Av Lauren Gunderson, Medverkande: Ida Ippolito & Dakota Trancher Williams
”Tröttnar du aldrig på teater?” frågar folk ibland.
Det är liksom en negativt formulerat inlägg, ett påstående förklätt till fråga, man säger egentligen ”Du borde tröttna på teater.”
Man frågar inte en maratonlöpare ”Varför ger du inte upp?” man frågar ”Vad får dej att orka fortsätta?” Eller: man borde fråga så i alla fall.
Det är som att säga till en alkoholist: ”Blir du aldrig sugen på sprit?” Man vill bara ha ett svar, och skulle man få ett ”Nej,” så skulle man bli lite besviken, och misstänka att personen nog ljuger, och kanske till och med dricker i smyg. Man ställer frågan för att man själv ska må bättre, eftersom man själv kan gå hem och snapsa hur mycket som helst.
Man vill bara ha belägg för att ens eget liv, och de egna valen, är bättre.
”Tröttnar du aldrig på att glo på teve?” får jag lust att fråga, men jag förstår att den här typen av människor, som ställer den här typen av frågor, skulle ta det som ett personligt påhopp på deras liv och livsstil.
Vilket det kanske är.
Jag menar, dom kan hoppa på andra, för dom anser inte att det är det dom gör, dom ställer bara en vanlig, enkel fråga. Men dom känner igen ett påhopp när det kommer från någon annan.
Men visst, det finns föreställningar som är riktiga bottennapp. Det måste det finnas, för utan dalar fanns det ju inga toppar, och allt skulle bli en slag jämngrå, medioker massa, och det är faktiskt de fenomenastiska föreställningarna man minns.
Och faktum är att det ofta inte är de ”dåliga” amatörmässigt framförda föreställningarna jag ångrar. De kan vara alldeles underbara i all sin fumliga uselhet, och ofta blir författarens intentioner tydligare när en något inkompetent regissör har gett skådespelarna så simpla instruktioner som att ”Bli arg och gå till höger.”
Nej, de gånger jag har ångrat en föreställning är det sällan på grund av skådisar eller dramatiker, det kan ibland bero på scenograf eller kostymör, men det är ofta helt och håller regissörens fel. Och det är antingen för att föreställningen är så präktig och politiska korrekt att den blir totalt ointressant, eller också är det för att regissören är en nedra selfiessör.
Är inte det ett intressant ord, Selfiessör? Jag tror att jag har hittat på den, men nu för tiden vet man inte. I mitt fall härstammar ordet ur Selfie-regissör, och det är en metafor hämtad ur smartphonekulturen, där man tar foton på sej själv, ofta ur samma vinkel - lätt ovanifrån - och med samma min. Det enda som skiljer fotona åt är frisyrer, klädval och vad man kan ana av bakgrunden.
De gånger jag tycker att ett selfiefoto är intressant är ofta på grund av vad man kan ana av bakgrunden. Jag har en bekant, Wolfina Kyrkosten, och hon reser runt ganska mycket i Sverige, besöker intressanta platser och lägger upp selfiefoton.
”Här är jag och en snöleopard på Kolmårdens Djurpark,” kan hon skriva, och lägga upp ett foto med sin egen nuna i fokus och något melerat svart och vitt i den suddiga bakgrunden.
”Lunds Domkyrka är jättefin,” skriver hon, och det är tur, för på kortet anar vi bara en välvd vägg byggd i gråsten.
”Jag älskar min pappa!” står det under ett flinande foto av henne själv, och jag söker förgäves efter gubben i bakgrunden, tills jag läser vidare: ”Han är jättebra på att ta kort!”
En selfiessör är en regissör som ställer sej framför pjäsen, med ryggen mot verket, vars medverkan verkar skrika: se mej, se mej! Jag skiter i vad Strindberg, Ibsen, Shaw försökte säga, titta på mej!
Det är därför jag ofta gillar readings, föreställningar som inte är mycket mer än en naken genomläsning av manuset. Man har inte hunnit konstla till det, kostymör och scenograf har ännu inte kopplats in, och ofta försöker man bara undersöka verket, hitta rätt, snoka, nosa, sniffa.
Två ungdomar, sitter på stolar på scenen, bakom notställ med manus. Vid deras fötter står varsitt glas vatten. Han är kortklippt, har jeans, gympadojjor och en tunn täckjacka. Hon har långt, mörkt, mittbenat hår, kofta över vinröd tröja, och vida, mörklila byxor. Det är svårt att säga deras ålder, men jag skulle gissa på att de är gymnasiegamla.
En bit från dom, till höger, i röd tröja, hår i tofs, svart kjol, gympaskor och läsglasögon, sitter regissören. Hon har också ett glas vatten vid sina fötter, men det får sällskap av en röd handväska. Hon läser scenanvisningar.
