Uppläsning Etienne Glaser, Violin Christian Svarfvar, Piano Maria Rostotsky.
I was dreaming of the past
and my heart was beating fast
I began to lose control
I began to lose control
I didn't mean to hurt you
I'm sorry that I made you cry
Oh my I didn't want to hurt you
I'm just a jealous guy
I was feeling insecure
You might not love me anymore
I was shivering inside
I was shivering inside
Oh I didn't mean to hurt you
I'm sorry that I made you cry
Oh my I didn't want to hurt you
I'm just a jealous guy
JEALOUS GUY
av John Lennon.
Okej, så tills för några veckor sedan hade jag aldrig hört talas om Kreutzersonaten. Eller, som Beethoven skulle ha sagt det, enligt Google Translate: Okay, also, bis vor ein paar Wochen hatte ich noch nie gehört, Kreutzersonaten. Jag är inte säker på det, men jag tror nog det ligger en hel del grammatiska fel inbäddade i den frasen, översatt av Google. Stuvar inte tyskarna om det? Säger dom inte, typ: Kreutzersonaten, tills för några veckor sedan, jag hört aldrig talas om?
Tolstoj skulle i alla fall - också enligt Google Translate - ha sagt: Хорошо, таким образом, пока несколько недель назад я не разу не слышал о Kreutzersonaten, och vem är jag att tjabba med Tolstoj?
Jag har haft som ambition, under det gångna året, att varje månad läsa på om en konstnär och en tonsättare, något jag lyckades med fram till Mars, tror jag. Då läste jag lite om Debussy och Da Vinci. Beethoven var september, tillsammans med Turner, som jag inte läst ett ord om.
Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket.
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns.
I alla fall, jag läste att man skulle spela något som hette KREUTZERSONATEN på soppteatern, och några dagar innan - på väg till en reading av CLYBOURNE PARK på Teater Playhouse - dundrade jag in på kulturhuset och skaffade mej en biljett. En av de sista, ganska långt bak, men i mitten.
Kreutzersonaten, Beethovens Opus 47, i tre satser, är skapad för piano och violin, och döptes så på grund av ett gräl. Ursprungligen hade Beethoven dedikerat verket till violinisten George Bridgetower, som framförde stycket för första gången a vista - utan att först ha spelat igenom eller tidigare sett noterna - 24 Maj 1803, samma år som den svenske prinsen Fredrik Adolf dog, Förenta Staterna köpte Louisiana av fransmännen, som precis hade fått det av spanjorerna, och Amalia Assur, Sveriges första kvinnliga tandläkare, föddess.
Men, bara några timmar efter premiären, när de båda tagit sej några glas, började dom gräla om en kvinna som Beethoven högaktade, men som violinisten ansåg hade låg moral. Beethoven beslutade på stört att istället dedikera verket till Rudolph Kreutzer, som ansågs vara den tidens bäste violinist, en man som aldrig framförde verket, inte tyckte speciellt mycket om Beethovens musik, och bara träffade honom en gång, kort.
1889 publicerades Leo Tolstojs Kreutzersonaten, en kort bok, nästan en lång novell, på 65 sidor i 28 kapitel, och handlar om en man, Pozdnyshev, som dödar sin fru av svartsjuka, efter att ha upptäckt att hon varit otrogen med en violinist när de båda spelade Kreutzersonaten. Inte under själva spelandet, kan jag tänka. Han dödar inte fiolspelaren, eftersom denne hinner fly, och Pozdnyshev själv inte har några skor på sej, och tycket det är ovärdigt att jaga någon i strumplästen. Jag tror jag skulle gilla Tolstoj, om jag läste honom.
Verket censurerades omedelbart av myndigheterna, och Tolstoj fördömdes av moralister världen över. Inte för att han ansågs omoraliskt, utan för att hans moral var för hög: han ansåg att kärlek och sex stod i vägen för större saker, som religion, mänskligheten, nationalism, forskning, och konst. Och det verkar som möjligheten att få nuppa vinner över vilka ideal som helst.
1901 målade René François Xavier Prinet, inspirerad av Tolstojs novell, en målning kallad Kreutzersonaten, föreställande en kvinnlig pianist i en djupt urringad klänning i gul sidentaft som vrålhånglar med en manlig violinist. Hennes högra hand fingar fortfarande på tangenterna, och han släpper inte sin fiol. Jag antar att man måste var musiker för att fatta den grejen...
En massa dramatiseringar följde, med start redan 1902, då en version på yiddish hade premiär.
Över ett dussin filmatiseringar har gjorts, den har inspirerat Leoš Janáček's första ståkkvartett, en balett - Carolina Ballet, där musik av Beethoven, Janáček, och J. Mark Scearce användes - och målningen av Prinet användes i flera år som reklam för parfymen Tabu, by Dana, skapad av Jean Charles 1932, med uppdraget att skapa en parfym för en hora, un parfym de puta, och den beskriv som "Dess härliga orientaliska blommiga sammansättning börjar med frisk citrus och kryddiga toner. Kryddorna i hjärtat framhäva skönheten i översvallande blommor: jasmin, narcisser, ros och ylang-ylang. Den varma orientalisk basen inkluderar bärnsten, harts, sibet och ädelträ - sandal och patchouli." Som vissa skulle säga: Everything but the kitchen zink. Jag tänker definitivt gå förbi Åhlens och NK och se om jag kan få mej en fläkt ifrån den fina världen. Man bara måste, eller hur?
Den arabisraeliske författaren Sayed Kasjuas novell från 2010, Second Person Singular, berättar om dagens Israel, och använder Tolstojs verk som ett grepp.
2009 publicerades Rita Doves Sonata Mulattica : Ett Liv i Fem Satser Och En Kort Pjäs, en diktsamling om den ursprungliga dedikanten, som hade afro-karibiskt, polskt och tyskt påbrå, och om vilken inte mycket är känt.
Så visst är det ganska konstigt att jag inte hört talas om den, dom, någon av alla?
Det var inte en så bra idé, kanske, att lyssna på Kreutzersonaten, när jag stressade fram på min cykel. Den är lite pådrivande, här och var, kan man säga, och eftersom jag suttit och skrivit på min teaterrapport av DIPLOMATI på Kulturhuset Stadsteatern med ett öga på klockan, så var jag redan ganska stressad.
Det sitter en kvinna och spelar piano på scenen, när jag kliver in. Hon är klädd som för en konsert, och jag förstår - eftersom jag läst på - att hon inte ska föreställa kvinnan i berättelsen, den gifta amatörpianisten som får ihop det med en proffsviolinist. Hon skulle inte vara klädd så. Hon spelar ingen särskild melodi jag känner igen, men jag antar att det är övningar, stofer ur den ur den kommande konserten. Jag hann inte lyssna igenom hela verket på min stressade cykeltur genom stan, och ärligt talat, så snabbt fastnar den inte.
Eller, konsert och konsert, förresten: det är en slags blandning; en konsert med Beethovens sonat, och högläsning ur valda delar ur Tolstoj bok.
Jag, som hamnat ganska långt bak vid insläppet, hade förväntat mej att det skulle vara fullt vid mitt bord, men jag är den förste som slår mej ner. Den ende som slår mej ner, visar det sej. Hela bordet är mitt. Inte för att jag utnyttjar situationen, nejdå. Visserligen dricker jag mer kaffe än jag kunnat göra om jag delat kannan, och jag käkar tre kakor istället för den tilldelade ynka, enda, men jag minns inte vilken soppa man serverade, och jag är ganska säker på att jag fick byta ut den mot en vegetarisk, så de andra tre förblir orörda. Det känns extremt lyxigt att sitta där själv, vid ett bord för fyra, men också lite utsatt, som om jag köpt fyra biljetter, men inte har några vänner som vill följa med.
Jag vet inte vad Beethoven hade för inspiration, eller idéer, om verket, men jag tror inte otrohet och svartsjuka stod högst på hans lista, eftersom dessa teman infördes av Tolstoj, men på något sätt är det svårt att skilja verken åt. Säger du ”Kreutzersonaten” till mej, nu, så tänker jag otrohet och svartsjuka. Det är samma sak, fast tvärtom, som om du sagt ”Målning med mystiskt leende kvinna.”
Jag tänker Mona Lisa.
Föreställningen är uppbyggd så att musik och litteratur aldrig blandas. Etienne Glaser läser högt ur Tolstojs verk, och däremellan spelar man Beethoven. Det funkar sådär, kan jag tycka. Musiken speglar liksom inte det som händer, och hur man än vill läsa in passion i vissa partier, blir det lite problematiskt. Speciellt om man försöker se det kronologiskt. Första satsen känns inte som knoppande passion, för mej. Den är mer lidande, fallande höstlöv, en jäkla massa spring i trappor och jagande.
Och jag förstår verkligen att man gjort en balett av det hela. Det är svårt att inte se rörelser framför sej. Jag undrar vad Alexander Ekman, Tim Rushton eller Örjan Andersson hade kunnat åstadkomma om dom fått sätta fötterna i verket.
Musikerna, i de lästa partierna, har fått enkla positioner att förhålla sej i. Violinisten går fram till pianisten, vid ett bestämt ställe i texten. Går runt flygeln, i ett annat parti. Tittar i noterna. Dom försöker aldrig spela det som läses upp, försöker inte förkroppsliga de känslor som beskrivs, och det är skönt: dom låter oss läsa in vad vi tror dom tänker.
Men för mej blir det lite splittrat. Jag njuter av de båda sätten att berätta, men för mej blir det aldrig att dom berättar samma historia, utan det är lite som när man - på den tiden man hade radio - hoppade mellan kanalerna: lite radioteater, blandad med lite klassisk musik.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
195:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5024:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
LA CAGE AUX FOLLES, Uppsala Stadsteater:
"Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut. "
Låter det intressant? Här är resten:
CLYBOURNE PARK av Bruce Norris, på Teater Playhouse:
"Jo, men jag gjorde rätt, säger jag till mej själv, där jag sitter och mumsar på min ostmacka på det tyska kaféet Bäckerei på Drottninggatan, inte långt från teatern. Jag hade liksom blivit lite irriterat, tidigare, och istället för att fräsa till så hade jag bara gått min väg, och jag var lite stolt. Det finns en liten del av mej som njuter av trycka till nån, det är en talang jag har, som Stålmanenns röntgensyn, men jag försöker låta bli. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/clybourne-park-reading-pa-teater.html
TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), med teater Quimera på Olympiateatern:
Men för mej handlar det om Mannen som verkar vara för bra för att vara sann, suveränt spelad av Pontus Olgrim. Det är nästan som om hans roll i pjäsen är samma som den roll han har i produktionen. Han servar, lyssnar, diskar, plockar undan, reder ut och försöker lösa problem, både som roll och som skådespelare. Den nye mannen. Mannen.2.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar