Musik Georges Bizet, Libretto Ludovic Halévy och Henri Meilhac, Conductor: Tomáš Brauner, Zbyněk Müller, Stage director: Zdeněk Troška, Sets: Milan Ferenčík, Costumes: Josef Jelínek, Chorus master: Adolf Melichar, Dramaturgy: Jitka Slavíková, Choreography: Marcela Benoni, Carmen: Andrea Tögel Kalivodová, Don José: Tomáš Černý, Escamilllo: Miguelangelo Cavalcanti, Micaela: Jitka Burgetová, Dancairo: Matěj Chadima, Remendado: Václav Sibera, Zuniga: Roman Vocel, Morales: Jiří Hájek, Frasquita: Jana Sibera, Mercedes: Michaela Kapustová, Lillas Pastia: Tomáš Kyndl.
It's the wrong time and the wrong place
Though your face is charming, it's the wrong face
It's not her face, but such a charming face
That it's all right with me
It's the wrong song in the wrong style
Though your smile is lovely, it's the wrong smile
It's not her smile, but such a lovely smile
So it's all right with me
IT’S ALL RIGHT WITH ME
Text och Musik: Cole Porter
Så fort vi kommer upp på rummet börjar vi slänga i oss maten. Jag dänger ner min ryggsäck på golvet, sparkar av mej gympaskorna, slänger mej på sängen och börjar gräva i min halloumisallad.
Patti-Li Leuk är nog lite mer stressad än jag, rädd att vi ska komma sent, vilket är ovanligt, för det brukar vara jag som är den mer orolige, och till en början står han till och med upp, för uppspeedad för att ens kunna sätta sej ned på sin säng. Han har kickat av sej skorna och petar i sin kycklingsallad, kommenterar att den smakar indränkt i något, som vinäger, eller nåt sånt, ställer den missnöjt ifrån sej och angriper sin spenatquiche.
Jag hoppar upp, greppar min grå kavaj och går bort och hänger in den i badrummet för att rynkorna skulle ångas ut när vi duschar. Byxorna är av den där sorten som inte skrynklar sej, och skjortan har klarat sej bra, se den kan lugnt hänga kvar i garderoben tills det är dags att klä sej för kvällen.
Efter halloumisalladen borde jag vara mätt, men det blev liksom ingen lunch idag, bara roligt friterade chips, skurna i en slags girland och kokade i olja, inköpta i ett av stånden på den där lilla ön, Kampa, under Karlov-bron. Patti-Li testade några slags potatisdumplings, och senare blev det en varsin kaffe, en mango-smoothie och en mini-munk på McDonalds Café på Mostecká-gatan i Mala Strana, men det blev inget som kunde liknas ett ordentligt mål mat. Så det är inte konstigt att jag inte verkar ha någon botten. Min spenatquiche är borta innan Patti-Li hunnit in i duschen.
Tunnelbanestationen, Křižíkova, ligger bara hundra meter från hotellet, runt hörnet nere vid Thàmova, precis vid UGO, juice- och salladsbaren där vi bara någon halvtimme tidigare köpte våra sallader och pajer. Tjejen i kassan var som alla andra i den här stan väldigt trevlig, men ingen vidare på engelska. Nu, när vi går förbi, har dom redan stängt för kvällen.
Vi byter från den gula till den röda linjen vid Florenc, åker mot Jižní Město, förbi Hlavní nádraží, centralstationen, och stiger av vid Muzeum. Därifrån är det bara en kort promenad.
Sa jag att vi var i Prag, över helgen, bara?
När det gäller resor är jag nöjd om får åka till New York. Det räcker för mej. Men Patti-Li är lite mer allomfattande, lite mer öppen för andra platser, och det var han som hittade den här resan på appen Groupon, en starkt reducerad hotellvistelse. Han hade aldrig varit i Prag. Jag hade aldrig varit i Prag. Nu har vi båda varit i Prag.
Och det hela är lite av en miss: eller, en slags missuppfattning, kanske man ska säga. Vi trodde nämligen att detta var operahuset där Mozart själv dirigerade sin Don Giovanni, 1787, men det visade sej - efter biljetteköp - att det var på en helt annan teater, och att teatern dit vi ska, öppnade först hundra år senare. Men det gör ingenting. Vi har redan bestämt att vi måste tillbaka.
Teaterhuset öppnade 1888, som Den Nya Tyska Teatern, med Richard Wagners Mästersångarna I Nürnberg. På den tiden fanns det en ganska stor Tysktalande minoritet i Prag, och sen Nationalteatern öppnats 1881, och sen igen 1883, eftersom den delvis brann ner efter bara tolv föreställningar av Bedřich Smetana's opera Libuše, bestämde man sej för att öppna en tysktalande teater.
Under början av andra världskriget var detta en säker hamn för tyskar som flydde under nazityskland, men när Tyskland invaderade Tjeckoslovakien byttes man namn på teatern till Deutsches Opernhaus, och den blev en mötesplats för nazister och för gästspel från Det Tredje Riket.
Efter kriget, för en kort period, var teatern känd som Femte Maj-teatern, med inriktning på avante-garde-opera. Teaterns plötsliga succéer gjorde den till en allvarlig konkurrent till Nationalteatern, och efter bara tre säsonger införlivades den i Nationalteatern, och bytte namn, igen.
Smetanateatern öppnade 1949, som Nationalteaterns andra scen, och man riktade nu in sej på ballet och storskalig Tjeckisk opera, med flera internationella gästspel, och efter sammetsrevolutionen 1989 blev den så slutligen Prags Nationalopera, Státní opera Praha.
Till skillnad från Prags stadsteater, som ligger centralt, nere vid Vltava/Moldau-floden, ligger Operahuset lite utanför den centrala stadskärnan. I dagens Prag är den också lite olyckligt placerad, precis vid den mycket starkt trafikerade Wilsonova, en slags motorväg som löper tvärs igenom Prag. Det är lite som om man stigit ut från Kungliga Operan och hamnat rakt på Essingeleden, typ.
Utvändigt är byggnaden inte direkt imponerade, speciellt inte för en så arkitektoniskt vacker stad som Prag, men så fort stiger in i själva salongen vet man att man har hamnat någonstans speciellt.
Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. Det kanske är svårt att föreställa sej, men det påminner lite om de olika mönster som kan bildas på ytan av en espresso. Tyger på stolar, medaljongtapeter och draperier är red velvet cake-färgad, för att bryta mot guldet och det gräddigt vita.
Man kan inte göra annat än stanna och gapa, när man kommer in i salongen. Eller: man börjar gapa redan i foajén, förresten. Den är visserligen mycket enklare, men det vet man ju inte då, så man gapar och glor. Här är det inte så mycket smörkräm, eller spritsad grädde, utan mer bara guldkristyr, som ett slags gyllene rokoko-grafitti.
Vi tar det i portioner, jag och Patti-Li, för att inte få hjärtsnörp. Först stannar vi i den ganska lilla foajén, beundrar och fotograferar, och sen börjar vi leta oss fram till vår dörr in till parketten, men vi går inte in. Inte än.
Tjuvkika lite kan man göra, men man måste fira att man är här. Och vad bättre än med en Urquell, den tjeckiskaste av drycker? Jag är ingen pilsnerpimplare, men det är själva känslan av att göra något speciellt som får det hela att smaka gott. Ungefär som när vi dagen innan på Gamla Stans Torg käkade en Trdelnik, ett sött vetebröd som grillas rullad på en träspole över öppen eld, lite som om man ringlat en kanelbulle runt en knölplåk och grillat den över en brasa.
Och pilsner är billigt. Ungefär femton svenska kronor per flaska.
Till skillnad mot Kungliga Operan i Stockholm är de publika utrymmena utanför salongen ganska små, och enkla. Relativt smala, rundade korridorer med tomma vita väggar. Något påminner mej om Den Svenska Teatern i Helsingfors. Den lilla serveringen utanför parketten, där vi höjer våra skummande glas, är inte mycket mer än en korridor vid sidan om den långa, rundade gången.
Jag har aldrig förut sett Carmen, men - speciellt i första akten - det känns som om jag har hört nästan all musik. Man sjunger på originalspråket, men det är lite si och så med uttalet när man försöker framföra talad dialog. Det tog faktiskt en stund innan jag insåg att allt var på franska.
Det handlar om Don José, en korpral i Sevilla, som blir kär i - och dödar - den amoraliska cigarettfabriksarbeterskan Carmen.
Själv föreställningen är kanske inte direkt en nagelbitare, och jag tror det har mycket med regin att göra. Sångarna får liksom inte så mycket hjälp att skapa något spännande. Carmen spelas glad och käck, nästan Ronja Rövardotter-stursk. Don José känns lite medelålderstrött, och Micaela, flickan från landet som älskar honom, verkar vara en förlorare redan från början, och jag hade inte blivit förvånad om hon slitit upp en näsduk och börjar hosta blod, Mimi-style.
De flesta i salongen vet nog exakt hur det ska gå, och det är därför det vore viktigt att visa de andra stigarna man kunde tagit, de andra möjligheterna man liksom inte valde. Speciellt i en tragedi tycker jag att det är viktigt att man inte spelar utgången i förväg.
Kostymerna, tidstypiska, kanske hade behövts patineras lite, men jag tror inte att detta direkt är en föreställning där man går in för realism.
Scenografin är riktigt maffig: man använder vridscen, och på den har man byggt upp något som påminner om Sevillas tjurfäktningsarena, Plaza de Toros de la Real Maestranza de Caballería de Sevilla: öppna barockvalvbågar, en kvartscirkel långa, och en enorm stentrappa som leder till det övre, järnräckeskrönta planet, tre våningar upp. Hit upp, tre steg i taget, ränner sångarna titt och tätt, men bara när dom inte ska sjunga på ett tag, för det tar nog ett tag att hämta andan.
Jag har faktiskt aldrig varit på en opera där sångarna så uppenbart tittar på dirigenten. Kanske är det så att man på andra operascenen har teveskärmar placerade i salongen, där man visar dirigenten, sådär som man gör på musikalscener, men jag är inte medveten om att jag någonsin sett några teveapparater i salongen på Kungliga Operan.
När föreställningen är över, och Carmen har rest sej upp och tackat för sej, är det faktiskt mest lokalen jag kommer ihåg. Men den har etsat sej fast riktigt ordentligt. Nästa gång vill jag se balett, tror jag.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanliga biljetter 404:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:- :-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans:
"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/djurens-rike-med-teater-tillsammans-pa.html
SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser.
Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."
Låter det intressant? Här är resten:
KÄRLEKSFÖRBUDET, med Kamraterna, på Årsta Teater:
"Med riskt att låta respektlös så måste jag säga att detta är för bra för tryggheten av tio ynka föreställningen i en liten teater i en förort. Detta måste ses av fler än vad som kan packas in i den lilla salongen. Så se till att skaffa biljetter, om det fortfarande går."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar