tisdag 12 februari 2019

HAMLET, repetition, Dramaten, föreställning 3, 23/1 2019


 Av William Shakespeare, Översättning Ulf Peter Hallberg, Bearbetning Sofia Jupither, Irena Kraus, Regi Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Maria Geber Ljusdesign Ellen Ruge, Ljuddesign Michael Breschi, Peruk och mask Peter Westerberg, Anne-Charlotte Reinhold, med  Adam Lundgren Hamlet, Jonas Bergström Dödgrävaren, David Book Laertes, Bengt Braskered Polonius, Thérèse Brunnander Gertrude, Otto Hargne Horatio, Gerhard Hoberstorfer Claudius, Sten-Johan Hedman Osric, Karin Franz Körlof Ofelia, Irene Lindh Förste skådespelaren, Razmus Nyström Guildenstern, Per Svensson Vålnaden / Andre skådespelaren, Marcus Vögeli Rosencrantz, Kaj Snijder Statist: Marcellus / Tredje skådespelaren

Visst är det konstigt att vi känner till så lite om Shakespeare? Jag menar, 400 år, det är ju inte så länge sen? Inte om man jämför med allt vi vet om Jesus, eller faraonerna, eller de gamla grekerna. Det är inte ens säkert vilket år HAMLET hade premiär. Man tycker att någonstans borde det ligga brev eller dagböcker som berättar ”Idag var jag på en öppen repetition av William Shakespeares nya pjäs HAMLET, och den verkar ganska lovande. Den är full av fäktning och spöken och dolkar, men man får sej även en hel del skratt, så jag tror att detta kan bli en riktig hit.”

För att vara en så flitigt uppsatt pjäs är det lite konstigt att detta är första produktionen jag ser sen jag började den här bloggen. Jag såg Ingmar Bergmans dramatenuppsättning nån gång 1986, men jag minns mest Fortinbras våldsamma entre i slutet, och detta mest för att någon i publiken blev så skrämd att han tuppade av och fick bäras ut på bår.

Hamlet hade premiär någon gång mellan 1599 och 1602, i slutet av renässansen, när Shakespeare var i 35-årsåldern, en ålder då han statistiskt borde vara död. Drottning Elizabeth I av England regerar, men har inte långt tid kvar på tronen. Det är under den här tiden man återupptäcker Pompeji, Kalmar, Åbo, och Linköping har sina blodbad, Globe Theatre invigs, Holländarna når Japan, den ryska svälten dödar 2 miljoner människor, och Turkiets trettonåriga krig mellan Habsburgarna och Osmanska riket fortsätter i ytterligare några år.  

Det handlar om den danske kronprinsen Hamlet, som kommer hem från ett segerrikt krig med norrmännen, bara för att att upptäcka att hans far dött och hans mor har gift sej med hans farbror, som nu är den nya kungen. Hans döde fars spöke dyker upp,  berättar att han blivit mördad av sin bror, och befaller Hamlet att hämnas. 

Jag hade inte speciellt höga förväntningar. Jag tycker att regissören Sofia Jupithers (SALOME,  MIO MIN MIO, FRUN FRÅN HAVET, RIGOLETTO,) uppsättningar av pjäser ofta verkar vara operor där man har strukit musiken, och hennes operor påminner mer om konserter. Jag saknar rörelser i rummet. Aktioner. Alltför ofta är det som att titta på tablåer. Och jag tycker om hennes förmåga att underordna sej berättelsen, att hon inte begår våld på verken hon sätter upp, som jag tycker att Johanna Garpe gjorde med sin CARMEN. 
Men den här gången blev jag glatt överraskad. Dramat är kraftigt nedstruket, så det finns inte så många chanser att bara stå still och orera, och trots att det är flera veckor kvar tills premiären känns det i mycket ganska färdigt.

Ursprungligen utspelar sej HAMLET  i skuggan av kriget mellan Danmark och Norge, men det är inte något som inte alls har en konsekvens i de här uppsättningen. Det handlar inte om män och makt, men jag kan inte riktigt säga vad det handlar om. Föreställningen ikläder sej nutida kläder, men utan moderna konsekvenser eller sensibilitet. 
Jag hade önskat att Thérèse Brunnander, som Hamlets mamma Gertude, hade fått mer utrymme. I pjäsens moderna infattning är det svårt att placera henne. Vad för slags kvinna är hon, och varför gifte hon om sej så snabbt? Har hon kalkylerat och insett att livet som änkedrottning inte är jämförbart med statusen som rikets första dam, och fångade Claudius innan någon annan kunde göra det, drevs hon av verklig kärlek och passion till honom, eller var hon bara en slags relik för honom, ett sätt att legitimera sitt maktövertagande? 
Den stora behållningen är att man låtit Bengt Braskered, som Ofelias far Polonius, få så mycket utrymme. I en produktion där det är lite svårt att greppa balansen mellan nutid och dramats historiska förutsättningar, är hans fumliga figur som hämtad ur något av Tjechov, och blir på så sätt en av de mest mänskliga personerna på scenen. Det är en njutning att se honom misslyckas med att avsluta en mening, att liksom prata till punkt. Han vågar dra ut på det, vilket är modigt. 

Erlend Birkelands (FRUN FRÅN HAVET, RIGOLETTO, MIO MIN MIO, GLADA ÄNKAN, IVANOV, RAMPFEBER, FÅGLARNA, PARAPLYERNA I CHERBOURG, EN FOLKEFIENDE) scenografi föreställer en trappa som leder nerifrån salongen och upp till en ungefär en våning upp på scenen. Den är imponerande, effektiv och jag upplever inte greppet som störande. Trappan verkar tyvärr inte ha något symboliskt värde - vem som är högst upp, kontra längst ner - utan den är mer en fysiskt ”look” och skådespelarna verkar inte ha någon direkt relation till stegen, eller någon insikt om att dom trampar runt i en trappa. 
Dödgrävaren får sin grav genom att man öppnar en lucka i golvet, och vålnaden  - jag vet inte om detta är scenografi, kostym eller ljus - bär liksom med sej sin egen rökmaskin, och blir på sätt en mycket effektiv vålnad. Röken väller liksom upp ur honom, ur hans kläder, som genom magi, för jag ser inga slangar.
Kostymerna, av Maria Geber, speciellt i den här minimalistiska scenografin, känns ordentligt ointressanta. Oinspirerade. Ofärdiga. Det känns ganska tydligt att hon inte tyckte det var speciellt roligt att klä männen i föreställningen. De har alla herrkostymer - dödgrävaren Jonas Bergström undantagen, i vitt linne, keps och hängslen - i olika nyanser av grått, med lite marinblått och svart insorterat. Det ser ut som om man har skickat aktörernas mått till en textilfabrik i Balkan, och detta var vad som kom tillbaka. Visst, det finns variabler; någon har väst, någon har en vit polo, vissa har slips, ingen har fluga, men i stort sett skulle alla män kunna byta kläder med varandra, och ingen skulle märka något.
Om det är ett försök att säga någon om män och manlighet vet jag inte riktigt vad som blir sagt. Att män är tråkiga? Att det alla är inbördes utbytbara? Att man inte riktigt orkar bry sej om vad dom har på sej?
Deras homogena kostymering medför också en irriterande negligering av att berätta något om deras inbördes status. I en pjäs om kungar och komedianter borde det vara tydligare skillnad på vem som är vem. 
Kvinnorna verkar hon ha haft lite roligare med, men inte mycket. Gertrud har fått några ganska tantiga klänningar, och Ofelia är en slags svartklädd emo- eller gothgirl, i lång, svart plisserad kjol och svarta ”herrskor”. 
Jag har sett det här nyligen, - i Electra Hallmans roll Viviane i Feydeaus FÖRLOVNINGEN på Dramaten - att man klär den klassiska ingenyrollen i rejäla skor i hopp om att hon - i alla fall visuellt - ska framstå som starkare. Tyvärr skriver kostymval inte om en hel pjäs; det kvittar hur man klär henne, hon kommer fortfarande att göra som det står skrivet, och jag tycker att man gör feminismen en otjänst genom att visa upp dessa offer som starka kvinnor, när de sen i handling framstår som svaga. Det kvittar om man klär henne som Ellen Ripley i Alien när hon sen ändå gör som pappa säger. 
Jag hade föredragit en mer maktlös kostym.

Detta är en kort och koncis Hamlet, utan krusiduller och tålamodsprövande tolkningar. Man berättar historien, ibland kanske lite för fort, lite för skissartat, men det känns som om man riktar sej till en yngre publik - eller en äldre med lite koncentrationssvårigheter - och då gäller det att inte dra ut på det. 

Vad som är lite synd, men som på intet vis rör den här uppsättningens förtjänster, är att man - vem? Teaterchefen, misstänker jag - inte har tänkt på att sätta upp Tom Stoppards ROSENCRANTZ OCH GUILDENSTERN ÄR DÖDA, som en slags scenisk pendang  till Hamlet. Efter att ha sett Razmus Nyström och Marcus Vögeli clowna runt i rollen som Hamlets två vettskrämda ”vänner” blev jag ordentligt suger på att se mer av dom.

Jag lämnar teatern ganska nöjd, och i nästa uppsättning jag ser kommer jag att förvänta mej en minst lika intressant Polonius.

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


CARMEN på Kungliga Operan: För mej är den här uppsättningen lite av en kalkon: Sångarna gör ett fantastiskt jobb, men flera gånger måste jag verkligen anstränga mej för att inte fnissa: textmaskinen berättar om saker som inte överensstämmer med vad som händer på scenen, och när Don José till slut dunkar Carmens huvud två gånger i scengolvet, och sen liksom rullar henne av taket, som om hon vore en rulltårta, då måste jag bita mej i läppen. 


FÖRLOVNINGEN på Dramaten: 

"Den verkligt stora behållningen är Danilo Bejarano, i rollen som en uppblåst spansk general, komplett med en underbar, spansk brytning. Han är långt ute i parodin och travar, utan att för den skull förlora trovärdighet. När han är inne på scenen behöver jag inte försöka förhålla mej välvillig till föreställningen: jag är genuint road."




Foto från min Instagram Story

Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)