tisdag 26 februari 2019

MARY PAGE MARLOW, Dramaten, Föreställning 5, 30/1 2019,


Av Tracy Letts, Översättning Rebecca Alsberg,  Regi Alexander Mørk-Eidem, Scenografi Christian Friedländer, Kostym Jenny Ljungberg, Ljusdesign Ellen Ruge, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Med Mia Benson, Emma Broomé, Melinda Kinnaman, Nina Rashid, Ellen Nyman, Karin Franz Körlof, Shanti Roney, Alexander Salzberger, Kajsa Ernst, Reine Brynolfsson, Cilla Thorell, Torkel Petersson, Sigrid Johnson, Rebecka Stagh, Olle af Klercker, Samy Karlsson Fariat, Love Ehn

När jag cyklade hem från teatern funderade jag på det här med Kvinnan, och Kvinnans Roller. Man hör väldigt sällan om en man som pratar om sina olika roller, om att han har svårt att få ihop dom olika delarna av sej själv, men det är en ganska vanlig problematik hos kvinnor. Att få ihop alla rollerna. Rollen som mamma, som kvinna, som chef, som hustru.
”Det är patriarkatets fel,” kanske du säger, och tycker att det räcker med det. Men gör det det? Är det svar nog?

Jag hade både höga och låga förväntningar. För det första är jag inte en större fan av Alexander Mørk-Eidem; av alla hans produktioner (RAMPFEBER,  EN FOLKEFIENDE, IVANOV,) har jag faktiskt bara gillat PARAPLYERNA I CHERBOURG. Lite som i Ronny Danielssons fall tycker jag att hans produktioner ofta drunknar i det yttre, och att det inte finns någon riktig, verklig kärna. Ta bort det yttre, och du har inget intressant kvar. 
Men för det andra tyckte jag mycket om Tracy Letts, när jag såg hans - ja, han är en han, upptäckte jag - EN FAMILJ - AUGUST OSAGE COUNTY på Dramaten, i regi av Stefan Larsson (SCENER UR ETT ÄKTENSKAP, FANNY OCH ALEXANDER, HÖST OCH VINTER, MACBETH, ROSMERSHOLM, RICHARD III, OTHER DESERT CITIES).
Tyvärr visade det sej att både text och regi var en besvikelse. 

Tracy Letts, född 1965, är dramatiker, skådespelare och filmmanusförfattare. Han vann ett Pulitzerpris och en Tony Award för sin pjäs AUGUST: OSAGE COUNTY (På Dramaten kallade dom den EN FAMILJ - AUGUST OSAGE COUNTY) och han vann en Tony Award för rollen som George i en uppsättning av WHO’S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF. MARY PAGE MARLOW hade urpremiär 2016, på Steppenwolf Theatre i Chicago, och Off-Broadway 2018. 
Det handlar, inte förvånande, om Mary Page Marlowe, och berättar om en kvinnas liv. Jag tvekade lite när när jag skrev föregående mening, för jag övervägde om jag skulle skriva en människas liv. Hade Mary Page Marlowe varit Marty Page Marlowe, en man, hade jag definitivt skrivit en människas liv, inte en mans liv.

I ganska långa scener berättas om ett liv, i okronologisk ordning. Vi glider liksom in och ut ur ganska odramatiska situationer. Allt det dramatiskt intressanta har redan hänt, eller kommer att hända, och vi får liksom se scenerna däremellan. Det berättas om barn som har dött, skilsmässor och olyckor som hänt, men med distans, för tiden har gett lite perspektiv. Inga situationer är verkligt laddade, inga ögonblick är omvälvande, här finns inga gastkramande, tillspetsade vändpunkter.
Mary Page själv är inte en hjältinna, utan en ganska osympatisk person som dricker, kör rattfull, ljuger och bedrar, men utan att för den skull vara exceptionell. Det mest intressanta med henne, är att hon spelas av sju olika kvinnor, i olika åldrar. 

Christian Friedländers scenografi är en vridsscen fylld med vad som ser ut som en massa transparenta, vridbara skärmar, som snurrdörrar, men istället för glas har dom olikfärgade plastfilmer, lite som ljusfilter på en spotlight. Vid varje ny scen snurrar scenen, och någonstans i snurrandet fylls det på med möbler; en kemtvätt, en restaurang, flera vardagsrum, en psykologs mottagning, ett flickrum, ett motellrum, ett vårdhem. 
Då och då upptäcker jag att andra Mary Page Marlowe har stannat kvar i sina rum, eller har kommit in tidigare för en kommande scen, och liksom iakttar det som sker, från bakom skärmarna. Det blir poetiskt, men på något sätt otydligt. Jag skulle förstå om äldre versioner tittade tillbaka och mindes, men när det är yngre som tittar på något dom uppenbarligen inte kan minnas, vet jag inte riktigt vad det är dom ser. Framtiden? Vill man då säga att även om vi vet vad som händer i framtiden så kan vi inte undgå att göra de val vi gör?
Jag hade nog föredragit ett stillastående rum, dels för att snurrandet fråntog från själva dramat, dels för att det tog tid innan allt snurrat på plats och man kunde börja.
Kanske, förresten, är man också tvungen att vänta in popmusiken som spelas i varje övergång. Whitney Houstons Greatest Love of All, Tammy med Debbie Reynolds,  och andra, alla med kvinnliga sångerskor. Givetvis, för att verkligen understyrka, spelas Chaka Khans I’m Every Woman. Jag förstår att låtvalet är en slags kommentar, men eftersom man kommenterar något vi ännu inte upplevt, så blir det en slags retroaktiv åsikt som inte har något verkligt värde för berättandet. När vi väl förstår vad scenen handlar om har vi glömt vad det var för sång som inledde den. 

Kostymt hittar jag ingen röd tråd i Jenny Ljungberg (FÅGLARNA) kläder. I ett ickelinjärt berättande hade det varit intressant att hitta någon slags kommentar i vad Mary Page väljer att ha på sej. Nån slags utveckling, nån preferens eller något som är typiskt henne. Nu har hon lite olika stilar, men inte tillräckligt mycket för att jag ska uppleva dom som någon slags kommentar.

Man spelar på Dramatens stora scen, men jag hade föredragit den lilla, eller till och med Målarsalen. Det här är ett drama man vill komma nära. Visst, snurrscenen skärmar av rummen, gör spelplatsen mindre, men handlingen förläggs också längre in på scenen, och jag upplever det som att skådisarna är där borta, och önskar att de kunde komma närmre.

Det stora problemet, tror jag, är att scenografin utlovar något episkt, dramatiskt, ett spetsigt, tydligt berättande, men vi bjuds på något diffust och lite flummigt. Vi kommer liksom på kant med vad som berättas, förväntar oss något annat än vad vi får. Jag funderar på vad som hade hänt om man dragit ner på det yttre, och fokuserat på det lilla. På skådespelarna, på berättandet. Vad hade hänt om man istället iscensatt det som ett slags drömspel, där kvinnorna liksom glider in och ut ur handlingen? Ett vitt rum, minimalt möblerat, med teaterrök på golvet? Och alla klädda i ljusa, bleka kläder, som om de bara vore otydliga minnen. Kanske hade en poetisk, hörhöjd iscensättning fungerat bättre?

Jag tar med mej en slags besvikelse. Var det bara det här? Jag hade förväntat mej något mer, något mer omtumlande. Jag tycker nog att idén, vad jag trodde jag skulle få se, var intressantare än vad som bjöds. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


SOMETHING ROTTEN på Wermland Opera: 

När tåget - kraftigt försenat - rusar hem mot Stockholm, försöker jag smälta detta överdåd av intryck. Minnesbilder fladdrar förbi: 
Jenny Holmgren - som den berusade Portia - i ett på gränsen till showstoppande i sitt klättrande och klängande på en meet and greet hos Shakespeare.
Cecilie Noerfornt Thorgersen, i Din Andraman, ett nummer så efterlängtat att det kändes som om jag inte vågade andas under hela hennes sång. 
En ensemble med så starkt utspel att det kändes som om alla ansåg att de minst hade en stark biroll. 

Och sen, förstås, så är det det där med Hanna Ulvan som den förvuxne Annie…


HAMLET, på Dramaten: 

Jag har sett det här nyligen, - i Electra Hallmans roll Viviane i Feydeaus FÖRLOVNINGEN på Dramaten - att man klär den klassiska ingenyrollen i rejäla skor i hopp om att hon - i alla fall visuellt - ska framstå som starkare. Tyvärr skriver kostymval inte om en hel pjäs; det kvittar hur man klär henne, hon kommer fortfarande att göra som det står skrivet, och jag tycker att man gör feminismen en otjänst genom att visa upp dessa offer som starka kvinnor, när de sen i handling framstår som svaga. 


CARMEN på Kungliga Operan: För mej är den här uppsättningen lite av en kalkon: Sångarna gör ett fantastiskt jobb, men flera gånger måste jag verkligen anstränga mej för att inte fnissa: textmaskinen berättar om saker som inte överensstämmer med vad som händer på scenen, och när Don José till slut dunkar Carmens huvud två gånger i scengolvet, och sen liksom rullar henne av taket, som om hon vore en rulltårta, då måste jag bita mej i läppen. 




#Dramaten #TracyLetts #Patriarkatet #Teater #Teateristockholm #Marypagemarlowe #Drama #Minstengångiveckan #Scenografi #Kostym #AlexanderMørkEidem

Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)