Koreografi Deborah Hay, Musik, ljuddesign Laurie Anderson, Scenografi och ljusdesign Minna Tiikkainen, Dans Ulrika Berg, Anand Bolder, Barry Brannum, Alexandra Campbell, Eleanor Campbell, Jac Carlsson, Eszter Czédulás, Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska, Tilman O'Donnell, Samuel Draper, Unn Faleide, Anne Hiekkaranta, Katie Jacobson, Paolo Mangiola, Eva Mohn, Gesine Moog, Vera Nevanlinna, Anna Pehrsson, Adam Schütt, Daniel Sjökvist, Vincent Van der Plas, Tiran Willemse
I don't remember you
I don't remember you
I don't recall a single thing we used to say or do
What dancing in the park
What laughter in the dark
What smould'ring fire place that lit your face with every spark
And if I left you once before
Somehow I can't recall it anymore
That was another girl
Your not at all like her
Though for an instance when you touched me I believed you were
But I was wrong this moment is new
Because I can't I won't I don't remember you
I DON’T REMEMBER YOU
Ur HAPPY TIME
Av Kander & Ebb
I vanliga fall, på dansens hus, får man ett litet programblad. Ett A4 med information om föreställningen man ska få se. Den här gången fick man ett program, på flera sidor. Det finns inte en chans att jag hinner läsa allt det här. Om jag varit ensam, javisst, men jag är här min kompis Skäggige Skalman, och vi har viktigare saker för oss. Vi pratar om Laurie Anderson. Om hur några av hans väninnor uttalat sin avundsjuka när han facebookropat att han skulle få hänga mej mej på Dansens Hus ikväll. Jag säger att jag minns hennes utseende, men inte hennes musik. Han har givetvis bättre koll, och nämner några av hennes låtar, och jag låtsas att jag minns dom, inte för att vara artig, men för att kunna byte ämne.
Inne i salongen står dansarna redan och värmer upp, när vi kommer in. Eller, det ser ut som om dom värmer upp, i verkligheten har föreställningen redan börjat. Den startade liksom utan oss, och den fortsätter lite så.
Detta känns lite som backstage, minuterna innan ridån går upp till en afton av dans. Alla koncentrerar sej på sitt, gör sina speciella steg, markerar eller gör kombinationen fullt ut. Musiken är sporadisk, incidental, lite som om någon satt och undersökte ljudbilder, i ett annat rum, oberoende av det som hände på scenen. Det dröjer inte länge innan jag sjunker ner i stolen, lite uttråkad.
Det här är mer en installation än en koreografi, tycker jag. Det är ett misstag att framföra det hela på en scen, detta borde ha skett ute i foajén, omkring oss, i ett rum där vi också kunde röra oss, och välja att titta på det vi tycker är intressant.
Jag har bestämt mej för att undvika vissa föreställningar. Alla kan inte gilla allt, och när jag känner att verk av vissa regissörer, dramatiker eller koreografer, inte intresserar mej, då kanske det är lika bra att jag håller mej borta från dom, eftersom det bara blir löjligt att gå och se dom och sen känna att jag inte kan säga något intressant, intelligent eller uppskattande om det jag har sett. När inget dom gör, visar eller säger, genjuder inom mej, säger mej något, då är det kanske lika bra att undvika dom, som jag undviker fotboll, och ishockey, och melodifestivalen. För att kunna uttala sej om ett verk måste man på något sätt vara intresserad. Jag kan hata och älska, men när jag bara blir uttråkad, liksom inte kan koncentrera mej, liksom inte dras in, då är det kanske lika bra att jag stannar hemma. Eller - vem lurar jag, jag har inte haft en hemmakväll på länge - går och ser något som ger mej något.
Och så hade det nog varit med Cullbergbaletten, som jag känner att jag inte har haft något välvilligt eller vänligt uppskattande att säg om, om det inte vore för 11th FLOOR, koreograferad av Edouard Lock, som jag såg här på Dansens Hus förra hösten, och som jag fullständigt älskade.
Jag brukar slänga ner frön i mina blomkrukor. Frön och kärnor. När jag käkar en apelsin, eller snittar upp en chili, tärnar en paprika, eller glufsar i mej en mango, då tar jag bland tillvara på fröna, eller kärnorna, och sticker ner dom i nån av krukorna. Flera saker har kommit upp, mycket har dött, men några saker växer i mitt kök som jag inte har en aning om vad det ska bli när det blir stort.
Det är vansinnigt lätt att odla en avocadoplanta. Man bara lägger en kärna ovanpå jorden i en blomkruka, och så väntar man. Ibland händer ingenting, men för det mesta, efter nån månad, spricker den upp, och en grön stängel skjuter upp, ganska snabbt, tills den blir nästan en meter. Sen stannar den. Några blad skuter ut, men den håller sej så, länge, länge. Jag antar att växten fokuserar på rotsystemet. Sen plötsligt, skjuter den vidare, fler blad dyker upp, och nu är ett utmärkt tillfälle att ansa: skära av, toppa, så att den börjar skjuta ut grenar, innan den blir så hög att den försvinner i mörket, däruppe vid innertaket.
I sovrummet har jag en planta jag haft i några år, som är ungefär två meter. Den verkar ha upptäckt att det inte är någon vidare idé att bli högre, för då försvinner den ur dagsljuset från min franska balkong, utan har börjat skjuta ut grenar, och grenar från grenarna.
En dag, i våras, när jag vattnade den, hände något. Det liksom skvätte till över ytan, när vattnet sköljde över jorden. Jag böjde mej fram, kollade lite närmre. Urk!!! En massa små, maskliknande yngelaktiga larver spratt omkring över den fuktiga blomjorden. Jag är absolut inte känslig för småkryp, men detta var lite äckligt, på nåt vis. Nån timme senare - jag satt antagligen i vardagsrummet och skrev på en teaterrapport - gick jag in i sovrummet igen, för att att kolla. Det var lugnt i krukan, men när jag blåste ner i den gick det liksom en krusning över ytan, av skvättande larver.
Den här föreställningen påminde mej om det. Om de där fluglarverna, eller vad det var - jag sänkte ner hela plantan i ett vattenfyllt badkar i några timmar, och dom flöt upp och försvann - som plötsligt skvätte, ryckte, spratt och hoppade.
Det är mycket folk på scenen, och kostymt är dom uppdelade i tre grupper: dom som har grå-blå-melerade skjortor, dom som har grå byxor, och dom som är svartklädda. Jag ser ingen anledning till denna indelning, förutom att man ibland grupperar sej efter kostymer. Här görs ingen uppdelning i man och kvinna, men här finns heller inga personer, alls.
Och kanske är det så att man inte borde använda sej av dansare till såna här föreställningar? Till dans som inte är dans kanske man borde använda såna som inte kan dansa, såna som inte vet hur man rent tekniskt utför en piruett, eller som inte per automatik ställer sej i femte så fort dom bara ska stå?
Eller kanske är det bara så att jag inte gillar undersökande dansverk, att jag hellre väntar tills dom hittar det dom letar efter?
Plötsligt hör jag Skäggige Skalman fnissa. Jag tittar på honom, frågande, i skumrasket.
”Titta på killen i page,” säger han, ”han i svart, till höger…”
Jag tittar, och fnissar, jag också.
Killen i blond page liksom tripp-hoppar runt på scenen, lite som en cirkushäst. Han har böjt sina armar, håller underarmarna framför sej, nästan som om han bar på en bricka, och han vrider handlederna, som om han hade armband, och ville visa hur dom rörde sej, eller hur stenarna glittrade i ljuset. Hans energi påminner lite om den vita kaninen i Underlandet, och det känns som om han känner att han borde vara någonstans, men han minns inte var. Han blir, för mej, och för Skäggige Skalman, den stora behållningen. Jag kan inte, när jag väl sett honom, släppa honom.
Och plötsligt slår det mej, och jag viskar till Skäggige Skalman:
”Det här är dement dans…”
Han fnissar. Han fattar vad jag menar. Vi har båda gjort våra turer inom vården - min mamma brukade jobba på ålderdomshem, och han är mycket bekant med hemtjänsten - så vi har båda sett vardags-demens.
Och jag tror att det är såhär det skulle se ut om man hade ett demensboende för dansare. Man minns sina koreografier, från långt tillbaka, man vet vara inte var, och när, man är. Ibland får man till och med ihop ett lite pas-de-deux, och ibland händer det spännande kollektiva grupperingar, utan att någon förstår vad det är som händer. Man minns steg, men man minns inte sammanhang. Man vet hur, men man vet inte varför.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CIE NON NOVA: AFTERNOON OF A FOEHN på Dansens Hus:
När kultur för barn görs bra, då blir jag väldigt, väldigt lycklig. Har man väl fått in en unge i en salong, en konsertsal eller ett museum, då är det livsviktigt att man vårdar det intresset, man måste göra detta det första mötet till något som ger mersmak, nåt som barn kommer att längta tillbaka till.
För, som Whitney sjöng: I believe the children are our future audience. Eller har jag fått det där om bakfoten?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/cie-non-nova-afternoon-of-foehn.html
BILLY BLOOM - ENSAM SOM GUD, gästspel på Turteatern:
Pjäsen börjar den första skoldagen. Billy är bög, lika sprakande som ett tomtbloss, och lika fjollig som Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. För att tona ner sej själv och smälta in klär han ut sej till pirat - den manligaste av kostymer, han tonar ner sin mejk till det mest nödvändiga och gör storstilad entré i biologiklassen.
Några dagar senare ligger han på sjukhus, i koma, efter en omfattande misshandel på skolan.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/billy-bloom-ensam-som-gud-gastspel-pa.html
REVISORN på Moment:teater:
Det handlar om Sverige, i framtiden, efter nästa val, när Järnrörspartiet och deras nya kumpaner KD har vunnit en jordskredsseger och ska styra vårt landet med egen majoritet. På en liten förortsteater, här kallad Monemt:teater, helt beroende av kulturstöd, förstår man att man - om man vill överleva - måste börja dansa till en annan pipa.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/revisorn-momentteater-forestallning-125.html
 |
| Jag och avocadoplantan. Jag står till vänster i bilden. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar