torsdag 27 juli 2017

ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE, teater7, Vinterviken, föreställning 43, 15/7 2017


Manus och regi: Micke Klingvall, Kostym: Amanda Jalmberger, Skådespelare: Amanda Jalmberger, Ola Wallinder, Simon Varchi och Amanda Arvidsson

Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen. 
Just den här dagen verkade vädret lite osäkert på vad jag skulle ta mej till. Den var inte säker på om jag var ute och cyklade för att lägga mej och sola, eller om jag var på väg någonstans där ett soligt väder kunde irritera, som ett gym eller ett restaurangbesök, så den rev runt lite hotande med några rökiga cirrusmoln, och några rejäla duniga cumulusmoln, men aldrig så nära solen att de skuggade. Dagen verkade vänta på vad jag skulle ta mej till. 
Några dagar tidigare hade jag upptäckt Todrick Halls Straight Outta Oz, och blivit helt besatt, och nu, när jag cyklade till Vinterviken Trädgård spelade jag låten Low, om och om igen. Man hinner med en himla massa gånger, för det är längre än man tror. 
Vädret velade fortfarande när jag kom fram, låste fast min cykel och ställde mej i kafékön. Jag är inte hungrig, men det känns som om jag borde köpa något, jag antar att samarbetet mellan teatern och trädgården bygger på att publiken ska medföra försäljning. Det blir en läsk utan bubblor, en Raberberdrik från Søbogaard. Kvinnan i kassan varnar mej för att den inte är kolsyrad, och trots att jag inte förstår varför man inte skulle vilja att allt man dricker är mousserande, så smakar det mums. Rabarebersaft på flaska, liksom.

Som vanligt är jag ute i god tid, så jag dräller runt i trädgården, instragrammar foton på getingar i lavendelstånden, och lägger ut en instragramstory om var jag är och vad jag gör. Och så lyssnar jag en sista gång på Low, innan det är dags att plocka upp biljetten och gå och sätta sej.

Jag var här förra året, på samma plats, för att se samma grupp spela samma slags teater, men i år, förstås, är det en annan pjäs, och några nya skådisar. Även den här gången sitter vi borta vid den lilla dansbanelika scenen, på smala träbänkar, under ett vitt tygtak som skyddar både mot sol och regn. 
En av skådisarna, en ung man i julröda kläder, en tjock svart mantel och en fez står vid ingången och tar emot biljetter. Vädret, som verkar ha förstått att jag inte tänker sola, bestämmer sej för att bränna på, och det är plötsligt väldigt varmt. Jag har shorts, men det måste vara hur varm som helst för biljettkillen. För att inte tala om de andra, som gömmer sej bakom scenen i tjocka lång klänningar, vitsminskningar och peruker. 

Commedia dell’arte betyder i översättning De Proffessionellas Teater, och är alltså den första teatern med yrkesarbetande skådisar. Konstformen, som uppstod i Italien under 1500-talet, var den första västerländska teaterformen som tillät kvinnor på scenen. Vanligtvis höll man sej med en trupp om tio personer; två äldre män, fyra förälskade ungdomar, två tjänare, en kapten och en tjänarinna. 
Här håller man sej till fyra skådisar, där vissa dubblerar i roller, men också som musikanter: när man inte har några sceniska uppgifter smyger man ner från scenen, sätter sej vid ett litet trumset på höger scensida och ackompanjerar och kommenterar spelet genom att slå på tummor och blåsa i tutor så fort någon får en tung bok i huvudet, eller en smäll i nyllet. 

Det handlar om Leandro och Isabella, ett ungt par som vill gift sej, men hennes pappa, den kulinariskt intresserade Il Dottore, övertalas av sin tjänare Pedrolino att istället gifta bort henne med den gamle, förmögne men snåle Pantalone. 
Vissa roller, som sed, bär traditionella masker, medan andra har en stiliserad sminkning. De historiska kostymerna, precis som förra året, är väldigt snygga, och känns fantastiskt påkostade, medan scenografin är enkel; en rosa, uppspänd backdrop som ger möjlighet till entre från höger eller vänster sida.

Detta är något så ovanligt som en nyskriven commedia dell’arte-föreställning. Intrigen är inte direkt ovanlig, men det är inte för att få se vad som berättas som man tittar på commedia dell’arte, det är hur det berättas. 
Den här typen av teater har ofta en ganska enkel premiss, eller handling, som alltid har att göra med ganska basala teman: sex, kärlek, avundsjuka, ofta avbrutna av lazzi, välrepeterade komiska rutiner, som till exempel här; det älskade paret tappar bort varandra och den ena springer bakom backdrop-tygets högra sida för att leta efter den andra, samtidigt som den andra kommer in på scenen från den vänstra sidan. En slags avancerad titt-tut, liksom. Man har också en fäktningsscen på tre personer, och en misslyckad självmordsscen mellan två personer, komplett med snara och allt.
Men den här teaterformen, mer än någon annan, bygger på publikkontakt och improvisation, och som publik måste jag säga att vi var både för få och för försynta. Jag satt längst fram, ensam på min bänkrad, och de gånger man riktade sej mot mej med en fråga, flinade jag mest, som en välvillig turist med dåliga språkkunskaper. 
Det är en trevlig föreställningen, nånstans mellan gatuteater, barnföreställning, clowneri och buskis, och det känns som om det här är ett slags övergångsverk, på väg mot något intressant. Den ganska föråldrade och förenklade handlingen, och de fasta, ärketypiska rollerna, är på väg att rubbas, och det ska bli intressant att se om man kan närma sej ett mer modernt, relevant berättande, med nya berättelser och nya karaktärer, utan att offra konstformen i sej, lite som en modern ballett på klassisk grund. 
Mot slutet, till exempel, visar det sej att Il Capitano inte önskar gifta sej med Isabella, utan är förälskad i Pedrolino, och ger sej ut för att leta efter honom. Tyvärr spelas båda rollerna av samma skådespelare, så man lyckas inte få till något romantiskt möte mellan de två männen, men det hade varit väldigt intressant om de hade försökt, kanske genom dubbleringar eller andra illusioner, för nu känner man sej lite lurad på en situation som verkar omöjlig, men lovande, men sen inte fullföljs. 

När jag cykler hem, under en sol som flörtigt tittar fram bakom mulliga, massiva moln, försöker jag tänka ut titlar till kommande, mer moderna  commedia-föreställningar. Vad sägs om Prideparaden som Gick Vilse, Förstahandskontraktet, Subban som Vägrade Sopsortera och Hela Sveriges Hester Hansson - Historien om en Idoldeltagares Uppgång och Fall?


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DET BLÅSER PÅ MÅNEN, på Dramaten: 

Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?


ENLEVERINGEN, av Kamraterna, på Årsta Teater: 

"Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt: 
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud."


FLAGGAN I TOPP, ett genrep på Turteatern:

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.

”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.


#ettskamlöstförfarande #vinterviken #commediadellarte #utomhusteater #Stockholm #teater7
Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)