torsdag 31 maj 2018

Nytt tio-i-toppinlägg!


Det är alltid väldigt roligt när något letar sej upp min lista över de tio mest besökta inläggen, eftersom det för varje gång blir svårare och svårare att ta sej in. I början av den här bloggen hände det nästan varje vecka, sen var det något nytt varje månad, men nu för tiden händer det bara någon gång om året. 
Den här gången välkomnar jag inlägget om Kulturamas uppsättning av Stephen Sondheims COMPANY:

"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."


onsdag 30 maj 2018

BAD GIRLS - THE MUSICAL, på MAXIM, med Stockholm Musikalartist Utbildning, föreställning 18, 17/5 2018


Manus: Maureen Chadwick & Ann McManus, Text & musik: Kath Gotts, Original regisserad av Maggie Norris, Orkesterarrangemang av Martin Koch, Medverkande: Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3, Nils Bergstrand, Nils Axelsson, Stefan Marling, 7-manna orkester under ledning av Adam Dahlström, Regi av Helena Sandström Cruz, Svensk översättning av Johan Schildt, Koreografi av Linda Hansson, Sånginstudering ansvarig Kerstin Ryhed

Jag hade höga förväntningar, även om jag var lite avvaktande. Förväntningarna var höga, eftersom jag vet att utbildningen på BASE23 och SMU alltid håller hög nivå, jag var avvaktande eftersom jag hade sett musikalen förut. 

Jag såg en uppsättning på Kulturama 2013, första året jag hade den här bloggen, och trots att jag inte skrev mycket om den kommer jag ihåg att jag tyckte om regin men ogillade verket. ”Musikalen i sej är riktigt urusel. Inga låtar men minns, och ett manus som skulle behöva en rejäl bearbetning” skrev jag bland annat om den.
Musikalen hade sin urpremiär 2007, på Garrick Theatre i London, där jag i vintras såg en uppsättning av YOUNG FRANKENSTEIN. Den fick urusla recensioner, och två månader senare lades den ner. 
Den bygger på en tv-serie med samma namn, som började visas 1999, blev mycket populär, och gick i 107 avsnitt under 8 säsonger, fram till 2006. 

Det handlar om de intagna på ett kvinnofängelse, och den nytillsatta avdelningschefen som försöker förändra de intagnas förhållanden. En av de manliga vakterna förgriper sej på en nyintagen, och när hon tar livet av sej utbryter ett fängelsemyteri.

Det kreativa teamet hade inga tidigare erfarenheter av att skriva musikal, manusförfattarna skrev för tv, och jag antar att de mötte textförfattaren och kompositören när denna skrev bakgrundsmusik för deras tv-serie Bad Girls.
Du vet hur man ibland läser om hur skrämda producenter har blandat sej i en produktion, och försökt förändra verket, för dom är rädda att det ska bli att fiasko? Jag har känslan att detta hände när man ursprungligen satte upp BAD GIRLS: att den från början var en ganska socialrealistisk musikal, i stil med LES MISERABLES eller RENT, men att någon på producentsidan fått panik och insisterat:
”Det här är West End, inte en källarteater i Cheltenham! Folk betalar dyra pengar för att se nåt sånt här, dom vill ha glitter och glamour, drömmar och fantasier, dom vill skratta och kunna nynna nummer! Tänk CHICAGO, JERSEY BOYS, tänk SPAMALOT och THE DROWSY CHAPERONE!"

Givetvis skedde ovanstående fiktiva dialog på engelska.

Verket har nämligen en slags oförenlig schizofreni. Den påstår saker, och tar tillbaka, den hoppar mellan olika åsikter och synpunkter, den skämtar om ämnen som vi sen förväntas respektera. Till exempel förväntas vi ta avstånd från den ena manliga vakten på grund av hans sexistiska inställning till kvinnorna, men senare, när samma kvinnor utsätter en annan manlig vakt för sexuella trakasserier, förväntas vi tycka det är underhållande och roligt. I öppningsnumret berättar de stora rollerna varför de sitter inne; mord, stöld, mordbrand, och avslutar varje insats med att säga att de inte borde vara inspärrade. Det är svårt, som publik, att förstå om det är meningen att vi ska stå på deras sida, instämma med att de inte borde vara inspärrade, när vi vet varför de har spärrats in. Man kan inte sympatisera med några som utmålar sej som offer, när de precis erkänt att de är förövare. 
Den unga avdelningschefen ska föreställa kompetent och kvalificerad, men allt hon gör går fel: hon glömmer att informera en intagen om att hon flyttats till en enskild cell för att hon ska kunna koncentrera sej på en ny resning i hennes fall, hon påstår att hon har nya visioner för fängelset, men ser inte något av alla uppenbara missförhållanden, och när det utbryter strejk på fängelset sitter hon hemma och sjunger sånger om sin kärlek till en intagen. 
Det är en kanske lite övertydligt feministiskt musikal, med ett lesbiskt kärlekspar, men i ett komisk nummer, där en kvinnomördare och en mordbrännare försöker förklara för en nyanländ hur man klarar sej i fängelset, berättar de i ganska homofobiska ordalag att hon ska passa sej för flatorna i duschen: 

Such a pretty little thing
I wouldn't linger in the showers
Every lezzer on the wing
Will want their go
You'll be stuck in there for hours

The days are long and the nights are scary
Them girls are strong and some quite hairy
Most nights the screaming never ends
That's when you need to know
That you've got friends.

Dessutom, för en musikal som utspelar sej i ett fängelse, verkar få personer verkligen sitta inlåsta, och alla verkar kunna komma och gå lite som dom vill. 

Dessutom, i den svenska versionen, har alla fått väldigt besynnerliga namn, som Olga Hansson, Lisbet Jansson, Karin Larsson och Lisa Persson, trots att det är ganska tydligt att det inte utspelar sej på ett svenskt fängelse, jag menar, inte ens titeln är ju översatt.

Man hade kunnat hoppas att föreställningen hade räddats av en kompetent, gedigen regi, men jag tror inte att den här regissören är insatt i vad som krävs för att regissera något så komplext som en musikal. Jag ser det ganska ofta, från regissörer, en slags disrespekt för genren, baserad på några 30- eller 40-talsmusikalfilmer de sett nån eftermiddag, på teve. 
”Det där kan jag göra…” verkar dom tänka.
”Nej, det kan du inte,” tänker vi. 
Regissörens arbete påminner mej faktiskt om avdelningschefen i musikalen: den goda viljan och ambitionen verkar finnas, allt annat saknas. 

Vad som verkligen irriterar, är att detta är en bra klass, med talangfulla elever, som inte tillåts glänsa. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar: 

THE GREATEST CABARET COMEDY med Stockholm Musikalartist Utbildning på  Maximteatern: 

"Ett gott råd som ingen någonsin tar, är: Om du är bäst i din musikalklass ska du söka dej vidare, för du kommer inte att lära dej lika mycket som dom som är sämre. I den här klassen finns det många anledningar att stanna kvar, för här går ingen trygg. Nivån är så underbart hög att nästan ingen står ut, varken på det ena eller andra hållet. Jag har sett klasser där det funnits en viss resignation, där vissa verkar resonera: Det är ingen idé: jag kommer aldrig att sjunga lika bra som Closette, dansa lika bra som Tetris, eller se lika bra ut som Mora, och där såna som Closette, eller Tetris eller Mora slutar utvecklas, för dom slutar jobba; varför ska dom slita när dom i alla fall är bäst?" 


TÖRNROSA, med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan: 

"Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder. "


MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:

Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel. 



tisdag 29 maj 2018

THE GREATEST CABARET COMEDY, Stockholm Musikalartist Utbildning på Maximteatern, föreställning 17, 8/5 2018


Regi, Stefan Marling, Hans Marklund, Roine Söderlundh, Koreografier: Hans Marklund, Roine Söderlundh, Sånginstudering: Maria BenHajii, Kerstin Ryhed, Ceca Wadstein, Pelle Arhio, Anna Eiding, Karolin Funke, Ljuddesign: Timmie Malmberg, Ljusdesign Mikeal Kratt, Kostym: Eva Johnson, Stefan Wåhlberg, Scenografifixare m.m: Dan Johansson, Piano (Cabaret): Kerstin Ryhed. Med Klass 1 och 2 på Stockholm Musikalartist Utbildning.


Varje år sätter avgångsklassen på Stockholms Musikalartist Utbildning upp en stor musikal, men även andraårseleverna - och i detta fall även förstaårseleverna - får testa på hur det är att möta en publik, för varje år får de göra en egen, lite mindre, föreställning. Det här är fjärde året man sätter upp en produktion. Tidigare har klasserna satt upp ALL ABOUT BASE, A COMEDY STORY, och COMEDY ACTS.

Första delen brukar vara en minimusikal, en slags workshopsredovisning av ett större verk, och andra delen - som jag ofta föredrar - är musikalnummer, ibland plockade ur sitt sammanhang och framförda som shownummer. Betoningen i den här delen ligger på show och komik. 

Som en liten blänkare för vad som komma skall, nästkommande vår, låter man den stora förstaårsklassen öppna föreställningen, med He Lives In You, ur THE LION KING. Man har varierande kläder: byxor, kjolar, t-shirts, skjortor, klänningar, men eftersom de alla är vitklädda, blir de en homogen massa, där ingen står ut, men alla syns. Koreografin är enkel, och meddelandet är positivt, hoppfullt, glädjefyllt. 
Sen blir det lite konstigt. 

Årets miniproduktion är CABARET, en musikal skriven av John Kander och Fredd Ebb, och den bygger på John Van Drutens pjäs från 1951, I Am A Camera, som i sin tur var baserad på Christopher Isherwoods bok från 1939, Goodbye To Berlin, och i stort handlar det om nazisternas uppgång i ett utarmat, bankrutt Berlin, sett genom ögonen på en besökande amerikansk författare. 
När musikalen hade premiär, 1966, nominerades den till elva Tony Awards, och vann åtta, bland annat Bästa Musikal, Bästa Text och Musik, Bästa Regi, Bästa Koreografi, Bästa Kostym, och Bästa Scenografi. 
Det är intressant att notera att Bob Fosse, som vann en regi-oscars för filmen som kom 1972, inte var iblandad i den ursprungliga scenmusikalen, men att det ofta är hans koreografi och sexiga iscensättning man försöker efterlikna. 

Jag hade förväntat mej en massa beltande, Fosse-dans, pansexualitet och stay-ups. Och en och annan kubb-hatt. Sånger som Cabaret och Two Ladies verkade självskrivna. 
Istället har man valt… Ja, jag är inte säker på vad man har valt, men jag tror att man försöker gå på djupet, och framföra ett budskap. 
Om det enda man ville säga med en produktion gick att sammanfatta i en mening, som till exempel Var snäll mot hundar, dom har känslor! så hade det förstås varit mycket enklare att bara säga det, och spara sina pengar och sin tid. Men om man nu trots allt vill iscensätta sin paroll, måste man, för att det ska bli sceniskt intressant, och för att påverka och beröra en publik, utveckla, ifrågasätta, vrida och vända på budskapet: Har hundar verkligen känslor? Hur vet vi att dom har känslor? Hur bevisar vi att hundar har känslor? Ska man vara snäll mot hundar bara för att dom har känslor? Vad innebär det att vara snäll? Hur är man snäll? Förtjänar alla hundar att bli snällt behandlade, även fula hundar, eller hundar som bits? Om vi inte är snälla mot såna som har känslor, vad säger det om oss?
Och jag antar att det är det dom försökte göra på scenen. Vrida på buskapet. Försöka nå fram genom att ta en annan väg. Men provocera är inte samma sak som påverka. Att uppröra betyder inte att man berör. Här visar man upp en antisemitisk dystopi, men sedd från ”segrarnas” sida.  
Om man är bekant med musikalen kan man skönja en slags historia, och känna igen vissa roller, vissa linjer, riktningar och viljor, men det är ganska svårt att hänga med i någon slags dramatisk kontinuerlig kronologi.
Vad man fatalt misslyckas med, vilket är ganska allvarligt, är budskapet. Man tar i så mycket att dom missar målet, och misstänker att en antisemit som förirrat sej in på Maxim inte hade hittat något att anmärka på: man driver med judar och sen avslutar man med en hyllningssång till nazismen. 
Vi andra tror att vi vet vad man försöker säga, man det är oroade otydligt.

Gudskelov tar det sej rejält i andra akten. Förstaårsklassen kommer tillbaka och bjuder på en hippiehög i Rythm of Life, ur SWEET CHARITY, och jag gör mitt bästa för att rycka upp mej och göra en omstart.

Ett gott råd som ingen någonsin tar, är: Om du är bäst i din musikalklass ska du söka dej vidare, för du kommer inte att lära dej lika mycket som dom som är sämre. I den här klassen finns det många anledningar att stanna kvar, för här går ingen trygg. Nivån är så underbart hög att nästan ingen står ut, varken på det ena eller andra hållet. Jag har sett klasser där det funnits en viss resignation, där vissa verkar resonera: Det är ingen idé: jag kommer aldrig att sjunga lika bra som Closette, dansa lika bra som Tetris, eller se lika bra ut som Mora, och där såna som Closette, eller Tetris eller Mora slutar utvecklas, för dom slutar jobba; varför ska dom slita när dom i alla fall är bäst?
Här är det istället lite som i musikalen CHICAGO, när Welma och Roxie ömsom kommer in i nummer och försöker toppa varandra. En slags hälsosam konkurrens.

Förutom uppenbar talang, energi och ungdomlig spelglädje, finns det ytterliga två klart lysande anledningar att gå och se dess slutspel, och det är de två regissörerna och koreograferna Hans Marklund och Roine Sönderlundh, två kreatörer som är det bästa vi har inom  svensk scenshow. Att få möjlighet att jobba med dessa scengiganter såpass tidigt i sin karriär mäster vara en fantastisk fördel, och deras medverkan garanterar också att vi som publik får se nummer av löjligt hög klass. 

Vi bjuds på showstoppande nummer från olika musikaler. Vissa har jag sett förut, som Buddy’s Blues ur FOLLIES, Jag borrar tänder ur LITTLE SHOW OF Horrors, Koreografen, med musik ur WEST SIDE STORY, och Vad För En Man, ur CURTAINS, men det blir mer ett glatt återseende än en tråkig upprepning. Andra, som den suveränt framförda Tunnelbanevan, byggd på Both Sides of the Coin ur THE MYSTERY OF EDWIN DROOD, med ny text av Hans Marklund, är en helt ny bekantskap. 
Scenografin hålls nere till ett minimum, man använder sej bara av stolar, bord, bänkar och sånt som det finns ett sceniskt behov av, men detta gäller inte kostymerna. Varje nummer bjuder på nya, stilfullt koordinerade kläder, allt från showiga paljettklänningar till karaktärskläder. Någonstans bakom scenen står en eller flera påklädare och sliter, kan jag tänka. Dessutom behövs inga kulisser, för man har turen att ha en suverän ljussättning.
Vissa nummer, som Är Han Från Europa ur LEGALLY BLONDE, En Sång Som går såhär, ur SPAMALOT, och Det Är Möjligt, ur THE PRODUCERS, är iscensatta musikalnummer, medan andra, som Säg Vem Kan Det Va? med musik ur MACK AND MABEL, Så Klart Det Ska Va En Man, med musik ur GUYS AND DOLLS, eller Spanish Rose ur BYE BYE BIRDIE, har blivit shownummer som bara använder sej av musiken och har fått en helt ny text, en helt ny mening.
Musikan är förinspelad, vilket kanske kan känns lite trist, men det är ett val jag har full förståelse för: dels rent ekonomisk, men också för att underlätta för personerna på scenen: genom att använda sej av en inspelning får man en trygghet i att det alltid låter likadant, att det alltid är samma tempo, samma energi, i musiken.
Man avslutar med Come Alive, ur filmen The Greatest Showman, men när vi inte slutar klappa plockar man fram ett välrepeterat extranummer, en acapellaversion av Alexander Hamilton, ur HAMILTON. Sen premiären på Broadway 2015 har ingen av musikalens roller - förutom kungen - spelats av vita personer, så jag antar att man tar chansen att göra ett nummer ur något dom förhoppningsvis vet att dom aldrig kommer att få spela. Men det är en annan diskussion.

Det finns en jäkla glöd i den här klassen, och jag ser verkligen fram emot nästa vår och nästa slutproduktion.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar: 

TÖRNROSA, med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan: 

"Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder. "


MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:

Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel. 


COMPANY på Kulturama: 

"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."



fredag 25 maj 2018

Jag vill passa på och rekommendera -


- musikalen IF/THEN, med avgångsklassen på Sankt Eriks. Det är en suveränt intressant musikal, mycket kompetent framförd, speciellt om man tar hänsyn till att detta är gymnasie-elever. Något jag för det mesta helt glömde bort.

De spelar en sista föreställning i morgon, lördagen den 26:e, klockan 15:00. 

Här är en länk till deras HEMSIDA.

TÖRNROSA med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan, Genrep 8/5 2018


KOREOGRAFI Márcia Haydée efter Marius Petipa, MUSIK Pjotr Tjajkovskij, AURORA Haruka Sassa/Minji Nam/Mayumi Yamaguchi/Nathalie Nordquist, PRINS DÉSIRÉ/Daniel Norgren-Jensen/Dmitry Zagrebin/Hiroaki Ishida/Karl-Erik Wigle Andersson, CARABOSSE/Jérôme Marchand/Arsen Mehrabyan/Dawid Kupinski, LILA FEN/Nadja Sellrup/Luiza Lopes/Desislava Stoeva, DIRIGENT Philip Ellis, Kungliga Baletten, Elever från Kungliga Svenska Balettskolan, Kungliga Hovkapellet

I en intervju jag lyssnade på för några veckor sen, tillfrågades en musikalartist hur hon fick balans mellan sitt privata liv och sin karriär, och hon svarade att hon inte riktigt förstod frågan. 
”Tröttnar du aldrig på alltihop, audition, sånglektioner, dansklasser, och bara önskar att du fick vara hemma och göra ingenting, utan krav?” förtydligade en av intervjuarna.
Svaret var snabbt och självklart:
”Men det här är ju vad jag vill göra? Om jag inte ville göra det så gjorde jag ju något annat. Vill du hellre gå och fika, umgås med din pojkvän eller sitta på balkongen och dricka vin, så gör det. Jag föredrar det här.”

Jag gillar den inställningen. Jag går igång på någon slags disciplin, en medveten livsstil, men inte som tvång, utan för att det är just det man vill göra. Helst av allt. Att bestämma sej för att göra något, och sen göra det. Om man sen lyckas är en annan sak, men jag gillar att ambitionen finns. 
Det här året hade jag planerat att jag varje månad skulle läsa på om en klassisk kompositör, en målare och en musikalkompositör. I Maj skulle jag ha studerat Brahms, Matisse och Oscar Hammerstein II, och jag har inte läst ett ord. Jag hade också tänkt att jag skulle läsa en bok i minst en timme om dagen - det går sådär, jag har trasslat in mej i Cecil Beatons mastodontmemoarer och en biografi över Virgina Woolf - och se en daglig dokumentär. Dagliga sit-ups och armhävningar är inte vidare vanliga, och trots att jag har gjort ett slags städschema för varje dag i veckan så håller dammråttorna långsamt på att ta över. 
Något har jag lyckats med är min matlagning: jag gav mej själv en prenumeration på veganmagasinet Vego i julklapp, och försöker laga mej igenom  varje nummer. Varje recept ger fyra portioner, och för tillfället har jag frysen full av färdiga matlådor. 

Jag högaktar dom som lever för sin konst. Nej, förresten, jag högaktar dom som lever för något, vad som helst. Högaktar är kanske ett konstigt ordval, men det verkar inte finna något mer passande. Jag respekterar dom rejält, är vad jag menar. Dom där som kan försvara sitt livsval och allt de får försaka med:
”Det här är vad jag helst av allt gör.”
Musiker, sångare, och - förstås - dansare.

G3 -
utan honom vore vi inte mycket
Kungliga baletten skapades av Gustav III redan 1773, och är en av de äldsta i världen. Men om man hade förväntat sej ett gammalt, trött, traditionstyngt kompani, då har man fel. Det vore lite som att förvänta sej att Olympiska Spelen inte hela tiden skulle få nya rekord. Man upprätthåller, men man utvecklas också. Jag anser att det borde vara en nationellt uppmärksammad tilldragelse varje gång dom ställer sej på scenen. 

Jag sitter i Kungliga Operans stora salong, nästan längst fram, i mitten. Det är runt lunch, och eftersom det är generalrepetition av en balett, och inte en opera, så är det inte riktigt lika många i publiken. Vilket är skönt. Visst, det fylls på bra, men den där näst intill hysteriska stämningen som ibland uppstår innan en operarepetition, infinner sej inte. 
Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder.  

Ivan Vsevolozhsky.
Säg det fem gånger
.
Eller, det räcker med en gång.
Försök.
1889 hade chefen för Kejserliga Teatern, Ivan Vsevolozhsky, gett den kejserliga balettmästaren Marius Petipa i uppdrag att skapa en helaftonsbalett baserad på sagan Törnrosa, och han hade även lyckats att få den mycket berömda kompositören Pjotr Tjajkovskij att skriva musiken. Själv bidrog han också med manuset, eftersom han hade erfarenhet både som pjäsförfattare, essäist och kostymör. 

TÖRNROSA var Tjajkovskijs 66:e verk, och det skrevs tretton år efter hans första balett, SVANSJÖN, och tre år innan hans tredje och sista: NÖTKNÄPPAREN. Anledningen till att det är ett sånt glapp mellan hans första balett och TÖRNROSA, var att SVANSJÖN hade varit något av en flopp, när den hade premiär.

Det handlar om Prinsessan Törnrosa, eller Aurora, som hon egentligen heter. Till hennes dop har hennes föräldrar bjudit in en massa feér, men glömt att bjuda in den elaka fen - helt förståeligt, tycker jag - och som straff för att inte har blivit inbjuden förbannas Aurora att på sin 16:e födelsedag sticka sej på en slända och dö. En annan fe, den lila, lyckas få förbannelsen mildrad till att hon bara ska sova i hundra år.

Jag hade ingen aning om att det fanns en del två på sagan om Törnrosa, eller att det fanns flera varianter, alla lite otäckare än bröderna Grimms och Disneys version: i många av dom blir hon våldtagen medan hon sover, och när hon vaknar upp är hon mamma, och i några versioner försöker hennes svärmor äta upp hennes barn. 

Den här versionen av Törnrosa är koreograferad av Márcia Haydée efter Marius Petipa urkoreografi, och även om jag inte känner till vad för slags ändringar som gjorts, så antar jag att mycket gäller den onda fén, Carabosse. Han känns mycket modern, som något från en nutida koreografi som förvirrat sej in i det förgångna. 

Kostymhistoriskt är det faktiskt intressantare att titta på de roller som inte dansar, eftersom deras kläder inte har samma krav på att man ska kunna röra sej i dom. Kostymerna, som jag tror hör hemma nånstansi mitten av 1700-talet, är vansinnigt stiliga och detaljerade, och alla borde - när de inte används - ställas ut, så att vi alla fick chansen att ta oss en titt på nära håll.
Speciellt roligt är det att se att man har noterat att trots att kungariket sover så har modet inte förblivit oförändrat, även om vi bara ser det flyktigt, i prinsens jaktsällskap. När man sen firar bröllopet, och festar, så gör man det verkligen i vintage: kläderna är hundra år gamla.

Rent dramaturgisk hade jag förväntat mej att mer krut skulle läggas vid prinsens försök att ta sej in i slottet, jag hade visioner av dansande klängväxter och förtrollade varelser, men jag antar att det var något jag fått från Disneyversionen, för här mer eller mindre travar han bara in, kysser henne, hon vaknar, och så blir det fest! Lite av en besvikelse är det i alla fall, men det är inte Kungliga Balettens fel; det är något som ligger invävt i manus.
Samma sak gäller det ändlösa dansandet på bröllopet. Gäst efter gäst tar sej en svängom, och alla är ganska fantastiska, men det blir i alla fall något av en longör, kanske mest för att danserna är iscensatta som uppvisningar som inte har något direkt med handlingen att göra. Jag tror att detta var något som var ganska vanligt vid den här tiden: om jag inte tar fel är det en massa festande och uppvisningsdansande på maskeradbalen i SVANSJÖN också. Men man kan knappast komma för att titta på en dansföreställning, och sen klaga på att det dansas för mycket.
Enrico som Den Blå Fågeln
Gästerna i sej är i alla fall intressanta: Katten i mästerstövlar, Askungen, Rödluvan och Vargen, Snövit och dvärgarna, och Den Blå Fågeln, en saga som jag aldrig hört talas om, men som här får mycket stort utrymme, kanske för att rollen skapades för samme person som dansade den onda fen, Enrico Cecchetti, en man som på den tiden ansågs vara den bäste då levande dansören, vilket kanske inte säger så mycket, eftersom manliga dansare på den här tiden i stort sett hade delegerats till att lyfta och balansera kvinnorna när de snurrade.
Jag tycker att Kungliga Baletten skulle jag sätta ihop en föreställningen om honom, för han verkar riktigt rejält intressant.

Trots att den här versionen av baletten hade premiär på Kungliga Operan redan 2012, och det här alltså är en nypremiär, så känns det som om varje plagg vore nysytt, varje kuliss nymålad, och som om var peruk precis lyfts av stocken, nytamburerad.
Jag blir nästan lite yr av alla intryck, och flera gånger skulle jag vilja ropa ”frys!”, och sen gå upp på scenen och ta mej en närmare blick. Ibland vill jag vill och med ropa ”Spola tillbaka bandet!” för jag vill se något fantastisk igen. Och igen.
Musiken är så vacker att det skulle räcka med att man bara spelade den, som en konsert, men när man sen fyller scenen med vackra människor som gör vackra saker i vackra kläder, i vackra rum, då ligger vi på gränsen till vad jag kan stå ut med utan att det ska börjar ryka ur mina öron.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:

Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel. 


COMPANY på Kulturama: 

"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."


THE LAST FIVE YEARS på Teaterstudio Lederman: 

För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.