tisdag 31 december 2013

NYÅRSKONSERT MED STOCKHOLMS STRAUSS-ORKESTER, föreställning 108 2013


Jag hade ingen aning om att Stockholm hade en Strauss-orkester. Om sanningen ska fram hade jag ingen aning om att det överhuvudtaget fanns något som kallades en Strauss-orkester, i Stockholm eller annorstädes. Faktum är att jag visste att det fanns en Strauss den äldre, och en Strauss den yngre, men vad dom hette i förnamn hade jag ingen aning om. Jag hade en vag uppfattning om att Strauss den äldre skrev valser och Strauss den yngre skrev knepiga Operor som Salomé. Nu, lite googlande senare, vet jag att den där Strauss som skrev operor hette Richard Strauss, var tysk, och inte alls släkt med dom valsande Straussarna från Wien, som var fyra: Johann d.ä., Johann d.y., Josef och Eduard. 

Det här var min första nyårskonsert någonsin, men det blir absolut inte den sista. Det är något härligt förväntansfullt med föreställningar där publiken har klätt upp sej så gott dom kan. Man känner att dom inte bara är där för att kunna bocka av ännu en uppsättning, nej dom är där för en upplevelse, för en liten paus i allt det gråa, som en liten semester. 

Jag hade aldrig tidigare varit på Berwaldhallen, och jag hade en förväntning - antagligen förhöjda av namnet Berwald - att det skulle vara en mycket mer pampig, historiskt byggnad. Jag hade trott någonting i Jugend eller nånting som Cirkus på Djurgården, fast hur jag kunnat förväntat mej nåt sånt vet jag inte, eftersom jag cyklat förbi byggnaden flera gånger och sett att det bara är en stor betongkloss. Berwaldhallen är byggd 1976, men det är inte så illa som det låter. Interiören är liksom insprängd i hälleberget, och man kan på vissa ställen faktiskt kan se urberget. Inredningen domineras av ljusa träpaneler och formpressat trä. I auditoriet är stolarna bekväma och väl tilltagna, och stolsraderna står så långt ifrån varandra att man faktiskt kan ta sej fram i raden utan att de sittande behöver resa sej. 

Berwaldhallen är uppkallad efter Franz Berwald, en svensk kompositör som var mer framgångsrik som ortoped, vilket jag tycker ett fint erkännande, både av viss inriktning inom läkekonsten och av dom inte så speciellt framgångsrika.

Straussarna, däremot, tror jag aldrig behövde ha en plan b eller ett extrajobb, och jag förstår fullt att dom har fått en egen orkester här i Stockholm. Och en bra orkester är det. Och stiliga: alla har röda frackar. Tydligen har det varit så sen 1843 då Franz Josef I tyckte att musikerna alltför ofta hade sjaskiga svarta kostymer och bestämde att när dom uppträdde för honom skulle dom ha röda frackar och vita byxor. Det ser faktiskt väldigt stiligt ut. 

Jag gillar Straussarnas valser. Det är väldigt svårt att inte gunga med och stampa takten. Ibland känner man sej lite lockad att kroka arm med sina grannar och börja digga hard core. 

Det var inte bara musik. Vi hade en programvärd vid namn Peter Schele som var så underhållande att han nästan började konkurrera ut Straussarna. Han pratade om lite allt möjligt, sånt som var relativt till dagens program och sånt som han bara tyckte att vi borde höra. Han var väldigt rolig på ett otvunget sätt som nog tagit åratal att lära sej. Han bytte kavaj inte mindre än fyra gånger, och kommenterade kostymbytet varje gång. När han kom in för att presentera An Der Schönen Blauen Donau var kavajen blå. 

Dirigenten heter Maria Eklund och var riktigt cool. Varje gång Peter Schele kom fram och började dra nån av sina underhållande historier gick hon av scenen. Antagligen inte för att hon hade hört historien förut, utan för att hon inte ville stå där med en pinne i handen och inte göra någonting, som en pinnviftande fjompa. När hon sen kom in igen för att fortsätta tog hon Peter Schele i handen. Varje gång. Det var underhållande. 
Hon hade tjockt, storvågigt blont hår som hon liksom la till rätta bak över axlarna varje gång hon skulle börja dirigera, och hennes pinnlösa vänsterhand var lika uttrycksfull som en hand från Kungliga Baletten.  När hon gick över scenen liksom strosade hon, med gungande knän och konkav bröstkorg, liksom en tuffing som hade all tid i världen. 

Som grädde på moset bjöd aftonen på några danser av fem dansare, tre kvinnor och två män. Dom hade flera effektfulla klädbyten och danserna var en slags modern tolkning av balett och historisk dans. Jag uppskattade ansträngningen och tyckte att den tillförde mycket. Av dom två killarna var den ene mörk och hade ett spanskt efternamn och den andre blond och hette något nordiskt, men i programmet hade deras bilder bytts ut, så att var och ens resumé visade fel person. Programvärden försökte åtgärda detta, men glömde nämna programbladet, med resultatet: ”Den mörka pojken heter Molino”, vilket nog fick en del i publiken att undra över var Peter Schele stod i invandrarfrågan.

Två tanter snett framför mej drack nog lite skumpa i pausen, för jag tyckte mej märka att dom var mer än lovligt fnissiga under andra akten, och tisslade och tasslade som två små flickor. Eller så var det bara Straussarna som förtjusat dom. Jag måste erkänna att jag kände mej mer än lovligt uppsluppen, och jag hade bara sörplat kaffe.


En  mycket trevlig eftermiddag som nog skulle kunna bli en trevlig tradition. Länge leve Stockholms Strauss-orkester!



lördag 21 december 2013

MACBETH, av William Shakespeare, i regi av Fredrik Benke Rydman på Stockholms Stadsteater, föreställning 107(2013), recension


Av William Shakespeare
Regi Benke Rydman

Det här är åsikter om genrepet, men eftersom Stadsteatern tar betalt bedömer jag det hela som en färdig föreställning.

Detta är en uppsättning för dom som gillar dans, 70-talskostymer och inte har så höga krav på tolkning och förståelse av handling.

Jag ville verkligen tycka om den här föreställningen, eftersom jag tyckte mycket om det Benke Rydman tillförde till Romeo och Julia på Göta Lejon, men jag fullständigt avskydde den. Redan vid dom första entréerna var jag uttråkad och besviken. Detta är gimmickteater för mej, och med gimmickteater menar jag när man hittar en visuell infallsvinkel och  låter scenografi och kostym bli så framträdande att de tar över och  eventuellt maskerar att man inte har någon annan intressant läsning att komma med. King Lear på sjukhus, till exempel. 

Mitt största problem är valet av pjäs.  Det känns inte som om Rydman har något direkt att tillföra dramat, dom kunde lika gärna ha spelat Hamlet eller Richard III, det verkar vara 70-talet och funken som är det intressanta. Varför välja Macbeth? I min fantasi ser det ut såhär:

BENNY FREDRIKSSONS PÅ SITT KONTOR. DET KNACKAR PÅ DÖRREN. 

BENNY: KOM IN.

FREDRIK BENKE RYDMAN KOMMER IN.

BENNY: Hej, Benke, varsågod och sitt - 

FREDRIK BENKE: (AVBRYTER:) Fredrik Benke.

BENNY. Förlåt?

FREDRIK BENKE. Det är okej. 

BENNY (FORTSÄTTER, NÅGOT FÖRVIRRAD). Jag skulle vilja att du sätter upp Macbeth här på min Stadsteater.

FREDRIK BENKE. Okej, vilken typ av Macbeth vill du ha?

BENNY. Vilken typ? Din typ, hade jag tänkt. Lite overlocking och headbopping och vad det nu är du brukar göra?

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar, men jag menar typ vilken pjäs av Macbeth är det du vill att jag ska göra?

BENNY. Nej, nej, förlåt -

FREDRIK BENKE. Det är okej - 

BENNY(FORTSÄTTER:) - det är inte en pjäs av Macbeth, det är pjäsen Macbeth jag vill att du sätter upp?

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar. Macbeth, är det av han, typ Hamlet, eller typ vaddå?

BENNY. Det skulle man kunna säga. Shakespeare skrev Hamlet. 

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar. Så vem skrev Macbeth, typ?

BENNY. Eh, det var Shakespeare som skrev Macbeth, Benke.

FREDRIK BENKE. Okej, jag fattar, han skrev båda. Och det är Fredrik Benke. 

BENNY. Förlåt?

FREDRIK BENKE. Det är okej, gör bara inte om’et, typ. 

BENNY. Så du tycker detta verkar intressant? 

FREDRIK BENKE. Sure thing. On the top of my head tänker jag mej 70-talsgroove...

BENNY. Okej?

FREDRIK BENKE. Typ Shaft? Typ Boogie Nights, fast utan dildon, du fattar? Är det nån som dör i typ den här pjäsen, för om det är nån som dör i typ den här pjäsen så ser jag guns framför mej, fattar’u? Och typ blod.

BENNY. Öh, du kanske ska läsa igenom pjäsen först, Benke?

FREDRIK BENKE. Behövs inte, jag litar på dej när du säger att den är bra. Och det är Fredrik Benke.

THE END. 

Jag har inget emot Gimmickteater så länge läsningen håller. Här blir läsningen ranglig på flera ställen, exempelvis banketten där Macbeth ser Banquos våldnad: eftersom alla är så höga på kokain är det förvånande att dom överhuvudtaget reagerar på Macbeths syner, än mindre tar dom för något annat än delirium. 

Lehna Edwalls kostymer är i och för sej häftiga, men i det här sammanhanget ser dom ut att vara hämtade ur ett mycket välbudgeterat barnteveprogram, Sesam tar en titt på våld  och porr när Mamma var ung, till exempel. Eller om det fanns något Disneyland för 70-tals-stereotyper.

Scenografin, en slags enorm kraschad julstjärna, som enligt  hemsidan tillskrivs -

Scenografi
Fredrik Benke Rydman

Scenografi
Lehna Edwall

Och inte 
Scenografi Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall

- är till en början imponerande, som en blandning mellan klätterställning och enorm adventskalender, men blir i längden tröttsam, och dom flesta rena spelscenerna utspelar sej nere på scengolvet. 

Jag hade förväntat mej, när en koreograf börjat regissera, att dansen skulle få en mycket viktig plats i dramat, men det känns som om Rydman inte vet riktigt vet hur han ska ta tag i dramatiken, han döljer relationerna bakom schabloner och fysiska attityder, och ofta blir dansen på något sätt förvisad till övergångar mellan scener. Alla ser väldigt coola ut när dom kommer och när dom går, men det känns ibland som om Rydman har blandat ihop Macbeth och West Side Story.

Kvinnan bakom mej ser nog hur jag sitter och vrider och vänder mej, och i pausen frågar hon mej vad jag tycker. Hon bryter på ryska, och min första impuls är att fråga henne om läget i Ryssland, men min besvikelse över föreställningen är för stor, och jag babblar på. Det verkar som om hon håller med mej, men hennes brytning är så kraftig att jag ibland inte förstår. Hon säger något om att ”Teater är viktigt” och ”Det är viktigt att teater utvecklas”. Jag håller i princip med henne, men bara av princip. Så frågar hon om vi kunde byta plats för att hon har svårt att se scenen, något jag artigt avböjer som om hon erbjudit mej en ynnest. Vem tror hon att hon lurar: Stockholms stadsteaters scen är upphöjd, man ser scenen bra från hela salongen, och om hon är så kort borde hon tagit en telefonkatalog med sej. Dessutom sitter jag med en kompis som inte verkar överförtjust i vare sej henne eller föreställningen.
Efteråt ångrar jag att jag inte frågade henne om det hemska läget i Ryssland, men jag vet inte hur jag hade hanterat om hon sagt:
”Vilket hemska läge i Ryssland?”

Om första akten dansas bort så har andra akten en märkbar brist på dans, och här blir avsaknaden av övergripande regi tydlig. Scenen mellan Lady Macduff och hennes son och scenen  mellan Malcolm och Macduff spelas bredvid varandra med ömsom släckt ljus, vilket känns mer som ett filmiskt grepp än någon som inte tråkar ut en när det visas upp på en teaterscen. 

Stadsteaterns skådespelare imponerar som dansare, även om dansarna inte imponerar som skådespelare. Sofia Ledarp och Shebly Niavarani är värda en omnämning, och Ulf Eklund för sin fantastiska dans i festscenen.

Jag kan mycket väl ha fel, men när jag sitter och tittar på föreställningen får jag för mej  att detta är ett verk av någon som inte har sett mycket teater, som kanske inte ens tycker om teater, men som har sett väldigt mycket film.


Jag vågar tippa att detta blir en stor succé, speciellt bland ungdomar och dansintresserade.



fredag 20 december 2013

SHAKESPEARES SAMLADE VERK - Föreställning 106(2013)

av Adam Long, Daniel Singer och Jess Winfield. Regi av Roger Westerberg



Detta är en föreställning för dom som gillar De 39 Stegen, improvisationsteater, och gatuteater. Vi bjuds på Shaksespears pjäser framförda som fars, fotbollsmatcher, rap, baklänges, framlänges och i ljudets hastighet. 

Jag antar att jag hade för höga förväntningar när jag gick och såg den här föreställningen, för jag inser nu i efterhand att det helt enkelt är omöjligt att under en kväll spela upp Shakespeares samlade verk. Detta är mer en fars om tre komiker som försöker framföra Shakespeares samlade verk på roligast möjliga sätt. Lyckas dom? Nja...

Det borde finnas ett ord för dom där kvällarna när det helt enkelt inte klickar mellan scen och salong. Sten Hellström, Ulf Montan & Roger Westberg slet som djur på scenen, och vi i salongen var fyllda av välvilja, men någonstans gick det snett. Det kan ha haft något att göra med att vi var ganska få i publiken, och att detta är en föreställning som bygger mycket på den energi aktörerna får tillbaka från publiken. 

Vi var också för få för att bilda en homogen grupp, vilket gjorde att några fattade skämt snabbt, skrattade och väntade på nästa skämt, när dom kanske inte fullt så snabbtänkta fattade skämtet - eller fattade att det var ett skämt - och började skratta, vilket gjorde att dom på scenen inte fick en specifik rytm att hålla sej till och att rida på. Den enda gång vi kom ihop som grupp var när vi alla deltog i att skildra olikheterna i Ofelia. 

Jag hade stundtals väldigt roligt, och vissa scener - som dom historiska dramerna som fotbollsmatch, gick mej helt förbi, både för att jag inte hörde vad som sades och för att jag inte är så bevandrad i sport och alla dess regler. 

Scenografi och kostym är mycket riktigt utilitära och bjuder på många visuella gags.

Jag antar att det är mycket svårt att ljussätta på Boulevardteatern, för som så ofta känns det som om städljuset är på, som en naken glödlampa, och jag får lust att leta fram en lampskärm i laxrosa.


Det bästa med den här föreställningen är att jag nu kan säga att jag har sett Shakespeares samlade verk. 


tisdag 17 december 2013

INGEN DANS PÅ ROSOR/FANFARRA

Föreställning 105 2013



Ingen Dans På Rosor/Fanfarra

Elevuppspel på Balettakademien.

INGEN DANS PÅ ROSOR efter Hannah Greens bok, Manus och regi Jessica Gustafsson.

Öppningsbilden är en av de vackraste jag någonsin sett på en scen: en medvetslös flicka läggs ner på spjälorna på en madrasslös säng. Hennes arm faller fram, den knutna handen öppnar sej: rosenblad faller ut, röda som blod. Vackert och chockerande. Självmordsförsök som visuell poesi.

Det här är en så bra idé att det är förvånande att ingen, mej veterligen,  har försökt sej på den förut. Hannah Greens bok om en schizofren tonårig flickas tid på mentalsjukhus och hennes låtsasvärld Yr är som gjord för en dans/musikföreställning. 

Jag läste boken någon gång i högstadiet för kanske 35 år sen, och tyvärr minns jag inte så mycket mer än självmordsförsök och mentalsjukhus, och Jessica Gustafssons manus är ganska krävande när man försöker hänga med i historien. Det hela görs inte enklare av att eleverna ibland turas om att spela huvudrollen och att ungdomar spelar föräldrar och läkare.

Detta är en mycket lovande föreställning med lysande lösningar och mycket vackra scenbilder, som tyvärr blir lidande av alla konstnärliga kompromisser när den framförs som ett elevuppspel. Jag hoppas verkligen att Jessica Gustafsson forsätter att arbeta på den, för här finns möjligheten till något helt enkelt fantastiskt. Jag vill se den förverkligad på dansens hus, Stadsteaterns dansscen eller Orionteatern.

FANFARRA.
Bearbetning & regi: Alexander Moberg
Staging & koreografi: Charles Moore
Sånginstudering: Lena Granath
Koreografassistent Sara Kullander
Sånginstudering Lena Granath
Musiker Erika Hammarberg
En musikalisk show med dansarutbildningen årskurs 2.

En kul liten elevshow med mycket begåvad dans, sång och några roliga sketcher. Cissi (Hittar inget efternamn i programbladet) är mycket imponerande som konferensier, en monolog om grupper av David är tänkvärd och Philip imponerar i högklackat. 






torsdag 12 december 2013

SOPPAN I HALSEN

av Calle Norlén


Föreställning 104 12/12 2013

Revyer kan vara rätt påfrestande. Krav på innehåll blir väldigt stort, då varje sketch måste ha sin egen idé, sin egen dramaturgi, till skillnad mot en pjäs som bara behöver ha en. Det kvittar hur gammal man är, det brukar alltid kännas som om revyer är skrivna för ens föräldrar. 

Julrevyer kan vara extra plågsamma, eftersom man här också måste klämma in något juligt och fint. Eller något juligt och fult, som fulla tomtar eller rasistiska tanter på julklappsjakt. 

Och när en revy vågar kalla sej Soppan i Halsen blir man både förväntansfull och lite avvaktande, rädd att den inte uppfyller vad den lovar, och rädd att den ska gå över den där  mycket provocerande gränsen.

Jag kan gladeligen meddela att jag njöt i fulla drag. Från Fredrik Meyers inledande sång om att han inte behöver en orkester - han har sin synth - sitter jag och småfnissar mest hela tiden. Och mina fnissar låter som gapflabb för det mesta. 

Albin Flinkas gör en väldigt rolig inledningsmonolog där han berättar om hur Kulturhusets chef planerar att ta över hela världen. Sen följer en rolig sketch om urinläckage som slutar i lite av en trevlig nakenchock. Albin Flinkas och Liv Mjönes gör en tänkvärd scen som två skönhetsopererade som inte längre tänder på det perfekta, utan får sina kickar av det deformerade och fula. Ing-Marie Carlsson gör en flygvärdinnna på ett lågprisflygbolag som fick mej att tänka på att Sverige styrs lite som Ryan-air. Albin Flinkas sjöng en fin sång som fick mej att tänka till så mycket att jag helt asocierade iväg och kan idag inte alls minnas mer av den än mina egna tankar om det politiska klimatet, vilket jag inte är säker på att sången ens berörde. Och av finalen minns jag bara att musiken var hämtad ur musikalen Catch me if you can. 

Visst fanns det svackor, men det måste det finnas. Bra material av Calle Norlén och bra regi av Alexander Öberg. Jag uppskattade dom enorma inkontinensskydden som jag inte vet om man ska tillskriva kostymören Elin Hallberg eller rekvisitören Petra Jansson. Dessutom gillade jag Rebecca Afzelius Barbie- och Kenmask i skönhetsoperationsnumret.


Glada skratt, tänkvärda tankar och god soppa, vad mer kan man begära?


onsdag 11 december 2013

MIN VÄN FASCISTEN

Föreställning 103



Det är december. Det är inte tillräckligt kallt för den varmaste jackan, men den dimfuktiga luften kyler in till märgen. Snöfritt mörker och nakna träd. Det känns som om det inte går en dag utan en rapport om att Sverigedemokraterna ökar. 

Det känns inte väldigt lockande att se en föreställning om fascism. En musikal dessutom. 

Vi tar tåget till Uppsala och hämtar ut biljetterna i en stadsteater som inte alls är en sån där mysig gammal teaterbyggnad man trodde var obligatorisk ute i landet. Klockan är tre. Fyra timmar innan föreställningen börjar. Vi går på Günterska Hovkonditoriet och äter Nöt & Toscaform och Fransk Våffla. Vi går in i Domkyrkan och tittar på Gustav Vasas grav. Univeristet. Slottet. Ram-Boo pizzeria...

Klockan är kvart i sju. Det finns ingen återvändo. 

Vi sätter oss. Det börjar.

En gång, när jag gick gymnasiet i Kalmar, kom Fria Proteatern till Stadsteatern, med en slags revy. Jag minns inte vad den handlade om eller vad dom gjorde, jag minns bara att Ulla Skoog var med och gjorde en monolog om att vi alla är bröder och systrar. Det är ett av mina tidiga starka teaterminnen. 

Det handlar om sex vänner som firar midsommar när det plötsligt dyker upp en nazist som frågar om han får vara med. 

Det finns inte en sak jag inte tycker om i Min Vän Fascisten. Jag fullständigt älskar den ihopfällbara trolleri-scenografin av Zofi Nilsson. Den får mej att tänkar på leksaker från Ikea. Den ger mej också väldigt vackra scenbilder och ett mycket inspirerat användande av en vridscen. Träd fälls ihop och gräsmattor vecklas ut för att bilda hus. Det känns som detta är en slags universalscenografi utan tekniska gränser.

Sara Cronbergs regi är smakfullt farlig, naiv och cynisk på samma gång. Jag känner mej både trygg och hotad, utmanad och förtrollad.

Men framför allt älskar jag text och musik av Klas Abrahmsson och Erik Gedeon. Äntligen har här stuckit upp nånting i musikteater-Sverige som är något eget, överraskande, chockerande och begåvat. Man får inte skriva som dom gör. Tack gode gud att dom gör det. 

Och en fantastisk livsfarlig ensemble. Stefan Clarin, Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström, Eli Ingvarsson, Aksel Morisse, Mikaela Ramel/Frida Bergh, Louise Ryme. Jag älskar deras individuella insatser och jag älskar dom i grupp. Jag älskar deras sång, och jag älskar deras rörelser, deras förflyttningar, deras galna upptåg  och det fullständigt typiskt pinsamt svenska i deras spel. 

När dom står på rad längst fram på scenen och sjunger påminner dom mej om den där kvällen för länge sen i Kalmar Stadsteater med Fria Proteatern. 


Om det fanns en sak jag kunde ändra på så är det att det ute i foajén skulle finnas en skiva man kunde köpa. Jag hade gladeligen gått hemma och småsjungit på sången om morfar eller reggaelåten, eller sången om medelklassen.


TRANSLATION, Föreställning 102 2013

Detta var Balettakademiens vinteruppspel. Elever från dansarutbildningen, dansarlinjen, streetlinjen och musikalllinjen deltog, ofta elevkoreograferade. Man bjöd på flera nummer ur musikaler, men också kommersiell och modern dans. Solon, duetter och stora grupper. Johan Hillgren imponerade i ett egetkoreograferat verk, men mina personliga favoriter var streetlinjen. 

Jag gillar att se elevredovisningar. Man får ofta se allt från mycket begåvat, via det kapabla till det ömkansvärda. Och det är sällan tråkigt. Det finns en energi, en hoppfullhet, en slags ”Det är nu det gäller!”-inställning som mer luttrade artister ofta förlorat. 


tisdag 10 december 2013

A CHRISTMAS CAROL

Föreställning 101 A Christmas Carol, Maximteatern

En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick. 

Detta är tredje gången jag ser A Christmas Carol på Maximteatern, men det skulle lika gärna kunna vara den första. Det har alltid varit en charmig, högst kapabel uppsättning, men den här gången var det som om jag aldrig hade sett den förut. Jag antar att de fantastiska kostymerna är de samma, och jag minns den fina scenografin, men jag kommer inte ihåg att det var så vackert. Och jag minns handlingen, men jag kommer inte ihåg att den var så bra. Var regin så här inspirerad? Var det så här vacker musik? Ljuset? Dansen?

Mycket har nog med Ted Merwood att göra. Han gör en fantastiskt bra Scrooge. Jag avskydde och älskade honom. Mej veterligen är han på scen hela tiden, och det är bara att tacka och ta emot.

Det enda negativa jag kan säga om uppsättningen är att det är stört omöjligt att på nätet hitta någon som helst information om det kreativa teamet eller skådespelarna. 

Någonstans i föreställning händer något roligt, och jag skrattar till. Då vänder sej plötsligt några barn framför mej och undrar vad det var som var roligt. Då inser jag plötsligt att detta är en familjeföreställning. Jag hade helt glömt att det satt barn i publiken. Det är ovanligt med tysta barn på teatern nu för tiden, men här sitter dom som tända ljus. Kanske prasslar det lite av en godispåse, men det är allt. 



Teater är upplevelsen av ett ögonblick. Missa inte det ögonblicket.




Om du gillar det här kanske du gillar: 


Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare. 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/trettondagskonsert-forestallning-3-2014.html

Gillade du det här kanske du också gillar: 


"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 
Rösten i ditt öra viskar: 
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."

Låter det intressant? Här är resten: 


torsdag 5 december 2013

NECRONOMICON

Föreställning 100 2013




NECRONOMICON

Författare : Gustav Tegby Författare : Howard Philips Lovecraft, Regi : Rikard Lekander, Scenografi : Sören Brunes, Kostym : Jenny Ljungberg, Med Eric Stern, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, David Book, 

Jag ville så gärna börja den här recensionen: ”Vi gick glatt nynnande ifrån den här föreställningen.” Tyvärr var det inte mycket till nynnbar musik, så min recension får börja:
”Vi gick glatt ifrån den här föreställningen.” 

Jag är väldigt lättskrämd, så jag var lite förbehållsam.  Det hade jag inte behövt göra. Jag hoppade till några gånger, men det berodde mer på den plötsliga ljudvolymen än på att jag verkligen blev skrämd. 

En son till en rik fabrikör, hans barndomsvän och hennes mamma klättrar ner i fabrikörens nyöppnade gruva för att titta på några hellristningar, men väl nere i gruvan inser dom att dom inte kan komma upp, och att dom är omgivna av osynliga onda krafter. 

Detta verkar vara en föreställning för dom väldigt unga. Jag pratar Harry Potter-unga. Jag pratar första Harry Potter-boken-unga. 
Det verkar också vara en föreställning för dom som inte har så höga krav på en musikal. Eller som inte har några musikaliska krav, kanske man ska säga. 
Det verkar också vara en föreställning som borde ha varit en film. Direkt till video. För 30 år sen. 

Jag tycker synd om skådisarna som måste harva runt i det här. Dom är ett snäpp från spökhuset på Gröna Lund.

Jag hittar inga förmildrande omständigheter, förutom Scenografin av  Sören Brunes och ljuset av Johan Bergman. Och affischen. Affischen var mycket bra.


Jag antar att det inte kan vara så enkelt, men det känns som om författaren Gustav Tegby inte kunde få någon att nappa på hans skräckfilmsmanus, så han bestämde sej för att göra en pjäs istället, och när ingen nappade på hans pjäs bestämde han sej för att göra en musikal istället. 




Om du gillade det här kanske du gillar


"Det känns som om det är skrivet av en ung man som sett några avsnitt för mycket av Pantertanter. Själva berättelsen är ganska fin, om hur tre väninnor flyttar ihop på ålderns höst, men skämt om dom vill ha sex och att dom är hetero känns väldigt konstruerade. Bra regi med sagolika övergångar."

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/08/i-sista-minuten-forestallning-59-2013.html

Om du gillade det här kanske du gillar 

VARIATION

"När Katharine Hepburn skulle spela Rose Sayer i The African Queen fick hon rådet av regissören John Huston att spela rollen som om hon vore Eleanor Roosevelt, med ett evigt leende som en mask mot en vidrig omvärld. Varje gång Simon Reithner ler på scenen tänker jag på det. Hans leende blir mer och mer till en grimas, för att till slut nästan mest likna en hund som visar tänderna. Man vill bara gå ner på scenen och ge honom en stor kram. För han vill inte illa, inte egentligen. Han är bara livsfarlig."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/variation-av-kristian-hallberg-regi.html


OLIVIA STEVENS: PASSION - EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET