tisdag 19 februari 2019

SOMETHING ROTTEN, Musikal, Wermland Opera, föreställning 4, 27/1 2019


Manus av  John O’Farrell och Karey Kirkpatrick, musik och låttexter av Karey Kirkpatrick och Wayne Kirkpatrick, Calle Norlén Översättare, David White Dirigent, Markus Virta Regi, Nigel Hook Scenografi & kostym, Rachel Goodwin Koreograf, Palle Palmé Ljusdesign, Johannes Medelius Ljuddesign Elisabeth Näsman Maskdesign, med Christer Nerfont, sjukskriven, Nick Bottom, Oscar Sundling Wallin Nick Bottom (cover), Patrik Martinsson William Shakespeare, Tord Hansson Nigel Bottom, Cecilie Nerfont Thorgersen Bea, Tobias Lundqvist Nostradamus, Jenny Holmgren Portia, Peter Gröning Brother Jeremiah, Ulrik Spjut Shylock, Johan Rudebeck Lord Clapham & ensemble, John Alexander Eriksson Minstrel & ensemble, Markus Christensen, Fredrik Sjöstedt, Isak Bendelin, Stefan Johansson, Hani Arrabi, Sienna Sebek, Sara Ollinen, Rachel Goodwin, Hanna Ulvan, Elin Månsson, Linda Fabricius Hultemark, Therese Erch

Jag är inte vad jag trodde jag var, eller: jag blev inte vad jag trodde jag skulle bli. Sen jag var liten har jag haft en romantisk idealbild av mej själv, där jag gjorde sånt här nästan dagligen: hoppade på ett tåg, drog iväg, upplevde nåt, hade ett äventyr.
Verkligheten är att den att det kostar på, att jag tycker det är ganska jobbigt, och att det är väldigt skönt när jag är hemma igen. Kontrollfreaket i mej gör att jag har svårt att slappna av, go with the flow, bara liksom luta mej tillbaka och njuta. Uppleva. Bara vara närvarande. Det är inte det att jag ser glaset som halvfullt eller halvtomt: jag ser alltid till att ha ett extraglas, ifall det första skulle gå sönder. 
Men det är inte något jag låter hindra mej: mitt kontrollbehov är ett handikapp som jag hela tiden jobbar på att övervinna. Det ät så lätt att ge efter, ge upp, välja det enkla, säkra, trygga. Jag vet vad du tänker: det ligger ett slags kontrollbehov i att kontrollera sitt kontrollbehov.

Som nu, på tåget till Karlstad, och Wermland Operas uppsättning av SOMETHING ROTTEN: jag trodde jag hade tänkt på att packa med mej allt: biljetter till tåget, biljetter till föreställninen, läsglasögon, kontanter, kort, padda, powerbank, vattenflaska, mackor, termos med kaffe, nötter, strömadapter…
Men var, var var lightning-USB-sladden som behövs för att koppla powerbank eller strömadapter till telefonen? 
Hemma, i en annan väska. 
Jag är ganska aktiv på Instagram Stories, och ofta samlar jag ihop vad jag filmat, klipper det och lägger upp på min IGTV-kanal, och jag hade stora planer för den här resan, men nu, om jag inte kunde ladda min telefon, skulle batteriet inte räcka, och inget skulle bli som jag ville att det skulle bli.
Eftersom jag filmat en hel del innan jag steg på tåget, och hade en hel del appar påslagna, var batteriet av någon anledning redan nere på under 30%. Även om jag inte filmade något alls tror jag inte att batteriet räcka hela dagen. 
Okej. Jag måste köpa en ny sladd. Var köper man en sån där sladd? Jag menar, jag vet femton ställen i Stockholm, men var köper man en sån sladd i Karlstad? Har dom en Apple Store? Ett Teknikmagasinet? Ett Elgiganten, ett Media Markt, ett Clas Ohlsson?
Dessutom är det söndag. Är allting stängt i Karlstad på en söndag?
Jag googlar, och får svar. Saker är öppna i en stad som Karlstad, en söndag. Och det ligger ett Clas Ohlsson hur centralt som helst. 
Problem löst. Panik genomliden. I teorin, i alla fall. 
Visst, det var ingen verklig katastrof, men en slags nervernas version av tinnitus låg där och tjöt, i bakgrunden, tills kabeln var införskaffad och inkopplad. 
Och då, med några timmar till godo, börjar jag fundera på att jag kanske skulle kolla upp var teatern låg. Bara för att lugna mina nerver. Visst, jag har varit där förut, men då har jag alltid kommit i bil, och inte riktigt tänkt på var teatern ligger i förhållande till stationen, och stan. 
Jag smiter bara först in på Zao Street Kitchen, i en av stadens många gallerior, och äter en vegan spring roll salad.