Det handlar om den kroniskt sjuka Caroline som varit hemma från skolan i månader, och som plötsligt en dag får besök av skolans populäre basketstjärna, Anthony, som kommer med en brådskande hemuppgift.
Visst låter det inte vidare fascinerande? Det var det. Jag skulle nog kunna dra mej till att säga, att för mej var detta var en av de stora pjäshändelserna hittills, 2017, och själva föreställningen, readingen, var väldigt stark. Det enda negativa, kan jag tycka, är att titeln är lite luddig. I flera dagar, efter föreställningen, när jag skulle berätta för vänner hur mycket jag tyckte om den, var jag tvungen att googla vad det var den hette. Jag kallade den för ME AND I, I AND ME, ME AND YOU, YOU AND ME, YOU AND I, och alla andra möjlig kombinationer.
Kanske gav det en extra förväntan, en förhöjning, att regissören i sitt snack till publiken innan föreställningen berättade att den skulle ha ett överraskande slut, vilket gjorda ett jag hela tiden satt och resonerade: Han är död. Nej, hon är död. Nån är säkert död. Båda är döda? Nej, han har dödat mamman, det är därför hon aldrig svarar när dottern ropar. Nej, hon har tänkt begå självmord, och har kanske redan tagit tabletterna när han dyker upp. Hon är redan död, och detta är ett spöke. Nej, han är ett spöke som har kommit för att hindra henne från att ta livet av sej.
Givetvis gissar jag inte rätt. Man av förklarliga själ kan jag inte heller säga mycket om pjäsen, utan att avslöja.
Dramatikern, Lauren Gunderson, var 2016 den dramatiker vars verk framfördes mest i USA.
Det är en väldigt bra pjäs, men det var också en väldigt bra reading. Dels för att man vågade lita på materialet, och dels för att det smög sej in en nästan magisk känsla. Ofta försöker skådisar vara säkra på scenen, på det klara med vad det är deras karaktär känner, och ddim vill vara tydliga i vad det är dom uttrycker. Man vill visa att man vet vad man håller på med.
Kanske gjorde de här skådisarnas ungdom att dom inte tänkte att dom behövde tillföra något, ha en åsikt, en tolkning, ett sätt att vara unik. Dom hade redan jobbet, liksom, dom behövde inte utmärka sej, dom räckte som dom var.
Och det gjorde att det kändes som om dom, där, upptäckte samma saker som vi, publiken, upptäckte, i exakt samma stund.
Och säkert hjälpte det till att regissören läste scenanvisningarna, som var mycket intressanta, av typen:
Han ser på henne länge. Kanske tänker han på hunden han såg ligga överkörd vid vägrene, tidigare på dagen när han var på väg till skolan, kanske lyssnar han till minnet av en melodi som hans morfar brukade vissla. I alla fall känner han inte att han behöver säga något.
För scenanvisningar i sej, och läsningen därav, gjorde att skådisarna inte behövde trycka på, förtydliga och ta plats.
Dom ställde sej inte i vägen för verket.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
INTO THE WOODS, med SMU, på Oscarsteatern:
Det finns ett ganska berömt foto av Marlene Dietrich, i en av dom där förefallande genomskinliga paljettklänningarna, knäböjande inför den ryska författarn Konstantin Paustovsky. Hon gör det för att visa sin uppskattning för hans berättelse The Telegram.
Knäböjandet i sej är ett ganska överdrivet infall, men jag förstår henne, jag gör nämligen lite på samma sätt - mentalt - inför regissören Hugo Hansén.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/into-woods-stockholm-musikalartist.html
COMEDY ACTS med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 2:
”Vad skönt det var att få se lite show!” deklarerar min kompis Malvolio Morrhår, och plockar upp sin telefon.
”Eller hur!” håller jag med, i samma höga volym, och plockar upp min.
”Och snygga kläder!”
”Eller hur!”
Det låter lite som om vi blivit anställda att stå här på trottoaren och spotta smicker.
Vi håller upp telefonerna framför oss och börjar fotografera. Några människor som ser vad vi gör, stannar till, plockar fram sina telefoner och börjar fotografera dom också.
”Och härlig koreografi!” säger han, efter en stund.
”Eller hur!”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/comedy-acts-stockholm.html
RÖVARE, ett elevuppspel, på StDH:
"Jag menar inte det här som ett skryt, men ibland - väldigt sällan - när folk säger, ”Gud vad du är smart!” så får jag lust att säga ”Det är inte jag som är smart, det är du som är lite dum.”
Så jag är fullständigt beredd på att vissa kommer att kalla mej lite dum, men jag anser att det här var en väldigt smart föreställning. En sån där uppsättning som fick mej att känna det som om regissören trodde jag var intelligentare och mer insatt än jag var.
Den fick mej att vilja fatta mer än jag förstod."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/rovare-stdh-forestallning-34-105-2017.html
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera