Av Eric Linklater, Regi Ellen Lamm, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Bouic-Wrange, Animation Stupid Studio, Ljus- och videodesign, Eric Holmberg, Musik Matti Bye, Med Sanna Sundqvist/Ellen Jelinek, Emma Broomé, David Book, Nina Fex, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson, Charlotta Jonsson
Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?
Hon hade nattlinnen av nylon, minns jag, och dom var fina, i tunt, nästan genomskinligt tyg, och med veck och volanger, spetsar och rosetter, som prinsessklänningar, men dom kliade och stacks, när jag låg bredvid henne och hon läste sagor för mej.
När jag vaknade på morgonen var det ofta av att morfar satte på radion, där man sände barnprogram. Jag somnade till sagor, och jag vaknade till dom.
Var det då jag för första gången hörde talas om Dinah och Dorinda? Eller var det senare? Jag minns att vår småskolefröken läste sagor för oss. Kanske var det då? Jag tror inte att jag läste boken själv, senare, när jag kunde, för som jag upptäcker när jag sitter i Dramatens stora salong: jag känner inte alls till historien så väl som jag trodde. Faktum är att jag tror att jag bara kände till de första kapitlen. Jag minns att flickorna blir tjocka, och jag minns att dom blir kängurur, men resten är nyheter för mej. Jag menar, jag hade inte ens koll på att dom kom hamnade på zoo.
Den brittiske författaren Erik Linklater skrev The Wind on the Moon 1944, två år efter att hans förste son föddes. Och kanske var det papparollen som gav honom idén till en barnbok, för han var i huvudsak en författare av vuxenböcker. Han skrev massor av böcker, men bara tre för barn, och bara en om de två systrarna Dinah och Dorinda.
Den här föreställningen är lika mycket handling som form, på ett underbart sätt. Scenografin och projiceringarna därpå är en så innovativ scenlösning att det är på väg att skapa en egen genre.
Scenen täcks nästan helt av en stor, vit vägg, två våningar hög, och i den finns åtta öppningar, som franska balkonger, ungefär, fyra nere och fyra lite längre upp, men balkongdörrarna är inte gängade på sidorna, så att man liksom öppnar upp dom, utan detta är vriddörrar, som sitter fast i mitten, uppe och nere, lite som en en sån där bokhylla eller panel man kan vrida på, i vissa spännande filmer.
Detta är nästan hela den fysiska scenografin, resten sköts genom att man projicerar bilder på väggen, men det är inte alls så enkelt som det låter: På ena sidan av snurrdörren kan man ställa sej i en liten taklös kabin, och när man sen snurras ut är det bara ens huvud som sticker upp över kabinkanten, och resten av kroppen kan animeras och projiceras så att flickorna kan stå en våning upp, med bara sina egentliga huvud synliga, medan det på väggen visas en bild som är så exakt inställda att det ser ut som om Dinah och Dorinda svävar fritt i luften, och är jättetjocka. När sen scenen är över kan man antingen snurra in skådisarna, och snurra ut andra skådisar någon annanstans, eller låta dom stå kvar och projicera en annan bild. Och man behöver inte begränsa sej till att stå i kabinen; om de står på andra sidan snurrdörren kan publiken se hela deras kroppar.
Med så här avancerade scenlösningar är det väldigt lätt att publiken börjar tröttna när man inser att det hela är en slags gimmick, eller om det inte finns en slags utveckling, lite som med cirkuskonster: det måste hela tiden bli mer och mer imponerande, men här lyckas man upprätthålla intresset, tack vare att man inte drunknar i allt det tekniska. Projiceringarna blir aldrig intressantare än skådisarna som vadar runt i dom, det virtuella tar aldrig över, utan hjälper hela tiden till, och underlättar i berättandet.
Det handlar om systrarna Dinah och Dorinda, vars far måste resa bort till ett land som ligger i krig, och medan han är borta måste dom uppföra sej, för det blåser en vind på månen, och om man inte är uppför sej så blåser vinden rakt in i ens hjärta, och så är man olydig och busig en lång tid framöver. Men det visar sej vara omöjligt att uppföra sej, och flickorna trasslar in sej i massor av äventyr.
Ett starkt tema är fångenskap och frihet. Flickorna blir förvandlade till kängurur, blir infångade och placerade på stadens zoo, varifrån de flyr och hjälper andra djur att fly, och när det visar sej att deras pappa sitter i fängelse i ett annat land, ger de sej av dit för att befria honom.
Det här är varken tramsig barnteater eller präktiga pk-klyschor. Detta är en hyllning till fantasin och det sceniska berättandet. Jag glömmer till och med ibland bort att detta är barnteater, eftersom jag inte hör ett barnskrik, högt prat eller några gapade frågor, under föreställningen. Ingen springer runt, eller sitter och sparkar på min stolsrygg. Ungarna sitter dödstysta och följer koncentrerat berättelsen.
Efter föreställningen gör ensemblen något underbart: ute i foajén, vid den ganska fula fotoväggen, står huvudrollerna i sina kostymer och möter sin unga publik. Där får de krama Dinah och Dorinda, och de kan se att Guldpuman inte är död, på riktigt.
Jag är ganska säker på att dessa föräldrar inte kommer att ha några problem att få med sej sina ungar på teater igen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ENLEVERINGEN, av Kamraterna, på Årsta Teater:
"Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt:
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud."
Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/enleveringen-kamraterna-arsta-teater.html
FLAGGAN I TOPP, ett genrep på Turteatern:
I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade.
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.
”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/flaggan-i-topp-genrep-i-karrtorp.html
PETRA VON KANTS BITTRA TÅRAR, på Dramaten:
"Jag hade en tjejkompis som en gång påstod att hon inte kunde se hudfärg. Till hennes försvar måste jag säga att hon vid tillfället var ganska berusad, och att hon som nykter var väldigt präktig och mycket politiskt korrekt.
”Vad menar du?” sa jag. Klockan var över tre på natten, det var i början på nittiotalet, vi hade precis varit på gayhaket Hus1 på Sveavägen och dansat arslet av oss, och nu satt vi och eftersvettades på McDonalds på Sveavägen, käkade pommes och drack milkshake.
”Jag ser inte s-s-skillnad på folk och folk,” sluddrade hon, stolt. ”Jag gör inte det. Jag kan inte göra det.”
Jag hade precis läst Oliver Sacks Mannen som Förväxlade sin Hustru med en Hatt, och trodde först att hon hade någon slags ansiktsblindhet på gång, men jag förstod sen att hon påstod sej vara oförmögen att se skillnad på en vit och en svart person. Hon tyckte nämligen att det var rasism."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/petra-von-kants-bittra-tarar-dramaten.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar