theatrelife #theatrelovers #theatregeeks

220411 KANSKE FRAMTIDSHOPPET


På scen:
Amina Avdić
Andreas Anterot
Ellen Vestermark
Fabiola Cruz
Isabell Gustavsson
Karu Wallin
Katja Wester
Meera Ryan
Staffan Kolhammar
Tehilla Blad

(I klassen går också Fabian Hedlund och Anna-Riina Virtanen, som medverkar i andra examensproduktioner.)

Konstnärligt team
Regi och koreografi: Anne Jonsson
Dramaturgi: Lena Stefenson
Ljusdesign: Maria Ros
Kostymdesign: Tomas Sjöstedt
Ljuddesign: Patsy Lassbo
Mask- och perukdesign: Yenny Marklund (avgångsstudent i Mask- och perukdesign vid Institutionen för scenkonst gör här sitt examensarbete)
Kostymassistent: Ewa Wallin
Kostymassistent, färgning och patinering: Nils Harning
Akrobatikcoach: Ulf Rönnell
Produktionsteknik: Ragnar Fäst
Lanseringsfoto: Anna Ukkonen
Producent: Katarina Tillberg

Nu blir det FESTFOLKET, en examensproduktion på kandidatpro @stockholmskonstnarligahogskola #mimlinjen #mimskådespeleri @starfishlimited @andreasanterot @e.vestermark @fabicrub @isabellgustafssonny @katjawester @staffankolhammar @karuwallin  @meeraryan

På scen:
Amina Avdić
Andreas Anterot
Ellen Vestermark
Fabiola Cruz
Isabell Gustavsson
Karu Wallin
Katja Wester
Meera Ryan
Staffan Kolhammar
Tehilla Blad

(I klassen går också Fabian Hedlund och Anna-Riina Virtanen, som medverkar i andra examensproduktioner.)

Konstnärligt team
Regi och koreografi: Anne Jonsson
Dramaturgi: Lena Stefenson
Ljusdesign: Maria Ros
Kostymdesign: Tomas Sjöstedt
Ljuddesign: Patsy Lassbo
Mask- och perukdesign: Yenny Marklund (avgångsstudent i Mask- och perukdesign vid Institutionen för scenkonst gör här sitt examensarbete)
Kostymassistent: Ewa Wallin
Kostymassistent, färgning och patinering: Nils Harning
Akrobatikcoach: Ulf Rönnell
Produktionsteknik: Ragnar Fäst
Lanseringsfoto: Anna Ukkonen
Producent: Katarina Tillberg


tisdag 26 april 2022

LIVE EFTER FEDRA


Jag var lite rädd, innan jag såg den här föreställningen, att den skulle var lite klyschig. Lite präktig. Lite politiskt korrekt. Det var den inte. Den var charmig, rolig, men lite vag. Jag hade önskat att den var lite mer specifik. Lite mer exakt. Inte så mycket i största allmänhet. Det blir alltid intressantare, tycker jag, när omständigheterna är tydliga. En särskild dag i ett särskilt liv under särskilda omständigheter. Även om det bara handlar om att hon ska få en leverans från IKEA, att rörmokaren ska komma förbi eller grannen ska hämta sin katt. Jag misstänker att kvinnan som det handlar om inte ens i manuset har ett namn. Jag minns inte att hon säger det på scenen. Och vi får inte veta så mycket om henne: hon är farmor och mormor, hon går och gymmar, hon går ner på torget, hon har några väninnor. Hon har köpt en vibrator. Det handlar om äldre kvinnor, deras åldrandet och förhållande till sex. Eller, kanske, om EN kvinna, hennes åldrande och förhållande till sex. Scenografin och kostymen är enkel, ambitiös och snygg: ett vägglöst rum med heltäckande turkos ryamatta, ett blått kylskåp, en svart kassettbandspelare och en motionscykel som aldrig används. Hon är klädd i en slags aquafärgad, silkig mysdress/pyjamas. Det är välspelat och roligt, men jag önskat att skådespelerskan hade fått ha lite längre processer. Nu känns det nästan som om man stressar från scen till scen, rädda att landa. Jag tror det har mycket att göra med att man inte är specifik. Ibland börjar hon tala som Fedra, kvinnan som var gift med Theseus, men besatt av hans son från ett tidigare äktenskap, Hippolytos. Jag vet inte om det är meningen att kvinnan på scenen är samma kvinna som den här "Fedra", eller om det är två olika kvinnor, eller om Kvinnan på scenen bara tänker på Fedras repliker. Det känns lite som ett tomt "konstnärligt" grepp. Fedras problematik är inte direkt densamma som Kvinnans. Visserligen säger kvinnan att män i hennes ålder är tråkiga, men hon nämner inte någon yngre man. Så jag vet inte vad de har med varandra att göra, egentligen. Innan föreställningen funderade jag också på skillanden mellan åldrande kvinnors åtrå och deras längtan efter att vara attraktiva. Många gånger när det talas om äldre kvinnor och deras sexualitet så prata man egentligen om deras längtan att fortfarande ses som sexiga, den passiva aktionen att bara uppskattas, inte så mycket om att de egentligen vill ha sex. Här är det också lite luddigt, tyvärr. Kvinnan berättar att hon varit vacker, men att huden nu hänger, och att de som aldrig varit snygga har det lättare, de förlorar inte något, eftersom de aldrig haft något. Jag får mej också en tankeställare under föreställningen. Det är tydligt att den riktar sej mer till äldre damer än medelålders bögar som jag, och eftersom de - damerna - är överrepresenterade i publiken känner jag hur det uppskattar att se sej själva definierade, hur de gillar när Kvinnan släpper loss och dansar, men eftersom Kvinnan på scenen inte utvecklas - hon kommer inte fram till någon slutsats och är i grunden den samma som när pjäsen började - så känns det inte som om man löser något, man brer snarare på fördomarna jag trodde man skulle angripa, att den åldrade kvinnans sexualitet är något tragiskt som det tyvärr inte går att göra något åt. För det är väl inte så enkelt att det räcker med att någon säger att man inte ska skämmas över att man onanerar?