Bröderna Karey, en kompositör och musiker, och Wayne Kirkpatrick, filmregissör och filmmanusförfattare, jobbade med SOMETHING ROTTEN sen 1990-talet, men det var inte förrän 2010, när de började arbeta med den brittiske komediförfattaren John O’Farrell, som det började gå framåt. De slog sej ihop med regissören Casey Nicholaw, och man hade premiär på Broadway 2015. Föreställningen nominerades för tio Tony Awards, men fick bara en: Christian Borle vann den manliga musikalbirollen för William Shakespeare. Den stora vinnaren det året var FUN HOME, THE KING AND I och AN AMERICAN IN PARIS. Föreställningen lades ner 2017, efter 742 föreställningar. Wermland Operas uppsättning är den första i Europa.

Jag hade mycket höga förväntningar när jag lämnade restaurangen och promenerade bort mot teatern. Dels kunde jag delar av musiken nästan utantill - speciellt favoriten Right Hand Man, en underbar sång, fylld av trioler, där huvudrollsinnehavarens fru sjunger om att hon inte behöver behandlas med silkeshandskar, inte behöver beskyddas, utan att hon är en fullvärdig partner i deras äktenskap, kapabel att lösa problem, och stark nog att axla alla de jobb som män utför - dels har jag sett en bootleg av Broadwayföreställningen, och var mer eller mindre besatt av numret A Musical. 

Givetvis var jag tidig. Jag smög runt på teatern, kollade in utställda kostymer, tog en fika i teaterkaféet, tjuvlyssnade på andra besökare och gjorde massor av inlägg på min Instagram Story, innan det äntligen var dags att gå in i salongen.

Musikalen utspelar sej i London, 1595, året då Shakespeares ROMEO OCH JULIA har premiär. Det handlar om de två bröderna Nigel och Nick Bottom, som kämpar med att skapa en teaterhit, i ett London där Shakespeare är den ende guden. Den äldre brodern, Nick, söker upp Nostradamus brorson Thomas Nostradamus, för att få svar på vad nästa store scenhändelse blir, och får svaret att det är något som heter en musikal. Nostradamus är dock inte lika klarsynt som sin farbror, och när Nick frågar honom vad som blir Shakespears stora hit, missuppfattar han namnet Hamlet och tror att verket ska handla om en omelett. Nigel, å andra sidan, blir förälskad i den unga Portia, dottern till en religiös puritan. 

Bara att få se Hanna Ulvan komma in, utklädd till en förvuxen Annie, ur musikalen ANNIE, i första aktens stora produktionsnummer, En Musikal, är värt biljettpriset. Jag skrattar så att tårarna rinner, så att folk vänder sej om, så att jag nästan har svårt att följa med i vad som händer sedan. Det är en fantastiskt generös och intelligent uppsättning, så fullproppad av referenser och skämt att det jag verkligen måste koncentrera mej för att inte missa några, vilket jag är säker på att jag gjorde i alla fall. 

Eftersom jag kan föreställningen någorlunda bra, i alla fall vissa låtar, måste jag säga att jag tycker att Calle Norlén har gjort ett superjobb med översättningen. Detta är inte vanlig musikaltext, detta är en text där det haglar referenser, till Shakespeares verk, till musikaler, och till renässansen i sej, och skratten måste komma där det är musikaliskt möjligt, inte mitt i en strof, och man måste samtidigt översätta så att vi förstår vad det är man syftar på. Man måste var briljant utan att briljera.

Nån gång i höstas såg jag SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern, och blev rejält besviken, bland annat på scenografin. Den kändes oinspirerad och odynamisk, och i stort sett var den bara ett stort rum i vilket man möblerade om, lite, då och då. 
Det är såhär dom borde ha gjort, tänkte jag, när jag sitter i salongen på Wermland Opera. Ambitionen är lika hög som utförandet, och den är designad av Nigel Hook (EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD, THE PLAY THAT GOES WRONG - för vilket han fick en Tony för bästa kostym.) Scenbild efter scenbild rasslar förbi, nästan som när man flippar igenom sidorna i ett magasin, och aldrig, nånsin, möts vi av en tom, svart scen. Tvärtom, det är nästan som om man kommit hem till en hoarder, varje nytt rum är knökfullt, och det är omöjligt att visuellt ta in allt. 

I sången Dressing Them Up, ur musicalen KISS OF THE SPIDER WOMAN, sjunger Molina, en fängslad dekoratör på ett varuhus: 
Once I asked for a Balenciaga scarf
To stuff in a mannequin's purse
They told me, no one on earth will see!
I answered, no one on earth but me!
I stood my ground as no other dresser does
And darling guess what? Balenciaga, it was!
Det är lite så jag känner när jag ser Wermland Operas kostymer, också de designade av Nigel Hook. De är nästan onödigt ambitiösa, men tack gode G för att dom är det. I landets huvudstad är vi inte så här bortskämda med visuell fägring. Jag vet inte när jag sist såg en stockholmsproduktion vars kostymer fick mej att vilja ställa mej upp och skrika:
”Stoppa showen! Låt oss nu alla ta några tysta minuter och bara ta in hur fucking fantastiska de här kostymerna är. Börja beundra… Nu!”

I numret En Musikal, ifrågasätter Nick Bottom varför man dansar på scenen:
NICK
Does it advance the plot? 

NOSTRADAMUS
No.

NICK 
Advance character?

NOSTRADAMUS
Not necessarily.

NICK
Then why do it?
NOSTRADAMUS
Because — IT’S ENTERTAINING! 5,6,7,8!

Om det finns något jag möjligtvis kan kritisera i originalmanuset, är det att det finns lite för många avstickare från handlingen, nummer som inte nödvändigtvis pådriver handlingen. Dels har vi Nostradamus fantastiska vision En Musikal, och det påföljande numret Böldpest, och så andra aktens färdiga musikal Gör En Omelett, men vi har också två drömsekvenser, dels Kärlekens Språk, där Portia och Nigel drömmer sej bort till en värld fylld av kärlek, acceptans och poesi, dels Bottom Ligger Snart På Topp, ett nummer där Nick Bottom drömmer om hur framtiden ska bli, och kanske är det en dröm för mycket. 

Det finns inte många bra musikalregissörer i Sverige. Markus Virta (PARADE, EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD) är en av några få, och en klar favorit. Han förstår och högaktar genren, och förhöjer verket, inte sej själv. Jag har svårt att förstå att det inte just nu går en uppsättning av honom, både på Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Som tur är går hans SÅ SOM I HIMMELEN för utsålda hus på Oscarsteatern.

Regissören John Huston sa: I relieve myself from the rigours of directing by casting the movie Correctly. 
John Frankenheimer sa: Casting is 65 percent of directing. 
Robert Zemeckis sa Good directing is good writing and good casting.
De tre ovanstående männen var förstås i första hand filmregissörer, men jag kan nog tänka att deras tankar går att applicera på teater. 
Ofta, när en skådespelare inte funkar på scenen så är det inte dens fel. Det kan bero det på bristfällig kompetens hos regissören, men i många fall handlar det om att skådespelaren aldrig borde ha blivit erbjuden rollen överhuvudtaget. Det är inte aktörens fel om han tackar ja när han blir erbjuden att spela Hamlet, och det är inte upp till sångerskan att upplysa om att hon inte kan agera när hon blir erbjuden rollen som Eliza Doolittle.
Med detta sagt vill jag inte ta själva något från själva hantverket att regissera, utan vill belysa att en framgångsrik uppsättning också ligger i att kunna rollbesätta. 
Visserligen var tre av de stora manliga rollerna borta när jag såg föreställningen, huvudrollen, vanligen spelad av Christer Nerfont, spelades av Oscar Sundling Wallin, Nigel Bottom, hans bror, spelades av Markus Christensen, istället för av Tord Hansson, och Broder Jeremiah spelades inte av Peter Gröning, utan av Isak Bendelin, och detta medförde att tre platser i ensemblen var tomma, men det var inget jag märkte. Inte heller märkte jag av att det så att säga inte var rätt man på rätt plats i de stora rollerna. 
Den här uppsättningens rollista består av idel högt kompetenta personer, vissa exemplariskt typecastade, medan andra är mycket framgångsrika i roller där jag aldrig skulle tänka på dom.
En av mina kollegor, Marcel Wave, proklamerar, så fort han träffar på en skådespelerska som visa någon slags fallenhet för komedi, att hon borde spela Fannie Brice i FUNNY GIRL. Mej veterligen, finns det bara en kvinna i Sverige som kan axla den rollen, och det är Jenny Holmgren, som här spelar en roll som jag aldrig hade tänkt på henne som: Portia, den hårt hållna dottern till puritanen Broder Jeremiah. Fantasilösa jag hade tillsatt någon söt och snäll, det är ett genidrag att ge den här ganska typsiak ingenyrollen till denna dråpliga dam, och sen låta henne göra vad hon gör bäst. 

När jag hörde att Patrik Martinsson (EVITA, EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER, PRISCILLA QUEEN OF THE DESERT, HAIRSPRAY, MURDER BALLAD) skulle spela rollen som William Shakespeare, slog jag bara ut med händerna och sa:
”Jamen, javisst, givetvis!” för jag har svårt att tänk mej någon i Sverige som skulle kunna vara mer perfekt. Detta är typecasting när det är som bäst: skådisen får liksom driva med en typ av roll han är fenomenal på: den sexige rocksångaren.

Och nånstans undrar jag var i helsike man har hittat Tobias Lundqvist, som spelar Tomas Nostradamus, Nostradamus brorson. Det här är en talang som omöjligt kan ha kämpat för att bli upptäckt, utan som mer måste ha gömt sej för att inte bli det. 

(Någon vecka senare, förresten, hörde jag att även inhopparen för huvudrollen blivit sjuk, och att showen axlades av en orepeterad ensemblemedlem, Fredrik Sjöstedt, och att han varit fantastisk.)

Det här är en föreställning som riktar sej till de smartaste i publiken - dit jag inte räknar mej själv - och det är precis som det ska vara. Detta är en musikal och en uppsättning som inte är fördummande, som inte riktar in sej på lägsta gemensamma nämnare, utan som kräver att man följer med, men som också är värd din koncentration, och kompenserar därefter.

När tåget - kraftigt försenat - rusar hem mot Stockholm, försöker jag smälta detta överdåd av intryck. Minnesbilder fladdrar förbi: 
Jenny Holmgren - som den berusade Portia - i ett på gränsen till showstoppande i sitt klättrande och klängande på en meet and greet hos Shakespeare.
Cecilie Noerfornt Thorgersen, i Din Andraman, ett nummer så efterlängtat att det kändes som om jag inte vågade andas under hela hennes sång. 
En ensemble med så starkt utspel att det kändes som om alla ansåg att de minst hade en stark biroll. 

Och sen, förstås, så är det det där med Hanna Ulvan som den förvuxne Annie…


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

HAMLET, på Dramaten: 

Jag har sett det här nyligen, - i Electra Hallmans roll Viviane i Feydeaus FÖRLOVNINGEN på Dramaten - att man klär den klassiska ingenyrollen i rejäla skor i hopp om att hon - i alla fall visuellt - ska framstå som starkare. Tyvärr skriver kostymval inte om en hel pjäs; det kvittar hur man klär henne, hon kommer fortfarande att göra som det står skrivet, och jag tycker att man gör feminismen en otjänst genom att visa upp dessa offer som starka kvinnor, när de sen i handling framstår som svaga. 


CARMEN på Kungliga Operan: För mej är den här uppsättningen lite av en kalkon: Sångarna gör ett fantastiskt jobb, men flera gånger måste jag verkligen anstränga mej för att inte fnissa: textmaskinen berättar om saker som inte överensstämmer med vad som händer på scenen, och när Don José till slut dunkar Carmens huvud två gånger i scengolvet, och sen liksom rullar henne av taket, som om hon vore en rulltårta, då måste jag bita mej i läppen. 


FÖRLOVNINGEN på Dramaten: 

"Den verkligt stora behållningen är Danilo Bejarano, i rollen som en uppblåst spansk general, komplett med en underbar, spansk brytning. Han är långt ute i parodin och travar, utan att för den skull förlora trovärdighet. När han är inne på scenen behöver jag inte försöka förhålla mej välvillig till föreställningen: jag är genuint road."



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)