fredag 17 juli 2015

TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, Under Eken, på Parkteatern, Föreställning 90 7/7 2015.

Av Kristina Lugn, Regi: Niklas Hjulström, Tant Blomma: Odile Nunes, Bebis: Göran Thorell, Intendent: Angelika Prick, Scenografi och kostym: Annsofi Nyberg, Musikproduktion: Calle Rasmusson, Mask: Anna Jensen Arktoft, Rekvisita: Petra Jansson.

Say something, I'm giving up on you
And I'm sorry that I couldn't get to you
And anywhere I would've followed you (Oh-Ooh)
Say something, I'm giving up on you

Say something, I'm giving up on you
Say something...
SAY SOMETHING
av
Ian Axel, 
Chad Vaccarino, 
Mike Campbell

Det här blir nog sommaren som regnade bort. Visserligen är den inte riktigt över än, men det finns ingenting som tyder på att det ska bli bättre. Jag har aldrig varit så blek och frusen, i Juli. Och så teatertörstig. Jag känner för en käftsmäll av känslor som ruckar mej. Något som får mej att tänka till. Tänka om. Något som bränner mej, som får det att kännas att jag lever. 
Problemet är bara att jag redan har sett mycket av det som Parkteatern sätter upp i år. Det är ju inte deras fel, det är jag som kanske springer lite mycket på teater. 

Jag både älskar och avskyr Parkteatern. Jag älskar den, ofta i Augusti, när jag fått en bra plats i Vitabergsparken, himlen är blå, svalorna jagar högt, och man dansar nere på scenen. Eller spelar musik. Kanske sjunger? 
Men jag avskyr när jag tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården. 
Det har hänt något med solidariteten. Istället för att maka ihop sej, se till att alla får plats, att alla kan se, så har man börjat breda ut sej. Tagit lite mer plats än man behöver. Jag kallar det för ”pensionärsmentaliteten”, som i: Ingen tänker på mej, det är bara jag som bryr sej om mej, bara jag som ser till att jag får det jag borde få. Eller ”bostadsrättsmentaliteten”, som i: ”Det är klart att alla ska få plats, men jag tycker inte att dom ska behöva sätta sej precis där jag sitter, så att det blir alldeles trångt för mej? Nog måste det väl finnas bättre platser någon annanstans?”

Scenen ser ut att ha blivit ersatt av en inhägnad lekplats. Ett klätterhus, en gunga, en rutschkana. Och en bajamaja. Och allt är uppmärkt, klart och tydligt, att dom tillhör en föreställningen, att dom inte för alla, att dom är scenografi. Till och med soptunnan har en liten lapp på sej.

Jag går några varv runt spelplatsen, upp och ner för kullen, slöletande efter någon stans att slå mej ner. Provsitter lite här och var. Reser mej, går vidare.
Problemet är att jag inte är vidare sugen. Jag har lust till teater, men jag är inte vidare sugen på Kristina Lugn. 
Jag har dåliga erfarenheter av Kristina Lugn. Inte en dålig erfarenhet, många dåliga erfarenheter. Jag har faktisk aldrig sett en uppsättning av hennes texter som jag tycker om. Till en början trodde jag att det kanske var regin jag inte gillade, eftersom alla verkade gilla Lugn, men efter att ha genomlidit ett antal uppsättningar har jag äntligen fattat: Jag tycker helt enkelt inte om det hon skriver, eller hur hon skriver. Och så måste det få vara, alla kan ju inte gilla alla här i världen, eller hur?
Om jag ska försöka förklara varför, så är det till stor del att jag saknar värme. Medmänsklighet. Pietà. 
Kanske är det skrivet av en person som har vuxit upp i ett Sverige där man kunde kräva att landet tog hand om de små, innan vi började amerikaniseras, innan USA började socialförsäkra, och vi började rösta på såna som tyckte att alla hade en skyldighet att i första hand ta hand om sej själv? I den där korta perioden när det verkade som välfärden funkade, när vi, folket, var lite som barn som tyckte att det var våra föräldrars skyldighet att ta hand om oss. Innan vi insåg att vi också var föräldrarna. Eller, kanske att vi alla var föräldralösa? Och att storbror inte var här för att ta hand om oss, utan för att sno åt sej så många leksaker och så mycket godis det gick. 
Det är som om det vore skrivet av någon som inte har några skyldigheter, men en himla massa rättigheter. 

Till slut hittar jag en plats, bakom scenen. I vanliga fall brukar man ha en slags fond här, för att folk ska sätta sej på rätt plats, framför scenen, men eftersom det saknas här slår jag mej ner, och efter en stund får jag sällskap.

Innan det börjar kommer Parkteaterns nya chef, Sissela Kyle, upp på scenen, för att hälsa välkommen och presentera, och jag inser att jag har saknat henne. Hon kommer säkert att vara en underbar tillgång för Parkteatern, jag hoppas bara att det inte innebär att hon inte kommer att synas på scenen. Hon är nämligen lite fenomenunderbar. 
Under hennes publiktal sitter jag och funderar på vad jag skulle vilja se henne i. Det är svårt. Svårt för att det är så lätt. Jag upplever henne som väldig modern, komisk, så mina tankar går omedelbart till Ayckbourn och grabbarna. 
Men vad sägs om något av Noël Coward? Private Lives, eller Tonight at 8:30? Eller varför inte Neil Simons California Suite? Eller Plaza Suite? London Suite? Eller hans Jake’s Women?
Vad händer om hon får sätta tänderna i Marty Martins Gertude Stein? Jag skulle älska henne i rollen som den ogifta systern, Lenny Magrach i Beth Henleys Crimes of the Heart. Och som Lettice Douffet i Peter Shaffers Lettice and Lovage. Eller vad händer om hon får spela Queen Elenor i James Goldmans The Lion in Winter?
Och vad sägs om Tennessee Williams? Vad sägs om rollen som Alexandra del Lago i hans Sweet Bird of Youth? För att inte säga vad som helst av Tjechov. 
Jag skulle komma om hon så bara läste högt ur FASS.

Men tills dess har vi Kristina Lugn. 

Det handlar om dagbarnsfröken Tant Blomma, som väntar på att den sista ungen ska bli upphämtad, så att hon kan göra sej fin och gå ut och festa, träffa en karl och bli lycklig. En mamma som aldrig kommer. 
Det är givetvis en mamma dom väntar på, förresten. Pjäsen är skriven 1993, och att det skulle vara en pappa dom väntar på, en pappa som hämtar på dagis, verkade vara något fullständigt otänkbart på den tiden, och man tycks inte ha tänkt att det är något som verkar viktigt att uppdatera. 

Jag önskar att jag kunde skriva att detta var föreställningen som fick mej att se Kristina Lugn på ett helt nytt sätt, att jag äntligen förstod vad det var som andra tyckte var så bra. Men: nej. Kostym, regi, scenografi, skådespeleri, allt är bra, det är bara jag som inte förstår varför, vad det är med den här texten som gör att folk tycker att den är så intressant. 
Och jag vet att jag inte har rätt att skriva såhär, och att jag har helt fel, men för mej känns det som om detta är teater för folk som inte brukar gå på teater. Man skrattar åt ordformuleringar, njuter av det många sångerna - som jag inte vet om de är specialinstoppade för den här uppsättningen, eller om detta liksom alltid varit en slags musikal - men så mycket mer är det inte. Eller?
Jag har kompisar som inte gillar oliver, eller grädde, det kvittar i vilken form, och i vilket sammanhang, dom spottar ut, dom gillar inte, och jag måste nog till slut erkänna att Kristina Lugn är ingenting för mej. Det blir liksom bara en massa slöseri med tid, känner jag. Och världen behöver verkligen inte ännu en person som bara gnäller om teater. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MÅSEN, med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus:

"Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag. 
För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla."

Låter det intressant? Här är resten: 

CARMEN, på Statsoperan i Prag: 

"Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. "

Låter det intressant? Här är resten: 


DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans: 

"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar